Kategoriarkiv: Reminiscenser

Men en årskrönika…

05 onsdag Jan 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Hunden Stina, Reminiscenser, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

… tänkte jag och började bläddra mig tillbaka i mina blogginlägg. Jag gick metodiskt tillväga och punktade ner händelser och tankar som präglade januari, februari, mars och…

Sedan hejdade jag mig. Bara tre månaders nedslag upptog redan 5 handskrivna sidor på min reMarkable och jag började inse att den där återblicken antingen får vara eller så får den delas upp i flera inlägg. Det blir det senare, eftersom jag med en tillbakablick också ger mig tillfälle att berätta det som aldrig hann komma på pränt. Sådant som blev kvar i utkastkorgen.

Året som gått är historiskt på samma sätt som 2020 var. Ännu ett år präglat av pandemin har lagts till handlingarna och jag reagerar varje gång jag tillönskas ett bättre 2022. Den kollektiva tanken om att 2021 var ett tufft och dåligt år skaver nämligen lite. Har varit med om värre år, trots allt.

Jag skall försöka förklara varför det skaver, med utgångspunkt i att det jag berättar om bara utgår ifrån mitt högst personliga och tämligen snäva perspektiv. De sista veckorna av 2021 höll jag liksom andan, ville inte jinxa känslan av att just mitt bokslut över 2021 faktiskt innehåller fler ljusglimtar, glädjeämnen och överkomna hinder än mörker. Först nu törs jag skriva det, för ingenting nytt riktigt mörkt hände mig eller mina närmaste under årets sista veckor.

Inga kriser, inga bekymmer, ingen oro 2021, alltså?
Självklart fick vi vår beskärda del av det också.

Att känslan som dröjer sig kvar hos mig ändå är tacksamhet över det gångna året, handlar istället dels om glädjeämnena som effektivt vunnit över oron, dels om att vi som familj i det lilla och i det något större tar oss igenom ganska stora ut­maningar just för att vi har varandra. Och att det senare bevisas om och om igen.

Så hur vill jag sammanfatta 2021, förutom att jag inte tycker att det varit ett alltigenom dåligt år? Låter det sig ens göras utan att det blir dötrist? Årskrönikor kan ju onekligen bli det; varför berätta om något man redan berättat om? Liksom?

Äh! Vad tusan, jag kör.

Januari 2021, alltså, präglades av ovanlig kyla, mycket snö,

Årets julklapp 2021 från en liten Broris som förväntansfullt tittade på mig medan jag öppnade paketet. Spot on, Broris😂❤️

och en exceptionellt stark längtan till Murviel. Flera aborterade planer på höst- & vinterresor ner tärde på tålamodet, medan jag planerade för allt fix som vi tvingats sätta på vänt.

Årets nyord för oss blev digitala apéroer med murvelvännerna medan snön yrde runt knuten och kylan höll oss i ett järngrepp. Jag hade faktiskt glömt att vi digitalskålade förra våren, så se där vad en exposé över ett gånget år kan locka fram för minnen att le åt!

I februari skrev jag lite försiktigt att ”2021 artar sig” och syftade då på att vi hade börjat vänta på tre små nya bebisar i släkten. Två småkusiner och en syssling till prinsarna på gång gjorde mig upprymd, och ullgarn i alla färger flög över fingrar och stickpinnar i pur glädje över att få vänta på tre nya små liv.

Så en annan liten bebis! En med päls. Stina, det älskvärda lilla djuret som sedan hon kom till oss på Alla hjärtans dag 2021 alltid finns där nära oss. Sprallig som få, lekfull, söt som socker och vacker som en dag. Och pur glädje, förstås.

Mina franskstudier tog äntligen fart tillsammans med bästa pluggkompisen,

och trots mycket tid för reflektion över vad pandemin gjort och gjorde med oss, var februari mest en glad månad ändå.

