Kategoriarkiv: Livet i Ulebergshamn

Klottrarens känsla för ljus

27 söndag Aug 2023

Posted by in grand-mère, Jycken, Livet i Tjuvkil, Livet i Ulebergshamn

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Jag åkte hem till Tjuvkil för att ägna mig åt mitt dinglejobb men mötet blev inställt och jag fick en dag hemma med hunden istället. Vi tog en liten sovmorgon tillsammans; Stina ihoprullad på min arm länge, länge,

medan jag drog täcket upp till öronen mot det rogivande, strilande regnet utanför det öppna fönstret.

Det är en stilla dag och en lycklig. Hunden lämnar inte min sida och inte jag hennes. Hon kan ju rimligen inte veta att vi skall vara ifrån varandra i nästan tre veckor och ändå är det som om vi i vår tysta kommunikation gemensamt bestämmer oss för att tanka varandra, nu när vi fick chansen och ingenting annat pockar.
Det var vindstilla, fuktigt och milt ute. Vi blev dyblöta på vår morgonpromenad, och vi njöt av alla dofterna som regnet lämnade efter sig när vi tog vår lunchpromenad; Stina med nosen i backen och jag med min i vädret. Det doftade jord, gräs, tång och hav och jag var precis där jag ville vara. Resan hem från Växjö i torsdags blev ännu en påminnelse om hur olika landskap jag rör mig mellan. Det ligger någonting i det där sättet att prata om landskapet, där jag återigen tillfälligt jobbar, som ”det mörka Småland”.
Jag konstaterade när jag svängde av E6: an till Marstrandsvägen att ljuset är helt annorlunda. Himlen är annorlunda blå och frihetskänslan när jag närmar mig havet är monumental.
Småland, å andra sidan, är skog och steniga åkrar. Min bild av just det landskapet är präglad av den litterära bild jag vuxit upp med och som handlar om en annan, betydligt svårare tids villkor. Kanske är det därför skogarna runt Växjö gör något med mig. Känslan blir smått klaustrofobisk och än en gång konstaterar jag att jag behöver vidder; ett öppet hav eller ett fjällandskap. Det senare faller dock på att det sällan är varmt nog på fjällvidderna. Men lika vackert som vid havet är det.

Ulebergshamn, hösten 2022
Toftenäs, Tjörn
Cap d’Agde
Tarn
Tinn, Telemark
Tinnsjøen

I Murviel är jag nära både hav och höga höjder och det är sällan jag tycker att det är för kallt.
De bästa av flera världar har jag och jag längtar till Murviel nu; inte bort från Tjuvkil, utan till Murviel för att det är en månad sedan jag åkte därifrån. Jag hoppas på att få bada i havet med Iben, äta en och annan lunch vid havet och att se murvelhuset genom ännu ett barnbarns ögon. Vi åker via Dublin(!) den här gången; inte för att det är en bra eller nödvändig mellanlandning, utan för att vi skall barnvakta, medan en uppsättning föräldrar går på bröllop.
Om jag är på väg att begränsa mitt nomadiska liv? Ser inte så ut. Världen är alldeles för full av sötisar som jag vill hänga med och som jag måste åka till för att jag skall vilja begränsa mitt resande.

Déménagement et les voisins

25 lördag Mar 2023

Posted by in Livet i Ulebergshamn, Murvelhuset, Tjuvkil

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Vi är inne i vår sista helg i Ulebergshamn och 18 månader av olika stadier i bostadslimbo är över.

Vårkväll Ulebergshamn

Om jag aldrig mer tänker flytta?
I wish!
Men jag hoppas att vi kan låta det dröja.
Det har varit arton hektiska månader, som började med vattenläckan i Murviel hösten 2021, följt av omfattande renoveringsarbeten i dess kölvatten och sedan förberedelser för, och försäljning av Tjörn, samt därpå en tillfällig flytt till just Ulebergshamn.
Det mesta har förblivit nedpackat sedan vi lämnade Tjörn, så att förbereda flyttlasset den här gången har varit en betydligt mindre ansträngande historia än sist, när jag dessutom tvingades släppa kontrollen sista flyttdagen, då min näsa kom ivägen för en elak bokhylla.

