I förrgår for Bror och jag på utflykt till King Joué för att titta på hus. Vi ville hitta ett med fönsterluckor och med bra dörrar. Inuti ville vi ha en diskbänk, en spis och en ugn.
Bror spände fast sig i bilen, tryckte upp garageporten åt mig och så for vi iväg.
– Vilket äventyr, sa Bror och gav mig en high five. På vägen dit såg vi husbilar, lastbilar och en snygg parkering utanför Leclerc. Fin utsikt tyckte Bror att vi hade också. King Joué är jättestort men drömhuset hittade vi ändå snabbt.
På husjakt!
Det hade trappa, balkong och rutschkana. Bror gick husesyn en bra stund, medan mormor gick och frågade om huset fanns i lager. Men mormorn tvingades konstatera att drömhuset tyvärr var slut.
Då gick vi vidare till bilhandlaren och provkörde lite,
medan en snäll man letade upp ett bra alternativhus åt oss. Sedan åkte vi hem till Frankrike. Frankrike ligger på Avenue Fernand Schmidt i Murviel. Ifall ni undrar. Husbygget fick vänta tills dagen därpå, för vi behövde bada direkt när vi kom hem i förrgår. Men igår morse drog vi igång!
Bror serverade vatten och hejade på.
Jag skruvade och byggde.
Det var varmt och det tog många timmar.
Till slut kunde vi ändå ha taklagsfest och skåla i bubblor.
Bror serverade korv, hamburgare och och en massa godsaker medan jag pustade ut.
… på mer sätt än ett. Jag har rensat bland den återstående bråten i hallen på övervåningen; det blev liksom kvar efter att luften och orken gick ur mig efter badrumsrenoveringarna under vårvintern. Men nu har Gary också fixat tvättbänken i vår lilla tvättstugeskrubb och av det fick jag fart igen. Innan sakerna fick flytta tillbaka in i det lilla rummet, fyllde jag ett gäng soppåsar med tomma tvättmedelspaket, kvarglömda blöjor som blivit liggande i flera år (oanvända, kanske bör sägas!) och som inte passar något av barnen, liksom annat oälskat som bara skyfflats in där genom åren.
Men nu så!
Undrar om jag någonsin fotat just det här rummet …?
Plötsligt känns det lilla utrymmet både välplanerat och praktiskt! Inte behöver vi heller springa till badrummet för att tömma vattenbehållaren till torktumlaren längre. Alltså har jag efter iordningställandet av skrubben torktumlat tvätten istället för att hänga ut den på tork, bara för att kunna njuta av hur praktiskt det blivit. Idag införskaffades dessutom vägghängd torkställning för de fåtal dagar under ett år då tvätt på tork utomhus inte är att rekommendera.
Efter mitt tvättskrubbsfix igår for jag till flygplatsen i Béziers för att hämta ”fondanterna” och köra dem till St Genies. Jag har inte varit där sedan sommaren 2019; pandemi och nedlagd skavstakärra gjorde Montpellier till vår flygplats istället under de senaste dryga två åren.
Skavsta flygplats hade hunnit bli bra innan den övergavs av Ryanair, tyckte jag, och lilla Béziers är precis lagom stor. Som en tågstation mitt i byn där du alltid träffar någon du känner.
Hej gamla flygplatsen; där är du ju!
Träffade bekanta gjorde jag igår också och det gjorde mig så glad. Det är inte ofta man får uppleva att gamla goda tider” återuppväcks men nu kändes det verkligen så. Det skall förstås sägas att ”gamla tider” oftast behöver få förbli just det, men inte i det här fallet.
Vi samlades runt ett cafébord, vi som tagit oss dit för att hämta vänner, gäster, familj och grannar, i väntan på arlandakärran, som var lite försenad. Det gjorde ingenting – jag njöt av gemytet, sällskapet och av att för en stund få vila i något som under så många år känts så självklart och beständigt.
När sedan fondanterna plockats upp och avlämnats i sin by, for jag hem och sjönk ner på terrassen och sköljde ner resterna av gårdagens rosé.
Cikadorna höll låda till prick klockan tio, då de som vanligt tystnade, som på en given signal.
