Kategoriarkiv: Om dagsläget

Om avslut och nystart – min rentrée

02 söndag Sep 2018

Posted by in Familjen, huset på ön, Inredning, Jycken, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

September redan. Strumpor på fötterna och tröja på häromdagen och njutning i solen idag. Naturen har liksom börjat om här och där och sådant som normalt inte blommar så här års har fått för sig att göra det ändå. Märkligt.

Knoppar på rododendronbuskar i Kungsbacka

Idag är det en lugn och sällsynt hemmasöndag på ön i slösande varm och vindstilla sol och livsandarna återvänder där vid frukostbordet al fresco -med solrosduken som legat ihopvikt över en stol sedan i juni; vi var ju inte här när sommarsverige frustade i den vilda hettan.

September är annars nystart och första nya ylleplagget är införskaffat. Men jag lyckas inte skaka av mig det faktum att det jag haft omkring mig den senaste tiden är idel avslut, snarare än nystarter.

Av det senare finns det förstås en hel del och mycket av det är riktigt spännande. Ibland till och med onödigt spännande, om sinnesro är vad jag är ute efter.

Fast det är jag sällan på jakt efter. Det är trevligt när det händer saker.

Men kanske ändå att jag börjar fundera på hur jag skall åstadkomma lite stillhet runt omkring mig. Morgonens vindstilla lugn är mer välgörande än vad jag lyckas komma ihåg när vardagen virvlar runt med mig.

Alla avsluten påminner mig också om att jag hela tiden riskerar att springa ifrån viktiga saker. Relationerna och alla älsklingar som är så viktiga för mig. Prinsarna i Solna prioriteras alltid. Att vara med dem gör gott och mitt fokus har ingen som helst möjlighet att då vara någon annanstans än hos dem. Med det är jag nöjd. Det är som det skall.

Att bli väckt av Facetime med de där två leende vackra får endorfinerna att gå i spinn:

Det blir bra söndagar av sånt!

På lilla vovven tänker jag alltmer och jag drabbas varje gång hon dyker upp i tankarna av dåligt samvete för alla de gånger jag lämnade henne med bedjande ögon bakom ytterdörren, när jag for iväg åt än det ena, än det andra hållet.r

Nu finns hon inte mer och det är tomt. Ute på altanen ser jag henne liksom i ögonvrån när hon för några sekunder känns kusligt närvarande.

Sista dagen…

Sedan är hon borta igen och jag är både glad över det korta besöket och vemodig över att ögonblicket var så flyktigt. Det är fint att tänka på henne och hur självklar hon varit i våra liv under så lång tid.

Jag önskar att jag kunde omfamna och njuta av den härliga hösten fullt ut, men det är för mycket vemod förknippat med den årstiden för min del. Vemodet drabbar mig varje höst. Inte så att det förlamar eller hindrar mig från att också vara glad men träden som börjar skifta i gult och luften som blir så där hög och klar har jag i fyrtio år förknippat med min pappas sista förtvivlade dagar innan sjukdomen till sist tog honom.

Livsviljan var obruten men slutet obönhörligt.

Han var bara femtiotre. Jag var sjutton och rasande arg.

Pappa gör sig alltid mer påmind om hösten och bland minnen jag helst inte vill ha, ser jag honom som han var när jag var liten och pappa var tryggast i hela världen.

Nåja, jag låter tankarna dra iväg över tangentbordet. Jag har hamnat i den sköna rottingfåtöljen på terrassen,

Avkoppling…

efter att ha staplat ved och skurat trappa.

En sväng med snabeldraken i hallen blev det också för att bereda plats för Anna-Stinas vackra hallmatta, som nu får ta plats innanför vår ytterdörr istället.

Höst, förändring, avslut och nystart. Det finns något vackert i det. Trots allt.

Tillbaka på ön

09 torsdag Aug 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Jag borde egentligen gå in. Ta med mig ett par av mina linnebyxor ner i tvättstugan, stryka dem och en lämplig topp och sedan förbereda brandmannafrukosten inför morgondagens tidiga revelj. Men jag dröjer mig kvar och stickar på sagotröjan tills augustiskymningen till slut gör just den aktiviteten omöjlig.