Köket packas ihop – på onsdag går flyttlasset

Men en flytt är fortfarande en flytt, och även om vi håller oss kvar på västkusten, alldeles invid västerhavet, så byter vi återigen kommun och vi känner ingen dit vi flyttar. Men grannar får vi och nära inpå, dessutom!

Det är en bra åldersblandning och vi är alla nya och i någorlunda samma situation. Jag ser fram emot att ha mer liv och rörelse runtomkring mig. Det har jag saknat både på Tjörn och här i Ulebergshamn, även om jag inser att det sommartid ser helt annorlunda ut i den lilla hamnen mellan Uleberget och Vinklätten.
Omedelbara grannar är ju annars en bristvara också i de närmaste husen i Murviel. Två äldre damer bodde intill vår tomt när vi köpte huset 2012, men det är nu flera år sedan de båda dog och det blev helt öde runtomkring oss. I Murviel lyckas vi visserligen skapa liv och rörelse alldeles på egen hand men grannar saknar vi iallafall. Det blir kanske ändring på det nu. Bakom poolhuset grävdes det och jobbades det när vi var nere i januari;

Häromdagen skickade Claes och Eva en bild från sin promenad genom byn. Ett hus är nu på väg upp på tomten bakom poolhuset:

Vi kommer att se till att bekanta oss med de nya ägarna när de flyttar in. Har vi tur, är de inte bara fransmän, utan riktigt trevliga också. Det senare är det viktigaste, förstås, medan det förra skulle kunna ge mina franskkunskaper en boost. Bygget skall i alla händelser inspekteras när vi kommer ner i slutet av april.
Men först är det flytt, påskfirande, barnbarnsturné och en hel del jobb som skall klaras av. Tråkigt kommer jag inte att hinna ha och inte heller kommer jag att hinna ägna mig åt så förfärligt mycket längt. Men det känns riktigt bra att en ny murvelsäsong står för dörren; sommarvistelsen skall få bli ordentligt lång i år.

Plötsligt slår det mig

14 tisdag Mar 2023

Posted by in huset på ön, Livet i Ulebergshamn, Om dagsläget, Tjuvkil

≈ 2 kommentarer

Etiketter

… att när jag packar min necessär och min resväska nästa gång, så gör jag det för att flytta. Dagarna i Ulebergshamn är snart till ända och utsikten utanför våra fönster kommer att vara en annan. Inte lika vacker men vår egna, och jag längtar. Varje dag de närmaste dagarna skall vi packa ihop våra saker och ha framme bara precis det vi behöver för de sista dagarna här. Sängen bäddas om en sista gång, halvtomma flaskor och tuber åker ut ur badrumsskåpet och ner i papperskorgen och till min glädje inser jag att behovet av rensning nu är minimalt, eftersom det klarades av under flytten från Tjörn.

Inga gardiner, inga tavlor, inga speglar, krokar eller hyllor har vi satt upp och möblemanget i Ulebergshamn har varit ytterst begränsat. Köket skall flyttfirman få packa ihop, medan böckerna är kvar i lådorna som packades när vi flyttade ifrån Tjörn i augusti. Städningen har vi också lejt bort, så jag inbillar mig att det denna gång blir en riktig latmansflytt för vår del.

Det känns bra i magen. Jag tror – fast säker kan man aldrig vara när det gäller mig – att den här flytten skall vara den sista på ett tag. Det var från början kanske inte tänkt att vi skulle bli kvar på Tjörn men huset blev så bra och vi trivdes. Fast känslan av att Tjörn inte var den plats vi skulle vara på permanent lämnade mig aldrig riktigt. Varför kan jag inte förklara fullt ut.