Imorse höll jag sedan på att missa ett Teamsmöte med Skolverket – det är möjligen lite väl många tider och datum att hålla reda på just nu. Men det löste sig och jag kunde sedan dra iväg till Ikea för lite kompletteringar. Där slogs jag av hur otroligt skönt det är att hasta runt där utan en mask i ansiktet. Livet på Ikea har alltså också det återgått till det mer normala, förutom att en del hyllor gapade märkligt tomma. En tillfällighet eller en kvardröjande effekt av pandemin i kombination med oroligheterna i Ukraina, kanske? Nåväl, efter Ikea for jag vidare för att hämta Å och hunden Aska på flygplatsen i Montpellier. det känns också som normalt och vanligt. Jag tror att jag ändå gillar normalt och vanligt väldigt mycket, min faiblesse för förändring till trots.
Om några dagar kommer älsklingar, comme d’habitude varje sommar. Kan vara den bästa av alla vanligheter.
Det regnar inte, trots eftermiddagens hotfulla grå. Kanske blir det som igår natt, att jag får somna vid det öppna fönstret med ett stilla sommarregn utanför?
Få saker känns mer tryggt än det. Ett perfekt upplägg är det också, om du frågar mig, med uteliv, cikadegnissel, bad och alla måltider al fresco dagtid och sedan välbehövlig väta om natten när vi ändå bara sover.
För övrigt håller jag kväll i det bästa av sällskap. Älskade lilla Stina, alltid nära.
Det är nästan exakt en månad sedan vi lämnade Murviel. Sedan dess har jag/vi varit på mer eller mindre konstant resande fot. Det uppdämda behovet av att få träffas, ha fester och att resa är nästan löjligt påtagligt. Jag pustar ut i några dagar efter att i en hektisk månads inledning hälsat på älskade Maj i Falun, följt av syttende-maj-firande med Iben i Oslo, så en kort sväng tillbaka till Murviel direkt efter flaggviftandet, följt av det bedårande bröllopet i Sunne och en sväng förbi mamma på mors dag. En dag hos Stinas uppfödare för trimkurs hanns ju också med innan det blev dags för studentmiddag i Dingle med utspring påföljande dag;
Sedan kallade återigen Norge för Ibens namnfest (Iben var självklart som huvudperson ivrigt fotograferad men det visar jag inte här). Så fint, så fint var det.
Hemmajobb i flera dagar kändes sedan omåttligt skönt, för även om jag både gillar att köra bil, tycker om att resa och går igång på förändring, så kan det ändå bli för mycket när resorna avlöser varandra utan så mycket tid på hemmaplan däremellan.
Hemmakontor på frukostbalkongen
Den gångna helgen var vi i Norge igen, denna gång för kusin- och kusiners kusinträff. Två långa resdagar med färjor åt båda håll med bara en dag på plats är till slut ganska tröttande. Fast åh, vad glad jag är att vi kom iväg! Jag träffade personer jag knappt träffat annat än på begravningar sedan vi blev ordentligt vuxna och det är så fint att få roliga minnen väckta till liv efter decennier av glömska. Omgivningarna skämdes inte för sig heller, i huset alldeles vid vattnet i en vik inte långt från Risör på norska Sörlandet.
Två arbetsdagar på plats på Nuntorp för kvalitetsarbete tillsammans med våra två naturbruksgymnasier rundar av en ganska galen månad och nu har jag sjunkit ner i soffan och myser med Stina. Jag har gillat varenda festlig helg men jag är ändå glad över att de nu är avklarade.
Här hemma på Tjörn ligger resväskor uppslagna på sängen i det blå gästrummet.
Det är mindre än en vecka kvar tills det är dags för sommarsemestern i Murviel. Tjörnvädret har varit bångstyrigt de dagar vi varit hemma och utemiljön inbjuder inte till terrasshäng. Vanligtvis så här års förnyas kuddförrådet, nya lyktor kanske införskaffas och terrassen ser både bebodd och inbjudande ut.
Tidigare sommarsäsonger på vår tjörnterrass …
Inte i år; vår kringflackande tillvaro hela våren, i kombination med det faktum att vi lämnar huset och Tjörn i slutet av augusti, har gjort att det årliga projektet iordningställande av terrass har nedprioriterats.
Fokus nu är istället radhuset i Tjuvkil och jag sparar inspirationsbilder i en särskild mapp allteftersom jag ramlar över dem i inredningsmagasin eller när jag googlar efter inredningsdetaljer till vårt nya hem. Jag börjar bli ivrigt otålig och mentalt släpper jag alltmer taget om tjörnhuset. Istället boar jag i fantasin in mig i det halvfärdiga radhuset i Tjuvkil.
