Otålig …

11 söndag Apr 2021

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Resor, Valpen Stina

Etiketter

aprilväder, Ett halvt ark papper, kom-ihåg-listor, murviellängtan, på väg till murviel

…är bara förnamnet. Om tre veckor är vi på väg mot Murviel, om planen håller och corona stillar sig. Packningen är påbörjad, ovanligt nog; jag brukar ordna med det kvällen innan jag skall åka. Jag har fått visa vana vid att packa snabbt och effektivt men nu är jag som sagt otålig!

Jag har också börjat skriva listor på sådant som skall tas med, medan jag raderar sådant från en tidigare lista, som inte längre är aktuellt.
Som pepparkaksdeg, saffran och jäst.
Det är ju inte längre julfirande som är näst på tur, som det var när den förra listan skrevs.
Daterade listor är intressanta och de får mig alltid att tänka på Strindbergs ”Ett halvt ark papper”; det är mycket som ryms i några korta rader, i mitt fall inte längre på ett ark papper, utan på anteckningsfunktionen i paddan eller telefonen. Alltid med mig. Alltid tillgängligt. Och alltid, när jag hittar en gammal lista, en påminnelse om vad som kändes viktigt då men som nu inte längre spelar någon roll.

På listan som skrevs inför den planerade, men inhiberade, resan till Murviel i julas, finns prinsarnas studsmatta med. Den hade jag glömt bort. Jag trodde att den följde med i somras men hur var det egentligen med den saken? Jag släntrar ner i källaren för att hitta den men har samtidigt ett vagt minne av att den transporterades ner redan förra sommaren…? Jag tycker mig minnas att den ställdes in i utrymmet under terrassen men lika tydligt är minnet att sagda studsmatta var slutsåld förra sommaren…?

Denna coronaperiod har ställt så mycket på ända att det till slut är svårt att minnas vad som faktiskt blivit av och vad som fått vänta. Var studsmattan befinner sig är kanske inte heller störtviktigt just nu. De lär finnas till försäljning även i Frankrike…

Jag längtar också otåligt och intensivt efter värme nu. Våren vill sig inte riktigt och jag börjar misströsta inuti mina ylletröjor. Kvar efter min covidomgång finns en frusenhet jag inte känner igen sedan tidigare. Jag blir otroligt kall och snor allt av ull jag kommer åt omkring mig. Jag bävar inför varje liten utevistelse samtidigt som jag längtar efter att få hänga undan vinterjackorna för den här gången.

Jag har förstått att det varit ovanligt kallt också i Frankrike men allt är ju ändå relativt. Frostnätter så här sent är ingen hit för de spirande vinstockarna eller för olivträden, citrusträden och annat som hunnit blåsa faran över för köldknäppar och därför gått i blom. Kalla aprildagar i Murviel har jag hunnit uppleva ganska många gånger men vad som är kallt där jämfört med här är verkligen inte samma sak. Som ynka två plusgrader och snöblandat regn…

Promenaderna med Stina får jag tvinga mig till när gråvädret kryper under skinnet. Väl ute piggar det dock alltid upp, så tack Stina för att du är vår guldpäls nu!

*Sover hellre i soffan än går ut i regnet. My kind of dog!*

Jag längtar efter att se Stina ta murvelträdgården i besittning och jag längtar efter att se hennes nöjda uppsyn över det myckna utelivet tillsammans med flocken. Vi skall småhundssäkra på några ställen men sedan kommer det att vara fritt fram för henne att springa ute hela dagarna.

Covid, covid, covid

31 onsdag Mar 2021

Posted by murvielklotter in Om dagsläget, poolliv, Resor, Valpen Stina

≈ 11 kommentarer

Etiketter

Covidblues, påskplaner, tveksam vår

Oslo har samma höga smittal som Stockholm nu, hårda nedstängningar bakåt till trots. Det ser inte lovande ut någonstans och jag tar bloggen till hjälp att minnas hur det var i fjol.

