Kategoriarkiv: Resor

Årets sista skälvande timmar

31 torsdag Dec 2020

Posted by in Familjen, Om dagsläget, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Fåglarna på Toftenäs sjunger ut det gamla skitåret 2020 för full hals och en ytterst blek sol lyckas bryta igenom molnen korta stunder;

Det är en ljusare dag än vad jag upplevt på mycket länge.
Nyårsafton är här och hälsningarna om ett bättre, nytt 2021 haglar. De är som besvärjelser, ett krampaktigt hopp om att pandemi och mörker mirakulöst skall försvinna på tolvslaget.
Vi vill ju så gärna hoppas.
Tecken i skyn, som en blek sol äntligen eller fåglar som plötsligt sjunger sig hesa, blir något att klamra sig fast vid.
Vaccinen som rullas ut nu får mig att sänka axlarna åtminstone litegrand.
Tillförsikt.
Länge sedan jag smakade på det ordet men en liten hint av det har parkerat sig hos mig. Jag känner ett starkt behov av något annat, ett något som inte är avhängigt av R-tal, planande kurvor över döda och drabbade, vetenskapliga framsteg och allvarliga statsöverhuvuden. Något som hjälper mig hålla fokus på det som är viktigast och närmast, något som hjälper mig vara den optimist jag helst vill vara.
Jag skall nog gå med i Svenska Kyrkan igen, inte för att jag blivit gammal och religiös, utan för att jag behöver ritualerna, kyrkorummet och att få höra till när det brinner. Vill jag ha det, behöver jag också vara med och bidra. Kan inte förklara riktigt var detta infall kommer ifrån men det behövs kanske inte heller. Det är ingen stor sak men kanske viktig för mitt fortsatta ekvilibrium.

Jag borde vara på Schiphol i väntan på anslutande plan till Montpellier nu men istället är jag på Tjörn. Vi har bokat om vår planerade resa till Murviel tre gånger sedan slutet på september. Det första försöket aborterades när siffrorna började stiga i Frankrike. Istället planerade vi för advent i Murviel men när advent kom, hade läget hunnit bli ännu mer allvarligt och vi försökte med ytterligare två senare datum, det sista just idag på nyårsafton. Men nej, det går förstås inte.
Så jag hoppas på ett snart trendbrott på det nya, hoppfulla året 2021 och att vi skall komma iväg en sväng innan det är dags att hämta lilla Stina, som enligt uppgift är både trind, pigg och fruktansvärt söt. På söndag är hon två veckor. Om ytterligare två veckor får vi träffa henne för första gången.
Jag avslutar året med en bildkavalkad över dem som gjort mig glad under det gångna året, för även om det varit ett fullkomligt gräsligt år, har det naturligtvis inte varit utan ljusglimtar!

  • Nyårsafton 2019
  • Februari i murviel innan pandemin satte klorna i oss
  • Kerstin i mars
  • Världens bästa i april
  • Gullunge Bror i maj
  • Bliss. Utter bliss – maj i Solna till slut
  • Midsommar med L
  • Finaste murvelvänner i juli
  • Bad från bryggan i augusti
  • Ljusa augustikvällar…
  • Murvelvänner på Tjörn i september
  • Norrmän i Värmland under ett sällsynt coronafönster i september
  • Varför jag reser så mycket❤️
  • Hästelever på Dingle i oktober
  • Bror poserar i november
  • Mina ❤️❤️ I november
  • Annandag 2020

Ett riktigt gott nytt vaccinerat och otroligt mycket bättre 2021 önskas er alla!

Valras Plage januari 2020

Otålig, rastlös och allmänt knäpp

08 tisdag Dec 2020

Posted by in Om dagsläget, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag är ett socialt djur.

Jag ser alltid till att ha folk omkring mig.

Helst de allra mest älskade, förstås men också vänner är så otroligt viktiga för att jag skall trivas.

