Kategoriarkiv: Jycken

Så här nära har vi inte varit…

30 fredag Apr 2021

Posted by in Jycken, Resor, Valpen Stina

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

… under någon enda av alla planerade och aborterade resor till Murviel under det gångna året.

Men nu så!

Imorgon bär det av och jag är otålig som en nioåring dagen före tioårsdagen.
Innan corona hade hunnit ställa till det hade jag hunnit bli en smula restrött. De många korta resorna till Murviel gjorde att jag trots min ständiga murvellängtan kände ett visst motstånd inför varje resa. Självklart försvann den känslan så fort jag var på plats. Det räckte med att komma över krönet efter béziersrondellen med Corneillhan på kullen till höger och Murviel framför bergen i fonden för att axlarna skulle sjunka ner och för välmågan att parkera sig.

Av motståndet fanns varje gång inte ett spår kvar.
Sådant motstånd känns helt osannolikt nu. Istället kryper det i kroppen av förväntan. En ljuvlig helg med prinsarna följt av efterlängtade dagar med mamma har jag fått med mig men med mina två yngsta har jag fått låta nöja mig med Facetime och telefonsamtal. Längtet efter alla mina är där ständigt, för vi är ju ytterst sällan allihop på samma ställe samtidigt. Så måste det få vara och jag inser att det är en ynnest att få längta så
Men nu ser det alltså verkligen ut som om längtan till Murviel äntligen skall få stillas. Sakta, sakta börjar siffrorna se bättre ut. Macron har meddelat tidplanen för hur restriktionerna skall lättas i Frankrike och det känns till slut ok att åka nu.

Om besluten kring åtgärder och restriktioner tidigare kommit snabbt och med pondus, verkar det nu som om politiker runt om i Europa försiktigt försöker snegla på varandra för att kunna ha ryggen fri och skylla på den andra, om det skulle visa sig bli fel. En avvaktande, darrande hållning råder; skall vi våga hoppas på att de långsamt nedåtgående siffrorna fortsätter på rätt kurs?

Det är Valborg idag och Tjörn badar i sol. Det mesta är packat och redo inför avfärd och eftermiddags fick vi gäster på besök en liten stund.

Försiktigt öppnar vi oss mot omvärlden igen och valet att sitta ute gjordes för att vädret var så härligt, inte för att vi var tvingade till det. Bara en sån sak! Vi åt havskräftor, tog en promenad och njöt sedan av eftermiddagssolen på terrassen.

Det är vackraste tiden överallt nu och Tjörn är inget undantag. Stina och jag traskar ner till havet, njuter av stillheten och glittret i havet. De små promenaderna och havet alldeles nära kommer jag att sakna i Murviel, för, som sagt, jag har längtet som en ständig följeslagare. Fint längt, är det. Inte vemodigt.

Avresan är bara timmar bort. Jag har klippt mig, fått naglarna fixade på salong för första gången(!) i mitt liv,

Vi jämför klor…

och packningen är på plats i den nytvättade bilen. Stina har varit lite orolig av allt bestyr men nu är hon lugn. Skall bli spännande att se hur resan med henne skall gå – liten valp på lång resa med sin flock! Följ oss på vägen, om du har lust, och bered dig på täta uppdateringar från sydligare nejder!

Ett sådant påskfirande …

05 måndag Apr 2021

Posted by in grand-mère, Jycken, Min franska trädgård, Om dagsläget, Valpen Stina

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

… vi har haft!

Vi har umgåtts intensivt under en slösande sol, även om årets påsk varit mer kylslagen än vad vi hunnit vänja oss vid tidigare år. Och prinsarna har strålat ikapp med solen, så den här mormorn känner sig alldeles lycklig. Att dessutom få se Bertil skratta högt åt Stina som jagar fjolårslöv i vinden och att se hur han blir modigare och modigare när han närmar sig henne är så fint. Vi har fått bli vittnen till hur ett samförstånd mellan barn och valp sakta fått fäste. Det blir bra det här, tänker jag.

Bror har lånat ut alla sina mjukisdjur till Stina och också han har först reserverat men nyfiket närmat sig henne, tills han den tredje kvällen sjöng godnattvisa för henne och alls inte vill sova i sin nya lyxiga storbarnssäng, utan på golvet bredvid Stina. Låt vara med Stina i sin valphage men vi tar det varligt, som sig bör när en trevande ny vänskap skall byggas.