Men så dundrade mars in. Isoleringen började tära; jag längtade efter alla mina, efter murvieldagar, efter normalitet. Rastlös­heten lyser igenom i inläggen; en rastlöshet som mildrades av att jag tvingades både fokusera på franskan och på vår nya lilla valp. Utan henne vet jag inte riktigt om förståndet hade kunnat hållas intakt.
Vi navigerade i, runt och förbi restriktioner och planerade trotsigt för påsk- och sommarresor. Stinas pass brådskade, om inte påskresan, förutom covidhotet, skulle gå om intet på grund av den lilla valpen. Men hur jag trodde, eller kanske snarare hoppades att det skulle bli, hade mycket lite med verkligheten att göra och avbokningarna av drömda resor avlöste varandra.

När invånarna i huset på ön sedan till slut föll liksom på målsnöret och båda två drabbades av covid, ja då gick ridån ner på riktigt.

I tröstlös kö för covidtestning
Stina tröstade, värmde,
… och gjorde covid lite lättare att uthärda

Jag blev arg.

Sedan blev jag ledsen och riktigt influensasjuk medan stormen Evert rev och slet i vårt stackars hus. Men Stina tröstade och en liten bebis-Arnor såg dagens ljus. Inte utan dramatik men frisk och vacker var han. Hans ankomst gjorde gammelmoster på ön innerligt glad.

I nästan tre veckor behöll covid greppet om oss och trots att jag var förlamande trött, kunde jag ofta inte sova. Istället drömde jag mardrömmar om inkräktare och förstörelse i det älskade murvelhuset. Hade jag månne föraningar om höstens stora vattenläcka…?

Till sist gav ändå viruset vika och en majresa till Murviel bokades. Mardrömmarna ersattes av planer på, och förhoppningar om, den förestående sommaren med prinsar, barnen och de två nya små.

Jag stannar här, innan mars 2021 övergår i april. Jag vill ju inte trötta ut dig, kära bloggläsare.

Trädgården som lekplats

11 onsdag Aug 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

En vit och en blå afrikansk lilja

Det är bara drygt tre veckor sedan vi lämnade Murviel men så mycket har hänt sedan dess att det känns som mycket längre sedan. Mamma har fått plats på permanent äldreboende och är frisk, pigg och klar i knoppen igen. Ett litet mirakel är det.
Ytterligare två mirakel har jag hunnit få uppleva sedan dess; lilla Maj för snart två veckor sedan och idag ytterligare ett, men mer om det en annan gång!

I måndags fick L och jag andra vaccinationsdosen, så nu är covidpassen bärgade.

Därmed tar förstås planerna på nästa resa till Murviel fart. Byn, huset, trädgården, umgänget, omgivningarna finns ständigt med mig och alltid längtar jag. Mindre påtagligt de senaste veckorna, eftersom det har varit och är så mycket annat som pockat på min uppmärksamhet. Idag har jag jobbat, haft teamsmöten och väntat på nyheter från landet västerut. Däremellan har jag drömt mig tillbaka till julidagarna i Murviel – dagar tillbringade med de allra viktigaste och bästa i hela världen.

Årets sommar har präglats av gytter av flytetyg, och av hoppande, plaskande, skrattande och russinskrynkliga barn.
Tystnaden när de åkt, med alla leksaker undanstuvade, badlakanen tvättade, vikta och återigen i höga staplar i poolhusbadrummet, kvarglömda små badkläder på tork i solen, poolhusrummet städat och befriat från avtryck av glasskladdiga barnhänder, var öronbedövande.

När de åkt dröjde jag mig kvar, ensam i det turkosa och vid kanten av detsamma, tillsammans med Stina och ett glas immande rosé.
I elfte timmen kom också en studs­matta till barnen på plats, i skuggan under ett av trädgårdens olivträd;

Inte fick den samma attraktions­kraft som poolen, men visst var den också till slut ganska skoj. Det går trots allt till slut inte att vara blötlagd precis hela tiden.
Sedan upptäcktes uppfarten, som har precis lagom lutning för att få fart på den ärvda trehjulingen, som dock hunnit bli aningens för liten innan den upptäcktes. Men den blir bra för de två små kusinerna när de vuxit till sig!

Murvelhuset och dito trädgården har fått smeknamnet Bamseklubben Murviel och vi gör vårt bästa för att försöka leva upp till det ärofyllda namnet. Det har länge funnits planer på en lekstuga och jag hoppas kunna realisera de planerna under det kommande året. En liten fin en, med riktiga, öppningsbara fönster, gröna fönsterluckor och en liten uteplats med pergola utanför.