Klicka på bilden för länk till inlägg 29 mars 2020

Så många diskussioner jag hunnit ge mig in i, så mycket ilska jag både bevittnat och också utsatts för, så mycket ifrågasättande, idiotförklarande och pekpinnande. Det har inte varit lätt att hålla huvudet kallt genom hela processen och mer än en gång har jag funderat över hur vi kommer att prata om coronapandemin när vi till slut hunnit få lite perspektiv. När den till slut lugnar ner sig, för det måste vi ju ändå tro att den gör.

Sveriges vaccinsamordnare Herr Bergström lät riktigt entusiastisk häromsistens och jag mår så bra av att också få lyssna på det som är ett möjligt positivt ljus i tunneln. Jag behöver det för att orka. Fixar inte att gräva ner mig och sluta hoppas på bättre tider.

Prinsarna har varit förkylda – har de kanske haft covid? Egentligen spelar det för min del mindre roll. Vi skall inte ses så länge någon av oss har pågående symptom, oavsett om det är på grund av covid eller inte. Men planen är påskfirande med dem. Vi längtar efter varandra och påsken närmar sig.

I övrigt får vi knuffa vår avresa framåt. Igen. Med några dagar bara, i bästa fall, betydligt längre i värsta. En ny fransk lockdown var ju inte oväntad men extremt tröttsamt likafullt. Och jag hör olyckskorparna hånskratta; trodde du verkligen?

Och vet ni? Lite försiktigt trodde jag verkligen, fast mest hoppades och hoppas jag.
För att jag måste, om det så skall betyda att jag stångar min förhoppningsfulla panna blodig i processen.
Så vi gör ett nytt försök. Hittar ett nytt datum. Trots att det ser högst osäkert ut. Vi håller oss ständigt uppdaterade, för det är enda sättet.
Imorgon ringer vi Alexandre igen för att höra hur nedstängningarna eventuellt påverkar hans arbete med vår pool. Avdelning fruktansvärt oviktiga saker i det större sammanhanget förstås och man kan säkert ha synpunkter på att just en sådan sak bekymrar mig. Men det blir hela tiden snöbollseffekter när planer måste skjutas på, så vi behöver veta, eftersom det påverkar vad vi kan göra och inte längre fram.

Tröttsamt är bara förnamnet.

Och våren då?

Tveksam här västerut, medan jag hör meteorologerna på TV prata om värmerekord och temperaturer runt 20 grader österut tidigare i veckan. Istället blev jag glad när mina nya gummistövlar dök upp.

Dem behöver jag på vovvepromenaderna på Toftenäs, liksom vinterjackan som ännu inte fått flytta ner i källaren. Jag är frusen efter min covidomgång. Nästan faktisk så att det gör ont om benen när sura havsvindar snor runt mig. Stina verkar tycka att alla sorters väder är toppen, förutom sent på kvällen och tidigt på morgonen när pälsen är sovevarm och hundblicken sömndrucken.

Då tittar hon istället förebrående på mig, piper lite ynkligt, gör snabbt det hon skall och vill sedan in igen. Det är väldigt sött och jag kan inte låta bli att fantisera över hur nöjd hon kommer att vara över de nattliga turerna i den ljumma murvelträdgården. När det än blir.

I maj. Snälla?

Rapporter från Murviel

28 söndag Mar 2021

Posted by murvielklotter in Byliv, Familjen, Jycken, Murvelhuset, Resor, Valpen Stina

≈ 3 kommentarer

Etiketter

murvellängtan, Resa bokad, skåpmat

De når mig, rapporterna. På olika sätt och från olika personer. Idag har jag kommunicerat om hundar på fejset med en av våra trädgårdsgurus, och vi har kommit fram till att doggar kan man ha till mycket. Som grävhjälp, till exempel. Det rörde sig naturligtvis inte om någon mer seriös konversation men det var normalitet och den blickade framåt och den handlade om murvelträdgården. Det räcker långt i det på murveldagar så svältfödda tillstånd jag befinner mig i.
Bygrannar, som liksom vi har sitt maison secondaire i Murviel, rapporterar att de har just anlänt efter en odramatisk bilresa genom Europa.