Nu är min värld kringskuren och gång på gång omkullkastad och mitt i alltihop har beslutet om mitt kommande uppdrag för Dingle tagits; ett beslut som innebär fortsatt distansarbete också bortom Corona. Borde ju låta småttt otroligt att få fortsätta jobba med det fantastiska skolprojektet som är Dingle, fast med större frihet och mer på egna villkor. Men hur fint det än är, så saknar jag ju bara efter några veckor den vardagliga kontakten med folket där.

Krokodilen och hummern i 2019 års luciatåg – what’s not to miss?

Jag konstaterar att vald frihet vad gäller arbetsplats alltid är bättre än en påtvingad och en rastlös otålighet har parkerat sig i min knopp och kropp.

Svårt fall av lappsjuka, tänker jag.

Murviel är bokat men ingalunda säkert. Allt hänger på hur jag själv och resten av befolkningen här och i resten av världen klarar av att hålla ut den närmaste tiden. Vi tänker naturligtvis inte leva vidlyftigt på plats i murvelhuset men resorna innebär oundvikligen visst risktagande. Nu sägs visserligen inte resor vara de huvudsakliga smittkällorna, om avstånd kan hållas och säkerhetsåtgärder vidtas, men det var ju just det. Oroande rapporter om överfulla plan med smaskande passagerare utan munskydd gör ju att vi ändå drar öronen åt oss en smula.
Visir, kan det vara något?
Handskar? Overall i plast? Gasmask?
Jag raljerar, förstås. Vi måste åka ner, till slut. Tycker vi. Vi har världens bästa bygrannar i Kjell och Maria, som tittar till vårt hus med jämna mellanrum, men till slut vill vi ta vårt husägaransvar. Tanken är att vi skall försöka se till att få ett larm installerat – en fråga som aktualiserats under detta förfärliga år och som alltmer känns som en nödvändighet. Vi fick nyligen ett larm installerat i huset på ön och vi hade kunnat rusta oss till tänderna, vilket vi nästan gjorde. Integriteten fick sätta p för det allra mest ängsliga. Flera kameror blev det till slut, liksom skalskydd, brandlarm kopplat till systemet, och därtill en röst som ber eventuella tjyvar sjappa medan inbrottslarmet tjuter. Åtskilliga skyltar som talar om att inkräktare göre sig icke besvär förväntas göra sitt till.
Jag gillar det egentligen inte. Är inte ängsligt lagd. Men de ofrivilligt långa perioderna av frånvaro har aktualiserat nödvändigheten av uppsikt på distans för undvikande av större bekymmer än nödvändigt. Tänker förstås på eventuella squatters, förutom andra otrevligheter som kan uppstå i vår frånvaro. Brand, inte minst, om något skulle kortsluta, till exempel.

Det är med andra ord inte bara ljuvligt att äga ett gammalt stenhus 200 mil hemifrån. Under hösten har det känts alltmer bekymmersamt, trots all hjälp vi får. Vad vi skulle ha gjort utan den hjälpen, vågar jag inte ens tänka på!

Nyårsafton i Pezenas med Kjell och Maria, 2018

Förutom att vara rastlös, lappsjuk och allmänt knäpp, är jag också ganska trött. Det blir liksom aldrig riktigt dag så här års och jag tycker genuint illa om mörkret. Idag sov jag till och med middag och det händer liksom inte. Vanligtvis. Men idag, alltså. Drömde gjorde jag också och det var ingen rolig dröm. Den väckte mig ledbruten och grinig vid femsnåret till becksvart mörker utanför fönstret. I drömmen hade vi fått grannar i Murviel igen och trädgården hade förvandlats till gångväg för mer eller mindre trevliga slashasar som jag inte tyckte om. Och då skall sägas att jag gillar de flesta. ”Hej”, brukar jag säga, ”kom in! Kul”! Sen är vi typ kompisar.

Decemberlunch med bygrannar…

Men den här drömmen, som dykt upp förut när jag längtat särskilt till Murviel, innehåller inga drömgrannar. De verkar inte gilla mig heller och så rör de till och förstör.

Det är med andra ord hög tid att åka till Murviel för att se med egna ögon att de som befolkar vår trädgård och vårt hus gör det på vår inbjudan och för att vi tycker att de är rackarns trevliga. Som det brukar vara. Jag vill för övrigt att det mesta skall bli som det brukar vara, så att jag kan låta vanliga tankar stångas om utrymmet innanför pannbenet igen.