Jag har en kofta på mig. Sitter i den överraskande sköna korgstolen som levererades till huset på ön alldeles innan jag skulle åka iväg för ännu en sommar i murvelhuset.

Kvällen är sval och jag blir lite kall om mina bara fötter. Fast bara lite och det är skönt. Jag låter mig svepas in av mörkret och när min ljudbok tar slut och jag drar lurarna ur öronen, hör jag syrsornas beskedliga gnisslande blandas med sorlet som letar sig ut genom grannarnas öppna fönster. I övrigt är det tyst. Inget prassel i tätt lövverk som i Murviel, inga bilar som bryter tystnaden med jämna mellanrum och ingen turkosblå pool framför mig.

Men skymningen är nu, såhär i augusti, nästan densamma som i murvelträdgården och jag njuter också av tjörnkvällen.

Men till slut reser jag mig upp, går en runda och tittar till krukväxterna som bott ute i sommar och fått vatten av snälla grannen,

ser en lampa hänga ut genom det ena vardagsrumsfönstret och ler.

Det var alltså den som lät när det plötsligt blåste upp lite och det började regna för några timmar sedan! Det har varit varmt och fuktigt idag och fönstren har stått på vid gavel på ett sätt som vi aldrig kan ha dem utan att plocka bort allt som står i fönstersmygarna först. Det blåser nästan alltid på Tjörn. Det har det dock inte gjort sedan jag kom tillbaka för några dagar sedan och det har känts lika märkligt som de så gott som vindstilla dagarna i Murviel.

Den occitanska tramontanen kom alltså inte på besök denna sommar som den nästan alltid brukar göra. Fast i övrigt har murvelsommaren varit som den brukar vara; varm och full av aktiviteter tillsammans med våra bygrannar.

Här hemma inser jag dock meddetsamma att sommaren varit allt annat än vanlig och trots att jag förstås hört rapporter om värme, torka, foderbrist, nödslakter, eldningsförbud, skogsbränder och bevattningsförbud, så är det inte förrän jag styr bilen den välbekanta rutten till Dingle som jag inser vidden av sommarens svenska extremväder. Löven på träden är inte ens gula; de är bruna. Gräsmattor ser jag inga. De är sönderbrända de med. Jag ser betydligt färre kossor på de välbekanta ängarna men undrar om det kanske bara är inbillning? Kanske minns jag fel? Kanske spökar apokalyptiska tankar med mig?

I eftermiddags tankade jag bilen. Det stack iväg förbi tusenlappen och jag stirrade på displayen på dieselpumpen. Sexton kronor litern för soppan jag just hällt i bilen. Kanske rätt åt mig, miljöbov som jag är i bilen som inhandlades ny för snart tre år sedan, just för att den såsom varande en ”miljödiesel” skulle vara något mindre skadlig för naturen än en motsvarande bensinare. Klimatförändringen – om det är den och inte naturliga variationer (I wish!) vi skall skylla extremhettan på – slår åt alla håll. Jag skall nog klara den där dieselhöjningen ändå, men om jag hade varit lantbrukare? De har det tufft denna sommar och kommer att fortsätta ha det tufft ett bra tag till.

Jag tycker om värme. Jag älskar ljumma kvällar och att inte behöva släpa runt på tröjor utifall att. Jag tycker att det är fantastiskt att kunna simma i ett varmt hav och skulle kanske ha beskrivit denna varma svenska sommar som alldeles fantastisk, om jag hade tillbringat den här hemma. Men det går inte att blunda för förödelsen som hettan inneburit. Det vore en förolämpning mot alla dem som drabbats. Det skall inte vara medelhavsklimat så här långt norrut. Våra nordiska växter klarar inte av det. Det ser för j-vligt ut.