När jag ser tillbaka på mina bostäder genom åren, inser jag att det är murvelhuset som är min mesta konstant. Ingen annan plats har jag kunnat kalla mitt lika länge och ingen annan plats har jag längtat till så intensivt som dit. Inte heller ser kärleken till det gamla stenhuset ut av avta ens lite. Snarare cementeras den och flytten till Tjuvkil är drivet av en önskan om ett lättskött boende i Sverige för att helhjärtat kunna använda inrednings- och renoveringskrutet på murvelhuset. Hus måste ständigt skötas om, i synnerhet ett äldre, och vi hinner inte med mer än ett underhållskrävande boende, har vi insett. Innehållet i plånboken vill vi till slut också kunna använda på andra saker än brädor och målarfärg.

Lite ångest hade jag i somras över att lämna tjörnhuset. Ingen sådan finns nu. Havet har vi kvar nära, nära, även om vi inte kommer att kunna se det från våra fönster. Jag vill nog alltid ha tillgång till hav, till en horisont i blickfånget och till förnimmelsen av världen bortom den.

Ulebergshamn
Tjuvkil
Toftenäs, Skärhamn

Om en stund träffar vi vår världsbästa bankkvinna Susanne (vem hade trott att en sådan person kunde vara så betydelsefull?) för att lägga upp de nya lånen och ha allt förberett inför inflyttningsdagen. Sedan återstår bara att räkna ner och säga hejdå till det senaste årets relativa rotlöshet. Tämligen bokstavligt vill jag slå rot nu och funderar över vilka klätterrosor jag vill sätta i lådor av corténstål. Odlarambitionerna kom på skam i Skärhamn, där blåsten tog kål på det mesta som jag planterade. Vår plätt i Tjuvkil är pytteliten och alldeles lagom anpassad till mitt ganska svala odlarintresse, så det skall nog bli bra.

En bättre söndag

05 söndag Feb 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Livet i Ulebergshamn, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , , , , , ,

Efter avklarat jobbmöte på Teams igår – jo, jag vet att det var lördag – var jag på väg ner i tvättstugan för att sortera tvätt. Dittills hade jag inte riktigt höjt blicken och lagt märke till vädret. Torsdagens ljuvligheter,

  • Kanske dags att berätta att berget i fonden heter Vineklätten och inte mitt hemsnickrade ”Uleberget”?
  • Överblivna granitblock från tiden då man skeppade granit till världens alla hörn just härifrån.
  • Av granitblocken har man på senare tid byggt en kaj …
  • … med en badstege för den hugade!
  • Ett rejält stycke uthuggen bohuslänsk historia …
  • Hunnebostrand mellan klipporna
  • Stina tog täten
  • Fiskebåt på väg ut alldeles vid foten av Vineklätten, aka ”Uleberget”

förbyttes nämligen under fredagen till snökaos och gråslask. Jag såg därför framför mig en helg spenderad inomhus, eftersom snöslask inte är kompatibelt med mig. Men utsikten utanför vårt tillfälliga ulebergsboende drar alltid till sig mina blickar, oavsett väder, och gårdagens gnistrande solsken knockade mig. Alltså gick jag ut. Drog ut en stol på den vindstilla terrassen och slog mig ner.

Vårvinter, minsann!

Dagsmeja.
Takdropp.
Intensivt ljus.
Februari.
Att en sådan inledning på februari tar över stafettpinnen från en jämngrå januari är en veritabel lisa för en vinterhatande själ som min. Kan det kanske till och med vara så att jag gillar februari lite?

Stort som smått väntar denna vår; som flytten till vårt nybyggda radhus till slut och mer jobb. Undervisa lite skall jag till och med göra, minsann! Det var längesedan sist och nu känns det därför lite nytt och spännande. En del jobbiga saker finns med i mixen också, men när är någonsin tillvaron bara glass och ballonger? Ett nytt litet barnbarn – mitt sjätte! – väntas i maj och det är naturligtvis det allra största!