Bakom samma olivträd som skuggar studsmattan, är det tänkt att den skall få vara. Med en trappa upp längs med muren, som liknar trappan upp till det riktiga husets terrass. Samtidigt skall vi täcka över brunnen, vars lock inte längre känns säkert.

Bamseklubbar kan inte ha farliga fällor som lurar, så dem fixar vi bort; allt för att leken skall kunna vara så fri som möjligt och för att föräldrarna skall kunna luta sig tillbaka så mycket det bara går.

Trädgården är alltså riggad för liv och rörelse. När den inte fylls av lekande barn, ser cikador, fladdermöss, tornsvaletjatter och bilarna på gatan utanför till så att tystnaden inte blir för kompakt.

Och det växer så att det knakar. Överallt. Denna sommar har dessutom bjudit på mer regn än vanligt, så trädgården har hållit sig ovanligt grön. Med hjälp av min Plant App har jag nu dessutom bättre koll på vad som växer. Avslutar därför med en bildkavalkad över växtligheten. Det har hunnit bli en del…

  • Agave
  • Malva
  • Aloe
  • Timjan
  • Solana – potatisblomma
  • Prydnadsvitlök
  • Prydnadsvitlök
  • Blå afrikansk lilja
  • Vit afrikansk lilja
  • Gulalfalfa

Om att skapa barndomsminnen

09 fredag Jul 2021

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

När jag var liten och det blev sommarlov, så packades bilen med detsamma och pappa skjutsade mig, min mamma och min syster till Gamle huset i Telemark i Norge.

Huset var min mammas barndomshem och där fanns min bestefar, min onkel Oleman, tante Kari och mina kusiner Jarle och Ola Leonard.

Kusinerna, tante Kari och min syster på Onkel Olemans begravning…

I det knuttimrade huset tillbringades sedan hela sommarlovet. Pappa fick åka hem och jobba men kom tillbaka igen när det var dags för hans semester.
Jag, som älskade att bada, fick hålla tillgodo med Tinnsjön, som höll ungefär 12-13 grader om somrarna. Var det en riktigt varm och fin sommar kunde vattnet kanske komma upp i hela 16 eller kanske till och med 17 grader på sina ställen. Sällan vid vår steniga klippstrand, dock, för där blev det djupt med en gång.

På sjöns alla sidor reser sig fjällen och min bestefar sa alltid att sjön var lika djup som fjällen var höga, alltså nästan 1000 meter. Att sjön är brådjup råder det ingen tvekan om, men kanske överdrev den gamle ändå en smula? Men en härlig badsjö var den iallafall inte. Bara vacker och full av god fisk, som bestefar såg till att vi ofta fick på våra tallrikar. Färsk, nyfångad, stekt röding till frukost i det gammalmodiga köket med vedspis kunde det rentav bli!

Hade jag tur – och det hade jag kanske ett par gånger per sommar – tog mamma och pappa med oss till Sandvann, som låg uppe på fjället på andra sidan Tinnsjön. Det var istället en otroligt grund sjö, som snabbt värmdes upp av solen. Som jag minns det kunde man vada långt, långt ut i den mjuka sanden. Där var vattnet varmt och jag var lycklig!
Som liten drömde jag om att ha en egen pool i en egen trädgård. Jag hade sett det på film och förstod att något så lyxigt var i stort sett oöverkomligt. Det fanns inte på kartan, helt enkelt.
Väl hemma igen på sensommaren, hände det att jag fick följa med grannarna till en allmän utomhuspool och då var jag också lycklig. Mina föräldrar kan jag inte minnas att de någonsin åkte med mig till sådana faciliteter. De var helt enkelt inte alls lika förtjusta i att bada som jag. Fina badplatser fanns det ändå gott om där vi bodde och så fort jag blev gammal nog, cyklade jag och mina kompisar iväg och tillbringade dagarna mer eller mindre blötlagda på någon av sagda badplatser.

