Kategoriarkiv: Resor

Stau, bouchon, köer och brinnande lastbilar

26 lördag Jun 2021

Posted by in Grand-mère, Jycken, Om dagsläget, poolliv, resa med hund, Resor, Valpen Stina

≈ 5 kommentarer

Etiketter

,

Det är något skumt med trakterna kring Orange och Montélimar. Som att just den sträckan är jinxad. Det började så bra imorse när vi gav oss iväg från Parc Hotel Alvisse i Luxemburg i ottan. Vi fick med oss varsin frukostpåse, som vi åt på en rastplats ett par timmars resväg från hotellet. Vägen var föredömligt köfri och navigatorn talade om för oss att de 89,6 milen till Murviel skulle innebära ett efterlängtat plums i den turkosa redan vid pass fyra. Vi la på en dryg timme för några korta stopp och förmodad sedvanlig kö i trakterna av Lyon men att jag skulle kunna återfinnas nedsänkt i balsammjukt, ljummet vatten i tidig kväll kändes inte överdrivet optimistiskt.
Så vi tuffade på, pigga och nöjda. I Lyon följde vi skyltar mot Marseille ner i en tunnel jag inte åkt i förut och där var ingen kö. Jag svängde fel när den långa tunneln tog slut men hittade snart en ”Toutes directions” – man måste ju älska sådana skyltar som talar om att du kan åka åt vilket håll du vill! – och hamnade raskt rätt igen. Fortfarande inga köer, så det var ju en bra ny väg, tänkte jag.

Fast sedan kom de, köerna. Den ena efter den andra i ett hetsigt staccatotempo ända tills vi blev helt fast söder om Montélimar. Strax innan hade navigatorn varnat för hinder på vägen men jag mindes alltför tydligt den där gången när jag och hunden Wilda var på väg norrut och fastnade i likadana köer. Navigatorn tipsade då om alternativa vägar och jag gjorde som den sa men det resulterade bara i att jag cirklade runt och hamnade i nya köer, som navigatorn snällt försökte lotsa mig ur. De är inte vrålsmarta när det kör ihop sig, de där tingestarna. Den gången hamnade jag tillbaka i utgångsläget efter flera timmars irrande.

21 juli 2016…

Den här gången borde vi dock ha gjort som navigatorn föreslog men när vi insåg det, var det redan försent och vi satt fast. I tre timmar. Några kilometer längre söderut brann en långtradare och all trafik stannade upp, eftersom det var för riskfyllt att passera.

Den utbrända långtradaren några timmare senare. Ingen kom dessbättre till skada.

Utanför bilen stånkade 38 varma grader, så motorn fick brumma med jämna mellanrum, mest för jyckens skull. Vi delade med oss av vårt vattenförråd till törstiga medtrafikanter i en Ford med trasig AC och tittade på när andra spelade fotboll och spankulerade runt bland bilarna.

Själv satt jag till slut så still jag någonsin kunde medan jag funderade över om det torra buskaget vid vägkanten skulle kunna gömma en nödig tant från Sverige …?

Tänk ändå om vi hade åkt husbil!
Då hade sådana tankar inte behövt tänkas och inte hade jag behövt galoppera i vild panik till den första inrättning vi hittade, efter att köerna äntligen släppt. Inrättningen visade sig dessvärre vara låst, så efter en snabb rekognocering, där jag förvissade mig om att ingen såg, hoppade jag in i ett buskage iallafall. Efter väl förrättat värv stolpade jag sedan ut ur sagda buskage med värlsdvan min och med ett aldrig så litet leende på läpparna. Tills jag upptäckte att kläderna var fulla med spanskt nålgräs…

Fick väl till slut ändå var nöjd med att det bara var i kläderna som som nålgräset fastnat…
”Det finns tydligen något slags resepotta man kan ha med sig i bilen”, försökte L.
Det nöjda leendet försvann blixtsnabbt och så fräste jag;
”Ja, och så finns det husbilar!”
”Jaha, är det för toalettens skull du tjatar om husbil?”, undrade L.
”Ja, vaddårå? Det är väl uppenbart!” Sa jag innan jag insåg att jag kanske slagit i ännu en spik i husbilskistan.
Men nu har jag simmat, lyssnat på tornsvalorna och tittat på en skuttande glad jycke, så allt är glömt och förlåtet!

Smooth sailing so far? Nja …

25 fredag Jun 2021

Posted by in Jycken, resa med hund, Resor, Valpen Stina

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Att åka färja mellan Göteborg och Kiel har jag hittills tyckt ha varit en bra start på resan söderut men den här gången blev det inget vidare.

