Det är märkligt det där, hur fort en vecka går. Mycket litet – som vanligt – av allt det praktiska som jag hade tänkt ägna mig åt under denna murvelvistelse blev av. Desto mer av umgänge har det blivit. Som vanligt. Och utflykter. Med vänner. Som vanligt, det med.

Numer när vi förbereder för murvielfärd är jag oftast lite kluven. Det spritter inte per automatik i kroppen vid blotta tanken på att snart få vara på plats i huset, i den trolska trädgården, i Murviel. Nyhetens behag har liksom lagt sig och jag ser mer nyktert på vårt franska viste. Det är förstås fortfarande lika underbart som när allt var nytt för 6 år sedan, men nu är det också hemtamt och tryggt. Den stjärnögda, helt okritiska beundran jag kände har ersatts av ansvarskänsla och djup tacksamhet över att det är just vårt att dela med alla dem som hälsat på genom åren. Och med familjen, som tycker om murvelhuset nästan lika mycket som jag. För det var ju precis så jag hade hoppats att det skulle bli!

Nu trillar inte en och annan tår vid blotta åsynen av Murviel i fonden när vi kommer åkande. Jag behöver kliva in genom den gamla ekdörren och se att allt är som det skall innan axlarna sjunker ner och välbehaget sprider sig genom kroppen. När det sedan är dags att stänga fönsterluckor och lämna, förstår jag inte alls poängen. Solen som väcker trädgården,

vill jag inte stänga ute med luckor och lås;

Ytterdörren öppnas för att släppa in ljus i det igenbommade stora rummet på bottenvåningen, medan jag går en runda och kontrollerar att inget glömts och att allt är i iordningställt för att huset skall klara sig solokvist ett par månader till.

Så stänger jag porten och hastar ner för trappan mot en väntande bil som skall ta oss till Toulouse och flyget hem. Vi gör en utflykt av resan dit och stannar först i Carcassonne för en lunch,

Lunch på mysigt ställe…

…med en magisk sommarservering bakom en fin gammal järngrind

och sedan för en vinprovning, som Maison Hansby arrangerat för oss.

Det är i Dom Perignon-land och historien om hur traktens son och tillika munk tog med sig metoden att tillverka vin med bubblor härifrån till Champagne, berättas med sådan självklarhet att det inte längre går att avfärda det som en skröna.

Den ädla champagnen hade alltså inte funnits om inte limouxmunken tagit kunskapen med sig när han vandrade norrut till Champagne för åtskilliga hundra år sedan. Or so the story goes…

Trevligt är besöket, iallafall, och oavsett om du föredrar bubblor från Champagne eller Limoux, så är slitet på gårdarna detsamma. Flaskor skall vändas ett kvarts varv varje dag,

tappas på sediment, lagras och buteljeras innan bubblorna får smeka våra och andra hugades gommar.

På gården vi besöker, har familjen Robert funnits i dryga 80 år och nestor själv, med näsan i ett champagneglas, pryder väggen tillsammans med de yngre familjemedlemmarna.

Bubblorna smakar extra gott när du får med historien om deras tillblivelse och om familjens uppenbara stolthet över att få förvalta ett sådant arv.

Milsvid utsikt över fälten utanför caven

Gårdshunden välkomnar oss medan en åsna skriar och getter bräker längre upp i backen

Det skall drickas med andakt just därför. Att bara hälla i sig finns inte på kartan; du måsta känna doften, smacka på dropparna på tungan, svälja, smacka igen och känna hur de många smakerna stannar kvar i munnen. Jag börjar kunna det där nu och dricker vin på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan murvelhuset.

Vin provades för övrigt också igår, fast då var det utan bubblor. Vi for till Capestang och fick prova det ena fantastiska vinet efter det andra på Domain Moulin Gimié.

En gård med anor många generationer tillbaka också detta. Här blickade familjens stolta matriark uppfordrande ut över oss,

medan gårdens hund också här fick att känna oss extra välkomna.

Jag hade kunnat nöja mig med att bara känna dofterna, för de var så många, så friska, så komplexa. Jag antecknade och i brist på adekvat vokabulär, skrev jag ”mums” bredvid dem som smakade allra bäst.

Nu är vinförrådet i murvelhuset påfyllt men jag dricker vatten på hotell Radisson Blu invid flygplatsen i Toulouse. Imorgon blir det tidig revelj, så jag skall krypa ner i den gigantiska hotellsängen, sova några timmar och försöka förlika mig med tanken att lämna våren för ytterligare flera veckors sverigevinter.

Bonne nuit, mes amis!