Kategoriarkiv: Murvelhuset

Traditionsenlig seriös och riktig säsongsinvigning i Murvelhuset

17 måndag Jun 2019

Posted by in Hantverkare, huset på ön, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

En gång är som bekant ingen gång. Två gånger innebär rimligen att första gången uppskattades. Tre gånger är en tradition. Eller är det fjärde gången huset fylls av midsommarfirande Suserik&Co…?

Jag knyckte ett av Sus foton från en annan midsommar i Murviel…

De är iallafall där nu. Imorgon kommer ytterligare några och huset fylls av semesterfirande, alldeles underbara tjugoplussare. Jag har istället, comme d’habitude, tjurrusning in i sommarledigheten och kommer förmodligen att dråsa ner i väl vald skön möbel på midsommarafton.

Varje år är det samma sak, trots att jag svär på att det måste bli en ändring. Fast då måste jag lämna skolvärlden och det är jag uppenbarligen inte riktigt redo för ännu.

Men jag ser bilder från Medelhavet på Instagram och Sus skickar bilder på köksrenoveringens första etapp, så lite är jag där ändå. I tanken och i längtet.

Det blir bra. Det blir precis som jag tänkt mig. Resultatet, som sagt, av flera års funderingar fram och tillbaka och till sist Susannas fasta köksplanerarhand med sådant som jag inte fattat:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till slut får vi ett gammaldags skafferi! Och en sittbänk med förvaring under ett fönster. Första gången jag såg det var i ett kvadratiskt kataloghus från Eksjöhus 1987. Då hade jag en liten tvååring som jag tänkte borde få växa upp i ett hus med en trädgård runtom. Det skulle dock dröja till 2001 innan det blev verklighet. Då hade tvååringen hunnit bli sexton och tyckte inte alls att det där med att flytta till hus var en bra idé. Närhet till tunnelbana hade liksom hunnit bli viktigare än närhet till gräs… Inte hade heller huset något skafferi och köksrenoveringen vi då gjorde gick lite för fort och allt blev inte riktigt som jag tänkt. Fint ändå, om än inte så gediget som jag kanske hade önskat.

Den här gången har vi alltså skyndat långsamt. Det nya köket görs dessutom i två omgångar, så vi hinner känna efter om vi behöver tänka om inför nästa etapp. Provmåla skall vi göra också. Gröna luckor skall det bli men inte förrän vi har hittat den rätta nyansen! Linoljefärg blir det naturligtvis. Tapet ovanför buffén bredvid skafferiet skall fånga upp det gröna

Har visat den redan för några blogginlägg sedan…

och en bruten kalkfärg skall få täcka de övriga väggarna i det stora rummet.

Rummet på entréplan har fått vänta länge på sin transformation men nu sker det. Smått fantastiskt känns det.

På hemmaplan i huset på ön börjar vi drömma om en senilkuvös på baksidan av huset. En som man tillfälligt kan värma upp också på vintern, så att julmiddagen kan avnjutas under ett glastak medan vinden får de stadiga stängda vikdörrarna att skallra bara en liten aning. Med fårskinnsfällar i korgstolar och en sprakande brasa…

Fast det är ju en helt annan och betydligt senare historia som kanske inte ens blir av. Det är bara så roligt att fantisera!

 

Voituren for på ferie till Frankrike

13 torsdag Jun 2019

Posted by in Familjen, La voiture, Murvelhuset, Resor, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

… för snart en vecka sedan. Det gjorde den rätt i, för av förra sommarens oändliga värmebölja märks ännu ingenting som ens lite liknar den. Istället är det råkallt. Det har blåst som om det är vilsegångna höststormar som viner runt knuten och jag sitter uppkrupen i soffan under en filt om kvällarna – torsdagskvällen är dock överraskande ett undantag och solen värmer en stund genom den öppna terrassdörren.