Decemberdag 2018

Önskar er en fin decembervecka med massa mys. Och utan knasiga drömmar på sofflocket om eftermiddagarna.

Kan jag tillbringa slutet på december såhär, tro?

Första lördagen i advent

05 lördag Dec 2020

Posted by in distansjobb, Familjen, Om dagsläget, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Fredagskvällen med languedocska droppar i glaset efter en minst sagt innehållsrik vecka hittade mig i soffan både glad, upprymd, utpumpad och besviken på samma gång. Viktigast av allt är ett sedan sju år efterlängtat besked av ett mer privat slag, som jag kommer att låta prägla hela den kommande helgen. Lättad och tacksam och med påfylld energi skall jag ta mig an decembers första helg. Stearinljusen jobbar för högtryck, brasan i kaminen värmer och huset är lagom fejat; man behöver ju inte förta sig när ingen stark sol som kan avslöja städslarv letar sig in genom fönstren. Se där en bra sak med den mörka årstiden!

Annars har veckan präglats av förändring. Kommande och omedelbar. Nästa vecka är det dags för en nedstängd skola igen och vi ställer om till fjärrundervisning. I två veckor, till att börja med men vem vet hur länge vi behöver hålla igång just det? Samtidigt har detaljerna kring mitt framtida uppdrag finaliserats och det står klart att från och med 1 februari 2021 är jag inte längre rektor. Plötsligt känns det märkligt och jag drabbas av lätt separationsångest. Hur skall jag hantera att inte längre vara in the thick of things? Säkert kommer det att vara viktigt att se till att Murviel med en gång blir en del av ekvationen; då blir den nya, andra verkligheten just verklig. Otåligt har jag därför inväntat Macrons besked 15 december för att trycka på acheter-knappen i Air Frances app. För att smaka på hur det skulle kunna bli att mer fritt förfoga över tiden också mellan skolloven…
Fast där är jag inte riktigt än och det är ok, trots allt. Det kommer.

Till slut har vi ändå bokat en murvieltripp, betald med vouchern från den aborterade höstresan.

Jag orkade inte vänta längre. Det får bära eller brista. Och hållas tummar.

Fram tills dess är det Tjörn och Solna som gäller. Äldsta dotter J jobbar på sjukhus och alla förstår säkert vad det innebär. Ett krisavtal blir hennes verklighet framöver och då får vi hjälpas åt. Jag kan ju jobba varsomhelst ifrån både nu och framöver. En bra sak, mitt i alltihop.

Hemmakontoret på ön

Son E med sambo meddelade under fredagskvällen att någon tripp från Norge till Sverige över nyår inte längre är aktuell. Karantänsreglerna västerut är inte kompatibla med resor österut och jag är förstås besviken, om än inte förvånad. 2020 är ju året som präglas av kraschade planer och uteblivet umgänge. Något av det värsta av allt, till slut, är all den tid jag hade velat tillbringa med mamma. Min nittio+ mamma, klar i knoppen, alltid något av en enstöring men som nu är märkbart påverkad av de uteblivna sociala kontakterna. Vi ringer varje dag och hon låter pigg men jag märker att hennes omvärld krympt; hon hänger inte riktigt med i alla svängar och det är fullt begripligt. När vi lämnade Solna förra helgen åbäkade vi oss förbi Degerfors; en omväg som innebar en dryg extra restimme – bara för att få tio minuter med henne på trappan,

och för att överlämna prinsarnas adventskalender.

En prinsbild bakom varje lucka…

Fina mamma. Jag längtar efter att få krama henne. När vaccination finns tillgänglig, ställer jag mig först i kön. Sedan åker jag till mamma och till E i Oslo. Och till Murviel.
2021.
Året som gärna får bli väsensskilt från 2020.

När det inte går som planerat

28 måndag Sep 2020

Posted by in Familjen, grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget, Resor

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

I helgen skulle jag egentligen varit Solna. Hos prinsarna. Innan avfärd mot Murviel tidigt söndag morgon.