Min avundsjuka vet inga gränser. Jag unnar dem vistelsen, naturligtvis, men när nu den egna resan ner börjar kännas som att den trots allt är inom räckhåll, blir jag också en smula otålig. Jag längtar så alldeles väldigt. Ser mig själv där i trädgården och i det nyfixade stora rummet och färdiga köket;

*Så såg det ut när vi lämnade i augusti 2020..*.

Jag ser mig själv i och invid den nyfixade poolen – renoveringen av den drar igång nästa vecka – och för min inre syn ser jag hur en ny bänkskiva kommer på plats i uteköket och hur vi får en pergola på plats utanför poolbadrummet.

Den behövs för att bättre förankra skjutdörrarna till köket och kanske skulle det passa med ett blåregn hängande från balkarna?

Jag ser förstås prinsarna där; viktigast och allra mest efterlängtade och idag beställde jag en hängkoja till dem;

Den kan hänga både inne och ute och jag är ganska säker på att den kommer att kunna bli en riktig succé. Planer finns på en pergola och en kortvägg mot granntomten vid poolen och där skulle hängkojan göra sig fint. Kan tänkas att ytterligare några små trollungar skulle kunna gilla den!
När jag fantiserar om Murviel, är det alltid småttingar med i bilden. Bertil och Bror, förstås, och Linus och Moa, Maj och Evy, Signe och Rut, Saga och många fler genom åren. Och snart två små barnbarn till – hur fint är inte det?

Det som under det gångna året känts så oändligt avlägset och ogreppbart, börjar till slut kännas verkligt igen. Murviel är kvar och vi får snart åka dit. Sydfransk försommar i maj är planen.
Stina har sitt pass klart redan, även om hon skall ha en omgång leptospirosvaccin till, och med våra nyvunna antikroppar (rimligen) mot covid är heller inte en resa ner något som är vare sig oansvarigt eller ogörbart. Dessutom har jag en ohemul mängd semesterdagar att göra mig av med, så till slut tillåter jag mig att tro att det är ytterst lite som kan stoppa oss den här gången.
Famous last words?
Jag har lovat mig själv gammal välkänd optimism, så nej.
Visar det sig att ännu en bokad resa brinner inne, så hanterar jag det också. Isåfall är det inte oss själva det skall hänga på, utan då finge (se där kom en stelnad form av svensk konjunktiv till användning!) det vara restriktioner och påbud vi inte kan göra någonting åt som sätter käppar i hjulet.
Lilla hunden är snart redo. Bilen skrämmer henne inte längre och murvelträdgården är jag alldeles säker på kommer att falla lilla hon på läppen.

*När Wilda härskade över de franska domänerna…*

Jag ser framför mig lek på stranden tidiga morgnar och promenader bland vinrankorna innan middagshettan sätter in.

Eller varför inte i varmt kvällsljus?

Ja, ni märker; huvudet är fullt av murvelbilder och längtan. Rusta er för bildbombning om ganska exakt en månad! Tills dess får ni hålla tillgodo med skåpmat.

Visst gjorde sig Covid påmint också under sommarvistelsen i Murviel 2020...

Karantän på ön

18 torsdag Mar 2021

Posted by murvielklotter in Jycken, Om dagsläget, Resor

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Covidkarantän, isolering

Visst tusan har vi covid, både jag och L och vi är därmed beordrade karantän i en vecka.

Vi mår båda två ganska ok men rätt vad det är blir jag plötsligt obeskrivligt trött och huvudet börjar värka. Då är det bara att ge efter för det en stund och vila. Inte i ryggläge, dock; det skall tydligen undvikas. Så länge symtomen inte är värre än vad vi hittills upplevt, skall vi kanske inte klaga alltför mycket men jag är ändå arg på hela situationen. Jag blir med jämna mellanrum håglös och rastlös på samma gång och det känns minst sagt skumt. I nästa stund är det mesta som vanligt igen och jag börjar ana ljuset vid horisonten.