Sommar i Skärhamns hamn

Under tiden följer jag girigt bilens färd allt längre söderut i Hexagonen med hjälp av Susannas Instastories och, för all del, någon enstaka gång med hjälp av kartan i Volvo on call i telefonen när jag tycker att uppdateringarna dröjt lite för länge.

Fast sådant beteende gränsar nästan till spionage, så jag förbjuder mig oftast, trots att det är frestande. Så funderar jag på hur det hade varit när barnen var tonåringar, om jag då hade kunnat följa dem med en app i min telefon? Himla tryggt och behändigt? Eller integritetskränkande?

Det senare, kommer jag fram till. Du skall inte veta var dina nästan vuxna tonårsbarn befinner sig hela tiden. Jag riktigt ryser när jag tänker på det. Jag hade definitivt inte tyckt om det själv!

Fast nu är de förstås vuxna på riktigt. Ansvarstagande och tillsammans. Jag känner inget behov av att kontrollera dem. Alls. Tycker bara om att se bilder på när de har det bra.

De där två, sommaren 2017

Om mindre än två veckor bär det av för fler familjemedlemmar. Jag och L med de ljuvliga små prinsarna till Murviel,

Bertil på väg hem, sommaren 2017

och deras päron på egen hand en liten omväg om Champagne innan de dyker upp i murvelhuset.

Sommar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Semester alldeles om hörnet.

Sol och bad. Garanterat, trots allt. När sommaren börjat så ostadigt som den gjort hittills i år, är det väldigt skönt att tänka på. Då kan havet få skumma bäst det vill och jag kan till och med tycka att det är både mäktigt och vackert trots att jag måste köra långsamt på E 6:an över Uddevallabron om morgnarna. Ibland tänker jag att det väl vore bättre att köra fortare, inte långsammare när det blåser? Så att inte vinden hinner få fatt i bilen? Fast den logiska delen av min annars tämligen humanistiska hjärna slår bort sådana dumma tankar och låter foten trycka ner bromsen en smula när den blåsiga bron närmar sig.

Sommar är det ändå trots allt. Det är ljust, snöar inte och jag blir inte nerskvätt av långtradare på väg till och från färjor. Jag sitter inte med ett krampaktigt tag om ratten och säger till mig själv att jag måste sluta nöta vinterasfalt på den inte helt ofarliga motorvägen i den omfattning som jag gör. Jag blir vittne till många farliga situationer under de där mörka vintertimmarna på vägarna och får allt större respekt för vad som krävs av mig. Koncentrationen är aldrig så total som då.

Det där är dock nästan glömt nu. Så här års lyssnar jag på ljudböcker och kastar en och annan blick ut över det vackra kustlandskapet som susar förbi utanför bilfönstret.

Jag är inte lika förtvivlat trött när klockan ringer på morgonen. Sommar och ledighet ligger framför mig och det är lättare att orka då.

Murviel och murvelhuset. Snart kommer vi igen. Inte står det tomt särskilt länge åt gången! 

Pirrar det inte rentav lite vid blotta tanken…?

När vinden mojnat

30 torsdag Maj 2019

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Det är helt vindstilla nu. Och alldeles tyst och stilla. Ensamma ugglan har slutat hoa, ingen trafik hörs från gatan och det är alldeles stjärnklart. Eller var stjärnklart; jag somnade ifrån mitt bloggande och nu skiner solen igen.

Dag ett av två är till ända och när jag till slut kröp ner under täcket, kände jag i både rygg och fötter att dagen varit fylld med allehanda göromål. Idag fortsätter jag, för det är inte klart ännu. Blir torsdagskvällen lika fin som den igår, skall jag sitta ute på den nysvabbade terrassen och sippa på ett aldrig så litet glas rosé vid det nyligen teakoljade matbordet.

Där skall jag ägna mig åt att beundra solcellslamporna som jag hängt upp i träden lite här och där.

Bara om en vet att de är där, går lamporna att urskilja…

Inhandlade på Rusta för en spottstyver är de och de gör sig riktigt bra i bladverken.