Den oundvikliga och planerade kappsäckstillvaron i höst och i vinter kommer alldeles säkert att tära, så med jämna mellanrum ställer jag mig frågan varför vi utsätter oss för en sju månader lång tillvaro i hus- & hemlimbo?
Murviel blir vår fasta punkt, vårt ordentliga hemma under den här perioden. Hur kommer det att påverka vår fortsatta planering? Hur mycket kommer vi att kunna vara där? Jag jobbar ju trots allt fortfarande och även om mycket kan skötas på distans, så behöver jag med jämna mellanrum befinna mig på svensk mark. Kanske skall jag också ta några konsultuppdrag i höst.
Åsså barnbarnen, då; de ljuvliga, som jag ständigt längtar efter och regelbundet måste få träffa. I sommar kommer de till mig; solnaklanen till Murviel och falun- och osloklanerna till Västkusten och Tjörn. Jag försöker planera runt dem alla men det går förstås inte alltid. Trots allt behöver jag ibland hålla mig geografiskt stilla.
Trots allt är det fantastiskt fint att ha dem alla att längta efter. Mellan träffarna finns också Facetime och det är ju en evinnerlig tur!
Maj är månaden som bara försvann även i år. Det är något märkvärdigt med denna månad, för trots att det var längesedan jag var en betygssättande lärare och trots att jag har arbetsuppgifter som inte längre kräver min fysiska närvaro på en skola, så sitter jag här och förundras över att imorgon är det redan juni.
Alldeles nyss kom jag på mig själv med att jag glömt vilken dag vi åkte hem från Murviel senast. När jag sedan med L: s hjälp kom fram till att det var i torsdags, skrämde jag nästan mig själv. Det känns mycket längre sedan, så jag är skrämmande dagavill.
Sedan dess har jag (eller vi!) hunnnit med ett vackert bröllop vi Frykens strand i Värmland;
följt av morsdagsbesök hos mamma på hemvägen.
Igår var jag på trimkurs med hunden
Mor (till vänster) och dotter på trimborden
och idag har jag jobbat igen tappade jobbtimmar. På det följde iordningställande av huset efter visningarna och nu har jag ramlat ner i mitt soffhörn.
Om några dagar är det student på Dingle; den allra första sedan skolans återstart, som inte är villkorad av en pandemi.
Dinglegymnasiets första studenter, maj 2020
På lördag åker vi till Oslo igen för att fira Iben, som har namnfest. En norgeresa till och en hel del jobb återstår innan vi återvänder till Murviel för att hålla sommar och semester. Det slår mig att de vanliga dagarna på Tjörn i stort sett är ett avslutat kapitel nu. Varje gång jag plockar ur diskmaskinen eller tvättar ett par paltor, låter jag ett kritiskt öga granska allt jag plockar med;
– Skall den här få följa med flyttlasset till Tjuvkil? Eller är den ett fall för ”Loppis i ladan”? Skall den rentav kastas eller vill den månne följa med till Murviel? – Skall kläder upp på galjar och i lådor eller skall jag packa ner dem i resväskor med en gång?
Det är en väldigt speciell situation, inser jag, att vi inte har något att flytta till förrän i mars nästa år. Att vi skall sakna en permanent adress i Sverige under en period. Vad klarar vi oss utan i sju månader och vad måste vi se till att ha lättillgängligt, även om det magasineras? Och hur kommer vi att se på prylar vi inte sett under lång tid? Kommer vi ens att tycka att vi behöver dem längre? Blir det kanske kärt återseende? Vårt fina tjörnhus börjar redan kännas som någon annans och min ständiga längtan till Murviel förvandlas sakta till en tydlig hemlängtan. Vi åkte hemifrån förra veckan, kändes det som. Ombytta roller för våra två hus, minsann. Murviel blir basen där vi hänger våra proverbiala hattar den närmaste tiden. Kommer det känslomässigt att förbli så, även efter att vi fått nycklarna till vårt radhus i Tjuvkil?