Det är fantastiskt fint att se hur de kramas och börjar leka med varandra. De behöver dock vår omedelbara närvaro hela tiden, när elefantkramarna blir väl så kärleksfulla eller när Stina blir i valpgasen och glömmer all vett och sans. Men barn och vovvar får en alldeles egen förståelse för varandra om de ges chansen!

Fint var det också att få fira påsk på ett nästan normalt vis. Runt påskabordet satt idel antikroppar, och en imponerande mängd medicinsk kompetens i den församlade skaran gjorde firandet tryggt. Vi satt runt ett bord med vanliga avstånd emellan oss och den normaliteten var otroligt välgörande. Måtte det samma snart få gälla en hel värld och i alla sociala sammanhang!

För tretton månader sedan anade ingen av oss vad som väntade. Jag blev återigen påmind om det när jag förra veckan insåg att min kvardröjande täppta näsa och begynnande nya rethosta var allergi och inte rester av covid. Fjolårets allergimediciner letades fram och berättade det för mig. Mediciner har förstås bäst-före-datum, så nu har jag fått nya färska utskrivna. När jag gick in på 1177 för att hitta det nya receptet, föll ögonen på journalanteckningarna från förra året och jag stannade upp. Att datumet för fjolårets receptförskrivning ensamt skulle kunna dra igång en berättelse om hur det en gång var, anade jag förstås inte då. Men nu…

Den 26 februari 2020 satt jag på ett plan på väg till Murviel, fortfarande allergisimmig men åtskilligt bättre tack vare meducinerna. Jag snöt mig, nässprayade och kunde bara väsa när jag pratade. Ingen reagerade synligt på det och med min medpassagerare diskuterades allergier och hur man bäst handskas med dem. Jag fick till och med några matnyttiga tips från det lilla samtalet.

Det hade börjat talas allt mer om det nya viruset i Italien men om det pratade vi inte. Det var ju i Italien, inte i Frankrike. Jag var värre allergisk än vanligt, eftersom jag dessförinnan varit rejält förkyld i över en månad, med hårt prövade luftrör som utgångsläge. Att tänka tanken att det skulle kunna röra sig om ett livsfarligt virus och inte allergi fanns inte på kartan, inte heller att jag skulle behöva ändra mina planer.

Stanna hemma från jobbet? För en täppt näsa och kraxig röst?

Inte en chans!

Skjuta på resan till Murviel och bli helt återställd först?

Bah! Löjligt!

10 mars reste jag tillbaka till Sverige igen genom ett Europa mer förändrat än vad jag i min vildaste fantasi hade kunnat koka ihop. Då hade de täta rapporterna om sjuka hemvändande alpresenärer nått oss och det knöt sig i magen på mig vid tanken på hur jag hade snörvlat mig söderut.

På loppis i St Genies innan hemfärd tidigt i mars 2020, började det kännas en smula nervöst...

När det gäller bestående förändringar i livsföringen, är det detta som är den tydligaste för mig; aldrig mer kommer jag att utsätta medresenärer eller arbetskamrater för risken att smittas av mig. Ingen förkylning kommer någonsin att äschas bort eller bagatelliseras igen. Inte så att jag gått och blivit hypokondrisk, bara till slut medveten om hur också en snorbuse på tvären i min snok skulle kunna innebära en potentiell fara för andra.

Nåväl. Nog om covid för den här gången. Trädgårdsguru Benjamin skickade bilder från murvelträdgården i lördags. Nu är den ansad, rensad och redo för njutning. Det upprullade pooltäcket skvallrar om work in progress där också och jag blir fånigt glad av att se alltihop.

Annat som ger glädje av mer nostalgiskt och längtande slag är alla facebookminnen från påskfirande i Murviel, som ploppar upp varje dag. Vänner och familj är samlade, solen skiner och vi premiärbadar. Lika självklart och för alltid som det känts genom åren med murvelhuset, lika overkligt känns nu en återgång till ett sådant läge igen.

Men läkarna runt årets påskbord har varit det bästa tänkbara sällskapet för en misströstande murvlare; vi kan faktiskt inte fortsätta leva våra liv så här i all oändlighet. Vi måste börja återgå i takt med att alltfler blir vaccinerade och/eller har tråcklat sig igenom några veckor i sällskap med det fruktade viruset.

Det är ingen utopi.

Det är en nödvändighet.

Igår morse snöade det.