Det är som vanligt mycket fix i trädgården och på uteplatserna när jag kommer ner men den här gången är det mycket jag inte kan göra, eftersom det fraktas sand och blandas betong fortfarande och av sådant blir det ganska skräpigt.

Nya växter har dykt upp här och där, planterade av Bertrand och Benjamin. Den här gången är det betydligt torktåligare växter, eftersom de törstigare sorterna inte riktigt orkar leva när vattentillgången är opålitlig. Den här knasbollen har till exempel gått i blom:

Märklig sak på en lång stängel – mer komisk än vacker!

Vet du vad det är?

Det vet jag men jag säger’t inte! Du får gissa.

Kanske lägger jag upp en bild på hela växten i ett annat inlägg och då om inte förr, kommer du säkert att känna igen den.

Terrasseringen fortsätter att prunka och ett blålila blomstervattenfall väller över stenmuren, precis som Bertand hade tänkt sig. Att blommorna är blå är ingen slump; de skall härma ett vattenfall och här och var i muren har Bertrand låtit stenarna ”rasa” för att också de skall leda tankarna till rinnande vatten

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trädgårdsdesign minsann!

Onsdagens eftermiddag ägnades också åt Mélina Rochard från Pays Haut Languedoc. Hon dök upp med penna och block för att intervjua mig om vad som är viktigt för just svenskar när de köper sig ett maison secondaire i Languedoc. För visst har turistbyråerna noterat att vi blir allt fler och Mélina ville veta vad som drar och vad som är viktigt för oss när vi sätter nyckeln i dörren till våra hett eftertraktade gamla stenhus. Borgmästarna i byarna runt omkring intresserar sig också de för Mélinas projekt och vill veta vilken sorts service som är viktig. Som jag hört så många gånger förut, finns en aldrig så liten tacksamhet över att vi dundrar in och räddar de gamla byhusen från förfall. Handlar mycket gör vi också, det har de märkt.

Mélina klev rakt in i vårt work in progress i köket och jag fick tillfälle att berätta om det generellt sett stora renoveringsintresse som präglar svenskarna. Så pratade vi vidare om varför så relativt få svenskar bosätter sig vid havet och det ledde oss till samtal om hur viktigt det är att byarna lever året om och att avståndet till närmaste strand ändå inte är så stort.

Hur vi får fram information om intressanta event och utflykter var en annan fråga som dök upp. Lite förläget återkom Mélina gång på gång till hur både hemsidor och nätuppkoppling har en viss utvecklingspotential. Jag visade henne alla facebook-grupper och instagramkonton jag använder mig av för att hämta information och det fick henne att höja en smula på ögonbrynen. Minsann; är det där de behöver synas? Jodå, åtminstone för att nå oss medelålders, bekräftade jag.

Ser vi oss som turister eller som halvtidsboende var nästa fundering? Som både och, kom vi fram till.

Brukar vi ta med gäster på utflykter i environgerna och vad visar vi dem  då?

I en dryg timme blev vi sittande medan vinden utanför drog vidare. En simtur blev det när hon tackat för sig och sedan tog jag itu med att olja in matbord och släpa prylar uppför trappor. Jag borde kanske inte men sådant tänker jag inte på när ivern drar tag i mig. Och nu, efter en natts sömn, är jag fit for fight igen!

Jag åker motvilligt hem imorgon. Sextioåringar och nittioåringar skall firas och jobbsäckar skall knytas ihop. I en blomvas på frukostbordet får ansade rosenkvistar mellanlanda en stund

innan de hamnar på komposten jag inte har men absolut behöver. Jordgubbarna från Portiragnes är nästan oanständigt goda tillsammans med krispet från Susannas granola,

och kaffet… himmelskt är vad det är när det får avnjutas med utsikt över murvelträdgården.