Radhusbygget för några veckor sedan. Bottenplattan till vårt till höger om huset i förgrunden
Solen skiner försommarvackert på vår ö idag men det är inte jättevarmt. Mina tankar behöver skingras en stund, så senaste stickprojekten får plockas fram och stressavdelningen på hjärnkontoret bommas igen för en stund. Imorgon skall jag åka och köpa mässingskrokar till murvielbadrummen. Vissa saker är riktigt svåra att hitta i våra franska hoods. Min inredningsstil är inte tillräckligt brutalmodern (förlåt om det tåtrampas …) för att vara kompatibel med standardutbudet på byggfirmorna. Iallafall när jag snabbt behöver hitta det jag fått för mig att jag vill ha. De utanpåliggande kopparrören i de nyfixade badrummen är snygga, tycker jag. Men hade jag insett hur mycket detektivarbete på detaljnivå de skulle kräva, hade jag kanske tänkt om. Fast nu vandrade visst tankarna iväg igen. Det skulle de ju inte.
Garn mellan fingrarna skulle det ju bli. À bientôt!
Det är söndag morgon. Eller det är faktiskt snart mitt på dagen. Jag dröjer mig kvar, trots att frukosten för länge sedan är avklarad och trots att middagshettan börjar göra sig påmind. Hunden ligger under bordet vid mina fötter men måste med jämna mellanrum rusa fram för att skrämma en och annan närgången fågel eller för att varna att någon går förbi utanför vår grind utan att be om lov. Vi jobbar hårt på att få henne att förstå att vi nog har läget under kontroll men instinkten är stark. Trots att det är söndag är det mycket trafik idag. Mer än vad det brukar vara. Mellan varven tar grannens tupp över, ackompanjerad av trädgårdens alla fåglar, humlor och vindens prassel i lövverket. Det växer så det knakar i trädgården och jag tycker att den är magisk, exotisk, drömsk och trygg.
Det slår mig att murvelhuset snart är vår enda fasta punkt medan vi väntar på att vårt nya radhus i Sverige skall bli klart. Huset på ön är sålt och från och med september är vi bostadslösa i några månader.
Bakom oss ligger minst sagt hektiska veckor med visningsfix, budgivning, försäljning och mitt i alltihop en barnbarnsturné. Nästan direkt efter hemkomst från Murviel förra vändan, for jag till prinsarna och prinsessan Karlsson i Solna; Prinsessan Karlsson fick det nyaste lilla barnbarnet heta, eftersom hon med sitt höga hårfäste är aningens lik Karlsson på taket…
Fast mest är hon förstås alldeles ljuvligt söt, hon också! Inte heter hon Karlsson heller, utan lyssnar till det vackra namnet Elsie!
Tillsammans med lycklige storebror Bror❤️
På solnavistelsen följde några dagar på Tjörn med fortsatt fix, innan det bar av till charmtrollet Maj i Falun.
I Falun är det full fart och jag njöt av varje sekund med henne innan jag for vidare till hennes kusin Iben i Oslo. Det händer inte ofta, men bilen blev kvar på Tjörn och jag tog tåget till både Falun och därifrån till Oslo. Den toktidiga måndagsmorgonen i Falun var svinkall
men väl i Oslo värmde solen och det var förstås alldeles fantastiskt att också få hänga med Iben!
Vi firade nationaldag tillsammans; den första ordentliga sedan pandemin satte stadiga käppar i hjulet för allt sådant festande. Men i år! Jädrar, ett sådant firande!
Perfekt väder, kungafamiljen på plats, bunader omsorgsfullt hängda på var och varannan norrman; allt bidrog till en makalös inramning av norrmännens allra viktigaste högtid.
Flaggor på alla balkonger, i alla rabatter och på varje rockslag!
Barnetoget ringlade sig extra långt genom Oslo denna 17 maj .
Kö ner till tunnelbanan efter paraden
Ibens mamma, bestemor och bestefar var så fina att jag rentav blev stolt bara av att få gå bredvid dem! I den norska kontingenten av familjen råder dock stränga regler när det gäller vad som får delas i bild och även var det delas. Alltså får ni hålla tillgodo med lite flaggbilder och istället tro mig på mitt ord att de var alldeles bortom vackra!
I torsdags blev det sedan ännu en arla fakir, den gången från Oslo och nu är jag alltså i Murviel igen för en kort sejour. Turnerandet är nämligen inte över, för de närmaste helgerna bjuder på både bröllop, namngivningsfest och kusinträff. Naturligtvis inte på samma ställe. Det vore för enkelt.
Men det skall bli skoj alltihop. Vila kan jag göra en annan gång.
Här i Murviel en söndagsmorgon på terrassen, kan jag dessutom för en stund låta axlarna sjunka och bara njuta.
Men badrummen då? Anledningen till att vi tyckte att vi behövde ta en extratur ner hit; klara, eller?
