Inför andra resbenet

02 söndag Maj 2021

Posted by murvielklotter in resa med hund, Resor, Valpen Stina

Etiketter

hunden på europaresa, PCR-intyg, resa i covidtider, resa med hund

Vi är installerade på hotellrummet i Luxemburg efter en lugn resa genom Tyskland. Det enda som krävdes för transit genom landet var ett handskrivet intyg om att vi lovade att bara transittera. Intyget fylldes i och lämnades vi incheckning på färjeterminalen.
C’est tout.
Kombinationen av tysk söndagsfärd utan långtradare som vägkamrater och en tydlig covideffekt på antalet privatresenärer på vägarna, fyller mig med en märklig känsla. Jag minns från förra sommaren att det kändes en smula underligt och det gjorde det idag också. Fast nu handlar det mer om att restriktionerna börjar kännas en aning stelbenta. Vi glömmer till exempel munskydden varje gång vi skall in någonstans och får vackert lomma tillbaka till bilen för att hämta skydden som skall dölja våra nunor.

I somras fanns trots allt en poäng; vi hade kunnat vara bärare av viruset. Men nu tappar jag respekten. Missförstå mig rätt; jag gör vad som krävs av mig och försöker inte komma undan, men det är i vårt fall ingenting annat än ett spel för gallerierna. Jag har antikroppar och har förstås testat negativt för covid. Munskydd gör varken till eller från i ett sådant läge men det vore naturligtvis omöjligt att hålla koll på vilka som är vaccinerade, konstaterat antikroppade eller testade negativt för covid, så jag lyder och trär på dem, spritar händerna och håller avstånd. Av hänsyn till andra och för att jag förstår att det finns en symbolisk sida av saken.
Inatt sover vi på samma luxemburgska hotell som vi använt oss av tidigare; Alvisse Parc Hotel. Middagen intogs som room service, något annat alternativ fanns inte, och imorgon får vi vår hotellfrukost i varsin påse. Gästerna är otroligt få men poolen är öppen och det tyckte kroppen om.

Högst fyra badare samtidigt och endast med tidsbokning, men det är ju egentligen ingen nackdel att få plaska omkring i stort sett ensam. Nu skall det nybadade örat få möta kudden och imorgon är en annan dag. En dag som skall avslutas i ett efterlängtat murvelhus.

De viktiga intygen är redo och alltid till hands. Det är nästan så att jag hoppas på en kontroll, så att jag får känna mig präktig och duktig.
À demain!

Tre ynkliga grader – första resbenet

02 söndag Maj 2021

Posted by murvielklotter in resa med hund, Resor, Valpen Stina

≈ 3 kommentarer

Etiketter

hunden på resa, PCR-intyg, resa i covidtider, roadtrip, Stinas första murvielresa

Vi skrapade bilrutorna rena från frost innan vi lämnade Tjörn igår imorse och det var inte ett dugg svårt att lämna ön när den betedde sig på det viset. Stina for omkring med kringelsvansen viftande och hade inte ett dugg emot att hoppa in i bilen hon heller.

I Malmö sken solen när vi kom fram och vi styrde först till iDr Kliniken för att få de eländiga PCR-intygen. Dyra som som skammen men jag fick rabatt på antikroppstestet, så då tog jag det med. Det var dock smidigt och snabbt, så om man nu ändå måste och känner att man har för mycket pengar på fickan, kan stället rekommenderas.

Några tusenlappar senare hade vi så reseintygen i handen,

for vidare till Ribersborg,

åt lunch och kände oss sedan en smula rastlösa. Det fick bli en kompletterande inhandling på ICA, ytterligare en sväng till en ny strandremsa, där hunden tyckte att det var formidabelt med all sand. Nästan som snö, fast inte kallt! Det bådar gott inför de tänkta morgonturerna till havet med henne. Promenader på stranden och kanske några morgondopp? Det senare är dock avhängigt av hur många gustavianska minusgrader som råder i havet.

Tredje resbenet – transit genom Tyskland – har nu anträtts. Malmösejouren avlöpte som sagt väl, Stina har gjort sig hemmastadd i bilen,

och färjan funkade också bra för henne.