I Murviel hoppas jag äntligen få utrymme för inredning av det mer enkla slaget. Det innebär dock inte att det inte fortfarande pågår visst detaljarbete innan vi tar paus från större förbättringsarbeten. Väggfasta hyllor skall upp vid matplatsen i stora rummet, som också skall få en ordentlig tavelvägg – att den befintliga tavlan sitter så högt har sina rutiga skäl, men snyggt är det inte, så det skall åtgärdas.

duschdörren i en suite-badrummet hoppas vi skall vara fixad när vi kommer ner nästa gång,

och den svarta kranen utbytt mot en likadan som den vi har i gästbadrummet;

Det lilla glasfönstret ovanför ytterdörren har haft en trasig, tejpad ruta ända sedan vi flyttade in men nu är snart också den åtgärdad;

Sue från Suzanne Art gör ett nytt halvmånefönster åt oss, som blir rena konstverket. Temat är stjärnhimmel à la van Gogh och Murviel, liksom den också är en flirt med L:s bakgrund inom rymdindustrin; en skyttel får därför dyka upp i det ena fönsterhörnet!
Jag ser fram emot det färdiga halvmånefönstret något alldeles ohemult och det är så spännande att få följa med i processen.

”Bespoke” hade det beskrivits som, om det hade dykt upp i något brittiskt inredningsmagasin. Platsbyggt, anpassat och en spegling av våra intressen och preferenser är det lilla fönstret.

Jag har en glad dag idag, fastän varannandagsvädret denna söndag började med gråtrist snöslask igen. Men dagen är ledig och kravlös, så jag kan ge tankar om smått som stort fritt spelrum. Det längtas men jag är framförallt helt nöjd med att bara vara här, precis där jag är. Vi har till och med käkat söndagslunch med en himla trevlig mänscha på Bella Gästis i Hunnebostrand, så inte går det någon större nöd på oss. Att det dessutom sprack upp igen och Bohuslän kråmade sig å det grövsta, lättar förstås också upp.

Kan undra om tanken ens föresvävade en hårt arbetande stenhuggare att människor skulle söndagsflanera på kajen, där en gång larmet måste ha varit öronbedövande och olyckorna många. Granit är tungt, oförsonligt. Blir till och med lite rädd för de kvarlämnade blocken där uppe på klippavsatsen …

Men det gör något med en när historien är så närvarande och omhuldad som här. De fastboendes engagemang syns på fler sätt än ett och kommunens storstilade planer på det ena bygget glassigare än det andra har stött på ständig patrull. Kvar är därför promenadstråket längs med vattnet och en skulpturpark får husera här istället för vräkiga bostadsrätter med gloriös utsikt, förbehållet företrädesvis utsocknes med tjocka plånböcker. Jag tycker nog att det är fint, jag. Respektfullt.

Stilla pausläge

01 onsdag Feb 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Livet i Ulebergshamn, Resor

≈ Lämna en kommentar

Jag är här, vid vårt nyligen införskaffade köksbord, iklädd mjukisbrallor och ullbetofflad, nyduschad, nyfrukosterad, osminkad och ganska rufsig i håret.
Jag skall ingenstans, åtminstone inte idag och jag känner en enorm lättnad över just det. Inte sedan början av november har jag tofflat runt i huset i Ulebergshamn utan planerade resor nära förestående. Ingen har tvingat mig till detta nomadliv och resorna har varit ömsom otroligt mysiga, ömsom yrkesmässigt givande och mitt ständiga behov av omväxling får därmed sägas vara rejält tillfredsställt.
Men till slut får det räcka. Igår kväll kom jag hem från sista vändan i Växjö. Två dagar för överlämning var en akt av pur viljestyrka, just för att resorna (igår genom kompakt mörker och piskande snöblandat regn), packandet och trista hotellnätter till slut blir övermäktigt. Uppdraget i Växjö, däremot, har varit en alltigenom inspirerande och faktiskt kul upplevelse.
Nu gnuggar jag mig ändå yrvaket i ögonen, sträcker på min bilstela kropp och blickar ut över den makalösa utsikten, där typiska västkustvindar krusar vattenytan i den lilla hamnen.

