Kategoriarkiv: Om dagsläget

Osorterade söndagstankar

24 söndag Feb 2019

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 9 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är dimgrått ute och jag känner mig märkligt tung idag. Söndagen har ägnats åt diverse jobb och det är skönt att få det undanstökat men jag längtar efter så många älsklingar, trots att större delen av förra veckan ägnades åt såväl prinsar som min fina mamma.

Det där när två nyfikna småttingar skall fångas in samtidigt…

Prinsarna, som jag för övrigt börjar längta efter i samma stund som jag lämnar dem, har jag vaknat hos, delat vardag med, skrattat och gosat med i flera dagar förra veckan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fina fyraåriga Bertil kommer tassande med sin elefant för att morgonmysa tillsammans med sin mamma,

och Bror sprider glädje och humor på en ettårings typiska vis.

I sommar skall de där båda flyga ner till Murviel tillsammans med mig och L, medan päronen passar på att se andra delar av Hexagonen innan de ansluter i Murvelhuset för några veckors välbehövlig avkoppling.

Bertil i juli 2017

I sommar stämmer planerna så mycket bättre än förra sommaren, då ingen av barnen och vi lyckades sy ihop gemensamma murvelveckor. Jag ser alltid fram emot varje ny säsong men i år är jag extra glad över alla planer som smids. De inbegriper ju murvieldagar tillsammans med dem alla!

Dessförinnan kommer jag dock att hinna med åtminstone två turer till Murviel; en alldeles bara om några dagar och ytterligare en runt påsk, då nästan hela storfamiljen dyker upp. Jag fullkomligt älskar när huset fylls med alla dem som betyder allra mest för mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det blir särskilt viktigt när det på andra håll är svårt och när du ingenting kan göra åt det som oundvikligen närmar sig. Det är allt på en gång, som vanligt. Det som gör mig sprittande glad och det som kastar mig ner i vemod.

Då är det fint att tänka på middagen med bygrannarna på torsdag och på marknaden i Pezenas på lördag,

Murvelgrannar i Pezenas på nyårsafton 2018

liksom sand i skorna efter en promenad på stranden.

decemberstrand 2018

Köksplanering skall det också handla om, liksom diskussioner med Bertrand om hur vi skall få till matplatsen vid poolen. Det där trädäcket fungerade liksom inte, eftersom virket var alldeles för dåligt.

Skall du lägga trädäck direkt på sydfransk mark, får du öppna plånboken rejält. Det gjorde inte vi, så nu får vi erfara hur snålheten alltid bedrar visheten. Det får bli stenläggning istället. Och påfyllning med singel runtomkring, sedan skall det nog bli snyggt igen. Tänk om det skulle fungera med något klassiskt mönstrat carrelage utan att det blir alldeles för halkigt…?

Som de här, tex… skall enligt uppgift fungera invid pooler!

Ganska många badblöta fötter skall trots allt beträda den där stenläggningen. Bertrand vet alltid besked, så det får bli en diskussion med honom om saken.

Om några dagar.

När jag är på plats igen.

Kvalitetstid med mig själv

22 tisdag Jan 2019

Posted by in Familjen, huset på ön, Om dagsläget, Resor, Väder

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

L är på tjänsteresa och jag tofflar runt i huset på ön och röjer bort det sista av december. Det är söndag. Jag har ätit en stadig brunch,

läst tidningar och tränat mig i att vara solitär utan att börja klättra på väggarna. Det går ganska bra, men i brist på klättervägg har jag istället röjt och städat tills varenda strumpa hittat tillbaka till sin låda igen och på kvällarna, framför femte säsongen av Frankie & Grace på Netflix, har nästa stickprojekt börjat ta form.

Sommarens och höstens sagotröjor är klara och har levererats till de prinsar de var ämnade för,

De passade perfekt på prinsarna men funkar lika bra som hästtäcken till deras dalahästar;

Medan jag skrotar runt i huset är det prinsarna jag tänker på. Jag längtar; ler när den allt starkare januarisolen påminner mig om att jag fortfarande inte putsat bort B1:s handavtryck på vardagsrumsfönstret från när han var här på höstlovet. Jag inser då att det kanske snart är dags för en ny resa till ön för den lille parveln och bestämmer mig för att få bort handavtrycken medan jag tröstar mig med att det nog snart kommer nya!