L och jag var dock en smula irriterade över att det inte ordnats något hörn av ett äteri för oss med doggar, så den planerade middagen med hansbyarna blev inte som det var tänkt. Valpstina är för liten för att lämnas ensam i hytten ännu så länge; vi vill ju att hennes första långresa skall bli en så angenäm upplevelse som möjligt och då ingår rimligen flockens ständiga närvaro som det allramest grundläggande. Bilen är tryggaste punkten och hon sover gott i sitt bilskydd. När hon inte måste ha koll på vad som händer runtomkring, vill säga.

Luxemburg är nästa anhalt. Där blir det förhoppningsvis en simtur för att sträcka ut den stillasittande kroppen,

och en middag på hotellrummet, uppenbarligen. Covid härskar ännu och restriktionerna är tuffa, om än hanterbara. Ingen har hittills frågat efter våra tjusiga intyg om virusfrihet men det känns tryggt att ha dem. Ingenting som jag kan råda över eller förebygga skall tillåtas få sätta käppar i hjulet för ankomst till Murviel imorgon!

Så här nära har vi inte varit…

30 fredag Apr 2021

Posted by murvielklotter in Jycken, Resor, Valpen Stina

≈ 3 kommentarer

Etiketter

murvellängtan, resa med hund, reseförberedelser, SarasBeauty Stenungsund

… under någon enda av alla planerade och aborterade resor till Murviel under det gångna året.

Men nu så!

Imorgon bär det av och jag är otålig som en nioåring dagen före tioårsdagen.
Innan corona hade hunnit ställa till det hade jag hunnit bli en smula restrött. De många korta resorna till Murviel gjorde att jag trots min ständiga murvellängtan kände ett visst motstånd inför varje resa. Självklart försvann den känslan så fort jag var på plats. Det räckte med att komma över krönet efter béziersrondellen med Corneillhan på kullen till höger och Murviel framför bergen i fonden för att axlarna skulle sjunka ner och för välmågan att parkera sig.

Av motståndet fanns varje gång inte ett spår kvar.
Sådant motstånd känns helt osannolikt nu. Istället kryper det i kroppen av förväntan. En ljuvlig helg med prinsarna följt av efterlängtade dagar med mamma har jag fått med mig men med mina två yngsta har jag fått låta nöja mig med Facetime och telefonsamtal. Längtet efter alla mina är där ständigt, för vi är ju ytterst sällan allihop på samma ställe samtidigt. Så måste det få vara och jag inser att det är en ynnest att få längta så
Men nu ser det alltså verkligen ut som om längtan till Murviel äntligen skall få stillas. Sakta, sakta börjar siffrorna se bättre ut. Macron har meddelat tidplanen för hur restriktionerna skall lättas i Frankrike och det känns till slut ok att åka nu.

Om besluten kring åtgärder och restriktioner tidigare kommit snabbt och med pondus, verkar det nu som om politiker runt om i Europa försiktigt försöker snegla på varandra för att kunna ha ryggen fri och skylla på den andra, om det skulle visa sig bli fel. En avvaktande, darrande hållning råder; skall vi våga hoppas på att de långsamt nedåtgående siffrorna fortsätter på rätt kurs?

Det är Valborg idag och Tjörn badar i sol. Det mesta är packat och redo inför avfärd och eftermiddags fick vi gäster på besök en liten stund.

Försiktigt öppnar vi oss mot omvärlden igen och valet att sitta ute gjordes för att vädret var så härligt, inte för att vi var tvingade till det. Bara en sån sak! Vi åt havskräftor, tog en promenad och njöt sedan av eftermiddagssolen på terrassen.

Det är vackraste tiden överallt nu och Tjörn är inget undantag. Stina och jag traskar ner till havet, njuter av stillheten och glittret i havet. De små promenaderna och havet alldeles nära kommer jag att sakna i Murviel, för, som sagt, jag har längtet som en ständig följeslagare. Fint längt, är det. Inte vemodigt.

Avresan är bara timmar bort. Jag har klippt mig, fått naglarna fixade på salong för första gången(!) i mitt liv,

och packningen är på plats i den nytvättade bilen. Stina har varit lite orolig av allt bestyr men nu är hon lugn. Skall bli spännande att se hur resan med henne skall gå – liten valp på lång resa med sin flock! Följ oss på vägen, om du har lust, och bered dig på täta uppdateringar från sydligare nejder!