Jag skall njuta av att inte genast behöva packa väskan igen; jag skall komma ikapp mig själv och ladda om. Mamma skall få besök och franska godsaker att bjuda sina grannar på äldreboendet på. Finaste Iben i Oslo längtas det efter och snart är det väl ändå dags för en roadtrip till Solna och Falun?

För inte sa jag väl att det är en långtidsparkering i Ulebergshamn som det handlar om?

Vinter i december

11 söndag Dec 2022

Posted by in Allmänt strunt!, Hunden Stina, Inredning, Livet i Ulebergshamn, Tjuvkil, Väder

≈ 2 kommentarer

När hade vi senast en så här riktig vinter i advent? På västkusten, dessutom? Här regnar det ju alltid; på tvären, underifrån, i kaskader. Blåser gör det också. Men inte nu, alltså.
Vindstilla, kallt och pudersnö.
Och en sol, om än blek.

Mitt vinterhat till trots kapitulerar jag, för Ulebergshamn i vinterskrud är så andlöst vackert att jag inte kan se mig mätt. En ljust blekblå himmel med molnstråk som sträcker sig mot uleberget och på andra sidan den lilla hamnen ligger en molnbank med snö. Duckar vi den eller drar den in? Det är omöjligt för en amatör att veta, eftersom ingen vindriktning kan anas. Inte så mycket som en krusning syns på hamnens stålgrå vatten.
Det är nästan ominöst.
Som lugnet före stormen, snöpudret före det oundvikliga slasket…

Men hur vackert det än är, drömmer jag om Murviel. Det har införskaffats ett duschdraperi i linne till gästbad­rummet,

och glasskrapor som inte behöver skämmas för sig.

Jag kan reta upp mig ordentligt på fula städattiraljer, som jag ändå vill ha nära till hands. Jag ser bara just dem om de är framme och ingenting annat.
The devil really is in the details.
Ändå är de här djävulska detaljerna fullkomligt ovidkommande. Jag inser förstås det och skäms lite för att jag låter sådana futtiga bekymmer rinna ut i fingrarna som håller i reMarkablepennan. Eller bekymmer, förresten; det kan de ju rimligen inte beskrivas som. Men en stunds verklighetsflykt kanske det kan få vara att låta tankeverksamheten snurra runt sådant som inte betyder något egentligen?

I Ulebergshamn inreder vi inte så mycket men ljus och adventsstakar har förstås plockats fram.

Julgran blir det dock ingen; vi är alldeles för mycket hemifrån denna advent för att det skall vara någon mening med det. Jag fantiserar om nästa advent istället. Tillbringas den i Murviel, tro?

Eller blir det som vartenda år hittills, att adventstiden är så full av åtaganden, festligheter och firationer på hemma­plan att fönstret mot murveldagar inte ens går att hålla på glänt? Eller vill vi fira advent i nya radhuset i Tjuvkil?

I drygt 14 månader har vi vetat att vi kommer att bli tjuvkilsbor. Nu återstår tre och en halv månad innan flyttlasset går. Den makalösa utsikten över Ulebergshamn kommer vi förstås att sakna. Men jag längtar verkligen efter att få boa in mig i ett hem som är mitt igen. Inte många möbler har fått följa med från huset i Skärhamn och vi vill inte köpa på oss nya som sedan måste fraktas i en ny, nära förestående, flytt. Ändå har en till laminofåtölj – en mullvadsfärgad) införskaffats,

liksom en bäddsoffa som skall stå i allrummet i Tjuvkil.