Ingenstans, förutom i hytten och på det sunkiga rastdäcket är vovven välkommen och det kändes extra besvärligt den här gången.

Stina vägrade hundtoan …

Stina är fortfarande valp – otroligt duktig och tålmodig, med tanke på vad vi utsätter henne för just nu – och vi ville inte skrämma henne inför kommande båtresor genom att lämna henne ensam i hytten. Så vi sprang ärenden i skytteltrafik, L och jag, och försökte oss på att hämta en bricka mat att ta med till hytten.

En av oss gick iväg för att rasta Stina medan den andre gick för att hämta mat. När vi kom tillbaka fungerade inget av nyckelkorten, så det blev till att galoppera iväg för att fixa det. Kvar utanför den stängda hyttdörren stod jag och balanserade en bricka medan jag försökte hålla tillbaka Stina som såg roliga barn, andra doggar och medresenärer som la sina huvuden på sned och log mot henne.

Jag log inte mycket.
Risken var överhängande att Stina med ett enkelt ryck skulle kunna ha vält hela härligheten. Då hade mina vita brallor inte varit så vita längre. Men det gick bra och vi bänkade oss förväntansfulla och greppade besticken,

tog några tuggor torr kyckling, vattnig potatis och sönderkokta grönsaker innan åtminstone jag gav upp, greppade mobilen, ringde trevliga mänscher och pratade bort en stund i vår dystra, fönsterlösa hytt.

Kontrasten mot förra sommarens färjeresa på väg mot Murviel är monumental. Då hade vi ett bubbelbad på inglasad balkong och en rymlig hytt med fönster från golv till tak att koppla av i.

Men i sådana faciliteter är som sagt inte jyckar välkomna. Inte ens när de är små med vacker röd päls och ekorrpigga ögon som Stina.

Men vi är på väg till Murviel och kväll sover vi på stamlokuset i Luxemburg och där är Stina välkommen nästan överallt. God mat i restaurangen har de också.

Vi fick välbehövlig avkoppling på hotellrestaurangens terrass en stund och njöt av den svala kvällen innan vi drog oss tillbaka till hotellrummet. Imorgon startar vi tidigt och hoppas på färre köer än vad de nyss avverkade milen på Autobahn bjöd på idag. Vi blev många timmar försenade, stod helt stilla i flera omgångar på grund av både vägarbeten och olyckor,

men vi lyckades ändå hålla humöret uppe. Jag körde inte alls, utan ägnade mig åt att sticka.

Stina är smått fantastisk och klagar inte alls. Utom när motorn stängs av utan att vi går ut ur bilen. Då vill hon ut. Meddetsamma. Eller åtminstone komma fram till oss och slippa sitta fastspänd.

Murviel hägrar och om några dagar har vi fullt hus där. Mycket längt är det på det!

Nära förestående avresa

23 onsdag Jun 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, Jycken, Resor, Valpen Stina

≈ 5 kommentarer

Etiketter

,

Tvättkorgarna är tömda, golven skurade och mattorna har hamnat på plats igen efter månader av dels ihoprullat, dels utlånat tillstånd.

Lånet var inför en lägenhetsförsäljning som nu är avklarad och ihoprullningen förstås för den lilla valpen, som inte är så liten längre, och som nu har slutat med ovanan att lätta på trycket inomhus. Rutinerna sitter till slut, även om hon är lite känslig för förändringar fortfarande när det gäller den detaljen.

Träffade lillkusin Lillstina idag och blev så in i vassen glad!

Huset på ön är alltså förberett för ensamtillvaro igen i några veckor; färre än vad veckorna brukar vara om somrarna men vi är lyckliga över att få komma iväg igen överhuvudtaget. Väl på plats i Murviel har vi några smådetaljer att ordna med och jag måste jobba ytterligare några dagar men sedan kommer prinsarna och då blir det full fart och fokus på dem!

Det har också gått upp för mig att Tour de France passerar genom vår by igen och det ser jag också fram emot.