Joråvars. Typ, iallafall.
Gästbadrummet
Jag köpte ett tvättställ på Nacka Byggnadsvård som nu är på plats.
Det har fått ersätta kommoden som tyvärr visade sig fungera dåligt. Att hitta ett snyggt fristående tvättställ till en rimlig peng och utan leveranskrångel på plats kändes till slut oöverstigligt, varför vi gav upp det och valde egenimport istället. Sagda tvättställ behöver dock en liten rörkoppling för att inte stå snett mot den redan installerade vägglampan och spegeln i gästbadrummet och den lilla rörkopplingen går inte att uppbringa bara sådär, naturligtvis. Den måste ju vara i koppar …
En sån; hona 32 mm i koppar, fast rak. Någon som har en sådan som ändå bara ligger och dräller …?
Men när tvättstället väl hamnar i rätt position, kommer det att vara väldigt mycket bättre än det ursprungliga, eftersom det är djupare, har en ordentlig kant mot väggen och på sidorna och därmed blir det mindre skvättande när händer skall vaskas. De där vida, grunda, förvisso snygga att se på, är trots allt ganska opraktiska.
En suiten är nästan klar den också, sånär som på färgen på badkarstassarna, plaströren under badkaret (som skall bytas mot dito i koppar) och duschdörren, som kräver en del åthävor. Det senare spar vi dock till i höst. Det går nämligen alldeles utmärkt att duscha även utan den dörren på plats.
Stilenliga toaborstar, handdukar och papperskorgar har naturligtvis införskaffats, så nu matchar, om inte allt, så det mesta. Resten får växa fram över tid.
Förvaring och krokaråterstårEn tavla skall upp ovanför toan
Väldigt lite av själva arbetet har egentligen krånglat. Det har både flutit på och blivit riktigt bra. Däremot har leveranser försenats och material på smådetaljnivå bjudit på bekymmer som vi inte förutsett. Kunde vi ha gjort det?
Borde vi?
Kanske.
Men säg den som inte stöter på ett och annat problem under något såpass stort som en badrumsrenovering? Vi gjorde två samtidigt. Det kanske var övermåttan optimistiskt. Men nu är det gjort.
Annandag påsk tillbringades i ett stilla hus och i en stilla trädgård. Vi flyttade tillbaka in i vårt sovrum, kläderna kom tillbaka in i klädkammaren och jag tvättade. Två små sockor dök upp i torktumlaren och jag blev stående en stund med dem i handen.
Så gick jag vidare, svepte med blicken över badrummen och såg till sist bortom det som ännu inte är klart. Det är inte någon idé att på riktigt ställa iordning badrummen ännu, så när frukosten var avklarad, gick jag ut i trädgården. Där växer det så det knakar och den är full av liv. Fåglalåten är nästan öronbedövande både morgon och kväll och det blommar ymnigt i terrasseringen.
Där växer rosor, timjan, rosmarin, ett blommande apelsinträd, schistrosor och en buske med vita, väldoftande blommor., som jag inte vet namnet på.
Humlorna älskar dem och det känns förstås bra.
De hamlade akaciorna börjar sticka iväg igen;
Om några månader kommer de att ha vuxit flera meter. Växtkraften är imponerande. Vid infartstrappan bakom den rostiga grinden växer de två små palmerna ordentligt;
Lagerträden som skuggade dem är borta och det har de alldeles tydligt trivts bra med. Allt växande i trädgården verkar trivas ovanligt bra denna vår, inklusive ogräset i gruset. Fast det senare bryr jag mig inte om; jag ser bara allt det vackert frodiga.
Jag hade gärna stannat här mycket längre men vi måste hem och fixa inför försäljningen av vårt tjörnhus. Vemodet över att behöva lämna murveltillvaron parkerar sig medan jag upptäcker att något slags autopilot tar över och får undan tvätt, rensar och förbereder huset för en omgång ensamtid. Ute ösregnar det nu och det spär liksom på vemodet, samtidigt som jag tycker att det är lite mysigt att lyssna på regnet utanför. Men sommarvärmen som skämde bort oss under påskhelgen har ersatts av betydligt beskedligare temperaturer och det är en märklig languedocvår, minst sagt.