En ny säng och en ny huvudgavel fick det bli också,

men lull-lullet till den får vänta tills vi är på plats. Ni vet, en sängkappa, nytt överkast, snygga kuddar och sånt. Sneglar på nya sängbord från H&M Home också …

Dessutom tvingades vi till kapitulation vad gäller matbord, efter att sedan flytten från Skärhamn bara haft ett visserligen fint, men pyttelitet frukostbord att tillgå.
Jag hoppas och tror att det nya bordet skall fungera både i den ytterst lilla matvrån i tjuvkilsköket,

Runt bord för mig och L i ett träslag som inte passar i ulebergshuset men som blir fint i Tjuvkil

och i förlängt läge i vardagsrummet när vi är många.

En skiva i och plats för åtta
Massiv rökt ek i matbordet från Sweef
Och med två iläggsskivor kan vi vara tio runt bordet

Med min snöälskande lilla vovve i knäet, hoppas jag med endast en hand ledig för redigering att ni haft en fin tredje adventshelg, oavsett om den avnjutits i skjortärmar på en sydfransk uteservering eller i snön med dunjackan på.

Imorgon bär det av till Växjö igen. Jag hör rykten om mer snö.

En nomad i Växjö

12 lördag Nov 2022

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, grand-mère, Hunden Stina, Livet i Ulebergshamn, Tjuvkil

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , , , ,

Nomaderna är tillbaka i Ulebergshamn, efter tre dagar i Växjö.

Det är så här det kommer att vara i några veckor framöver; vardagar på jobb långt hemifrån och helger ulebergshemma. Jag har korta stunder då jag allvarligt ifrågasätter detta påfund – jag menar, resorna är ju redan i utgångsläget kanske något för många! – men så påminner jag mig själv om att tokigare upplägg har jag ägnat mig åt förr. Som när jag veckopendlade till London i nästan ett helt år. Av det blev vår lilla cairterrier Wilda förvirrad och något deprimerad, så den här gången hänger Stina och husse med. Nöjd jycke och nöjd nomad är resultatet.

Stina chillar i soldattorpet

Aktiviteterna denna helg sträcker sig dock inte särskilt långt bort från frukostkaffet och stickningen i soffan. Det senare har jag längtat efter; mönstret som växer fram, rytmen, det repetitiva och koncentrationen det kräver, får mig att gå ner i varv och koppla av. Den aktiviteten är det som håller mig på backen när jag sätter tillvaron i spinn; utan yllet i händerna om kvällarna skulle kanske stressen krypa på och stjälpa alltihopa. Men jag mår bra -förträffligt, till och med. Sedan vi kom hem från Murviel för en månad sedan, har vi hunnit med två vändor till prinsar och lilltrollet i Solna,

Och en helg i Falun med alldeles magisk bröllopsfest invid Falu gruva;

och älskade, galet charmiga lilla Majs dop i Torsångs kyrka – Dalarnas äldsta;

Höstlov i Solna följde och därefter fortsatte turnén till Oslo, där vi fick den stora äran att vara de allra första övernattande gästerna i sonfamiljens nyinförskaffade radhus,

Där finns också det ljuvligaste lilla troll, men henne visar jag inte här. Ni får tro mig när jag berättar att hon är den gulligaste lilla norska trollunge man kan tänka sig!

Vi tog en tur förbi Roald Amundsens hem Uranienborg i Svartskog utanför Oslo,

följt av lunch i det charmigaste av äterier en bit därifrån innan hem­färd.

En kort mellanlandning i Ulebergshamn följde, eftersom vi hade ett byggmöte inbokat i Tjuvkil. Vi fick titta in i ett färdigbyggt radhus, identiskt med vårt, och vi fick gå runt på området. Dörren till vårt radhus stod på glänt, så vi kikade in i stöket och konstaterade att väggarna var målade, parketten lagd och klinkers låg där i väntan på att bli lagda.