På eftermiddagen den 9 juli, efter att de cyklat genom Magalas och Saint Geniès de Fontedit,

susar de igenom Murviel, fast på byns andra kant jämfört med när det begav sig förra gången. Skall bli spännande att se vilken sorts folkfest det kan innebära den här gången, om det är man ur huse som tillåts, Covid till trots.
R-talen är nere på 0,60 i Herault och kurvan fortsätter att peka åt rätt håll men jag tror ändå att försiktighet fortfarande är påkallat.
Nästa gång jag klottrar blir det inte från Tjörn. Långa dagar i bil söderut väntar och just det kanske jag inte ser fram emot men det uppvägs av det som väntar. Om det skall jag be att få återkomma. Nu är det öra+kudde=sant som gäller.
Bonne nuit!

Pompa och ståt och presenter

12 lördag Jun 2021

Posted by in grand-mère, Om dagsläget, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Eller nja, ett något trevande försök att göra fredagens premiärtur för Transavias rutt Montpellier-Stockholm mötte oss vid gaten på förmiddagens flight.

Det kändes ändå, om inte högtidligt, så åtminstone hoppingivande. Som att världen yrvaket öppnar sig igen och försiktigt undrar om det är dags för applådåskor och champagnekorkar eller om den fortfarande måste jubla återhållsamt och utan att störa? För hur många bakslag och grusade planer har inte det senaste året bjudit på? Hur skall vi våga tro på att detta att resa kan vara vardag igen och inte en lyx som är få förunnat och dessutom förknippat med inte så lite skam?
Det är bara en knapp månad sedan jag flög från Montpellier senast men förvandlingen är påtaglig. Flygplatsen är återigen full av liv, fastän ännu utan den där välkända hetsen. Riktigt så många resenärer är vi inte ännu. Men vi är betydligt fler än de tre vilsna individer som avvaktande tassade in på Montpelliers flygplats härom sistens.
Och det begicks alltså premiär. Det hade jag inte tänkt på.

Photo-op med Transavias premiärcrew innan vi släpptes ombord

Under de kommande två månaderna har Transavia rutten ARN-MPL igång och det är otroligt skönt att slippa mellanlandningen i Paris eller Amsterdam. Men planet var inte ens halvfullt, biljetten kostade en spottstyver, så om rutten skall kunna leva vidare, får vi hjälpas åt att fylla planen.

När jag för tretton år sedan bjöds på champagne i kristallglas inför British Airways första flygning till nya Terminal 5, pratades det bara om brist på utrymme för att bygga ut världsmetropolernas redan monsterstora flygplatser för att möta det nästan omättliga behovet av flygstolar för weekendresor, fotbollsresor, konferensresor, julresor till Thailand, shoppingveckor i New York, London, Madrid, Rom, Paris, Barcelona … Flygskam var ett okänt begrepp och smått rusiga över möjligheterna slängde vi oss vällustigt iväg till jordens alla hörn. Jag veckopendlade till London i nästan ett år. Det är svindlande att ens tänka på.

Hur skall vi resa nu, när vi verkar få göra det igen? Här sitter ju jag och uppmuntrar till skamligt flygande! Hur tänkte jag där?
Jag tänkte faktiskt.
Tänkte att den käftsmäll Corona gett oss för lång tid framöver, kanske för alltid, gör resande av det slag vi ägnat oss åt de senaste 15-20 åren tämligen omöjligt. Snart kommer vi att prata om Greta igen och mana till återhållsamhet.
Jag tänkte att lagom är bäst och att jag gillar Greta.
Men om vi ändå måste ta oss ner till Occitanie, kan vi väl försöka måna om rutter som passar många?
Så tänkte realisten i mig att vi heller inte kommer att sluta resa. Rest och rört på oss har vi alltid gjort. Det ligger i vårt DNA.
Nåväl.
Nu är jag iallafall i Solna en kort sväng. Hos prinsarnas prinsar. Äppelskatterna. Hjärtats sång och dans. De bästa.

Fast redan imorgon far jag vidare mot Tjörn via mamma i Värmland. Två välfyllda veckor väntar innan det är dags för semester av helyllesort. Med sagda prinsar, i Murviel. Och för all del med deras päron.

Quelle journée !

03 torsdag Jun 2021

Posted by in fjärrkurs i franska, Franskt traggel, Inredning, Murvelhuset, Resor, Shopping, studier i franska

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag har lagt på min födelsedagsduk och placerat födelsdagsblommorna i en gammal glasburk, som jag köpte på en vide grenier för ett drygt år sedan, och ställt den på bordet. Nu sitter jag här och njuter av hela härligheten.

Jag pustar rentav ut efter en dag som inte gett utrymme för några pauser av det mer ordentliga slaget. Jag inledde med en fjärrtenta i franska;

den sista för den här terminen, så nu har jag ändå delsommarlov.