Någon resa till Solna blir det förstås inte och inte heller får jag träffa Emil, som planerat. Han är förkyld också, men hade dessbättre inte covid. Han har fått sin lägenhet såld och har därmed kapat banden med Stockholm.
Annars är det smått surrealistiskt, alltihop. Som att befinna sig mitt i en dystopi som någon dysterkvist diktat ihop. Jag försöker tänka att när vi är förbi och igenom det här, så har vi åtminstone antikroppar och får därmed kanske större frihet att röra på oss. Men jag hade helst sluppit.
Lite imponerade över vården är vi ändå mitt i covideländet. Igår morse blev vi uppringda av en läkare på vårdcentralen som ville veta hur vi mår, vilka symtom vi har och var vi tror att vi plockat upp smittan. Han pratade länge med oss, gav oss goda råd och talade om att det är karantän i minst en vecka som gäller. Vi skall helst inte ens lämna tomten för hundpromenader men det måste vi ändå göra. Vi skall nog klara att inte möta någon, tror vi! Vi bor ju ändå rättså bra till ur det hänseendet. Tryggt känns det, i alla händelser, att bli uppringd och ha en direktlina, om det skulle behövas.
Vi har beställt mat för hemkörning från ICA Nordeviks i Skärhamn,

solen skiner och Stina håller igång oss, så nog skall det här bli bra också, till slut.

Och vi har bokat resa, igen! Färja och bil med vaccinerad valp genom ett Europa som vi då hoppas är lite mera på fötter igen. Jag ser det också som ett tecken att jag till slut fått min voucher från Air France, flera månader efter att den resan brann inne. Vi får se när jag får användning för den. Att en ny linje Stockholm- Montpellier öppnas i juni ser jag också som ett gott tecken i skyn. Kanske ändå att något slags normalitet väntar runt hörnet, även om de många flygresorna för egen del inte kommer att återupptas på samma sätt igen. Av andra skäl än just covid.

Där klämde jag ut de sista dropparna

08 måndag Mar 2021

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Resor

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Coronareminiscenser, försiktiga reseplaner, murvellängtan

… av min billiga franska duschcreme.

Det brukar aldrig hinna hända. I resväskan tillbaka från Murviel packas alltid diverse franska attiraljer med, som skall hålla mig flytande tills nästa gång. Det brukar bara hinna gå ett par månader mellan resorna ner och lagren av tvålar, tvättmedel, salladsdressing med senap och vin tar sällan slut.

För precis ett år sedan satt jag i murvelhuset och diskuterade med ett par av våra bygrannar om vi skulle behöva sätta plan B i verket och sätta oss i en bil tillsammans för att ta oss tillbaka till Sverige. Oroande nyheter mådde oss om att det skenande viruset i Italien hunnit ta sig förbi mer än en landsgräns och att åtgärder för att hejda den var nära förestående. Det var surrealistiskt och också lite skrämmande. Jag hade varit i Murviel i två veckor och äntligen blivit av med min ilskna förkylning. Den som dottern skrivit ut medikamenter för med stränga order om att uppsöka vårdcentral om inte den skrällande hostan gav vika med hjälp av sagda mediciner. Jag hade alltså satt mig på ett plan vrålförkyld den 26 februari. Jag hade varit på jobbet i flera veckor med hosta, snuva, en huvudvärk som jag höll stången med diverse piller och med en röst så kraxig att den inte gick att känna igen. Stanna hemma för en liten förkylning? Ett sådant nys!
Ett år sedan.
Hon som jag var då blir jag aldrig igen. Jag kommer alltid att sakna henne litegrand men hon har ersatts av en mer sansad version. Lugnare och kanske mer eftertänksam.
Jag är hon nu.

Såväl jag som bygrannarna kom dock iväg till Sverige i våra respektive plan, de från Barcelona, jag från Montpellier.