Det är ju i sig egentligen ren och skär kränkning men jag var omgiven av prinsar och ville ändå inte vara någon annanstans.

Rapporter från Murviel

28 söndag Mar 2021

Posted by in Byliv, Familjen, Jycken, Murvelhuset, Resor, Valpen Stina

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

De når mig, rapporterna. På olika sätt och från olika personer. Idag har jag kommunicerat om hundar på fejset med en av våra trädgårdsgurus, och vi har kommit fram till att doggar kan man ha till mycket. Som grävhjälp, till exempel. Det rörde sig naturligtvis inte om någon mer seriös konversation men det var normalitet och den blickade framåt och den handlade om murvelträdgården. Det räcker långt i det på murveldagar så svältfödda tillstånd jag befinner mig i.
Bygrannar, som liksom vi har sitt maison secondaire i Murviel, rapporterar att de har just anlänt efter en odramatisk bilresa genom Europa.

Bittes bild från idag 🥰

Min avundsjuka vet inga gränser. Jag unnar dem vistelsen, naturligtvis, men när nu den egna resan ner börjar kännas som att den trots allt är inom räckhåll, blir jag också en smula otålig. Jag längtar så alldeles väldigt. Ser mig själv där i trädgården och i det nyfixade stora rummet och färdiga köket;

Så såg det ut när vi lämnade i augusti 2020...

Jag ser mig själv i och invid den nyfixade poolen – renoveringen av den drar igång nästa vecka – och för min inre syn ser jag hur en ny bänkskiva kommer på plats i uteköket och hur vi får en pergola på plats utanför poolbadrummet.

Den behövs för att bättre förankra skjutdörrarna till köket och kanske skulle det passa med ett blåregn hängande från balkarna?

Jag ser förstås prinsarna där; viktigast och allra mest efterlängtade och idag beställde jag en hängkoja till dem;

Den kan hänga både inne och ute och jag är ganska säker på att den kommer att kunna bli en riktig succé. Planer finns på en pergola och en kortvägg mot granntomten vid poolen och där skulle hängkojan göra sig fint. Kan tänkas att ytterligare några små trollungar skulle kunna gilla den!
När jag fantiserar om Murviel, är det alltid småttingar med i bilden. Bertil och Bror, förstås, och Linus och Moa, Maj och Evy, Signe och Rut, Saga och många fler genom åren. Och snart två små barnbarn till – hur fint är inte det?

Moa och Linus, sommaren 2020

Det som under det gångna året känts så oändligt avlägset och ogreppbart, börjar till slut kännas verkligt igen. Murviel är kvar och vi får snart åka dit. Sydfransk försommar i maj är planen.
Stina har sitt pass klart redan, även om hon skall ha en omgång leptospirosvaccin till, och med våra nyvunna antikroppar (rimligen) mot covid är heller inte en resa ner något som är vare sig oansvarigt eller ogörbart. Dessutom har jag en ohemul mängd semesterdagar att göra mig av med, så till slut tillåter jag mig att tro att det är ytterst lite som kan stoppa oss den här gången.
Famous last words?
Jag har lovat mig själv gammal välkänd optimism, så nej.
Visar det sig att ännu en bokad resa brinner inne, så hanterar jag det också. Isåfall är det inte oss själva det skall hänga på, utan då finge (se där kom en stelnad form av svensk konjunktiv till användning!) det vara restriktioner och påbud vi inte kan göra någonting åt som sätter käppar i hjulet.
Lilla hunden är snart redo. Bilen skrämmer henne inte längre och murvelträdgården är jag alldeles säker på kommer att falla lilla hon på läppen.

När Wilda härskade över de franska domänerna…

Jag ser framför mig lek på stranden tidiga morgnar och promenader bland vinrankorna innan middagshettan sätter in.

Wilda på morgonpromenad

Eller varför inte i varmt kvällsljus?

Ja, ni märker; huvudet är fullt av murvelbilder och längtan. Rusta er för bildbombning om ganska exakt en månad! Tills dess får ni hålla tillgodo med skåpmat.

Visst gjorde sig Covid påmint också under sommarvistelsen i Murviel 2020...