Sen tänker jag på alla de andra som jag inte längre träffar så ofta och vars sällskap jag denna söndag kommer på mig med att sakna. Vi har bott på ön i tre och ett halvt år nu och har inga omedelbara planer på att lämna den, för vi mår bra här, både L och jag, mitt stora behov av sociala sammanhang till trots. Mitt över trettio år långa stockholmssammanhang har jag lämnat och medan jag härjar vidare med snabeldraken och jagar dammråttor, funderar jag över om jag kanske ändå skulle vilja flytta tillbaka? Vill jag stanna eller skulle jag verkligen vilja bo i Stockholm igen? Eller är jag bara drabbad av en plötslig släng av lappsjuka efter några dagars gräsänketillstånd?

Eftermiddagssolen i gattet mellan grannhusen,

och mönstren den bildar genom staketet mot husväggen,

får mig att inse att det är den eviga rastlösheten – för övrigt en egenskap jag ständigt tvingas jobba med – som sticker fram sitt fula tryne. Havet, i alla årstider, är vackert och här, i stillheten och lugnet, har händerna hittat tillbaka till den meditationsform de sånär glömt bort att de behövde, och jag stickar. Mycket, ofta och ibland tills kvällen hinner bli alldeles för sen.

Just denna söndagskväll när jag tofflat klart, snabeldraken ställts undan och huset doftar såpa,

bestämmer jag mig dock plötsligt för att det får vara färdigmediterat och jag kryper ner i sängen. En illasinnad meteorolog på TV hotar med ännu en lömsk morgon på vägarna och jag tänker att det är bäst att vara utvilad när mörker, dimma, svarthalka och skitiga långtradare skall bekämpas på väg till jobbet i Dingle.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tror att jag hyperventilerar så smått vid blotta tanken och somnar gör jag naturligtvis inte. Tidigt sänggående stämmer inte med min dygnsrytm, så kroppen undrar naturligtvis vad det är jag försöker göra. Väderpaniken motas som allra effektivast genom att ha Murviel att se fram emot, så jag börjar lite förstrött leta resor och snubblar över löjligt billiga biljetter precis när de flesta sportloven är över och slår till. Det går snabbt, så att jag inte skall hinna ångra mig. Men nu är det gjort och jag andas lite lättare igen.

Fast innan det är dags för Murviel, skall jag hinna med minst en vända till prinsarna och en tur till S i London.

Flygskammen gör sig påmind, så klart, men jag skall försöka lura ut ett sätt att klimatkompensera. Jag har ju till exempel köpt diskborstar och disksvampar av kokosfiber samt gett mig själv köpstopp för ett tag – kan undra om det kanske räcker en liten, liten bit…?

Nej, det gör det förstås inte men inrikes flyger jag inte längre. Alltid något, kanske.

Tvätta-bilen-dag idag

12 lördag Jan 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Jazzig fransk cafémusik smeker trumhinnorna och jag har just klämt i mig en cheesecake med hallon och vit choklad. Det är en sällsynt bakelse; mina laster tenderar annars att vara mer salta än söta men nu är jag i den besynnerliga situationen att jag måste slå ihjäl lite tid och då fick det bli så. Lunch är äten och ännu är det inte middagsdags.

Jag har lämnat prinsarna för en stund medan jag tvättar bilen, som efter åtskilliga mil på svenska vintervägar inte längre går att känna igen.

Och hur går en sådan aktivitet ihop med vit choklad och jazz, kanske vän av ordning undrar?

Inte svårt alls, faktiskt. Åtminstone inte om du befinner dig i stockholmstrakten. Du rattar bara in den skitige på Mall of Scandinavia, letar upp The Wash, lämnar bilnycklarna till en ganska trevlig typ som genast börjar använda ditt förnamn och styr sedan stegen mot Le Croissant – the French Coffee House.

För att stilla den ständigt retade franska nerven och för att du lovat dig själv att inte längre ägna dig åt planlös shopping.

Det kunde vara småtrevligt, om jag inte hade retat mig på det engelska påhänget på hakets namn. Det kunde till och med ha varit mysigt, om inte kvinnan vid bordet bredvid pratade på forcerad, om än perfekt, amerikanska och med jämna mellanrum kastar in både f-ordet och onödiga fillers. Efter ett tag inser jag att det  finns ett stråk av kinesisk accent i den ändlösa svadan och att det som jag upplever som skrikigt bara är en hint av karaktäristiskt kinesiskt smatter. Då blir jag istället fascinerad. Engelskan är fullkomligt perfekt men ändå bryter det andra språket igenom.

Franskt känns det till slut minst av allt. Kulissen blir istället nästan fånig med röda sammetssoffor, kristallkronor och hänglås med kärlekshälsningar på skärmväggen bakom mig.