Imorgon skall kranar och dusch komma på plats till slut och om allt går som planerat, kommer snickare Loubet hit för att titta på våra gistna fönsterluckor,
En av luckorna hade den dåliga smaken att trilla ut ur väggen för ett tag sedan och det känns ju inte jättesäkert …
och på dörrlösningar för en suite-badrummet och garderoben. För inte trodde ni väl att det skulle stoppa med badrummen? Nu måste vi ju istället ta tag i det som fick sättas på vänt på grund av vattenläckan i höstas. Och så var det det där med den trasiga pooldörrslösningen (var det månne grannens nedrasade tegelpannor som knäckte den?) och den vattenskadade fasaden…
Fast det senare måste faktiskt kunna vänta. Vi skall ta en tur till maireriet för att diskutera med dem hur vi bör tänka när det gäller just fasaden. Vårt hus passeras ju av alla som åker genom byn, så vi måste nog inhämta mairens godkännande innan vi kör igång med det. Dessutom lär ett sådant jobb bli både stökigt, bökigt och skitigt och ärligt talat, så pallar jag inte riktigt det nu. Huset skall nog klara att stå upprätt ändå, sitt fläckiga yttre till trots!
Det ligger ett antal påbörjade blogginlägg och blir inaktuella i min reMarkable. Några av dem måste fortfarande få bli egna inlägg, andra får dras ihop till detta enda. Sedan förra inlägget har jag blivit mormor för fjärde gången. Om den känslostormen skall jag berätta när hjärtat slutat fladdra. Men bjuda på en bild med nya lilla ljuvliga Elsie och yngsta, stolta storebror, det kan jag;
Det har varit fullt upp igen och tid för bloggande har inte känts som det viktigaste jag måste företa mig. Vi kom till murvelhuset för en knapp vecka sedan och har njutit i några dagar i det bästa av sällskap. Mitt gulliga farmors-barnbarn Iben har just åkt hem tillsammans med sina päron och huset är tomt och lite ledset. Jag packar undan barnvagnen, babysängen och barnstolen och låter ögonen vila en stund på den prydliga lilla högen med babyleksaker …
När jag kom tillbaka efter att ha lämnat de allra finaste på flygplatsen, tog vi det lugnt och njöt av den sol som varit så nödbedd härnere under i stort sett hela mars månad. Kallaste mars på över 70 år har det visst varit och just den perioden lyckades den lilla familjen pricka in med stor precision. Jag får väl försöka lova att det nog blir bättre väder nästa gång…
Hunden delar mitt vemod över att de åkt. Hon tycker om de där små och vill gärna vara nära mest hela tiden.
Stina och Iben i stort samförstånd …
Men vi har påskat, förstås, comme d’habitude,
och begått poolbadspremiär,
liksom ätit lunch vid havet tidigare i veckan, när solen sken men sommaren ännu inte riktigt klarat att bryta igenom.
Crêpes med glass, mandel och chokladsås …
Vi for till Cap d’Agde, som är fint i försäsong och när havet skummar mot de imponerande lavaklipporna;
Men mest har jag njutit av att få hänga med Iben, som gör mig så glad, så lycklig och stolt.
Sen var det ju det där med badrummen …
Som inte är helt klara.
Fortfarande inte.
I anlända kartonger ligger iallafall tvättställskranar och duschen till gästbadrummet.
Duschväggarna har också äntligen kommit och är åtminstone delvis på plats.
I en suiten är inte kanten på duschkaret helt rakt, så innan duschdörren kan sättas dit, måste karet åtgärdas. Irriterande, men igen, en världslig sak.
Piece of cake!
Snart gjort! Eller kanske bara lite komplicerat …
Duschväggarna, som vi hade tänkt skulle stå fritt för elegansens skull, känns dock en aning fladdriga, så de skall förankras i taket för att barnsäkras. När allt detta, tillsammans med färg i taket, montering av strömbrytare, kragar på duschkranarna, ny tvättställsställning till gästbadrummet, krokar och ett kopparavloppsrör som ersättning för det vita i plast under badkaret är fixat, ja då är det dags för finliret!
Lång mening?
Japp. Lika lång som listan över det som inte är klart.
Med facit i hand hade det kanske trots allt varit bättre att ta ett badrum i taget? Fast då hade vi å andra sidan fått leva i byggdamm och bråte en gång till. Det slipper vi trots allt nu.
Jag har lovat att inte dra igång några stora projekt igen på ett tag. I ärlighetens namn skall väl också sägas att badrumsrenoveringar inte var min tanke att dra igång än på ett tag, om inte rören i gästbadrummet haft den dåliga smaken att springa läck och ställa till med elände.