Tramontanen skickar nu små förtrupper igen, så det riskerar att bli ännu en blåsdag. Men luften är varm, himlen omöjligt blå och jag kan inte tänka mig en bättre plats än denna. Nu ska jag puttra vidare med mina bestyr och tänka på alla sommarfirare som snart intar hus och trädgård. Tror minsann att jag rentav är löjligt lycklig, just precis nu.

Facetime med prinsar som inledning på dagen gör underverk för humöret!

Mantra om hägrande sommar

29 onsdag Maj 2019

Posted by in Hantverkare, Murvelhuset, Renoveringar, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag gav mig av. I vita byxor, tunn skjorta och en tröja med trekvartsärm. Det är ju sommar, gubevars. Åtminstone i Murviel. Så icke i Göteborg, däremot, så det blev snabba, huttrande steg från bilen till perrongen på Centralstationen imorse och där blev jag stående en stund innan tåget mot Stockholm rullade in. En något omständig anslutning till skavstakärran, kan tyckas, med den är ändå den snabbaste, bekvämaste – miljövänligaste! – och enklaste. Göteborg är ingen bra utgångspunkt för resorna till det franska vistet när det är skamligt flyg som gäller.

En sväng förbi apoteket på stationen för att hämta ut ett recept hann jag med. Jag har gått och blivit allergisk men inte förstått, utan trott att jag dragits med en ovanligt envis förkylning. Bäst jag står där och får mina meduciner (sic!),

hör jag apotekaren förklara hur det går till när en hämtar ut på recept. Jag har inte gjort det för egen räkning på väldigt länge, tydligen. Det är inte nödvändigtvis något att skryta med eller ens ett tecken på att jag är ovanligt frisk och fri från krämpor. Snarare handlar det om att jag ogärna går till doktorn och att jag hellre viftar bort småkrämporna och väljer att ignorera dem. Inte gick jag till doktorn nu heller, utan doktor G kom på besök och förklarade att jag nog ändå är ovanligt korkad (nä, så uttryckte hon sig inte, mitt fina barn), för det finns snabb och effektiv lindring att få. Nu är jag därför kittad och redo för allehanda allergener som får för sig att attackera mig. Kom an, bara, så skall ni få se!

Nya syrenen på Tjörn är kanske inte så farlig…?

I min telefon trängs ett otal olika väderappar och ändå, precis som det där med att gå till doktorn för att söka lindring, tar jag inte in det jag ser, utan tar på mig alldeles för tunna kläder och fryser som en hund. Trots att jag för länge sedan bestämt mig för att frysa tänker jag aldrig mer göra, och trots att jag vanligtvis släpar med mig det ena yllet efter det andra.

Inte idag. Jag är, som sagt, på väg till Murviel. Där är det sommar. Som sagt

Besvärjelser och längtan paras med en aldrig så liten portion stress över att vistelsen denna gång blir rekordkort och innehåller en rad måsten.

Fjärrjobba måste jag göra, ställa iordning i huset och i trädgården likaså. Ett intressant möte är inbokat också, med en representant för Pays Haut Languedoc & Vignobles, som skall intervjua mig om vad svenskar med ett maison secondaire i Herault är mest intresserade av. På förekommen anledning kommer jag att prata om allas vår renoveringsiver och behovet av duktiga hantverkare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag dessutom får en sådan chans, tänker jag naturligtvis ta upp all den outnyttjade potential som finns i vår lilla by! Att trafiken genom inte bara vår by, utan också genom de flesta andra byar runtomkring, är komplett galen måste jag också passa på att nämna, i samma andetag som jag broderar ut om de vackra gamla husen som inte tas om hand och om skolbarnen som lever farligt på väg till och från skolan.

Och varför skall jag intervjuas? Jag svarade på en enkät i våras och jag gissar att det stora antalet svenskar, som just nu köper upp byhusen som ingen fransman vill ha, inte undgått vare sig den lokala turistnäringen eller kommunerna, som förhoppningsvis kan dra nytta av att vi finns där. För vi handlar ju,

besöker vingårdar,

paddlar kajak,

åker på ostronsafaris,

äter på restaurang,

skapar jobb åt diverse hantverkare,

och hänger med på byfester, så nog måste det vara så att vi märks.