Degernäs vid sjön Möckeln

Min barndoms längtan efter varmt och skönt badvatten, den har funnits med mig genom hela livet och innan Murvelhuset blev vårt, handlade semesterplaneringen för min del om att säkerställa badbart vatten.
Vatten är mitt element.
När vi köpte murvelhuset, med den där efterlängtade poolen – en ganska stor pool, till och med – då var det mitt nioåriga jag som kved av lycka över att det badbara vattnet äntligen fanns inom ständigt räckhåll och till och med var vårt alldeles egna.
Nu fyller vi vår pool med barn, barnbarn och byvänners barn; vi har barnbarnsapéroer och där är fullt av liv och glada barn.


Gladast av alla, tror jag Bertil är och när jag ser honom njuta i vattnet, så blir jag på riktigt så otroligt lycklig över att kunna ge honom de stunderna.

Att se honom och Bror bli ett med vattnet och kvickt och naturligt bli allt modigare och allt skickligare på att ta sig fram, gör det värt precis allting.
Vi får vara med när de två och alla andra barn, som tumlar runt i det turkosa, skapar sommarminnen och jag tänker med välbehag att det som de kommer att komma ihåg när de är vuxna, är en pool som är varm och tillgänglig och tillåtande, istället för den där kalla fjällsjön.
Hade jag alltså en otroligt olycklig barndom där mellan fjällväggarna om somrarna, för att jag inte hade skönt vatten att bada i?
Nä, det hade jag såklart inte!
Men där fanns ingen pool och det var inte varmt och jag längtade efter det.
Kan undra vad den här generationen barnbarn kommer att säga att de saknade när de växer upp..?

Det där med att blogga

12 måndag Apr 2021

Posted by in Reminiscenser

≈ 9 kommentarer

Etiketter

,

Jag har bloggat regelbundet sedan 2007. Möjligen börjar det bli en något daterad syssla men jag hänger i. Det har blivit ett behov och något som hjälper mig hålla tankarna i schack när vi inte är där. Jag tycker också om att läsa andras men flera av mina favoriter uppdateras inte längre alls eller har numer allt längre intervaller mellan inläggen. De dagliga bloggpromenaderna är därför snabbare avklarade numer och har egentligen nästan helt ersatts av en daglig sväng inom småtrevliga instagramkonton. Inget fel på dem, men jag kan sakna det långsammare, kanske mer eftertänksamma formatet som bloggar står för. Vill ha både och fortfarande.

Murvielklotter passerade 1000 inlägg för några veckor sedan och i takt med att inläggen blivit fler har jag börjat fundera över hur jag skulle reagera om allt plötsligt försvann. Om klottret drabbades av en bugg som åt upp allt. Jag skulle inte tycka om det, inser jag, eftersom bloggen blivit ett dokument över snart ett decennium av mitt liv. Ett omvälvande, fantastiskt, förfärligt och ljuvligt decennium i en enda salig röra.
Alltså gav jag mig ut och googlade efter företag som omvandlar bloggar till fysiska böcker och hittade några stycken i USA och i Storbritannien innan jag landade i Stockholm hos Blogg till bok, där jag beställde en bok från 2012 års bloggande;

Det blev inte en, utan två, eftersom inläggen var för många för att rymmas i en bok, men det blev riktigt proffsigt. Inte all sidbrytning hamnade där den skulle och vissa sidor fick minimalt med text men på det stora hela blev det förvånansvärt bra.

Snabbt gick det också, både att ladda ner inläggen och att få böckerna i brevlådan. Nu vet jag att första årets murvelbloggande har en fysisk backup och jag kommer att göra böcker av resterande år också. Helt billigt är det inte men värt pengarna, tycker jag nog. 577 sidor fördelade på två böcker med helt ok bildkvalitet på bloggfotona är inte illa.

Böckerna skall få flytta till Murviel och bo i de nymålade hyllorna i det stor rummet i murvelhuset.
Om knappt tre veckor …?
Känns märkligt att tänka sig att det det kanske trots allt kan bli av. Bläddrar lite i bloggböckerna och drömmer mig dit så länge.

On a reçu un devis pour la piscine aujourd’hui

24 onsdag Mar 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, Hantverkare, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

De där mejlen vi får som påminner om väntande säsong och kommande murveldagar ändå! De får faktiskt, hur corny det än kan låta, hjärtat att slå kullerbyttor och börja skråla för full hals. Igår dök den årliga devisen om säsongens poolskötsel upp och det var längesedan jag blev så glad över information om kommande utgifter.