Sedan bar det av till grannbyn för att hämta Åsa och köra henne till flygplatsen i Montpellier men först efter att ha klottrat ur mig ett studenttal för fjärrleverans. Med Åsa avlämnad for jag vidare till IKEA för att köpa nytt avlopps-kit till poolköket och hittade där äntligen rejäla sittdynor till våra smidesstolar, som är vackra att se på men som kräver rejält tjocka dynor mellan smidet och våra ädlare kroppsdelar.

Jag har letat länge, staplat tunna kuddar på varandra som värsta ärtprinsessan och blev alldeles lycklig när jag på väg ut med mina andra fynd råkade snubbla över dessa.
Sedan hann jag inte riktigt hem i tid, för det var mycket trafik, så jag svängde av på en Aire, satte mig framför ett snyggt träd med knotig stam och höll mitt fjärrtal. Ingen såg det torra gräset och den tråkiga parkeringsplatsen;

det gäller ju att hålla igång bilden av La Douce France …
Men nu har jag alltså landat här på min terrass vid det dukade bordet i väntan på herrskapet H, som kommer med pizza. Vi äter faktiskt inte ostron och dricker inte champagne – eller snarare Limoux – varje dag, trots allt

En ovanlig vanlig resa

19 onsdag Maj 2021

Posted by in Om dagsläget, Resor, Valpen Stina

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, , ,

Morgonen var fånigt vacker när jag lämnade Murviel för några timmar sedan – högst tillfälligt, hoppas jag.

Lilla Stina ville morgonmysa och rullade ihop sig intill mig när väckarklockan ringde. Det skall inte vara lätt att lämna, det ser hon till, minsann, och jag saknar henne redan.
L och Stina lämnade av mig i Montpellier med nästan 3 timmar tillgodo före avgång. Jag visste ju inte vad som skulle vänta mig, så jag ville ha gott om tid på mig. PCR-test behövs inte för resa till Sverige hade jag läst mig till men surret i sociala medier hade ändå gjort mig osäker. Skulle det visat sig vara fel, ville jag ge mig själv chansen att få till ett snabbtest iallafall. Hade det behövts, hade det ändå inte gått och jag hade fått återvända till Murviel i oförättat ärende. Onödigt gott om tid, med andra ord.
Men jag hade inte behövt oroa mig och den inlärda franska frasen stoppades tillbaka i arkivet i knoppen. Ingen frågade, och förutom att snabbincheckningen var stängd, fungerade allt som vanligt. Med den gigantiska skillnaden att terminalen var tyst och tom. Spöklik till och med.

Avgångshallens fik…

Flygplatser skall inte vara tomma, de skall vara stressiga och det skall ilas fram och tillbaka, pussas, kramas och vinkas.
Jag och en till resenär passerade igenom security och vid gaten har nio duktigt utspridda individer suttit med gamnackar och stirrat ner i telefoner och plattor. Det börjar fyllas på men många är vi inte
Ett plan till Paris gick imorse och fem till lämnar flygplatsen i Montpellier idag.

Varken det vanliga surret, förväntan, springet, prasslande taxfreepåsar eller kvittrande barnröster är här. Det är tyst. Hjulen på städvagnen gnisslar lite. Någon pratar i telefon och rösten fyller hela rummet.

Affärerna har öppet men inte äterierna, trots att idag är dagen då restauranger öppnar upp för första gången på många månader. Fast det gäller bara för terrassätning, så det utesluter flygplatsens inrättningar. En smula ologiskt tycker jag nog att det är, alltihop.
Jag är lydig, förstås. Sitter här med min ansiktsmask 😷 och lyfter bara på den för att tugga i mig min croissant och suga i mig mitt kaffe.

I Paris har jag några timmar att slå ihjäl innan jag far vidare mot Göteborg. Imorgon blir det mamma, Värmland och syster. Det känns bra att vara på väg och jag är beslutsam mer än ledsen nu. Har kammat till mig så där som man gör när det brinner till.

Inför andra resbenet

02 söndag Maj 2021

Posted by in resa med hund, Resor, Valpen Stina

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Vi är installerade på hotellrummet i Luxemburg efter en lugn resa genom Tyskland. Det enda som krävdes för transit genom landet var ett handskrivet intyg om att vi lovade att bara transittera. Intyget fylldes i och lämnades vi incheckning på färjeterminalen.
C’est tout.
Kombinationen av tysk söndagsfärd utan långtradare som vägkamrater och en tydlig covideffekt på antalet privatresenärer på vägarna, fyller mig med en märklig känsla. Jag minns från förra sommaren att det kändes en smula underligt och det gjorde det idag också. Fast nu handlar det mer om att restriktionerna börjar kännas en aning stelbenta. Vi glömmer till exempel munskydden varje gång vi skall in någonstans och får vackert lomma tillbaka till bilen för att hämta skydden som skall dölja våra nunor.