I sommar är det åttonde året vi semestrar i murvelhuset. Naivt stjärnögd är jag inte längre men så lycklig över att det finns och att vi kan samlas där, hela familjen, och njuta tillsammans. Utan murvelhuset tror jag att jag hade varit en oroligare själ. Det håller mig upprätt också när jag inte är där. Minnena är många nu och de syns överallt i huset, liksom i min telefon, i datorn och på väggarna i huset på ön.

Två dagar med jobb och diverse åtaganden väntar. I sol och värme.

Det är – som sagt – sommar i Murviel.

Det är sommar i Murviel

26 söndag Maj 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Renoveringar, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… och jag drar iväg på blixtvisit för att inspektera betongsulan vid poolen. Jag vet inte om den kommit på plats ännu men jag vet att solen sken förra helgen, då arbetet skulle göras. Jag vet också att Bertrand och Benjamin var där och konstaterade att de fått med sig för lite fyllning, eftersom hålet under trädäcket var djupare än de först trott. Alltid är det något som missas när arbeten planeras, oavsett om det handlar om språkförbistring (ovanligt när det gäller Bertrand) eller för att saker tas för givet från båda håll och de rätta frågorna därför inte ställs. Att det under trädäcket ligger lastpallar hade vi till exempel inte berättat:

Enligt uppgift skall sulan till slut ha gjutits under helgen som nu hunnit övergå i söndagskväll men om det vet jag ännu inget. Fint väder lär det iallafall ha varit. Inte regnigt och ännu inte så varmt att betongen skulle brinna för snabbt och bli skör.

Det är sommar i Murviel nu och om knappt två veckor lämnas bilen över till S och E, som skall bila ner med många stopp som inledning på sin sommarsemester. Traditionellt midsommarfirande med många vänner hägrar och sedan är det vår tur, precis så som vi delat upp sommaren i Murviel de senaste åren.

Andra veckan i juni kommer Francois för att montera nya delen av köket och för att bygga skafferiet. Inför detta gick jag och S gick loss på Byggfabriken i Göteborg härom veckan,

och fick med oss färgprover till köksluckorna,

ett gammaldags garderobslås till skafferiet och knoppar och skålhandtag till luckor och lådor.

De blanka i metall i mitten blev det…

Sedan bar det av till Engelska tapetmagasinet, där vi hittade en tapet efter en riktigt gammal förlaga framtagen av Borås tapeter; ”Rosenvinge” från Rosenvingeska huset i Malmö. En 1500-talstapet, lär det ska vara:

Den skall få sitta bakom de öppna hyllplanen bredvid skafferiet och fånga upp det gröna på luckorna – ljust olivgrönt, är det tänkt – och det svarta från konsolerna vi tänkt låta hyllplanen vila på.

Lite nervöst är det med så omfattande förbättringsarbeten så nära inpå sommarens horder och utan att vi kan vara där och överinse, fast mest är det spännande och det är skönt att äntligen få till köket.

Imorgon stundar en intensiv jobbdag men sedan bär det av med tåg till Stockholm, flygbuss till Skavsta och sedvanlig kärra till Béziers. Det fortsätter att vara bökigt att transportera sig från Göteborg till murvelparadiset, så omvägen om Stockholm blir både smidigast och billigast, hur märkligt det än kan te sig.

Medan jag sitter här och klottrar denna EU-valskväll, fladdrar notiser upp på min paddskärm. Marine Le Pen och Ungerns Orbán går starkt framåt och mina funderingar kring kök, tapeter, betongsulor och konsoler känns mer än lovligt världsfrånvända.

Jag har förstås röstat.

För allas lika värde, för jämställdhet och för miljön. Jag flosklar inte. Jag menar det. Djupt och in på bara skinnet.