Hänglåsen kan du köpa i kassan medan du beundrar det franska tunnelbanekaklet och skylten ovanför dörren till köket som omotiverat säger ”Gare du Nord”.

Så här sitter jag alltså och snobbar mig i tysthet, medan jag i smyg fnyser åt avsaknaden av såväl äkthet som känsla för vad som skulle kunna få kunden att känna sig förflyttad till ett äkta, åtminstone sydfranskt, café.

Fram med lysrören, tänker jag stöddigt! Släng på en ärtgrön pappersduk med reklam för en vingård (på vinflaskan gärna en konstfärdig etikett med en siluett av en kurvig kvinnokropp) och du är hemma. Det går för övrigt bra med knallorange pappersduk också.

De där iakttagelserna får ändå tiden att gå och det börjar bli dags att hämta den förhoppningsvis betydligt vitare bilen och åka tillbaka till prinsarna igen. Till Bertil, som imorse tog med sig sin gråa elefantkille, drog på sig en morgonrock och hängde med för att hämta sin mamma efter avslutad nattjour,

och till Bror, som kramas, klättrar, pusslar och sprider solsken bara så där i största allmänhet.

Jag testade sagotröjan och konstaterade att den gled lätt över huvudet och satt som en smäck!

Imorgon bär det västerut igen. På moddiga, skitiga vintervägar. Kan undra hur bilen kommer att se ut efter den turen? Planerar redan en avspolning av den vite i Stenungsund. Optimistiskt tänker jag att skiten då inte ska sitta lika hårt som den gjort fram till dagens tvätt.

Oh, well. Världslig sak. Nog med meningslösa iakttagelser för idag.

A bientôt!

Nä, några bilder blir det inte den här gången…

19 måndag Nov 2018

Posted by in Om dagsläget, Resor, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

… du får föreställa dig ljuvligheterna istället!

En vän till mig uppmanade på Instagram sina följare att ha en gnällfri vecka. Bra idé, tänkte jag, så här kommer därför min synnerligen positiva novemberbetraktelse.

Det svarta sammetsmörkret omsluter mig varligt när jag i ottan beger mig iväg från huset på ön. Fukten från duggregnet glittrar på min vindruta och suddar ut konturerna av de vackra röda baklyktorna på bilarna framför mig. Med jämna mellanrum sveper min egentligen vita bils effektiva vindrutetorkare bort fukten från rutan och baklyktorna framför mig antar tillfälligt skarpare konturer.

Glasögonen immar igen av värmen från min kaffetermosmugg och blotta doften av det nybryggda kaffet får livsandarna att vakna. Att jag inte riktigt har fri sikt bakom de immande glasögonen hör liksom till och bilen går vid det här laget på autopilot på sträckan Tjörn-Dingle, så ingen säkerhetsrisk där inte. Smörgåsen med salamikorv smakar himmelskt och det gör absolut inte ett skvatt att brödsmulorna letar sig innanför min nytvättade rosa krage medan jag bilmumsar.

Sedan skiner solen över middagsdingle medan temperaturen sjunker och när det är dags att vända hemåt igen, snubblar jag inte i hålen i asfalten på den nermörka parkeringsplatsen och jag klarar mig glädjande nog helskinnad in i bilen. Det är i sanning en glädjens dag.

När de automatiska vindrutetorkarna åter drar igång – för det har börjat dugga igen – upptäcker jag att vattendropparna på rutan frusit till vackra iskristaller. Ett ögonblicks fasa far igenom mig innan jag inser att vindrutetorkarna verkar ha klarat att rivas upp från sin frusna position utan att slitas sönder ens lite. Nämnde jag att det var en glädjens dag idag?

Imorgon fyller den allra yngsta lilla älskade skatten ett helt år – se där, tillsammans med hans mosters 25-årsdag för några veckor sedan, sådana fantastiska ljusglimtar november bjuder på ändå!

Trots allt.

’Tis upon us – nu skall mörker betvingas

17 lördag Nov 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag nöter E6:ans asfalt norrut i mörker tidiga morgnar och styr söderut på samma asfalt, i samma mörker när arbetsdagen är slut. Jag gnisslar tänder, gäspar, dricker kaffet från min termosmugg, gnager på min medhavda macka, lyssnar på Morgonpasset i P3 men tröttnar på flamset och byter till P1.

Känner mig både vuxen och seriös, tills jag inser att jag hört men inte lyssnat. Tillbaka till flamset på P3 igen; den där kanalen som inte har sådana som mig i åtanke när program planeras och programledare utses.