Igår inspekterade vi växthusen i Dingle inför skolstarten om en dryg vecka. Undantag från bevattningsförbudet finns men reglerna är stenhårda. Växterna därinne har dock fått både vatten och gödsel och ser nästan svulstiga ut i kontrasten till allt det sönderbrända utanför.

Livskraft och fräschör plötsligt och jag njuter av färgerna, dofterna, frodigheten.

Jag har gått in nu. Ute är det nattsvart. Det regnar. Jag hoppas att det tänker göra det hela natten. Jag skall krypa in under täcket och lyssna på regnet, känna dofterna genom fönstret och känna hur det fläktar mjukt i det försiktiga korsdraget mellan fönstret i vägglivet och det större bredvid sängen. Det är skönt att vara här också. I huset på ön.

Lagom är liksom inte grejen i år

11 onsdag Jul 2018

Posted by in Byliv, Jobbinvasion, Om dagsläget, poolliv, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det fläktade till slut lite skönt under de tidiga kvällstimmarna igår och det blev lite lättare att andas. Det  var annars varmt. Riktigt varmt. Det blev lite jobbigt till slut med min rossliga hals och under eftermiddagens hundtimmar var det till slut svårt att avgöra om jag hade feber eller om det var hettan som fick omgivningarna att snurra. Termometern i trädgårdens mest skyddade hörn visade 48 grader innan kvällsbrisen kom och lättade på trycket. Så varmt var det dock inte men kvicksilvret var ändå uppe och nosade på fyrtiogradersstrecket innan solen försvann bakom grannens tak.

Isolationen bakom vår rostiga grind bröts ändå Igår och jag dristade mig iväg på en aldrig så liten utflykt. Vi for iväg till den fantastiska flodstranden vid Vieussan och badade i det strömmande svala och glasklara vattnet. Det var en näst intill religiös upplevelse! .

Så galet skönt och svalkande att det började spritta rejält i livsandarna. Här var jag i maj när Languedoc plågades av oupphörligt regn och betydligt svalare temperaturer än vad som är vanligt i maj. Kontrasten igår kunde nästan inte varit tydligare. En tröja över axlarna i maj kändes lika självklart då som det hade varit fullständigt otänkbart igår!

Lunch intogs sedan på Le Lezard bleu, där vi valde dagens matiga, vällagade och kryddiga meny.

Utsikt mot Vieussan från vårt lunchbord
… och mot floddalen

Det var en väldigt lagom utflykt för den halvkrassliga bloggaren och resten av dagen tillbringades i trädgården hemma med poolbad, sagotröjsstickning

och framemot kvällen ett aldrig så litet sippande på rosé. Med trevligt spontansällskap, kan tilläggas. Resterna av gårdagskvällens vindlande samtal över immande rosé, fick jag städa bort imorse..

Idag tog till slut det mer sociala livet fart igen. Besök av numera simkunniga barn blev det äntligen men precis när de kom, var jag tvungen att fara till Cessenon för lite konversationskurs i franska.

Det var föredömligt ordnat, måste jag säga, så det lär bli fler sådana sittningar för min del!

Fotboll med bybor på café Nouvel, med obligatorisk nationalistisk yra över Les Bleus fick avsluta kvällen;

Det fläktade lite under promenaden hem från bykrogen men det är fortfarande mycket varmt. Att sitta inne i restaurangen istället för utomhus kändes därför helt rätt, även om mysfaktorn därinne är tämligen låg. Men stämningen steg i takt med att Frankrikes chans att vinna kändes allt säkrare.

Rykten om regn på sina ställen därhemma når mig och det gör mig försiktigt glad. Ingen skadeglädje, tvärtom. Det behövs regn denna årets mest olagoma, otypiska vår och sommar både här och där. Men frågar du geologen i byn, säger hen att variationen är normal och att jorden i perioder varit skållhet och att det är ytterst lite vi kan göra för att påverka och bromsa skeenden i naturen som vi helst inte vill se. Jorden klarar sig alltid men med oss kan det gå som för dinosaurierna, oavsett vad vi gör. Eller så går det bra. Jag röstar för det sista och passar på att önska regn och gott gräs till världens alla betesdjur!