Jag får leva med att inlägget handlar om sådant som egentligen inte spelar någon som helst roll i det större perspektivet. I det något mindre handlar det om att vårda en trygg plats där familjen kan samlas, även om tryggheten inte är avhängig av mönstret på tapeten eller färgen på köksskåpen.

Nåväl, jag får lämna er här, utan att bli politisk och utan att börja lägga ut texten om sakernas tillstånd. Med den senaste förbifladdrande notisen om att SD backar på näthinnan avslutar jag, lika nöjd med det som jag är upprörd över Le Pens framgångar.

Väder minsann. Och kringflackande.

07 tisdag Maj 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Min franska trädgård, Murvelhuset, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Det är valborgsmässoafton när jag som vanligt är på väg bort från ön. Jag har nyss kommit hem, hunnit klämma in några dagars jobb och röjt hjälpligt i huset som denna vår får klara sig så mycket på egen hand. Några timmar utomhus innan vinden börjar sno runt knuten och jagar in mig.

På väg igen, alltså.

Det gör lite ont i bröstet.

Diset som tonar havsytan mot himlen, fågellivet genom öppna fönster, solen på det nu perfekt silkesgrånade trädäcket;

Jag faller handlöst ännu en gång och bara två älskade små skatter,

förmår ta mig därifrån när det är som allra, allra vårvackrast

Den skira, alltmer frodiga grönskan runtomkring mig och de späda plantorna från Dingle i pallkragen från förra året, pelargonerna i Anna-Stinas waldemarsuddekruka;

Anna-Stinas saker överallt i huset; närvaron av dem skapar vemod och tacksamhet på samma gång. En tomhet har ersatt lättnaden över att den långdragna kampen är över och hennes älskade saker tillåts ta plats ett tag till, tills vi lurat ut hur vi respektfullt skall ta hand om en del och låta andra få njuta av resten.

Jag har infört köpstopp för egen del, överväldigad som jag är över alla saker som står och väntar på att hitta nya hem. Det går sådär, så jag inför undantag. Jag får köpa plantor, nya ljusslingor, utemattor och annat som är absolut nödvändigt för den kommande säsongens uteliv. Men jag är ändå mer sansad än tidigare och det känns bra.

Utesäsongen har dessutom kommit av sig och jag fryser. Issörja på det vackert silvergrånade trädäcket morse,

blir till en smocka i mitt snöallergiska nylle.

Alldeles nyligen var jag i Murviel, som bjöd på ett ovanligt ostadigt och svalt påskväder men snö? Nä, innan det snöar i Murviel så här års får vädergudarna ha fått fullständigt fnatt och det är inte särskilt troligt. Alltså drömmer jag mig dit, bläddrar bland bilderna  jag tog på allt som spirade i den vårstädade murvelträdgården och frustrationen rinner av mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I helgen är det dags för trädgårdsdagar på Liseberg.

Dinglegymnasiet finns på plats.

Och jag – åtminstone på fredag och lördag eftermiddag.

Varmare väder lär vara på väg. Hoppas jag.

Dinglegymnasiets fina utställning!

Medan ensamma fågeln hoar och jag inte kan sova

22 måndag Apr 2019

Posted by in Byliv, Familjen, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Det är tyst i huset nu men utanför det öppna fönstret kväker grodorna. De gör det, så här års. Snart kommer granntuppen att väcka huset och en ny murveldag tar sin början.
I så gott som en hel vecka åt jag och S långa frukostar, jobbade, pluggade och tog små raster för näringsintag och annat som kroppen behöver. Så förberedde vi för övriga familjens ankomst också,

och jag njöt både av det och av det faktum att jag fick rå om S utan att något annat trängde sig på.

Jag är så glad för alla de dagarna.
Lycklig, rent av.
Mitt lillaste barn.
Vuxen, klok, så älskad.