Gratis är det verkligen inte men Alexandre har skött om vår pool sedan dag ett och vi har aldrig någonsin haft ett enda dugg att klaga över. Vattnet är alltid kristallklart,

han är otroligt metodisk, pålitlig och vänlig och när det är dags för lite större åthävor, berättar han det för oss, utan att salta räkningarna eller göra mer än vad som faktiskt behövs. Det är helt enkelt en väldig trygghet att överlåta skötseln till honom och det är värt varenda centime.
Imorse dök en bild från våren 2016 upp i mitt facebookflöde. Nya terrassen fick cement och jag minns de där dagarna och hur fascinerande det var att titta på. Det är det vi oftast gör, nämligen; tittar på när hantverkare gör jobbet. Vi gör bara enklare saker själva.

Bakgrunden till att det blev en terrass just då handlade om att Alexandre räddade vår pool undan fördärvet. Vår pool är betonggjuten och klädd i mosaik och ligger högst upp i trädgården. Det sluttar brant ner mot huset och betongkistan hade satt sig och orsakat sprickor.

  • Före …
  • …
  • … och efter

Sommarsäsongen 2015 innebar det att poolen läckte vatten och det såg både illa och mörkt ut. Alexandre var bekymrad och trodde kanske att vi skulle behöva byta ut mosaiken – eller så uppstod språkförbistring, eftersom det senare visade sig räcka med att täta sprickorna.

Men vi tog in flera offerter på poolreparation, också för att vi ändå tänkte att det är klokt att få en second opinion när större arbeten skall göras. Alla sa samma sak; vi måste ta bort mosaiken och klä poolen med duk istället. Jag grät en skvätt över detta trista faktum men tuggade i mig det och vi valde en firma att göra arbetet åt oss. Alexandre sa att det var ett för stort jobb för hans firma att göra, så PG Batiment fick handpenning och vi bokade in pooljobbet.

Vi har inte anlitat dem igen...

Men när Alexandre fick höra om planerna, skakade han på huvudet och sa att vi åtminstone först borde prova att bara laga sprickorna. Men handpenningen var betald och byggfirman hade ingen lust att betala tillbaka den. Det var då tanken på att istället låta dem göra terrassen dök upp. Ett stort arbete det med och firman gick med på att göra terrassen istället för poolarbetet. Det som alltså hade kunnat bli en synnerligen dyrköpt erfarenhet, blev till slut riktigt bra, även om terrassbygget blev betydligt dyrare än vad vi kommit överens om. Vi fick nämligen ta in en duktig hantverkare från byn att slutföra arbetet, efter att vi hade tröttnat på fördröjningarna och att tätskiktet de lagt på visat sig vara helt fel.

Mosaiken i poolen räddades, Alexandre tätade sprickorna och 6 år senare håller det fortfarande. Men nu skall ändå poolen renoveras. Fogarna skall skrapas och få ny tätning och de vassa hörnen i pooltrappan skall rundas av och en högriskfaktor för blodvite undanröjas.

Hörnet som bara blivit vassare och vassare…

Det är ett under att ingen skadat sig illa på de där hörnen. Många småttingar badar i vår pool om somrarna och våra rop om de vassa hörnen har ekat över nejden.

Nästa vecka töms poolen och renoveringsarbetet sätts igång.
Normalitet.
Like old times.
Löften om nya murvelsäsonger fyllda med skratt och lek i det glittrande vattenblänket.

  • Bertil i juli 2017

Inte som vanligt i sommar, eftersom småkusiner till prinsarna gör entré och murvelsemester därför inte är möjlig för ätteläggarna. Prinsarna har en resa bokad men den är avhängig av att det är lugnt på coronafronten och det är kanske väl så optimistiskt att tro att det skall vara det i sommar.
Men det kommer en höst, en vinter och en vår och sommarsäsongen 2022, då jädrar!
En sån barnbarnsapéro vi skall ha då!