Rapport från leprakolonin

21 söndag Mar 2021

Posted by in Franskt traggel, grand-mère, huset på ön, Jycken

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Fräschingarna på ön låter meddela att de känner sig en smula avskurna från verkligheten. Två stycken persona non grata hasar bleksiktiga och håglösa fram mellan köket och vardagsrummet. Pestsmittade. Farliga. Inte en del av gemenskapen längre.
Golvet är belamrat med vovvens leksaker, solen försöker bryta igenom de smutsiga fönsterglasen och sagda vovve gör sitt bästa för att hålla humöret uppe på oss. Hon gör det väldigt bra, måste jag säga. Hon är så vansinnigt söt med sina ekorrpigga ögon och röda päls att det är alldeles omöjligt att motstå hennes pockande och lockande.

Ska du inte resa dig från soffan snart?

Så är det ju dessutom vår. Det gick undan, till slut, även om det fortfarande är en aning för kallt för min smak. Men ut måste vi, både för hundens skull och för att få miljöombyte. Idag fick det bli en biltur till ännu ett nytt promenadställe. Tjörn är fullt av bra ställen att traska runt på och lite av den tappade energin återvänder i den lätt beslöjade, milda vårsolen.

Jag tog en lång, skön dusch imorse och smorde in mig med min parfymerade favoritlotion. Den brukar dofta fantastiskt och fylla hela badrummet med sina viffar men jag känner ingenting. Jag skulle kunna hälla över mig en hel parfymflaska utan att det skulle göra någon skillnad och det är så tråkigt.
Den här gnällspiken som är jag är jag också jäkligt trött på. Jag vet inte riktigt vem hon är. Helt gnällfri var jag förstås inte pre-corona men det här är i en helt ny dimension.

Jag vill återgå till att gnälla över tidsbrist. Jag vill känna hetsen igen, känna att jag inte har all tid i världen, utan att jag måste passa på att fixa när det är helg, bli klar med saker i tid och känna lite lätt panik över att jag snart skall iväg.
Till Murviel. Till Solna. Till Oslo.
Det där med att fixa i sitt hem är trots allt beroende av att du med jämna mellanrum visar upp det och delar det med andra. Som att bädda iordning i gästrummet för att någon skall komma på besök och att stuva undan vardagsstöket för att gäster skall sitta vid ditt matbord och dela en måltid med dig.
Ingenting av det där är nära förestående och jag saknar det så att det gör ont. Jag rycker på mina stela axlar åt dammråttorna i hörnen och bestämmer mig för att det kan vänta till en annan dag. Jag tillhör alltså inte skaran som ägnat pandemin åt att renovera och fixa hemma. Annars lär det vara en välkänd coronaeffekt, har jag hört.

Dock har corona faktiskt satt igång andra saker hos mig som är bra. Jag har rutat in min vardag ordentligt. Måndag, onsdag och fredag är det jobb som gäller. På tisdagar, torsdagar och helger lär jag mig franska. Jag prioriterar det framför att städa. En muntlig tenta är avklarad och på torsdag är det dags för första språkfärdighetstentan. Jag tror att jag är redo men nöter vidare ändå. Nu vill jag se till att lära mig.
Disciplin, alltså. Liksom med min träning. Den har dock fått maka på sig under den senaste veckan men nu tror jag att jag skall kunna återuppta den utan att genast bli toktrött. Om några dagar hoppas jag att vi för vår del kan blåsa coronafaran över och återgå till ett någorlunda vanligt liv igen.

Syresätter oss ordentligt gör vi, iallafall!

Och då jädrar, då bär det av till Solna och mina älskade prinsar! Blir spännande att se hur de kommer överens med Stina!

Karantän på ön

18 torsdag Mar 2021

Posted by in Jycken, Om dagsläget, Resor

≈ 5 kommentarer

Etiketter

,

Visst tusan har vi covid, både jag och L och vi är därmed beordrade karantän i en vecka.

Vi mår båda två ganska ok men rätt vad det är blir jag plötsligt obeskrivligt trött och huvudet börjar värka. Då är det bara att ge efter för det en stund och vila. Inte i ryggläge, dock; det skall tydligen undvikas. Så länge symtomen inte är värre än vad vi hittills upplevt, skall vi kanske inte klaga alltför mycket men jag är ändå arg på hela situationen. Jag blir med jämna mellanrum håglös och rastlös på samma gång och det känns minst sagt skumt. I nästa stund är det mesta som vanligt igen och jag börjar ana ljuset vid horisonten.