Nu skall jag försöka sova. Jag tror att det skall gå bra. Ljudet från biltutorna har stillnat och murvlarna verkar ha gått hem till sig.

Och så kom vinden tillbaka

29 fredag Jun 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… och middagen, som de senaste två månaderna med bara ett fåtal undantag avnjutits utomhus, höll bokstavligen på att blåsa bort. Mina krispiga, norska flatbröd med en tunn hinna smör på, fångades av en vindpust och dansade iväg. Som ett modellplan av balsaträ. Ungefär. Jag kunde bara se på och samtidigt förundrat konstatera att skinnet på armarna börjat knottra sig. Jag frös, alltså. Var det verkligen kallt? Eller höll jag på att bli sjuk?

Men nej, ingen sjukdom, bara ett hastigt väderomslag och jag gjorde mig beredd att börja gnälla över att svenska sommarkvällar så gott som alltid slutar i besvikelse. Minnet är således kort. Väldigt kort. Kvällen innan hade jag fått tvinga mig in för att det var så skönt. Så skönt, faktiskt, att jag övervägde att skjuta på min resa söderut för att istället häcka i vårt nyaste tilllskott till utemöblemanget; en vilstol i rotting med en mjuk madrass på. Med näsan vänd mot havet i gattet, naturligtvis.

Sommaren 2018

Men med gårdagskvällens knottriga armskinn i färskt minne känns det genast lättare att överlåta häckandet med näsan, förlåt näbben, vänd mot havet åt truten bakom grannens skorsten. Truten har ungar och det är ett jädra tjatter varenda morgon. Härligt är det att lyssna på en stund och väldigt typiskt sommarkust. Men jag längtar ändå efter cikadesång och efter att se hur stenläggningen blivit nedanför murvelhuset. Och månen, som den beslöjade utanför sovrumsfönstret igår, den tar jag med mig. Den är lika fin mot den sydfranska sammetsnatten som den är mot den svenska skymningsblå.

Hemma är både på ön och i Murviel. Trutskrik eller cikadegnissel kan kvitta lika. Båda ljuden betyder sommar.

Och jag har semester – det hade jag sånär glömt!

 

Svensk sommar…

23 lördag Jun 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

…är bäst. Åtminstone när den är som bäst.

Midsommarafton var som sig bör kall, om än inte regnig, där vi befann oss. Men till någon utomhusvistelse lockade den inte.

Annat är det idag. En ljuvlig – och lång! – frukost under parasollet på husets framsida fortsatte med rosé i eftermiddagssolen efter att huset städats och terrassen rensats från allehanda bråte som samlats där de senaste veckorna.

Det är märkligt, det där, hur det stökar till sig medan livet fortgår i turbofart och dagarna på ön blir försvinnande få. Fast det är lätt att få det fint igen och jag är lika lycklig över huset på ön som jag är över murvelhuset. Båda är lika betydelsefulla, har jag insett.

Huset på ön är havsbris, måsskrik, sommargäster i hamnen, lördagskorsord och sill från klädesholmen,

medan murvelhuset är frustande värme, cikadesång, poolbad och intensivt umgänge.

Att ha tillgång till bägge är en ynnest långt bortom vad jag någonsin trott att jag skulle ha tillgång till och det blir allt viktigare att få dela med sig. För att det skall kännas rättvisare och för att det faktiskt inte går att bara stänga in sig bakom en barnsäker terrassgrind på ön, eller bakom en rostig motsvarighet i Murviel. Det gör mig lika glad att tänka på att andra njuter där, som att jag får göra det själv. Och jo, så är det faktiskt, trots att jag ser att ett sådant påstående riskerar att framstå som onödigt präktigt när jag ser det i skrift.

Det har midsommarfestats i Murviel. På tjugofemåringars vis. Jag tror att de har det finfint. Samtidigt har stenläggningen och den nya lilla trappan nästan färdigställts och det är hur fint som helst det också.