Otålig …

11 söndag Apr 2021

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Resor, Valpen Stina

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

aprilväder, Ett halvt ark papper, kom-ihåg-listor, murviellängtan, på väg till murviel

…är bara förnamnet. Om tre veckor är vi på väg mot Murviel, om planen håller och corona stillar sig. Packningen är påbörjad, ovanligt nog; jag brukar ordna med det kvällen innan jag skall åka. Jag har fått visa vana vid att packa snabbt och effektivt men nu är jag som sagt otålig!

Jag har också börjat skriva listor på sådant som skall tas med, medan jag raderar sådant från en tidigare lista, som inte längre är aktuellt.
Som pepparkaksdeg, saffran och jäst.
Det är ju inte längre julfirande som är näst på tur, som det var när den förra listan skrevs.
Daterade listor är intressanta och de får mig alltid att tänka på Strindbergs ”Ett halvt ark papper”; det är mycket som ryms i några korta rader, i mitt fall inte längre på ett ark papper, utan på anteckningsfunktionen i paddan eller telefonen. Alltid med mig. Alltid tillgängligt. Och alltid, när jag hittar en gammal lista, en påminnelse om vad som kändes viktigt då men som nu inte längre spelar någon roll.

På listan som skrevs inför den planerade, men inhiberade, resan till Murviel i julas, finns prinsarnas studsmatta med. Den hade jag glömt bort. Jag trodde att den följde med i somras men hur var det egentligen med den saken? Jag släntrar ner i källaren för att hitta den men har samtidigt ett vagt minne av att den transporterades ner redan förra sommaren…? Jag tycker mig minnas att den ställdes in i utrymmet under terrassen men lika tydligt är minnet att sagda studsmatta var slutsåld förra sommaren…?

Denna coronaperiod har ställt så mycket på ända att det till slut är svårt att minnas vad som faktiskt blivit av och vad som fått vänta. Var studsmattan befinner sig är kanske inte heller störtviktigt just nu. De lär finnas till försäljning även i Frankrike…

Jag längtar också otåligt och intensivt efter värme nu. Våren vill sig inte riktigt och jag börjar misströsta inuti mina ylletröjor. Kvar efter min covidomgång finns en frusenhet jag inte känner igen sedan tidigare. Jag blir otroligt kall och snor allt av ull jag kommer åt omkring mig. Jag bävar inför varje liten utevistelse samtidigt som jag längtar efter att få hänga undan vinterjackorna för den här gången.

Jag har förstått att det varit ovanligt kallt också i Frankrike men allt är ju ändå relativt. Frostnätter så här sent är ingen hit för de spirande vinstockarna eller för olivträden, citrusträden och annat som hunnit blåsa faran över för köldknäppar och därför gått i blom. Kalla aprildagar i Murviel har jag hunnit uppleva ganska många gånger men vad som är kallt där jämfört med här är verkligen inte samma sak. Som ynka två plusgrader och snöblandat regn…

Promenaderna med Stina får jag tvinga mig till när gråvädret kryper under skinnet. Väl ute piggar det dock alltid upp, så tack Stina för att du är vår guldpäls nu!

*Sover hellre i soffan än går ut i regnet. My kind of dog!*

Jag längtar efter att se Stina ta murvelträdgården i besittning och jag längtar efter att se hennes nöjda uppsyn över det myckna utelivet tillsammans med flocken. Vi skall småhundssäkra på några ställen men sedan kommer det att vara fritt fram för henne att springa ute hela dagarna.

Covid, covid, covid

31 onsdag Mar 2021

Posted by murvielklotter in Om dagsläget, poolliv, Resor, Valpen Stina

≈ 11 kommentarer

Etiketter

Covidblues, påskplaner, tveksam vår

Oslo har samma höga smittal som Stockholm nu, hårda nedstängningar bakåt till trots. Det ser inte lovande ut någonstans och jag tar bloggen till hjälp att minnas hur det var i fjol.

Klicka på bilden för länk till inlägg 29 mars 2020

Så många diskussioner jag hunnit ge mig in i, så mycket ilska jag både bevittnat och också utsatts för, så mycket ifrågasättande, idiotförklarande och pekpinnande. Det har inte varit lätt att hålla huvudet kallt genom hela processen och mer än en gång har jag funderat över hur vi kommer att prata om coronapandemin när vi till slut hunnit få lite perspektiv. När den till slut lugnar ner sig, för det måste vi ju ändå tro att den gör.