Alltsom oftast tvingas dessutom vindrutetorkarna gå i spinn när långtradare måste passeras för att jag skall hinna i tid till jobbet. Bilen, den egentligen vita, är grå av novembersmuts och det skall dröja många månader innan den får vara vit några längre stunder igen.

November, alltså. Ingen har beskrivit det bättre och mer frustande ilsket än poeten Thomas Hood:

Så tröstar jag mig med att boka påskresan till Murviel och med att drömma om vårens premiärdopp i poolen,

Påskdopp 2017

Eller så får tanken på en mer nära förestående tripp söderut mota novemberdeppen:

Juldagsnjutning 2012

L, E och jag skall fira jul i Murviel i år. Med bygrannar men utan stora delar av familjen. Den detaljen klarar vi av med hjälp av förjul i samband med Lucia, en tradition som håller på att skapas för att befria julen från tvång och måsten och som samtidigt säkerställer att jul också får firas med småprinsar, småmostrar och andra favoriter i Solna. Återstår att hitta en dag för firande med älskade S och E men det skall nog lösa sig det också.

Advent får tjuvstarta i år – tallen Fejka från Ikea är uppmonterad och väntar på pynt

och adventsstakar anas bakom gardiner i väntan på att pluggas in. Av adventsmys vaknar mina livsandar också, så det får gärna bli december nu.

Först på ön,

sen i murvelhuset,

En och annan solnedgång när jobbet lämnats lite tidigare och jag hunnit hem innan det blivit alldeles mörkt hjälper också,

Detta bildspel kräver JavaScript.

liksom den här tappra lilla tuvan invid altantrappan, som liksom aldrig vill ge upp:Och kan den härda ut, så borde väl i allsin dar också jag, som kan lämna blåsten och regnet utanför dörren, värma mig framför en brasa och stirra in i mängder med stearinljus?Om en vecka blir det julbak. Med Åsa, comme d’habitude. Jag står ut, trots allt, medan jag drömmer om murveldagar och intensivt vårljus över huset på ön.

 

När första snön faller över Småland…

27 lördag Okt 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

…gissar jag att vi tar klivet in i senhöst och att utelivet på terrassen,

  • Belamrat vardagsrum regniga sommardagar…
  • är skönt att slippa när sommarsäsongen är över…

definitivt är över för den här gången. Nu väntar en oändlig radda mörka morgnar på sliriga vägar, snömoddskladdiga bilar,

5 centimeter fastfrusen issörja i fronten…

och obändig längtan till murvelhuset och en sommar som redan känns oändligt avlägsen.

Dysterkvistigt, eller hur?

Fast jag luras!

En blek höstsol, som kastar långa skuggor över en terrass förberedd för vinter,

 får det att spritta i livsandarna och jag blir smått lycklig över att ständigt ana havet i gattet

istället för att blicka ut mot Globen i stockholmsk eftermiddagssol.

6 grader 10.00 6 oktober

Fast jag tyckte om lägenheten på sjätte våningen också. Tyckte om närheten till en storstadspuls jag sällan utnyttjade, men som det kändes bra att ha nära. Tyckte om mitt stockholmska, sociala sammanhang.

På ön är vi i det närmaste eremiter, långt borta från vänner och familj. Om jag inte flaxade runt som jag gör, skulle jag alldeles säkert bli lappsjuk; längta mig sönder efter alla älsklingar. Fast någonstans vet jag att geografin inte avgör hur ofta och hur mycket vi ses. Vetskapen att de finns nära riskerar att göra dig lite bekväm – vi kan ta det en annan dag, typ. När avstånden är större måste umgänget både planeras och prioriteras. Och det görs. Almanackan är full av ”D”-markerade dagar för Dingle ända fram till juni 2019. Övriga dagar är fria för umgänge med prinsar, turer till Murviel, jobb med Kennari – och häng på ön!

Det börjar infinna sig en lunk till slut. Det har tagit drygt tre år att nå dit. Jag njuter av västkustdagarna till slut, när ledig tid på Toftenäs inte längre automatiskt innebär fix och röj inför och efter renoveringar.

Det är fint. Ombonat, rofyllt och oftast städat.

Att komma hem i solnedgång…

Om en bortser från de ständigt saltkladdiga fönstren, förstås; vådan av att ha bosatt sig nära ett lynnigt hav som låter stormvindarna blåsa det salta skummet över det vindpinade huset.