Där satt jag och funderade på hur få vi var på planet…

Kvar i den murvielska garderoben hängde alla sommarkläderna. Jag lämnar dem där varje höst, eftersom sommaren alltid inleds i Murviel runt påsk. Och påskresan var redan bokad. Någon påsk i Murviel blev det dock förstås inte och det blir det inte heller i år och jag är genuint ledsen över det. Tillåter mig att vara det, trots allt.
Det är 7 månader sedan vi satte oss i bilen och åkte ifrån Murviel och åtskilliga resor har sedan dess bokats, avbokats, ombokats och till slut hamnat i limbo. Den senaste avbokningen har inte resulterat i en ny voucher från Air France. Jag skall snart ta tag i det men nästa resa blir ändå med bil.
Kommer vi iväg i april?
Troligen inte.
Men i maj?
Jag lever på hoppet.
Det kanske till och med är att föredra? Maj är hittills den minst utforskade murvielmånaden för min del.

Maj är en galen tid för skolmänscher och lämpar sig därmed inte för sköna semesterdagar i en älskad murvelträdgård.
Fast i år kan jobbet skötas på distans, åtminstone.
Den delen av mig är jag fortfarande; den som optimistiskt borstar av sig vemodet och tänker att imorgon är säkert allt bra igen. Hur många gånger än motsatsen bevisas. De temps en temps får nämligen optimisten rätt, planer går i lås och det mesta är bra igen.
Tror bestämt att jag skall fortsätta hoppas på en sommar med prinsar när jag ändå är igång. Helst i Murviel, annars precis var som helst, bara jag får vara med dem.

Franska bilar är fina grejer
Ett svalkande kylskåp är bra att ha till hands när en tröttnat på poolen för en stund
Förtjust Bertil i upplyst pool…

Inte tänker jag sluta hoppas på bättre tider

04 torsdag Mar 2021

Posted by murvielklotter in fjärrkurs i franska, Franskt traggel, Jycken, Om dagsläget, Resor, Väder

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Hundpass, leishmania, rabiesvaccin

Jag sitter vid mitt skrivbord med en sovande valp på bordet mellan mig och datorn. Lite halvbesvärligt är det men också så väldigt sött. Det har varit jobbintensivt några dagar och den lilla valpen vill ha närhet. Markerar att hon visst kan vara nöjd med arrangemanget bara hon får vara tydligt i fokus. Jag blir alldeles lugn av hennes sovande andetag.

Vi har börjat promenera på riktigt och hon har rejäl fart på sina små valpben. Pälsen blir nästan kamoflagefärgad i den vinterbruna ljungen och hon sniffar in sina hoods med stor noggrannhet.

Det är fint att hon flyttat in till oss och får fart på både det ena och det andra. Hon bryter coronatristessen och ser till att vi får en massa frisk luft. Rena hälsoförsäkringen, faktiskt.

Solen är intensiv idag men vinden narar och glömda vantar på hundpromenaden är ingen hit. Andra dagen i mars var det däremot ordentlig vår på Tjörn. En aning krispigt tidig morgon men med en sol som värmde till slut. Köksfönstret stod lite på glänt och utanför sjöng fåglar. Köksbordet var belamrat med böcker, dator, kaffekopp med kaffeslatt, vattenglas och en skärm med fjärrfranska.

Jag ägnar till slut många timmar i veckan åt franska. Minst den halvtid som är tänkt. Jag har hamnat i ett läge när jag visserligen får syn på mycket och lär mig, men där det också med jämna mellanrum känns övermäktigt. Litegrand enligt devisen ju mer du lär dig, desto svårare blir det. Men jag hoppas ju förstås att det så småningom skall bli ordning på röran. En försiktig plan är att ta några universitetspoäng bortom introduktionen och att komplettera med några intensivveckor med en kurs i Frankrike längre fram.