Sveriges vaccinsamordnare Herr Bergström lät riktigt entusiastisk häromsistens och jag mår så bra av att också få lyssna på det som är ett möjligt positivt ljus i tunneln. Jag behöver det för att orka. Fixar inte att gräva ner mig och sluta hoppas på bättre tider.

Prinsarna har varit förkylda – har de kanske haft covid? Egentligen spelar det för min del mindre roll. Vi skall inte ses så länge någon av oss har pågående symptom, oavsett om det är på grund av covid eller inte. Men planen är påskfirande med dem. Vi längtar efter varandra och påsken närmar sig.

I övrigt får vi knuffa vår avresa framåt. Igen. Med några dagar bara, i bästa fall, betydligt längre i värsta. En ny fransk lockdown var ju inte oväntad men extremt tröttsamt likafullt. Och jag hör olyckskorparna hånskratta; trodde du verkligen?

Och vet ni? Lite försiktigt trodde jag verkligen, fast mest hoppades och hoppas jag.
För att jag måste, om det så skall betyda att jag stångar min förhoppningsfulla panna blodig i processen.
Så vi gör ett nytt försök. Hittar ett nytt datum. Trots att det ser högst osäkert ut. Vi håller oss ständigt uppdaterade, för det är enda sättet.
Imorgon ringer vi Alexandre igen för att höra hur nedstängningarna eventuellt påverkar hans arbete med vår pool. Avdelning fruktansvärt oviktiga saker i det större sammanhanget förstås och man kan säkert ha synpunkter på att just en sådan sak bekymrar mig. Men det blir hela tiden snöbollseffekter när planer måste skjutas på, så vi behöver veta, eftersom det påverkar vad vi kan göra och inte längre fram.

Tröttsamt är bara förnamnet.

Och våren då?

Tveksam här västerut, medan jag hör meteorologerna på TV prata om värmerekord och temperaturer runt 20 grader österut tidigare i veckan. Istället blev jag glad när mina nya gummistövlar dök upp.

Dem behöver jag på vovvepromenaderna på Toftenäs, liksom vinterjackan som ännu inte fått flytta ner i källaren. Jag är frusen efter min covidomgång. Nästan faktisk så att det gör ont om benen när sura havsvindar snor runt mig. Stina verkar tycka att alla sorters väder är toppen, förutom sent på kvällen och tidigt på morgonen när pälsen är sovevarm och hundblicken sömndrucken.

Då tittar hon istället förebrående på mig, piper lite ynkligt, gör snabbt det hon skall och vill sedan in igen. Det är väldigt sött och jag kan inte låta bli att fantisera över hur nöjd hon kommer att vara över de nattliga turerna i den ljumma murvelträdgården. När det än blir.

I maj. Snälla?

Rapporter från Murviel

28 söndag Mar 2021

Posted by murvielklotter in Byliv, Familjen, Jycken, Murvelhuset, Resor, Valpen Stina

≈ 3 kommentarer

Etiketter

murvellängtan, Resa bokad, skåpmat

De når mig, rapporterna. På olika sätt och från olika personer. Idag har jag kommunicerat om hundar på fejset med en av våra trädgårdsgurus, och vi har kommit fram till att doggar kan man ha till mycket. Som grävhjälp, till exempel. Det rörde sig naturligtvis inte om någon mer seriös konversation men det var normalitet och den blickade framåt och den handlade om murvelträdgården. Det räcker långt i det på murveldagar så svältfödda tillstånd jag befinner mig i.
Bygrannar, som liksom vi har sitt maison secondaire i Murviel, rapporterar att de har just anlänt efter en odramatisk bilresa genom Europa.

Min avundsjuka vet inga gränser. Jag unnar dem vistelsen, naturligtvis, men när nu den egna resan ner börjar kännas som att den trots allt är inom räckhåll, blir jag också en smula otålig. Jag längtar så alldeles väldigt. Ser mig själv där i trädgården och i det nyfixade stora rummet och färdiga köket;

*Så såg det ut när vi lämnade i augusti 2020..*.

Jag ser mig själv i och invid den nyfixade poolen – renoveringen av den drar igång nästa vecka – och för min inre syn ser jag hur en ny bänkskiva kommer på plats i uteköket och hur vi får en pergola på plats utanför poolbadrummet.