Någon resa till Solna blir det förstås inte och inte heller får jag träffa Emil, som planerat. Han är förkyld också, men hade dessbättre inte covid. Han har fått sin lägenhet såld och har därmed kapat banden med Stockholm.
Annars är det smått surrealistiskt, alltihop. Som att befinna sig mitt i en dystopi som någon dysterkvist diktat ihop. Jag försöker tänka att när vi är förbi och igenom det här, så har vi åtminstone antikroppar och får därmed kanske större frihet att röra på oss. Men jag hade helst sluppit.
Lite imponerade över vården är vi ändå mitt i covideländet. Igår morse blev vi uppringda av en läkare på vårdcentralen som ville veta hur vi mår, vilka symtom vi har och var vi tror att vi plockat upp smittan. Han pratade länge med oss, gav oss goda råd och talade om att det är karantän i minst en vecka som gäller. Vi skall helst inte ens lämna tomten för hundpromenader men det måste vi ändå göra. Vi skall nog klara att inte möta någon, tror vi! Vi bor ju ändå rättså bra till ur det hänseendet. Tryggt känns det, i alla händelser, att bli uppringd och ha en direktlina, om det skulle behövas.
Vi har beställt mat för hemkörning från ICA Nordeviks i Skärhamn,

solen skiner och Stina håller igång oss, så nog skall det här bli bra också, till slut.

Och vi har bokat resa, igen! Färja och bil med vaccinerad valp genom ett Europa som vi då hoppas är lite mera på fötter igen. Jag ser det också som ett tecken att jag till slut fått min voucher från Air France, flera månader efter att den resan brann inne. Vi får se när jag får användning för den. Att en ny linje Stockholm- Montpellier öppnas i juni ser jag också som ett gott tecken i skyn. Kanske ändå att något slags normalitet väntar runt hörnet, även om de många flygresorna för egen del inte kommer att återupptas på samma sätt igen. Av andra skäl än just covid.

Och hur gick det med covidtestet?

14 söndag Mar 2021

Posted by in Franskt traggel, Jycken, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Jotack, inte alls. Det vill säga, det lyckades inte så jag måste göra om den smetiga proceduren.

Under tiden har bacillen blommat ut till vad som känns som en klassisk vårförkylning. Trötthet och huvudvärk verkar ha gett vika och för det är jag så här långt glad. Kanske att det ändå bara är just det; en förkylning av det lättare slaget? Imorgon gör jag om proceduren, för det känns ändå viktigt att veta, om det nu skulle visa sig vara covid iallafall.
Tjörn är helt vindstilla idag och vi gav oss iväg på bilträning och tänkt promenad med jycken igen.

Inga klagomål den här gången! Framsteg!

Långt ifrån stråk där vi kan riskera att stöta på andra i trånga passager, hade vi tänkt, eftersom jag både snörvlar och kraxar. Men solen gick i moln, jag började frossa och insåg att jag kanske inte är så väldigt frisk ändå. Så vi åkte hem och jag drog en filt över mig i soffan, fick sällskap av Stina och sov en stund istället.

Resten av dagen ägnades åt franskan innan det var dags för fjärrapéro med murvelvänner:

Första tentan är under uppsegling och jag övar, tränar och nöter.
Passé composé, ännu så länge bara med avoir, futur proche, passé récent, impératif, prépositions de lieu, negationer, artiklar, pronomen, kvantiteter, m.m – och glosor i långa rader.

Dessutom skall jag recensera en fransk film på franska. Det är på väldigt basal nivå fortfarande men det är bra och helt nödvändigt för mig att tvingas till prestation med deadlines och examinationer. Pluggandet sitter i ryggmärgen fortfarande efter den ohemult långa tid som gått sen sist. Det känns fortfarande rätt att angripa det på traditionellt vis. Naturmetoden är för yngre hjärnor och för dem som är i daglig kontakt med språket, inte för mig.

Imorgon öppnar antagningen för höstterminens kurser. Jag skall fortsätta frankofila mig, förstås. Nu finns ingen återvändo.
Och imorgon är det dessutom exakt nio år sedan vi satte den stora nyckeln i dörren till murvelhuset för första gången, liksom dagen för en annan milstolpe. Den väntar jag dock med att berätta om tills imorgon.

Inte tänker jag sluta hoppas på bättre tider

04 torsdag Mar 2021

Posted by in fjärrkurs i franska, Franskt traggel, Jycken, Om dagsläget, Resor, Väder

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag sitter vid mitt skrivbord med en sovande valp på bordet mellan mig och datorn. Lite halvbesvärligt är det men också så väldigt sött. Det har varit jobbintensivt några dagar och den lilla valpen vill ha närhet. Markerar att hon visst kan vara nöjd med arrangemanget bara hon får vara tydligt i fokus. Jag blir alldeles lugn av hennes sovande andetag.