Alla förstår varför det inte blev så. Samtidigt är jag kluven; ett drygt halvår efter att jag lämnade Murviel alldeles i början av coronapandemin, funderar jag över hur jag skall förhålla mig till att jag fortfarande måste förhålla mig till corona. Inte i min vildaste fantasi hade jag i mars kunnat föreställa mig att jag fortfarande i slutet av september måste göra planer dikterade av ett virus vi för ett år sedan var lyckligt ovetande om.
Hos Air France ligger numera en voucher att utnyttjas vid ett annat tillfälle. Kanske kan vi få till en resa innan vi bilar ner i december, kanske inte. Varje september sedan 2012 har jag fått en vecka, ibland två, i Murviel.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har blivit en självklarhet och något som fått mig att inte bara acceptera svensk västkusthöst, utan till och med uppskatta den.
Tända ljus, en brasa i en inför vintersäsongen rengjord kamin

och med utemöblerna rengjorda, fixade och magasinerade i garaget, redo för en ny säsong på andra sidan nyåret.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I år känns hösten genast tyngre. Den gör sig påmind på samma sätt som den gjorde pre-Murviel. Det är redan mörkt när jag kliver upp för tidig vardagsfärd mot Dingle. Regnet har börjat piska mot mörka fönsterrutor,

och den nya luftvärmepumpen har fått börja jobba.

Inomhusklimatet är behagligt i år tack vara den. Den nya garageporten

verkar dessutom hittills klara att hålla mössen utanför vår tvättstuga.
Tänk om det kunde få vara så enkelt?
Att det var genom den gamla rullporten i garaget de tog sig in, de infernaliska gnagarna?
Det är ändå såpass kalla nätter nu att de små musrackarna börjar leta sig in i tillgängliga, varmare hoods. Inte hos oss ännu, som sagt, så vi håller tummarna.

När mössen, åtminstone för tillfället, inte verkar vara något att bekymra sig över i huset på ön, riktas oroliga tankar istället till murvelhuset.

Hur mår det, utan oss?
Ser det övergivet och ledset ut?
Saknar murvelhuset oss, skratten, de många samtalen, barnen, barnbarnen, hundarna, liv och rörelse?

Hus skall bebos.
”Forlorn” är ett bra engelskt ord för sådant som känner sig övergivet och oälskat.
Är det så huset känner sig?
Är det så det ter sig?
Forlorn?
Jag vill dit, få på handtagen på köksluckorna, prylarna upp på hyllorna och möblerna tillbaka på sin rätta plats.

Murvielhemma är ett viktigt hemma.
Det skall mycket till för att decemberresan ner med bil skall aborteras. S och E planerar för nyår med oss i Murviel och kanske kan vi locka ner ytterligare älsklingar? Få saker kan få mig att med gott mod genomlida en vindpinad västkusthöst som tanken på att få tillbringa murvielvinterdagar tillsammans med några av de allra mest älskade!
Advents- och julmys med L och murvelgrannar och -vänner är också det något att verkligen se fram emot.

Med köksdörren öppen mot trädgården på lilljulafton 2018

Coronasäkra är vi i lika hög grad i Murviel som på vår västkustö, så om inte pålagda restriktioner kommer att hindra oss, är det så det får bli.

Sista helgen i september är tillända.
Höst.
Vackert, vemodigt, stilla.
Jag tycker ändå om det.

September flirtar vilt med mig…

19 lördag Sep 2020

Posted by in Familjen, huset på ön, Om dagsläget, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

September ändå.
För tillfället tillbringad i Solna med två prinsar, varav den yngste höll mig sällskap igår, eftersom temperaturen på hans ädla änne var något för hög för att han skulle kunna gå till föris.
Fast så sjuk var han inte, så jag fick en ljuvlig dag på tu man hand med honom.

Han fick mig att glömma det trista faktum att vi inte kommer iväg till Murviel som planerat nästa vecka. Istället hjälpte han mig diska och städa och jag fick berättat för mig alla möjliga spännande saker. Sjöng för mig gjorde han också och bättre än så blir faktiskt inte tillvaron.