I somras fanns trots allt en poäng; vi hade kunnat vara bärare av viruset. Men nu tappar jag respekten. Missförstå mig rätt; jag gör vad som krävs av mig och försöker inte komma undan, men det är i vårt fall ingenting annat än ett spel för gallerierna. Jag har antikroppar och har förstås testat negativt för covid. Munskydd gör varken till eller från i ett sådant läge men det vore naturligtvis omöjligt att hålla koll på vilka som är vaccinerade, konstaterat antikroppade eller testade negativt för covid, så jag lyder och trär på dem, spritar händerna och håller avstånd. Av hänsyn till andra och för att jag förstår att det finns en symbolisk sida av saken.
Inatt sover vi på samma luxemburgska hotell som vi använt oss av tidigare; Alvisse Parc Hotel. Middagen intogs som room service, något annat alternativ fanns inte, och imorgon får vi vår hotellfrukost i varsin påse. Gästerna är otroligt få men poolen är öppen och det tyckte kroppen om.

Högst fyra badare samtidigt och endast med tidsbokning, men det är ju egentligen ingen nackdel att få plaska omkring i stort sett ensam. Nu skall det nybadade örat få möta kudden och imorgon är en annan dag. En dag som skall avslutas i ett efterlängtat murvelhus.

De viktiga intygen är redo och alltid till hands. Det är nästan så att jag hoppas på en kontroll, så att jag får känna mig präktig och duktig.
À demain!

Tre ynkliga grader – första resbenet

02 söndag Maj 2021

Posted by in resa med hund, Resor, Valpen Stina

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,


Vi skrapade bilrutorna rena från frost innan vi lämnade Tjörn igår imorse och det var inte ett dugg svårt att lämna ön när den betedde sig på det viset. Stina for omkring med kringelsvansen viftande och hade inte ett dugg emot att hoppa in i bilen hon heller.

I Malmö sken solen när vi kom fram och vi styrde först till iDr Kliniken för att få de eländiga PCR-intygen. Dyra som som skammen men jag fick rabatt på antikroppstestet, så då tog jag det med. Det var dock smidigt och snabbt, så om man nu ändå måste och känner att man har för mycket pengar på fickan, kan stället rekommenderas.

Några tusenlappar senare hade vi så reseintygen i handen,

for vidare till Ribersborg,

åt lunch och kände oss sedan en smula rastlösa. Det fick bli en kompletterande inhandling på ICA, ytterligare en sväng till en ny strandremsa, där hunden tyckte att det var formidabelt med all sand. Nästan som snö, fast inte kallt! Det bådar gott inför de tänkta morgonturerna till havet med henne. Promenader på stranden och kanske några morgondopp? Det senare är dock avhängigt av hur många gustavianska minusgrader som råder i havet.

Tredje resbenet – transit genom Tyskland – har nu anträtts. Malmösejouren avlöpte som sagt väl, Stina har gjort sig hemmastadd i bilen,

och färjan funkade också bra för henne.

L och jag var dock en smula irriterade över att det inte ordnats något hörn av ett äteri för oss med doggar, så den planerade middagen med hansbyarna blev inte som det var tänkt. Valpstina är för liten för att lämnas ensam i hytten ännu så länge; vi vill ju att hennes första långresa skall bli en så angenäm upplevelse som möjligt och då ingår rimligen flockens ständiga närvaro som det allramest grundläggande. Bilen är tryggaste punkten och hon sover gott i sitt bilskydd. När hon inte måste ha koll på vad som händer runtomkring, vill säga.

Luxemburg är nästa anhalt. Där blir det förhoppningsvis en simtur för att sträcka ut den stillasittande kroppen,

och en middag på hotellrummet, uppenbarligen. Covid härskar ännu och restriktionerna är tuffa, om än hanterbara. Ingen har hittills frågat efter våra tjusiga intyg om virusfrihet men det känns tryggt att ha dem. Ingenting som jag kan råda över eller förebygga skall tillåtas få sätta käppar i hjulet för ankomst till Murviel imorgon!