M

15 måndag Mar 2021

Posted by in Murvelhuset, Reminiscenser

≈ 9 kommentarer

Etiketter

,

Mille.
Tusen.
I snitt drygt hundra om året i nio år. Från sprittande glädje, tusen förhoppningar och barnslig förtjusning, över förvecklingar, sorg och nytt hopp, till en annan historia än vad den först var.
Vuxnare, kanske?
Mindre okritisk, absolut.
Tråkigare?
Ibland tycker jag det.
Men att återgå till den oskuldens tid som en pinfärsk och omvälvande förändring, som den att köpa ett franskt hus, kan innebära, det går ju inte.

Första dagen i vår murvelträdgård, 15 mars 2012

Jag minns hur det skavde och gjorde mig irriterad när någon försökte sticka hål på min bubbla, i kommentarsfält och på andra sätt. Jag var förstås vuxen sedan länge redan för nio år sedan och visste naturligtvis att rosenskimmer som stadigt tillstånd har mycket lite med verkligheten att göra. Jag behövde inga påminnelser om det. Jag förbehöll mig rätten att stanna i euforin så mycket jag kunde, för det gjorde mig hel.
Det gör mig hel.
Hjälper mitt ekvilibrium.
Murvelhuset har lyckats behålla sin magi för mig, om än med nya insikter och med bättre beredskap för det som ibland tillfälligt bryter just murvelmagin.
Jag påminner mig om det och försöker hejda mig när någon i glädjeyra beskriver sin nyförälskelse i franskt liv. Hur viktigt det är att få vara ifred i sin bubbla och att råd och förmaningar inte bör delas ut för frikostigt och oombett. Tids nog blir vi alla varse. När det sker, har bubblan förhoppningsvis rustat oss för att möta också franska motgångar, eftersom vi upplevt det andra och vet att det finns kvar.

Nio år med älskat murvelhus just idag och som för att kröna det, läser du just nu blogginlägg nummer tusen!

Att jag fortsatt klottra, säger något om hur viktig den franska tillvaron är för mig.
Utan den hade jag varit trasigare.
Så grattis Murvielklotter och tack murvelhuset för att du finns där bortom Corona!

När det var mars 2019 …

13 lördag Mar 2021

Posted by in Murvelhuset, Reminiscenser

≈ 5 kommentarer

… och jag skrotade runt i murvelhus och dito trädgård, var lyckan total. Jag hade nyligen flugit ner och hittade murvelhuset precis så som vi lämnat det ett par månader tidigare. Det var varmt och jag bloggade euforiskt om fåglalåt, brunch på terrassen och den gnisslande grinden in till trädgården.
När jag nu läser det två år gamla inlägget känner jag inte riktigt igen mig. Det livet, då lika självklart som ljuvligt, känns just nu väldigt avlägset. Ännu inte greppbart men så otroligt efterlängtat och saknat.

Nu skall jag inte ägna mig åt att i detalj återge mina knasiga mardrömmar, för det vore trots allt tämligen ointressant, men ett ständigt återkommande tema det senaste halvåret är det om att trädgården blivit ett gångstråk och att jag inte får de passerande att förstå att de är på privat mark. De svarar alltid att just den genvägen genom vår trädgård har de använt sig av hur länge som helst utan att någon klagat.

Oron för vad som kan hända när vi inte är där spökar om nätterna ibland, alltså. Men huset är under uppsikt och jag behöver inte vara så orolig. En märklig tillvaro är det ändå, att inte bara kunna kvista ner närhelst andan faller på och tiden tillåter. Men förbereda för och planera för nästa rendezvous med murvelhuset, det kan jag fortfarande göra! Det hjälper mot dysterkvisteriet.
Jag har hittat en ny utemöbel som skall få ersätta den som vi i alla säsonger hängt i:

Flera av sektionerna har gått sönder bortom reparation. Solen går hårt åt materialet och soffan har blivit rank och börjar se gisten ut. De delar som fortfarande fungerar, skall fixas till och inta en annan plats i trädgården.
Torgmarkisen har definitivt gjort sitt och måste bytas ut mot något annat.

Vad, vet jag inte ännu. Funktionen är nödvändig för att kunna njuta i skugga men det är förstås också viktigt hur det ser ut. En terrassmarkis monterad under taket på poolhuset, kanske?
Eller en klassisk tonnelle i smide som passar ihop med den över matplatsen?