Vi har börjat promenera på riktigt och hon har rejäl fart på sina små valpben. Pälsen blir nästan kamoflagefärgad i den vinterbruna ljungen och hon sniffar in sina hoods med stor noggrannhet.

Utsikt från Toftenäs

Det är fint att hon flyttat in till oss och får fart på både det ena och det andra. Hon bryter coronatristessen och ser till att vi får en massa frisk luft. Rena hälsoförsäkringen, faktiskt.

Solen är intensiv idag men vinden narar och glömda vantar på hundpromenaden är ingen hit. Andra dagen i mars var det däremot ordentlig vår på Tjörn. En aning krispigt tidig morgon men med en sol som värmde till slut. Köksfönstret stod lite på glänt och utanför sjöng fåglar. Köksbordet var belamrat med böcker, dator, kaffekopp med kaffeslatt, vattenglas och en skärm med fjärrfranska.

Jag ägnar till slut många timmar i veckan åt franska. Minst den halvtid som är tänkt. Jag har hamnat i ett läge när jag visserligen får syn på mycket och lär mig, men där det också med jämna mellanrum känns övermäktigt. Litegrand enligt devisen ju mer du lär dig, desto svårare blir det. Men jag hoppas ju förstås att det så småningom skall bli ordning på röran. En försiktig plan är att ta några universitetspoäng bortom introduktionen och att komplettera med några intensivveckor med en kurs i Frankrike längre fram.

Lite snällare med mig själv gällande mina bristfälliga kunskaper i franska är ändå en effekt av mina nyligen påbörjade studier; jag har ganska snabbt insett att studier i den här takten inte hade varit möjligt att kombinera med mitt rektorsjobb. Studierna kräver både tid, tålamod och engagemang. Helst skulle jag vilja ägna hela dagarna åt futur proche, verbes pronominaux och elisioner men det går ju inte nu heller. Jobbet, som visserligen är annorlunda nu, kräver ändå sitt.

Jag tycker om att titta i backspegeln och konstatera att även om dingleprojektet kraftigt försenat och påverkat mina andra planer, så är det så mycket annat som istället blivit både bättre och tryggare. Det har gjort att väntan på ett friare liv nu känns helt rätt. Väntan har inneburit att jag vet bättre vilken sorts frihet jag vill ha och att det inte handlar om att jag inte vill ha ett jobbsammanhang, kolleger, en arbetsplats att åka till varvat med möjligheten till distansjobb och längre sejourer i Murviel.

De där längre sejourerna i Murviel hoppas jag är någorlunda nära förestående och att vi skall stå beredda så snart Corona lugnar ner sig och lilla jycken fått sitt pass.
7 april är bokat för den senare detaljen, sedan är det fritt fram vad gäller jycken, iallafall.

En glad överraskning var att Stina inte behöver två sprutor med tre veckor emellan, som det var när Wilda fick sitt pass,

utan att det räcker med en spruta och sedan en regelbunden påfyllning – om det nu var varje år eller vartannat, kommer jag inte ihåg. Det innebär möjlighet till tidigare avfärd till Murviel, om corona tillåter. Resan ner skall iallafall inte bero på bristande planering och förberedelser från vår sida!
Jag har också kontrollerat med Jordbruksverket för att se om det är något annat som ändrats sedan Wildas dagar men det ser det inte ut som. Däremot kan jag konstatera att de numera varnar för leishmania i södra Europa, något som veterinären inte kände till när vi tog upp det för Wildas räkning för några år sedan. Vaccination mot leishmania erbjuds dock inte i Sverige, så det får vi ombesörja när vi till slut kommer ner till Murviel.
Tills dess tränar vi bilåkning och nya miljöer i lagom mängd. Stina protesterar allt mildare och är oerhört läraktig. Så visst väntar väl bättre tider ändå runt hörnet? Tidig vår är det, iallafall; bara en sån sak!