Den behövs för att bättre förankra skjutdörrarna till köket och kanske skulle det passa med ett blåregn hängande från balkarna?

Jag ser förstås prinsarna där; viktigast och allra mest efterlängtade och idag beställde jag en hängkoja till dem;

Den kan hänga både inne och ute och jag är ganska säker på att den kommer att kunna bli en riktig succé. Planer finns på en pergola och en kortvägg mot granntomten vid poolen och där skulle hängkojan göra sig fint. Kan tänkas att ytterligare några små trollungar skulle kunna gilla den!
När jag fantiserar om Murviel, är det alltid småttingar med i bilden. Bertil och Bror, förstås, och Linus och Moa, Maj och Evy, Signe och Rut, Saga och många fler genom åren. Och snart två små barnbarn till – hur fint är inte det?

Det som under det gångna året känts så oändligt avlägset och ogreppbart, börjar till slut kännas verkligt igen. Murviel är kvar och vi får snart åka dit. Sydfransk försommar i maj är planen.
Stina har sitt pass klart redan, även om hon skall ha en omgång leptospirosvaccin till, och med våra nyvunna antikroppar (rimligen) mot covid är heller inte en resa ner något som är vare sig oansvarigt eller ogörbart. Dessutom har jag en ohemul mängd semesterdagar att göra mig av med, så till slut tillåter jag mig att tro att det är ytterst lite som kan stoppa oss den här gången.
Famous last words?
Jag har lovat mig själv gammal välkänd optimism, så nej.
Visar det sig att ännu en bokad resa brinner inne, så hanterar jag det också. Isåfall är det inte oss själva det skall hänga på, utan då finge (se där kom en stelnad form av svensk konjunktiv till användning!) det vara restriktioner och påbud vi inte kan göra någonting åt som sätter käppar i hjulet.
Lilla hunden är snart redo. Bilen skrämmer henne inte längre och murvelträdgården är jag alldeles säker på kommer att falla lilla hon på läppen.

*När Wilda härskade över de franska domänerna…*

Jag ser framför mig lek på stranden tidiga morgnar och promenader bland vinrankorna innan middagshettan sätter in.

Eller varför inte i varmt kvällsljus?

Ja, ni märker; huvudet är fullt av murvelbilder och längtan. Rusta er för bildbombning om ganska exakt en månad! Tills dess får ni hålla tillgodo med skåpmat.

Visst gjorde sig Covid påmint också under sommarvistelsen i Murviel 2020...

Karantän på ön

18 torsdag Mar 2021

Posted by murvielklotter in Jycken, Om dagsläget, Resor

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Covidkarantän, isolering

Visst tusan har vi covid, både jag och L och vi är därmed beordrade karantän i en vecka.

Vi mår båda två ganska ok men rätt vad det är blir jag plötsligt obeskrivligt trött och huvudet börjar värka. Då är det bara att ge efter för det en stund och vila. Inte i ryggläge, dock; det skall tydligen undvikas. Så länge symtomen inte är värre än vad vi hittills upplevt, skall vi kanske inte klaga alltför mycket men jag är ändå arg på hela situationen. Jag blir med jämna mellanrum håglös och rastlös på samma gång och det känns minst sagt skumt. I nästa stund är det mesta som vanligt igen och jag börjar ana ljuset vid horisonten.

Någon resa till Solna blir det förstås inte och inte heller får jag träffa Emil, som planerat. Han är förkyld också, men hade dessbättre inte covid. Han har fått sin lägenhet såld och har därmed kapat banden med Stockholm.
Annars är det smått surrealistiskt, alltihop. Som att befinna sig mitt i en dystopi som någon dysterkvist diktat ihop. Jag försöker tänka att när vi är förbi och igenom det här, så har vi åtminstone antikroppar och får därmed kanske större frihet att röra på oss. Men jag hade helst sluppit.
Lite imponerade över vården är vi ändå mitt i covideländet. Igår morse blev vi uppringda av en läkare på vårdcentralen som ville veta hur vi mår, vilka symtom vi har och var vi tror att vi plockat upp smittan. Han pratade länge med oss, gav oss goda råd och talade om att det är karantän i minst en vecka som gäller. Vi skall helst inte ens lämna tomten för hundpromenader men det måste vi ändå göra. Vi skall nog klara att inte möta någon, tror vi! Vi bor ju ändå rättså bra till ur det hänseendet. Tryggt känns det, i alla händelser, att bli uppringd och ha en direktlina, om det skulle behövas.
Vi har beställt mat för hemkörning från ICA Nordeviks i Skärhamn,

solen skiner och Stina håller igång oss, så nog skall det här bli bra också, till slut.