Det är få ställen där lugnet kan sänka sig så totalt för mig som just i murvelhuset. Trots, eller kanske snarare tack vare att huset den senaste veckan varit fullt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Poolhuset är upplyst och där sover S och E. Son och flickvän är också här och det är precis som det alltid borde vara. Guddöttrarna som sovit i rummet alldeles vid trappan på övervåningen och deras päron har åkt nu och det blev väldigt tyst när de for. Så tyst, faktiskt, att vi blev tvungna att ställa till med säsongens första poolparty.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag inbillar mig alltid att huset är lika lyckligt som jag över att få omsluta så många favoriter och att också det tänker att det här vill en vara med om ännu oftare.

Familjen. Den yviga, härliga, ibland problemtyngda men alltid nära, alltid trygg. Alla byvännerna, sammanhanget härnere, den fantastiska gemenskapen; allt sådant som får mig på gott humör finns här.

Den betydligt ensligare tillvaron på västkustön känns just sådana här dagar ganska avlägsen och jag längtar inte dit alls just nu, trots att också den fyller mig med ett lugn, om än av ett helt annat slag. För varje vända ner till murvelhuset blir jag dock alltmer övertygad om att betydligt mer tid behöver få tillbringas i vårt franska viste.

Vi kan samlas här.

Umgås och hämta krafter.

Njuta.

Låta vardagen vänta.

Tror tamejtusan att det är vår nu!

31 söndag Mar 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, huset på ön, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Varje år är det samma euforiska glädje över att ljuset, fåglalåten och grannar med sekatörer återigen visar sig. Igår fick vi buskar i jorden, äntligen.

Våren 2018…

Den lilla rännan invid den stenlagda parkeringsplatsen på ön har gapat naken i ett drygt år, eftersom vi förra året inte fick den berömda ändan ur vagnen innan det var försent. Vintern inkräktade på våren och övergick liksom i tidernas torraste sommar innan vi han blinka. Att plantera någonting som helst var inte att tänka på och vi fick tugga i oss att det inte skulle bli någon prunkande växtlighet i den lilla rännan under säsongen 2018. Men nu minsann står där på rad ölandstokar och en liten dvärgsyrén skyddad från vinden bakom grannens tujahäck.

Tre Red Robin blev det, tillsammans med två rosa varianter. Allt enligt kunniga råd från Dinglegymnasiets trädgårdsexpert. På andra sidan och vid entrén får det bli ett litet träd; en fjäderkaragan, föreslog samma trädgårdsexpert! Den är dock ännu inte införskaffad.

Någonting sådant, typ…

Det är inte så lite lyxigt att ha expertisen så nära till hands! Expertisen är dessutom så entusiastisk att jag börjar undra över varför inte också jag gått en trädgårdsutbildning. Sedan undrar jag om det framgått hur glad jag är över att få vara en del av återuppbyggandet av Dinglegymnasiet? Riktigt fint är det.

Samtidigt är det också i Murviel en helt annan vår än förra året; då hotade vår trädgårdsmästare Bertrand med drastiska, självskadande åtgärder om inte regnet, som saboterade varje försök att få till stenläggningen bakom den rostiga grinden i  murvelträdgården, till slut kunde bestämma sig för att upphöra.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I år regnar det istället inte alls. Det är inte bra det heller.

Kanske lika bra att inte vara trädgårdsmästare. Verkar besvärligt.

Devisen för att göra om det knasiga trädäcket vid poolen ramlade in i mejlkorgen häromdagen.

Det blir en betongsula istället och då är det förstås bra att det är torrt. Om det blir som vi vill, är det fixat innan murvelhuset sommarinvaderas av älskade ungar och alla deras vänner. I år får vi umgås med allihop och jag kan knappt bärga mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det behöver jag faktiskt inte heller, för redan om bara en dryg vecka är jag på plats.

Med Sus. Min fina, fina yngsta.

Vi skall hänga tillsammans i nästan en hel vecka innan resten av den härliga storfamiljen ansluter för att fira påsk. Prinsarna och deras päron fattas förstås men dem träffar jag i Solna nästa helg, så det får duga.

Säsongen drar igång nu.

Hur härligt är inte det?!?