En fransyska har flyttat hem till oss. Hon är så där elegant, till synes helt utan ansträngning, som fransyskor har ryktet om sig att vara. Hon är tuff och lite egensinnig, Över­raskar med egenskaper du inte visste var viktiga men som när du förstått dig på dem, förefaller helt oundgängliga.

Vi är ute på vår första längre resa tillsammans för att lära känna varandra och se hur vi passar ihop. Hon gör sitt yttersta för att vi skall ha det bekvämt, masserar ryggarna när de blir trötta och håller dryckerna kylda åt oss under resan på ett sätt som är så smart att man undrar varför ingen madame, monsieur eller herre hjälpt oss med det förut! Rikligt med kyld dryck ser hon till att få plats med också. Hon vet dessutom vad som krävs för en praktisk packning.

Min tidigare trogna och högt uppskattade följeslagare på resor kors och tvärs var inte helt lätt att säga hej då till, men han blev tvungen att gå vidare i karriären och erbjuda sina tjänster och förtjänster där de behövs bäst. Han är stor och stark (det senare är för all del Madame P också, vi pratar inte könsskillnader här) och kan bistå den nya lilla familjen som han nu bor hos med all deras packning. Trygg och stabil är han också. Lite som en foträt och ganska snygg sneaker. En del tycker att han är lite präktig och tråkig men det tycker inte jag. Inte är det tråkigt att vara pålitlig, anser jag. Madame P har alltså stora skor att fylla och förväntningarna på henne är höga.

Jag betraktar henne ingående. Beundrar den vackert blå lacken, ännu så länge helt utan blemmor, och konstaterar att hennes inre, som för all del inte är utan svärta, är något som jag också kommer att uppskatta.

Om några veckor bilar vi ner till Frankrike igen.

I vår nya Peugeot 3008.

Det har varit lite tyst om mig de senaste dagarna och några har undrat hur det går – både nära vänner och alla fina som jag lärt känna ute i etern. Förtvivlat många har också känt igen sig i beskrivningen och det finns all anledning att förfasas över det. Funderingar över hur man skall kunna ordna det så att man inte själv hamnar där mamma befinner sig nu och hur man skall undvika att ens egna barn en dag skall tvingas ta samma fajt som vi, har surrat mycket bakom mitt pannben den senaste veckan.
Men nu skall trots allt den här historien, åtminstone så här långt, berättas utifrån de ljusglimtar som ändå präglat de senaste dagarna. I onsdags hälsade jag på mamma på sjukhuset och jag blev så glad att se henne och hon mig, för något hade trots allt hänt; en aldrig så liten förändring till det bättre syntes och vi kunde ha ett näst intill vanligt samtal för första gången på flera veckor. Trött och tagen var hon förstås, men det var mamma jag mötte.
De har ett sådant fint litet lasarett i Karlskoga – bara det att det fortfarande heter lasarett är förtroendeingivande! Mamma har blivit väl omhändertagen och ompysslad där.
Till slut är vi också överens med alla vi för tillfället behöver vara överens med och har fått igenom våra krav. Det är en enorm lättnad och det ger oss lite respit och tid för återhämtning inför nästa omgång. Hur den kommer att te sig, vet vi förstås inte men jag tar ingenting för givet.
Mitt i turbulensen fick jag träffa släktens nyaste tilllskott; systerdotter E:s ljuvlige lille Arnor!

Snart anländer dessutom ytterligare två småtroll och det är alldeles omöjligt att inte igen reflektera över hur vi virvlar runt omgivna av allt det som är vidunderligt fint och på alla sätt hoppingivande framtida, samtidigt som livet hänger på en skör tråd alldeles bredvid. Jag känner mig dränerad och stark på samma gång. Beslutsam. Det är mycket att reda i framöver, både för mammas räkning och med annat huvudbry. Men i inget av det är jag ensam och jag vet nu att jag måste förbereda mig mentalt på både det ena och andra.
Men med mamma för tillfället tryggt installerad där hon har hjälpen nära, har jag stulit mig till några dagar hos prinsarna i Solna innan det är dags för avfärd mot Murviel igen.

Att träffa dem igen är rena endorfinkicken; bara en sån sak, mitt i alltihop!
Nytt PCR-prov är bokat och på söndag är jag uppe i luften igen.

Det känns nästan som förr, om det inte vore för att de möjliga rutterna nu är betydligt färre än pre-corona.
Som förr blir ingenting någonsin men det kanske inte bara är dåligt?