Den skall för övrigt få ny taktäckning, eftersom den gamla tunnats ut av väder och vind den också.
Inomhus finns förstås att göra men det är mest finlir, som att få på handtagen på köksskåpen,

och att göra iordning efter renoveringen i somras.
Får vi till en ny terrassdörr, till sist, tro? Liksom nytt glas istället för det spruckna ovanför ytterdörren?

Dörr till badrummet på övervåningen, nytt köksfönster och lite ytterligare barnsäkring skall också fixas, så nä, bara finlir är det ju inte som skall till inomhus. Mycket är dock sådant som måste lejas bort, så om det blir gjort eller inte, hänger på att vi får fatt i någon som har tid att hjälpa oss.
Sådant är trots allt bekymmer av det mer angenäma slaget, eftersom murvelhuset går att njuta fullt ut i redan som det är. Fint att tänka på är det också. Snart är vi där, kan jag fantisera.
Och då skall jag fara runt och fotografera frukosttallrik i solljus med porträttfunktionen för mer djup i bilden,

blommor i terrasseringen,

solglitter i poolvattnet,

och kanske att jag till och med dristar mig till att fotografera ett aldrig så litet immande glas lokalt rosé.

Comme d’habitude.

Reminiscenser

26 fredag Feb 2021

Posted by in Reminiscenser

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, ,

För nio år sedan låste vi dörren till huset som varit vårt i nästan 11 år. Jag minns att jag just den dagen kände mig lite vemodig och en aningens krank blekhet kom över mig. Vad hade vi gjort? Huset som jag tyckt så mycket om, med ett drygt decennium av ultrasocialt liv med både våra och barnens vänner innanför väggarna, skulle vi nu alltså lämna? Facebook påminde mig tidigare idag om hur det kändes.

Allt hade gått väldigt fort. Ingen tid hade ägnats till eftertanke eller konsekvensanalys och det kunde förstås ha blivit hur tokigt som helst. Lyckligtvis blev det inte så. Murvelhuset är inslagna drömmar, feelgood, dråpliga missförstånd, en och annan dyr överraskning och av alla spontana saker jag gjort under mitt liv det absolut bästa. Solen sken uppenbarligen den här dagen för nio år sedan i Stockholm och snön låg kvar bara i fläckar på gräsmattan. Solen skiner på Tjörn också idag och minusgraderna som hållit oss i ett järngrepp i flera veckor har äntligen gett vika.

Mitt första facebookinlägg i juli 2007

Det händer inte alltför sällan att vänner på Facebook deklarerar att nu får det vara nog, nu lämnar de offentligheten, antingen för en tillfällig sociala medier-detox eller för alltid. Varje gång det sker, funderar jag över mitt egna liv på sociala medier och om kanske jag också borde?
Jag har haft flera bloggar – Murvielklotter är den mest livskraftiga – jag har tre instagramkonton; ett personligt, ett för murvelhuset och huset på ön (mes_deux_maisons) och ett nytt för nya lilla hunden (stina_la_chienne). Så finns jag på Facebook sedan 2007. 14 år av mitt liv är grundligt dokumenterat i ord och bild. Offentligt, personligt, ibland utlämnande men oftast bara den glättigare sidan av mitt liv och aldrig helt privat.

Jag har tillgång till min historia på ett sätt som jag annars inte hade haft och mer än en gång har minnena som dyker upp på Facebook skickat iväg mig till tangentbordet för ett blogginlägg om vilka tankar just det minnet väcker hos mig. Jag tycker att det är en spännande historieskrivning som vi sociala medierjunkies ägnar oss åt. Sett ur just ett historiskt perspektiv är det helt unikt, åtminstone om det på ett hållbart sätt går att spara för eftervärlden. Tillgång till de vardagliga, personliga berättelserna ger historiens stora penseldrag en viktig kontext.
Eller så försöker jag bara göra mitt klottrande, facebookande och instagrammande viktigare än vad det. Oavsett är jag än så länge här för att stanna. Jag tycker om att ha minnesstöd för tillgången till min egna historia.

Murvelträdgården i mars 2012