Det är nästan exakt en månad sedan vi lämnade Murviel. Sedan dess har jag/vi varit på mer eller mindre konstant resande fot. Det uppdämda behovet av att få träffas, ha fester och att resa är nästan löjligt påtagligt. Jag pustar ut i några dagar efter att i en hektisk månads inledning hälsat på älskade Maj i Falun, följt av syttende-maj-firande med Iben i Oslo, så en kort sväng tillbaka till Murviel direkt efter flaggviftandet, följt av det bedårande bröllopet i Sunne och en sväng förbi mamma på mors dag. En dag hos Stinas uppfödare för trimkurs hanns ju också med innan det blev dags för studentmiddag i Dingle med utspring påföljande dag;

Sedan kallade återigen Norge för Ibens namnfest (Iben var självklart som huvudperson ivrigt fotograferad men det visar jag inte här). Så fint, så fint var det.

Hemmajobb i flera dagar kändes sedan omåttligt skönt, för även om jag både gillar att köra bil, tycker om att resa och går igång på förändring, så kan det ändå bli för mycket när resorna avlöser varandra utan så mycket tid på hemmaplan däremellan.

Den gångna helgen var vi i Norge igen, denna gång för kusin- och kusiners kusinträff. Två långa resdagar med färjor åt båda håll med bara en dag på plats är till slut ganska tröttande. Fast åh, vad glad jag är att vi kom iväg! Jag träffade personer jag knappt träffat annat än på begravningar sedan vi blev ordentligt vuxna och det är så fint att få roliga minnen väckta till liv efter decennier av glömska. Omgivningarna skämdes inte för sig heller, i huset alldeles vid vattnet i en vik inte långt från Risör på norska Sörlandet.

Två arbetsdagar på plats på Nuntorp för kvalitetsarbete tillsammans med våra två naturbruksgymnasier rundar av en ganska galen månad och nu har jag sjunkit ner i soffan och myser med Stina. Jag har gillat varenda festlig helg men jag är ändå glad över att de nu är avklarade.

Här hemma på Tjörn ligger resväskor uppslagna på sängen i det blå gästrummet.

Det är mindre än en vecka kvar tills det är dags för sommarsemestern i Murviel. Tjörnvädret har varit bångstyrigt de dagar vi varit hemma och utemiljön inbjuder inte till terrasshäng. Vanligtvis så här års förnyas kuddförrådet, nya lyktor kanske införskaffas och terrassen ser både bebodd och inbjudande ut.

Inte i år; vår kringflackande tillvaro hela våren, i kombination med det faktum att vi lämnar huset och Tjörn i slutet av augusti, har gjort att det årliga projektet iordningställande av terrass har nedprioriterats.

Fokus nu är istället radhuset i Tjuvkil och jag sparar inspirationsbilder i en särskild mapp allteftersom jag ramlar över dem i inredningsmagasin eller när jag googlar efter inredningsdetaljer till vårt nya hem. Jag börjar bli ivrigt otålig och mentalt släpper jag alltmer taget om tjörnhuset. Istället boar jag i fantasin in mig i det halvfärdiga radhuset i Tjuvkil.

Den oundvikliga och planerade kappsäckstillvaron i höst och i vinter kommer alldeles säkert att tära, så med jämna mellanrum ställer jag mig frågan varför vi utsätter oss för en sju månader lång tillvaro i hus- & hemlimbo?

Murviel blir vår fasta punkt, vårt ordentliga hemma under den här perioden. Hur kommer det att påverka vår fortsatta planering? Hur mycket kommer vi att kunna vara där? Jag jobbar ju trots allt fortfarande och även om mycket kan skötas på distans, så behöver jag med jämna mellanrum befinna mig på svensk mark. Kanske skall jag också ta några konsultuppdrag i höst.

Åsså barnbarnen, då; de ljuvliga, som jag ständigt längtar efter och regelbundet måste få träffa. I sommar kommer de till mig; solnaklanen till Murviel och falun- och osloklanerna till Västkusten och Tjörn. Jag försöker planera runt dem alla men det går förstås inte alltid. Trots allt behöver jag ibland hålla mig geografiskt stilla.

Trots allt är det fantastiskt fint att ha dem alla att längta efter. Mellan träffarna finns också Facetime och det är ju en evinnerlig tur!