Lite snällare med mig själv gällande mina bristfälliga kunskaper i franska är ändå en effekt av mina nyligen påbörjade studier; jag har ganska snabbt insett att studier i den här takten inte hade varit möjligt att kombinera med mitt rektorsjobb. Studierna kräver både tid, tålamod och engagemang. Helst skulle jag vilja ägna hela dagarna åt futur proche, verbes pronominaux och elisioner men det går ju inte nu heller. Jobbet, som visserligen är annorlunda nu, kräver ändå sitt.

Jag tycker om att titta i backspegeln och konstatera att även om dingleprojektet kraftigt försenat och påverkat mina andra planer, så är det så mycket annat som istället blivit både bättre och tryggare. Det har gjort att väntan på ett friare liv nu känns helt rätt. Väntan har inneburit att jag vet bättre vilken sorts frihet jag vill ha och att det inte handlar om att jag inte vill ha ett jobbsammanhang, kolleger, en arbetsplats att åka till varvat med möjligheten till distansjobb och längre sejourer i Murviel.

De där längre sejourerna i Murviel hoppas jag är någorlunda nära förestående och att vi skall stå beredda så snart Corona lugnar ner sig och lilla jycken fått sitt pass.
7 april är bokat för den senare detaljen, sedan är det fritt fram vad gäller jycken, iallafall.

En glad överraskning var att Stina inte behöver två sprutor med tre veckor emellan, som det var när Wilda fick sitt pass,

utan att det räcker med en spruta och sedan en regelbunden påfyllning – om det nu var varje år eller vartannat, kommer jag inte ihåg. Det innebär möjlighet till tidigare avfärd till Murviel, om corona tillåter. Resan ner skall iallafall inte bero på bristande planering och förberedelser från vår sida!
Jag har också kontrollerat med Jordbruksverket för att se om det är något annat som ändrats sedan Wildas dagar men det ser det inte ut som. Däremot kan jag konstatera att de numera varnar för leishmania i södra Europa, något som veterinären inte kände till när vi tog upp det för Wildas räkning för några år sedan. Vaccination mot leishmania erbjuds dock inte i Sverige, så det får vi ombesörja när vi till slut kommer ner till Murviel.
Tills dess tränar vi bilåkning och nya miljöer i lagom mängd. Stina protesterar allt mildare och är oerhört läraktig. Så visst väntar väl bättre tider ändå runt hörnet? Tidig vår är det, iallafall; bara en sån sak!

En evighetslång januari

24 söndag Jan 2021

Posted by murvielklotter in Jycken, Om dagsläget, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

aborterade resor, Covidblues, Maasai Mbili, Stina, valpväntan

Det är en låg dag idag. Grått, ingen snö och med en rörelsefrihet som nu är så kringskuren att det börjar kännas som en snara om halsen. Vi tar oss inte ner till Frankrike, hur gärna vi än vill. Gränserna är formellt fortfarande öppna men moraliskt och praktiskt helt stängda. Vi kan få till nödvändigt PCR-test och reseintyg, men med utegångsförbud mellan 18 och 06 och krav på 7 dagars karantän när vi isåfall väl är på plats, så kan vi ju inte ens ta oss till affären för proviantering. Dessutom var mitt nyligen tagna antikroppstest negativt.

Att säga att jag nu är otålig är ett kraftigt understatement.
Jag är arg.
Nere, rentav, åtminstone idag.
Det går upp och ner, det där. För att få tillvaron att ändå kännas meningsfull, har jag äntligen fått fram Rabalas kenyanska målningar, som jag i tio års tid förvarat åt honom och hans konstnärskolleger i Nairobi. Ett desperat rop på hjälp från honom har fått igång mig och nu finns de till försäljning.

Jag kan sitta här och bortskämt tycka synd om mig själv eller så kan jag inse att det finns saker vi kan göra för dem som har det svårt på riktigt. För familjen Rabala och konstnärskollektivet Maasai Mbili, till exempel.

Maasai Mbili Artists’ Collective – AFRICANAH.ORG

Covid-19 har gjort det omöjligt för dem att sälja sina alster på det sätt de kunnat tidigare och nu har de det riktigt svårt. Många av mina vänner hörde snabbt av sig och målningarna har redan börjat sälja och det känns naturligtvis bra. Något litet kan jag åtminstone göra.