Men när natten sedan kröp inpå och de där två allra mest älskade sov sedan länge, då kom den ikapp mig, frustrationen över att vårt flyg hem från Montpellier är inställt.

Och irritationen, nej, ilskan rentav, över att tvingas tänka om och tillfälligt kasta in handduken, den är påtaglig. Konversationstrådar på temat på Facebook har hållit mig sysselsatt med jämna mellanrum men nu får det räcka. Det finns inga svar, inga tillräckligt bra argument för att hitta en annan flight och åka ändå. Mot bättre vetande, rakt in i en ny röd zon.
Vi vågar alltså inte ändå till slut. Det riskerar att bli för bökigt med ner- och hemfärd. Vi vill ju inte heller att våra närmaste skall tycka att vi är dumdristiga.
Så vi bokar om och försöker vara optimister trots allt.

Istället skall huset på ön få lite välbehövlig andakt. Jag kastar lystna blickar på grannens praktfulla buskrabatt och funderar över hur vi skall få vår att prunka likadant…

Grannens…
… och vår

Det går sådär, trots att det varit målet hela tiden.
Jag är glad över att det är Tjörn som är hemma och inte lägenheten i Blåsut; den förutsatte ett Murviel på ett helt annat sätt. Jag längtar jättemycket nu också men njuter samtidigt av havet, klipporna och septemberljuset just där.

September är förresten kråmande, insmickrande vacker i stort sett överallt. I Värmland, till exempel, dit vi åkte förra helgen för att äntligen få träffa Emil och Lena.

Det är nästan omöjligt att ens ha som tanke att vi inte setts sedan i julas! Norges stränga lockdown i våras och knasiga karantänsregler gentemot vissa av oss svenskar har effektivt hindrat oss från att ses. Inte tror jag heller att tanken var att farliga västkustbor skulle möta upp i ett tillåtet Värmland men det får ändå anses vara en synnerligen mild form av anarkism. Vi till och med kramades.

Och spelade Yatzy,

och hängde i eftermiddagssol på verandan.

Snart tänker vi dra till Oslo och hälsa på dem. Det, och att träffa Sus, Erik och hunden Kerstin, hoppas jag skall kunna gå att få till för att kompensera för den aborterade murvielvistelsen.

Vi vågade…

03 torsdag Sep 2020

Posted by in grand-mère, huset på ön, Om dagsläget, Resor

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi bokade.
Med hängslen och livrem och med ombokningsmöjligheter.
Air France.
Jag från Stockholm via prinsarna och L från Göteborg, så sammanstrålar vi i Amsterdam innan vi flyger vidare till Montpellier.
Det är inte ens dyrt.
Vi vågar oss på flyget, för min del för första gången sedan jag flög hem via samma rutt innan Europa stängde i våras.

Glest på planet från Montpellier 10 mars

Det blir höstens enda tur innan vi förhoppningsvis åker ner under juluppehållet.
Jag är fortfarande inte trygg med att det blir av men nu finns iallafall bokningen där. Jag är glad över det men inte helt tillfreds ändå. Vet egentligen inte varför vankelmodet stångas med mig, varför jag inte bara väljer att se fram emot det.

Det blir ingen lång vistelse, trots att jag har pyramider av semesterdagar och uppbyggd övertid att rensa bort, helst innan årsskiftet. Istället bygger jag på med fler timmar och dagar, trots att jag försöker undvika just det. Vådan, helt enkelt, av att försöka klara av ett rektorsuppdrag på halvtid. Det går naturligtvis inte. En del av mitt vankelmod handlar om det; att försöka vara på plats när jag behövs som mest och samtidigt försöka hitta tidpunkter när jag inte behöver vara där. Av någon obskyr anledning kommer jag alltid fram till att min frånvaro inte är alldeles lämplig… Skall frånvaron dessutom tillbringas där jag mår som bäst, äter samvetet vidare på mitt jämnmod – vem är väl jag ta mig friheten till sådan sydfransk njutning och att lämna de andra att klara sig själva?
Det är förstås en smula fånigt, för riktigt så oumbärlig är jag inte och nåbar är jag ju ändå, om det skulle krisa.