Fem poäng till den som uttalar oeufs och boeufs rätt…

13 lördag Feb 2021

Posted by in Franskt traggel, grand-mère, Jycken, La mer, Om dagsläget, studier i franska, Väder

≈ 11 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är mycket franska nu. Äntligen. Ändan är ur vagnen och det visar sig att jag förstått mig själv rätt. Två timmars duvning två dagar i veckan med innötning däremellan hjälper mig få fatt i mycket efterlängtad struktur med hjälp av alldeles ljuvlig grammatik. Det övergår mitt förstånd att inte alla älskar grammatik. Eller nej, det gör det ju inte; jag var språklärare alldeles för länge för att inte veta att en grammatisk förklaringsmodell måste introduceras med viss försiktighet, gärna ackompanjerat med en smula galenskap.

Min förebild i grammatikhimlen heter Sverker Brorström. Han undervisade på Stockholms universitet när jag läste engelska där i början av åttiotalet. Sverker älskade prepositioner, artiklar och eleganta idiom. Aldrig glömmer jag hans mycket livfulla berättelse om bröllopsresan till Venedig, som han vevade igång för att förklara för oss studenter att det finns undantag från regeln om att inte använda bestämd artikel tillsammans med ortsnamn. Som att Stockholm ibland kallas för The Venice of the North. Hans ögon lyste av entusiasm, kroppsspråket var hysteriskt roligt och inte en fiber i hans kropp var stilla när han fick tillfälle att berätta om någon grammatisk klurighet.

De galna exemplen lyser dock med sin frånvaro på Göteborgs universitets franskkurs. Det är en nybörjarkurs och ännu så länge inte särskilt krävande men vi marscherar raskt framåt, metodiskt och intensivt. Jag behöver ta det från början för att få med mig alla de små detaljer som ständigt ställer sig ivägen för min språkförståelse.

De partitiva artiklarna, till exempel!

Inte svårt alls, visar det sig, när jag får det förklarat för mig på ett sätt som jag förstår. Jag behöver veta att du är en sammandragning av de +le och att det används vid obestämd mängd av maskulina substantiv men att det inte gäller om det maskulina substantivet börjar på vokal.
Annars sitter jag där och undrar vad skillnaden mellan du och de är och får tunghäfta istället. Knäppt kanske, men det är lika bra att jag göder grammatikbesten istället för att tro att jag lite elegant bara skall kunna apa efter och därmed bli slängd i franska. Så fungerar det inte för den här tanten. Språkhjärnan är nog för gammal för det.

Så var det detta inläggs rubrik och torsdagens aha-upplevelse; vet du?
Hade du koll på att -f:et uttalas i singularis men inte när du hänger på ett plural-s?
Öf och böff för ägget och oxen men ö och bö för äggen och oxarna?
Jag är nästan säker på att fransmännen hittar på sådana orimliga uttal bara för att jävlas med oss utlänningar, så att de får behålla sitt vackra språk för sig själva!

Nåväl. Nog om detta. Jag har väldigt roligt iallafall och det är skönt att vara igång ordentligt. Dessutom är det gratis, bortsett från kurslitteraturen. Vad slutresultatet sedan blir står dock skrivet i stjärnorna; kanske är jag obildbar när det kommer till min kommunikativa franska?

Hursom, igår hade jag planerat för en fransk heldag. Det blev en timme. Fina Dingle har nämligen en osviklig förmåga att gång på gång kidnappa mitt intresse. Dingle får det. Dingle är viktigt.

Planen för gårdagen var annars att inte sticka näsan utanför dörren. Kylan släpper inte taget och gårdagsmorgonens 14 kalla minusgrader anser jag vara synnerligen omänskliga temperaturer; sådana som får mig att utbrista ”här kan ju ingen mänscha bo”!
Men – imorgon hämtar vi Stina, så vi for iväg i uppvärmd bil till den relativt nyöppnade hund- och kattbutiken i Skärhamn och provianterade för hennes ankomst:

Det är inte gratis att ha hund, kan vi konstatera. Fast det visste vi ju redan.
Vi for sedan vidare och plockade upp ännu en laddning garn till mig. Det går åt ohemula mängder. Den här gången skall jag fixa skojiga rävvantar till prinsarna, i futilt hopp om att de kanske tycker att de skulle kunna gå an att trä på sina fina små händer. De är inga fans av vantar, nämligen och det är ju inte så bra när minusgraderna blir tvåsiffriga. Så försöka får duga!

Work-in-progress - ögon, nos och öron skall på!

I hamnen i Skärhamn ligger isen trots det salta vattnet och det är alldeles stilla.

Vemodigt vackert och i stark kontrast till det myller av turister och båtfolk som samlas här om somrarna.

Bon week-end tout le monde!