Men vår uppskjutna murvielresa är nu till slut helt avblåst. Optimisten i mig har envist hoppats att R-talen efter jul skulle gå ner så att vi skulle kunna komma iväg. Det brittiska muterade eländet har dock effektivt satt stopp för det.
Så vad tror vi? Kommer vi att kunna bila ner i april?
Med lilla Stina?

Jag hälsade på Stina och hennes syskon igen häromdagen. De växer så det knakar och är så hjärtknipande söta att det alls inte går att värja sig. Valpar, ändå…

Nu både leker och gosar de tills de somnar som på en given signal. Med nosen i en toffel, till exempel.

Det är fint att tänka på henne och att hon snart kommer att sysselsätta oss på vår ö.
Wildas arvtagerska. Vald för att hon påminner om henne men ändå är sin egen. En energisk liten terrier som också hon så småningom skall bli en La Dame som övervakar sina franska ägor.

Jag har klottrat mig gladare nu. Imorgon är en annan dag och då skall jag åka till prinsarna! Helt kringskuren är jag alltså inte.

Årets sista skälvande timmar

31 torsdag Dec 2020

Posted by murvielklotter in Familjen, Om dagsläget, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

aborterade resor, coronaanpassningar, covid-19

Fåglarna på Toftenäs sjunger ut det gamla skitåret 2020 för full hals och en ytterst blek sol lyckas bryta igenom molnen korta stunder;

Det är en ljusare dag än vad jag upplevt på mycket länge.
Nyårsafton är här och hälsningarna om ett bättre, nytt 2021 haglar. De är som besvärjelser, ett krampaktigt hopp om att pandemi och mörker mirakulöst skall försvinna på tolvslaget.
Vi vill ju så gärna hoppas.
Tecken i skyn, som en blek sol äntligen eller fåglar som plötsligt sjunger sig hesa, blir något att klamra sig fast vid.
Vaccinen som rullas ut nu får mig att sänka axlarna åtminstone litegrand.
Tillförsikt.
Länge sedan jag smakade på det ordet men en liten hint av det har parkerat sig hos mig. Jag känner ett starkt behov av något annat, ett något som inte är avhängigt av R-tal, planande kurvor över döda och drabbade, vetenskapliga framsteg och allvarliga statsöverhuvuden. Något som hjälper mig hålla fokus på det som är viktigast och närmast, något som hjälper mig vara den optimist jag helst vill vara.
Jag skall nog gå med i Svenska Kyrkan igen, inte för att jag blivit gammal och religiös, utan för att jag behöver ritualerna, kyrkorummet och att få höra till när det brinner. Vill jag ha det, behöver jag också vara med och bidra. Kan inte förklara riktigt var detta infall kommer ifrån men det behövs kanske inte heller. Det är ingen stor sak men kanske viktig för mitt fortsatta ekvilibrium.

Jag borde vara på Schiphol i väntan på anslutande plan till Montpellier nu men istället är jag på Tjörn. Vi har bokat om vår planerade resa till Murviel tre gånger sedan slutet på september. Det första försöket aborterades när siffrorna började stiga i Frankrike. Istället planerade vi för advent i Murviel men när advent kom, hade läget hunnit bli ännu mer allvarligt och vi försökte med ytterligare två senare datum, det sista just idag på nyårsafton. Men nej, det går förstås inte.
Så jag hoppas på ett snart trendbrott på det nya, hoppfulla året 2021 och att vi skall komma iväg en sväng innan det är dags att hämta lilla Stina, som enligt uppgift är både trind, pigg och fruktansvärt söt. På söndag är hon två veckor. Om ytterligare två veckor får vi träffa henne för första gången.
Jag avslutar året med en bildkavalkad över dem som gjort mig glad under det gångna året, för även om det varit ett fullkomligt gräsligt år, har det naturligtvis inte varit utan ljusglimtar!