Lite småfix återstår men det får dröja tills jag är på plats.

Om en dryg vecka är det dags.

Det känns lagom.

Det skall bli varmt på ön de närmaste dagarna, sägs det, och då är det makalöst fint.

 

Jag skall både jobba och vara ledig, så tid för njutning lär det bli.

Nu drar jag mig inåt, för kvällen börjar bli väl så sval. Typiskt svenskt sommarväder, alltså. Ljuvligt ena stunden och så insikten att stunden i utemöbeln bör avbrytas och kroppen förflyttas in i värmen. En blandning av både förundran över ljuvligheten och besvikelse över att den inte varar efter att solen försvunnit i moln eller bakom grannens knalle.

De ljumma kvällarna får vänta tills jag är tillbaka i Murviel. Efter dem längtar jag alldeles ohemult mycket, alldeles oavsett hur skönt det är att dagtid få njuta av solen i svalkande havsbris på ön.

En annorlunda försommar

19 tisdag Jun 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

… är det, onekligen. Vädret är bara en faktor men nu verkar just väderordningen till slut vara återställd. Om några dagar är det midsommar och vinden viner runt knuten igen. Temperaturen är betydligt beskedligare och lockar inte längre till uteliv några längre stunder. Som det brukar vara runt midsommar i Sverige, med andra ord.

För bara en dryg vecka sedan åts lunch på bryggan

Picnic på bryggan med Sus, juni 2018

och vattnet var såpass varmt att till och med jag badade. En urtidig frukost avnjöts på terrassen,

och middagarna åts självklart utomhus.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Utflykten med personalen till Hunnebostrand blev näst intill magisk, med de vackra västkustvyerna i slösande sol;

Så inte längre, alltså. Jag börjar ställa in mig på annalkande höst, trots att vi ännu inte passerat midsommar men med en hel månads högsommarvärme bakom oss känns det lite så.

Det vilar ett märkligt vemod över huset på ön och det har egentligen mycket litet med väderomslaget att göra. L går på kvällspromenader ner till havet. Ensam. Utan hund. Det är ledsamt och tomt.

Jag har avbokat färjeresan med hundhytt och istället bokat flyg ner till Murviel och jag kan inte riktigt glädjas åt det lika mycket som jag brukar. Fast jag längtar förstås dit ner ändå. Där har för övrigt vindarna också vänt och vädret har hittat sitt rätta, sommarvarma jag. Huset fylls just nu med Susanna & co, som precis som förra året skall fira midsommar där.

Med den återställda väderordningen har också det kraftigt försenade stenläggningsarbetet i murvelträdgården äntligen tagit fart och midsommarfirarna kommer att tvingas stå ut med bullrigt markarbete ett par dagar. Men sedan skall det vara klart. Inte bara vi drar en suck av lättnad; även Bertrand, som hann hota med drastiska åtgärder innan förra måndagens sms med de många utropstecknen efter ”It’s done” och ”Incredible” kunde ackompanjera den triumfatoriska bildsviten med de allra vackraste vyer en plågad trädgårdsmästare kan tänka sig:

Jag är nyfiken på det färdiga resultatet. Det skall bli oerhört skönt att slippa härja med den rostiga grinden som i alla år ständigt fastnat i gruset innanför.

Juni har annars mest handlat om resor. Många och tämligen långa sådana och med krav på åtskillig planering och förmåga till flexibilitet.

Mamma har firats och alla barnen och de två småprinsarna prioriterade sin pigga mormor/oldemor, som i födelsedagspresent fick ynnesten att hänga med dem allihop.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi tog in på Degerfors B&B och jag njöt av att ha dem omkring mig. Tillsammans for sedan jag, mina två äldsta och småprinsarna till Stockholm, medan S tog sig tillbaka till Göteborg för att förbereda den förestående avfärden mot franska nejder.

Jag är tillbaka på ön, som sagt, och knyter mödosamt ihop läsårssäckarna. Även veckan efter midsommar är fylld av planerat arbete men sedan bär det av igen.

Till Murviel.