Och vi har bokat resa, igen! Färja och bil med vaccinerad valp genom ett Europa som vi då hoppas är lite mera på fötter igen. Jag ser det också som ett tecken att jag till slut fått min voucher från Air France, flera månader efter att den resan brann inne. Vi får se när jag får användning för den. Att en ny linje Stockholm- Montpellier öppnas i juni ser jag också som ett gott tecken i skyn. Kanske ändå att något slags normalitet väntar runt hörnet, även om de många flygresorna för egen del inte kommer att återupptas på samma sätt igen. Av andra skäl än just covid.

Där klämde jag ut de sista dropparna

08 måndag Mar 2021

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Resor

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Coronareminiscenser, försiktiga reseplaner, murvellängtan

… av min billiga franska duschcreme.

Det brukar aldrig hinna hända. I resväskan tillbaka från Murviel packas alltid diverse franska attiraljer med, som skall hålla mig flytande tills nästa gång. Det brukar bara hinna gå ett par månader mellan resorna ner och lagren av tvålar, tvättmedel, salladsdressing med senap och vin tar sällan slut.

För precis ett år sedan satt jag i murvelhuset och diskuterade med ett par av våra bygrannar om vi skulle behöva sätta plan B i verket och sätta oss i en bil tillsammans för att ta oss tillbaka till Sverige. Oroande nyheter mådde oss om att det skenande viruset i Italien hunnit ta sig förbi mer än en landsgräns och att åtgärder för att hejda den var nära förestående. Det var surrealistiskt och också lite skrämmande. Jag hade varit i Murviel i två veckor och äntligen blivit av med min ilskna förkylning. Den som dottern skrivit ut medikamenter för med stränga order om att uppsöka vårdcentral om inte den skrällande hostan gav vika med hjälp av sagda mediciner. Jag hade alltså satt mig på ett plan vrålförkyld den 26 februari. Jag hade varit på jobbet i flera veckor med hosta, snuva, en huvudvärk som jag höll stången med diverse piller och med en röst så kraxig att den inte gick att känna igen. Stanna hemma för en liten förkylning? Ett sådant nys!
Ett år sedan.
Hon som jag var då blir jag aldrig igen. Jag kommer alltid att sakna henne litegrand men hon har ersatts av en mer sansad version. Lugnare och kanske mer eftertänksam.
Jag är hon nu.

Såväl jag som bygrannarna kom dock iväg till Sverige i våra respektive plan, de från Barcelona, jag från Montpellier.

Där satt jag och funderade på hur få vi var på planet…

Kvar i den murvielska garderoben hängde alla sommarkläderna. Jag lämnar dem där varje höst, eftersom sommaren alltid inleds i Murviel runt påsk. Och påskresan var redan bokad. Någon påsk i Murviel blev det dock förstås inte och det blir det inte heller i år och jag är genuint ledsen över det. Tillåter mig att vara det, trots allt.
Det är 7 månader sedan vi satte oss i bilen och åkte ifrån Murviel och åtskilliga resor har sedan dess bokats, avbokats, ombokats och till slut hamnat i limbo. Den senaste avbokningen har inte resulterat i en ny voucher från Air France. Jag skall snart ta tag i det men nästa resa blir ändå med bil.
Kommer vi iväg i april?
Troligen inte.
Men i maj?
Jag lever på hoppet.
Det kanske till och med är att föredra? Maj är hittills den minst utforskade murvielmånaden för min del.

Maj är en galen tid för skolmänscher och lämpar sig därmed inte för sköna semesterdagar i en älskad murvelträdgård.
Fast i år kan jobbet skötas på distans, åtminstone.
Den delen av mig är jag fortfarande; den som optimistiskt borstar av sig vemodet och tänker att imorgon är säkert allt bra igen. Hur många gånger än motsatsen bevisas. De temps en temps får nämligen optimisten rätt, planer går i lås och det mesta är bra igen.
Tror bestämt att jag skall fortsätta hoppas på en sommar med prinsar när jag ändå är igång. Helst i Murviel, annars precis var som helst, bara jag får vara med dem.