Lediga dagar som den idag, när den enda planerade aktiviteten är att få in utemöblerna i garaget för vinterförvaring, är lisor för själen. Välbehövliga sådana, för det tar på krafterna att ständigt vara tillgänglig, ständigt uppkopplad och ständigt ”på”. Lediga dagar får jag ryta i mot hjärnan, som varvar igång när jag vaknar, och tala om att idag behöver den inte göra någonting alls. Idag får den plöja tidningar i all oändlighet,

stirra in i en sprakande brasa,

och bara om den känner för det be kroppen greppa snabeldraken och jaga dammråttor på övervåningen. Eller så kan det vänta till imorgon.

Det blinkar till i min padda och en varning om annalkande snö även på ön grinar illa från skärmen.

Fast det kan väl ändå inte stämma?!?

17 oktober

17 onsdag Okt 2018

Posted by in Familjen, Murvelhuset, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Tio år till har gått. Fyra decennier sedan  cancer tog min pappa ifrån oss. Han var nyss fyllda 53, jag 17 år och arg.

Arg på honom för att han tynade bort.

Arg på mig själv för att jag var arg och inte bara ledsen. För det var det som förväntades. Att sorg kunde ta sig uttryck i ilska förstod inte jag.

Jag visste att det gjorde pappa oändligt ledsen. Fast han förstod också; tonåringens hela omtumlande och svårbegripliga känsloregister i en situation som dessbättre inte är något som drabbar alla.

Men drabbar gör det fortfarande. Tillräckligt ofta för att en organisation som Ung cancer skall ha fullt upp med att stötta både unga med drabbade föräldrar, syskon och vänner och med att stötta de alldeles på tok för många unga som själva drabbas.

Cancern lämnade vår familj ifred i många år efter min pappas död och jag började tänka att i just vår familj var det pappa som var vår relation till den förhatliga sjukdomen.

För tio år sedan skrev jag – känslosam, ledsen och fortfarande, 30 år senare, uppfylld av den sorg varje 17 oktober lämnar mig med – det som här följer, på en tidigare blogg:

Det är ännu mörkt och jag är ensam i huset. Sover i mammas säng. Liten plötsligt. Liten och väldigt ensam och väldigt rädd. Katten har lagt sig över min hals som hon brukar när jag är hes och hostar, fastän jag just den här morgonen inte är sjuk alls. Hon är nog liten också, och rädd. Katten har kopplat på sitt fenomenala extra sinne och känner i varje pälsfiber att något är gruvligt fel. 
Det är inte första gången vi är ensamma, katten och jag; mamma och pappa har åkt iväg under stor dramatik flera gånger tidigare och de har alltid kommit tillbaka. Någon av alla hjälpsamma har buffat upp kuddarna, skakat täcket och slätat till lakanen och varsamt hjälpt pappa tillrätta i sängen igen. Att andas är oändligt svårt men med syrgasen påkopplad blir det lite lättare. Katten har varje gång lagt sig tillrätta vid hans fötter och inte vikt från hans sida annat än för en kort tur ut eller till matskålen.
Fast just denna morgon ligger hon hos mig när jag hör nyckeln i dörren till groventrén och sedan ser min systers ansikte ovanför mitt. Hon är allvarlig, vit i ansiktet och innan hon hunnit öppna munnen vet jag. Vet att det är slut. Att han inte finns mer. Jag minns inte hur jag får på mig kläderna. Minns inte hur jag hamnar i anhörigrummet på sjukhuset.
Men jag minns mamma, ihopkrupen, liten.
Hon vill inte att jag skall se honom. Vill att bilden jag skall ha kvar skall vara barnets av en älskad pappa.
Jag minns frosten på intensivt färgsprakande löv, denna höst som var ovanligt kall och skulle bjuda på snö redan till allhelgona.
Lika färgsprakande som då är de sakta döende löven utanför mitt fönster nu.
Det är vackert. Jag kan njuta av det, av livet. Må bra fastän minnet svider.
17 oktober.
Jag är alltid lite ledsen den 17 oktober.
Så har det varit i trettio år.
Älskade pappa.

Fyrtio år sedan idag. Det borde ha räckt med pappa.

För snart fem år sedan slog den dock till igen, rå, obeveklig och känslomässigt förödande.

Högteknologisk expertis tog hand om det medicinska. Rädslorna och frågorna lämnades vi med att ta hand om på egen hand. Och det är svårt att stötta den som mest behöver det när du själv försöker få ordning på reaktionerna, när ilska, geografiskt avstånd, rädslor och en tjugoårings avbrutna självständighetsblivande ställer sig i vägen. Jag önskar att jag hade klarat det bättre.