Till varma kvällar, bad i poolen och en massa umgänge med gamla och nya bygrannar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så skall jag gosa lite extra med Wildas släkting Aska, som denna sommar skall flyga ner med sin matte i flygburen hon ärvt efter Wilda. Det blir bra.

Glass- och ballongdagar

10 söndag Jun 2018

Posted by in Familjen, grand-mère, Jycken, Om dagsläget, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

…dyker upp, rätt vad det är. Jag tar vara på dem, njuter i fulla drag och försöker hålla kvar känslan efteråt så länge som det bara går. Min älskade äldsta myntade begreppet när jag senast var i Solna hos mina barnbarnsprinsar. Det var min födelsedag, solen sken, det var varmt och efter att vi lämnat stora Lilla B på Föris, tog vi mini-B med oss till Ulriksdals trädgårdar och deras gigantiska pelargonhav.

Vi åt lunch i trädgårdscafét och Mini-B strålade ikapp med solen, till våra bordsgrannars stora förtjusning. Det inhandlades blommor med dito krukor; troligtvis mycket dyrare där än hemma på ön men det gick inte att låta bli.

Jag fick födelsedagsmiddag av den skicklige svärsonen, tårta och glass. Fast inga ballonger. Det blev liksom glass- och ballongdag ändå. Allt annat än B1 och B2 försvann långt bort. Allra finaste pojkarna har den effekten, alldeles utan ansträngning. De bara är.

Finast i världen.

Jag liksom laddade för en vecka långt bortom glass och ballonger förra helgen. Hemma på ön fanns Wilda, som precis av veterinären fått beskedet att det är dags att säga hej då till alla mattar och hussar. Hon är fortfarande med oss men hon skall snart få somna och jag är sorgsnare över det än vad jag hade kunnat föreställa mig. Men brorsorna höll mig på gott humör ändå.

Framför mig låg också resan till Norge och ett annat avsked. Det blev fint på alla sätt men jag är tagen av det. Min barndoms Tinn väckte så mycket känslor att det blev svårt att sortera dem alla.

Min onkel ligger nu i graven bredvid min bestefar och hans föräldrar. Det är 99 år mellan bestefars mammas dödsdag och hennes sons. Han var bara ett år gammal när hon dog men själv blev han nästan hundra. Etthundraarton år senare dör hennes sonson och tanken svindlar. Min onkel fick uppleva både barn- och barnbarnsbarn och det måste ändå betraktas som en fantastisk ynnest!

Tre munkar sade hejdå till Oleman – barnbarnsbarnet Even undrade om den äldste av dem var ”en dame”! Han hade ju ”kjole”…

Att återse det gamle huset, där mamma och Oleman växte upp, är som att göra en tidsresa. Utsikten genom fönstret i vårt sommarsovrum, tavlorna som alltid hängt på väggarna, det pyttelilla köksbordet, som jag tyckte var så stort när jag var liten, doften från alla timmerstockarna, knarret i golvet, vedspisen i köket och ljusspelet genom de gamla fönsterglasen; det är verkligen ett helt annat hus, men känslan är densamma som den jag känner i murvelhuset; strävsamma liv har levts på båda platserna och landskapet runtomkring är lika andlöst vackert.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På hemvägen fick vi stanna gång på gång. Välbekanta vyer behövde få fastna på min kameralins och jag hade svårt att slita mig. Det var länge sedan sist, men Gaustatoppen i fonden och Tinnsjön i botten av dalen ser ut precis som de alltid har gjort. Det dramatiska landskapet drar i mig, berättar att här finns rötterna, här hör en del av mig hemma. Jag tycker om berg. Norska, såväl som sydfranska. Berg är barndom och trygghet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På väg hem fick jag softis med krokant. Inte på det vanliga stället på Kongsberg, där pappa alltid stannade för en rökpaus, utan på en bensinmack i Drammen. Det gamla stamstället är borta, eftersom vägen fått en ny sträckning.