Fast nog vore det fint med ett smaragdgrönt-turkost badrum i claystone i badrummet i poolhuset? Som det gänget i Creative Coatings har gjort på Dome Lombok?
Foto knyckt från Dome Lomboks hemsida och sedan beskuret
Jaghar varit hemma på min ö en kort sväng igen efter en dryg månad i Murviel. Jag njuter av att till synes ha kortat den svenska vintern med motsvarande längd genom att lämna den när den var på sitt allra mest outhärdliga. På ön är det vår, nämligen. Utan tvekan.
Innan vi for röjde vi och städade, såg till att tvättkorgarna var tömda, sängarna renbäddade och allt skrufs bortplockat. Det där beteendet har jag med mig från min mamma, som for som ett jehu inför avfärd mot semestrarna i Norge när jag var barn. Rent och städat skulle det vara. Jag tyckte då att det var överdrivet – ingen skulle ju ändå vara hemma, så varför städa? Som vuxen fattar jag precis, för hur skönt är det inte att efter tre dagar på vägarna, i en till slut ganska stökig bil, komma hem och inse att här behövs det bara dammas av lite lätt? Slänga sig ner i soffan och vara hemma, bara så där? Kanske bidrog det faktum att vi hade mäklare på besök i tisdags – ett besök som skjutits upp flera gånger och av flera olika orsaker. Vi drar igång processen med att sälja huset nu och det är verkligen dubbelt. Jag tycker otroligt mycket om huset och läget alldeles i vinden och saltstänket från havet. Vi säljer absolut inte för att vi vantrivs, tvärtom; vi stormtrivs (no pun intended!). Speciellt så här års, när ljuset återvänt och det silvergrå trädäcket runt huset börjar pocka på både uppmärksamhet och sällskap.
Men vi behöver bo mer lättillgängligt och vi behöver ha ett boende i Sverige som är mer lättskött, så vi tar klivet. Ett från början planerat renoveringsår i tjörnhuset hinner ändå istället bli till sju fina år som öbor, innan vi packar ihop oss och flyttar bohaget några mil närmare Göteborg.
Det kan blåsa bra i Tjuvkil också …
Murvelhuset kräver väldigt mycket av oss; har egentligen gjort det hela tiden. Nu vill vi försöka njuta av mer än jobba med det ett tag och hoppas att vi skall slippa vattenläckor och annat som tvingar in oss i tidskrävande och stökiga projekt. Det kommer alltid att vara saker att fixa, för huset är gammalt och saker går sönder men stora projekt skall vi försöka hålla oss ifrån.
I tisdags skrev vi avtal med mäklaren om att hon skall ta hand om försäljningen av vårt tjörnhus. Det slog mig när vi satt där i vårt tjörnska vardagsrum tillsammans med mäklaren, att vi för exakt tio år sedan också satt med en mäklare och skrev på papper. Den gången var det det allra sista administrativa vi behövde göra innan vi kunda sätta nyckeln i dörren för första gången som lycksaliga ägare till murvelhuset. Då visste euforin inga gränser. I tisdags var det med mer blandade känslor som signaturen kom på pränt. Vi lämnar ju något vi tycker om. I turbulent och orolig tid dessutom. Då, för tio år sedan hos en fransk notarie, hade vi egentligen ingen aning om vad som väntade oss. Vi hade avsatt vad vi då tyckte var en rejäl summa pengar till att fixa köket, annars skulle det inte vara så mycket att göra, trodde vi. Köksplanerna fick dock läggas på is gång på gång till förmån för tak, travertingolv, fönsterluckor, nya räcken, en ny altan, garageport, fix med poolområdet och tusen andra saker. Först åtta år efter den där dagen för tio år sedan, hade vi ett nytt kök.
Hade jag förstått när vi köpte murvelhuset för tio år sedan hur mycket jobb det skulle innebära och hur mycket det skulle kosta, då hade vi aldrig slagit till. Vi var inte så lite naiva och impulsiva. Men vilken himla tur att känslorna fick styra och att murvelhuset blev vårt! Få världsliga saker har skänkt mig mer glädje än det ålderstigna och lynniga vinbondehuset på den gamla krigshjältens aveny i Murviel. Utan det hade de senaste tio åren utgjort ett betydligt gråare decennium och jag hade inte haft mitt happy place att längta till och tänka på när annat i livet krånglat och varit svårt.
Murvielklotter 