Alldeles upprymd blev jag av att få se det. Jag flög runt med mitt måttband, konstaterade att matplatsen i köket som förväntat inte har plats för mer än ett litet frukostbord, och att badrummet på övervåningen är mindre än vad jag trott. Det kommer att bli svårt att hitta ett tillräckligt kort badkar dit, som jag blir nöjd med. På alla andra sätt är vi positivt överraskande och det känns helt rätt. Bra åldersblandning på de blivande nya grannarna, som vi fick träffa, är det också. Tidsplanen verkar hålla, med inflytt sista veckan i mars. Då tänker jag att nomadlivet skall gå in i en annan, lugnare fas.
On verra!

Det är smärtsamt vackert utanför vårt ulebergsfönster

28 fredag Okt 2022

Posted by in Allmänt strunt!, Familjen, grand-mère, Livet i Ulebergshamn, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

En blek höstsol badar den lilla hamnen i ett mjukt ljus. Min blick dras ut till båtarna som fortfarande ligger vid bryggorna och jag har svårt att koncentrera mig på det som skall göras.

Det är inte toppen, för jag har hektiska veckor framför mig med många resor och ett konsultuppdrag, till slut, som kommer att ta mig till Växjö för några veckors jobb.
Två dop, en bröllopsfest och en flytt (inte vår, men i familjen) skall klaras av den närmaste månaden, så det blir ingen stillsam höst. Att det är bra och roliga saker som händer, betyder ju inte att det inte kommer att innebära viss ansträngning. Av sådant mår jag bra och får energi men vemodet som alltid parkerar sig under de här dagarna i slutet av oktober har varit konstant i 44 år. Mitt sjutton­åriga jag förlorade en älskad pappa i oktober för just 44 år sedan. Han var bara 53 år när livet snuvade honom på allt det som han borde haft kvar att njuta av. Igår nåddes jag av beskedet att en av våra medarbetare gått bort i den galopperande cancer som drabbade honom för mindre än ett år sedan. Alldeles för tidigt och med alldeles för mycket liv kvar att leva.

Jag blir oändligt ledsen och tagen, kanske delvis för att det landar just i mitt egna sedvanliga oktobervemod. Det tar mig tillbaka, väcker känslor och minnen som under resten av året brukar slumra tryggt.

Det är någonting med just hösten. De svåraste händelserna i mitt liv förknippar jag med just denna årstid. Färgexplosionen i naturen som liksom över en natt ersätts med en monokrom och dunkel november, gör något med mig.

Samma vy i med och utan sol
Samma vy över Uleberg utan och i morgonens dimma

Jag måste hålla mig sysselsatt. Jag stickar febrilt. Har stickat klart två tröjor och påbörjat en tredje sedan vi kom hem från Murviel för två veckor sedan.

Att det är så nyss vi var där, känns helt bisarrt; det har inte precis varit stilla liv sedan vi kom hem.

Jag åkte till prinsarna och lilla trollungen förra helgen,

och firade en före detta kollegas femtioårsdag tillsammans med de pedagoger som under min yrkeskarriär inspirerat mig allra mest,

och idag sätter vi oss i bilen igen för att under de kommande tio dagarna göra Solna-Falun-Solna-Oslo. I nämnd ordning. Två dagar i ulebergshamn följer på det, innan det bär av till Växjö för mitt uppdrag.

Om jag har tid att jobba för allt resande? Jorå, jag gör mina stipulerade timmar, digital nomad som jag är. När L kör, är bilen mitt kontor och arbetsplatser upprättas var än jag befinner mig.

Det dröjer dock innan det är dags för nästa tur till Murviel. Jag bläddrar bland bilderna i telefonen, fångas av de små detaljerna jag fotat inomhus,

på terrassen,

och i trädgården, där det om sommaren så livliga poolområdet stängts ner inför vintern.

Det blir ingen jul/nyår i Murviel i år, men i januari bär det av. För hur lång tid är avhängigt av växjöuppdraget och vad som krävs för mitt dinglejobb.

Vi får se, helt enkelt. En dag i taget i detta mitt tillfälliga och högst självvalda limboliv.