Alldeles förskräckligt, tyckte jag, som sett fram emot den episka kongsbergsglassen. Bensinmacksditon var inte alls lika krämig och god men krokanten smakade åtminstone som den alltid gjort.

Några arbetsdagar följde innan det blev helg igen och jag fick hänga med den här stjärnan! Skärhamnsmacka på bryggan, premiärbad (för mig) i ljummet hav och middag på terrassen med rosé från Languedoc i glasen – två glass- och ballonghelger på varandra, alltså. Fina grejer mitt i allt det som tynger och är vemodigt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag stryker min lilla vovve över den mjuka pälsen och hon tittar på mig med sin kloka, alltmer skuggade blick och jag försöker acceptera att så mycket av allt det som känts självklart inte längre är just det.

Løvetandvin (maskrosvin, alltså!) från 1934 får agera slutvinjett på detta något röriga inlägg – representativt för de två veckor som gått sedan jag senast skrev, kanske. Jag sorterar tankarna medan jag skriver.

 

Onkel Oleman

28 måndag Maj 2018

Posted by in Familjen, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Ett stilla regn skickar in dofter av blött gräs, asfalt och en hint av kossors närvaro på andra sidan gatan genom mitt dinglefönster. Det doftar barndom och trygghet.

Det är en märklig dag idag. Nyss var jag i Murviel och idag har jag landat i Dingle och i en centrifug av känslor, arbetsuppgifter, deadlines och telefonsamtal, och tinningarna bultar.

Skolinspektionen är på besök.

Jag styr med ett digitalt klassrum och en grupp frankofila studenter.

Jag skriver anställningskontrakt och diskuterar rekryteringar och tjänstefördelning.

Jag ringer telefonsamtal.

Så ser jag två missade samtal från mamma. Jag ringer upp och får beskedet att en viktig länk till min trygga, regn- och gräsdoftande norska sommarbarndom till slut brustit. Beskedet var väntat men det är oändligt vemodigt och trist.

Jag gör det jag skall. Mekaniskt och nästan utan att tänka. Det är som att hjärnan sätts i friläge och kör sitt eget race. Jag är liksom inte medvetet med. Dagen sticker iväg med hjälp av autopilot och jag förundras över vilket fenomenalt organ hjärnan kan vara när det kör ihop sig och den på något sätt lyckas plocka fram väsentligheterna och styra undan sådant som kan vänta.

Något slags stresspåslag är det väl och när jag sjunker ner i soffan hemma, är jag alldeles tom.

Igår satt jag på en magisk vårkonsert och lyssnade på sommarpsalmen som får mig att gråta varje gång.

Klicka här om du vill höra: En vänlig grönskas rika dräkt

Där i kyrkbänken i frustande värme satt jag och tänkte på min onkel, mina kusiner, på de vildvuxna syrenbuskarna invid hans och mammas timrade telemarkingska barndomshem. Jag tänkte på den djupblå Tinnsjön mellan de branta bergsväggarna och på alla min barndoms trygga vuxna. Kärva ibland, och lite stränga på sextiotalsvis, men alltid där genom hela min uppväxt och nästan ända fram tills nu, när jag hunnit bli en bra bit över femtio.

Oleman.

Mamma kallade honom så. Han var hennes lillebror. Bara några år från nittio båda två och måna om varandra. Alltid.

Och nu är han alltså borta.

Jag vet hur andlöst vackert det är just nu på platsen där han växte upp och sedan aldrig lämnade.

Han älskade den och var så stolt över både den och allt han byggt upp där under åren.

Om ett nytt liv är det som väntar honom på andra sidan, önskar jag honom moltesyltetöj (hjortronsylt) och lefser, spekemat och römmegröt, vandringar på heia, ändlösa timmar i snickarverkstaden och en och annan stund i lenestolen blickande ut över Tinnsjön från noggrant placerade panoramafönster.

Jag känner ingen annan som så fullständigt hittat sitt ”happy place” som han. Platsen som för evigt  är förknippad med honom och hans pappa – min bestefar – före honom.

Vila nu, käre onkel Oleman.