Istället fanns Ung cancer.

Andra unga som delar upplevelser med varandra och förstår det som ingen älskande anhörig kan förstå.

Som kan härbergera, stötta och trösta.

Som finns där.

Idag köper jag ett silverarmband till.

Jag köper det för att jag tänker på pappa och på den sjuttonåring jag då var och som så väldigt mycket hade behövt ett sådant stöd som det Ung cancer erbjuder.

Men jag köper det framförallt för att jag tänker på S och hennes medsystrar och -bröder som både har hjälpts och hjälper tack vare  dem. För S som nyss tagit körkort och snart fyller tjugofem.

Idag har jag stängt in mig bakom den rostiga grinden. Ätit en nyttig och evighetslång frukost, jobbat undan gamla surdegar, lufsat runt i vår stormskräpiga trädgård, lagat en lika nyttig som kryddstark middag och gett mig hän åt vemodet. Ett vilsamt vemod, trots allt.

Imorgon är jag redo för omvärlden igen. Imorgon har jag borstat av mig det tunga.

16.30 på Göteborgs Central

14 söndag Okt 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Jag är på väg till prinsarna i Solna och lämnade ön i slösande sol i förmiddags

för att sätta mig på tåget mot Stockholm. För tre och en halv timme sedan skulle det ha lämnat Götet men ett elfel vill något annat

Tåget ställdes helt sonika in och efter ändlösa köer på SJ:s servicecenter och flera fruktlösa försök att boka om, lyckades jag till slut hitta en ny resa.

Så nu väntar jag på ett tåg som skulle avgått 16.29. Tre timmar senare, alltså. Fast informationstavlan säger att det är försenat till 17.40, så vad gör man? Klämmer en vegetarisk burgare på O´Leary´s,  beställer in ett glas vitt plonk av obestämbar härkomst och väntar. Bloggar, uppenbarligen och råkar beställa in ännu ett glas av det där obestämbara. För att jag kan och för att jag inte har något bättre för mig.

På tisdag väntar Murviel och de ständigt uppdykande minnena på Facbook ger vid handen att just de där resorna är tämligen vanligt förekommande aktiviteter så här års. Om någon nu någonsin tvivlat på att det förhöll sig så…

2017 satt jag på skavstakärran söderut och avslutade kvällen på Café Nouvel med byvänner. Utomhus i ganska ljum kväll.

2016 var jag hemma på ön och följde oroligt väderrapporterna från det södra vistet. Det stormade och regnade och jag oroade mig för vattenansamlingar i källaren. Sedan dess har de stora hålen direkt ner i källaren åtgärdats tack vare Maison de deux och vattnet har vid de senaste ovädren letat sig någon annanstans. Det regnar i år också men över det har jag inte funderat så mycket.

2015 hittade jag ett gammalt vykort från grannbyn när vi röjde i huset på ön. Då hade vi nyss sålt lägenheten på sjätte våningen i Stockholm och hade framför oss flera år av renoveringar och byggbråte. Nu har vi precis tagit hand om de sista resterna och är mer eller mindre klara – om en någonsin blir det!

2014 undrade jag om oktoberovädren aviserade Armageddons ankomst medan dagarna delades mellan sjätte våningen, den lilla resursskolan i Gröndal och en alldeles färsk liten skatt, lille Bertil – älskad ögonsten och allt som är allra finast i mitt liv.

2013 var jag mellan jobb och tillbringade många oktoberdagar i Murviel. Lite stukad men lyckligt ovetande om de tvära kast som väntade mig och familjen.

Så till sist. Hösten 2012. Den allra första i huset. 14 oktober är jag nyss hemkommen från en resa tillsammans med min syster, hennes svägerska och älskade J. Mamma skulle också ha följt med men en allt ondare höft hindrade henne. Vädret var höstvackert och också denna höst var jag lyckligt ovetande om vad som väntade bara ett par månader senare. Men det är en annan historia, det också.

Sju år är det nu sedan vi såg murvelhuset första gången. Sju år av sprittande glädje, förväntan, äventyr men också av djupaste förtvivlan och sorg över att livet kastar omkull både tillit och trygghet med jämna mellanrum.

Runt mig rullar resenärer på sina väskor. Jag är i min egen värld av reminiscenser.

Det har fått tiden att gå. Jag rafsar ihop mina saker och går mot perrongen. Snart är jag kanske äntligen hos prinsarna!