Dinglekollegerna har nattat ankorna i lilla djurparken

Under tiden har västkusten fortsatt att kråma sig. Ännu en vindstilla och ljummen kväll dalade igår ner bakom grannens hustak och vi åt ännu en middag utomhus. I barärmat och utan strumpor. För varmt, nästan, i solen. Varje kväll tänker jag att det är nog sista kvällen för i år, men icke.

Så jag har verkligen passat på; inte stressigt och hetsigt utom som en alldeles särskild bonus och ynnest varje gång. Det är fint att bara vara hemma men av den varan blir det inte jättemycket i höst. Många helger är redan uppbokade och de där många resorna jag lovade mig själv i våras att låta bli, de är nu tillbaka. Förutom att jag inte sätter mig på flyget till Murviel mer än en gång i höst. Det är trots allt en förbättring.

Varför jag reser så mycket ❤️

On the road again…

05 onsdag Aug 2020

Posted by in poolliv, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är fint med sociala medier. Jag behåller kontakten med så många som jag annars inte skulle veta hur de har det. Och de vet hur jag har det. Vi delar såklart inte allt i sådana offentliga rum men när någon som vanligen med jämna mellanrum postar inlägg på vyer – vackra eller bara på något sätt intressanta – plötsligt tystnar, har det mer än en gång föranlett en personligare kontakt. Oftast har det bara handlat om en mer eller mindre medveten sociala medier-detox men några enstaka gånger har det faktiskt hänt något och då känns det bra att ha hört av sig.
Vi är på resande fot nu. Grinden till murvelhuset och den älskade trädgården har gnisslats stängd och vi kan inte säkert veta när vi kommer ner igen.

Tillvaron nu präglas ju av oförutsägbarhet och det är lite som när du eller någon i din närhet drabbas av svår sjukdom; insikten är drabbande och iallafall jag känner mig en smula korkad. Hur kunde jag igen glömma att jag aldrig någonsin kan ta något för givet? Så sansar jag mig och bestämmer att det är väl en himla tur att jag inte går och oroar mig för sådant som inte har hänt men som skulle kunna hända! Bara för att livet vänts upp och ner förut. Glömska och tillförsikt i fin kombination är bra grejer för bevarande av sinnesro.
Fast jag glider iväg i andra tankebanor än vad jag hade tänkt från början. De där kontakterna på sociala medier skulle det ju handla om. Flera av dem träffar jag ganska regelbundet, andra har jag inte sett på flera år. Kontakten i etern ser ändå mer eller mindre likadan ut. Bilden på den rostiga grinden i tidig morgon med en kort rad om att nu åker vi norrut igen sätter igång peppen och omsorgen:
⁃ Kör försiktigt!
⁃ Ha en bra hemresa!
⁃ Kom gott hem!
⁃ Vi ses snart igen!
⁃ …
Jag tycker om att ha er med på resan med de raderna. Det betyder verkligen något och världen blir faktiskt lite vackrare då, hur banalt eller sentimentalt det än kan låta.

Jag packade vår kylbag full med godsaker innan vi for igår och stannade vid bageriet i byn och införskaffade nybakad surdegsbaguette och croissanter.

Också petetasdockorna i byn har munskydd på

Niste* måste man ha när det är dags för långfärd. Vi stannade i trakterna av Montelimar för att äta sen frukost men vinden hotade att dra iväg med både croissanter och kaffekopp, så vi drog oss snabbt tillbaka in i bilen igen och tryckte i oss den frasiga härligheten, som sedan sköljdes ner med det någorlunda varma kaffet ur en plastmugg från Ikea. Godsakerna får vänta tills vinden mojnat, tänkte vi. Och glömde snabbt den skarpa klimatgräns som skär genom Lyon. Där tar Sydfrankrike slut. Värmen skruvas ner och vädret blir ostadigare. Inte idealiskt, alltså för en medhavd måltid al fresco.
Men trafiken genom Frankrike är fortsatt covidpräglad och det är en bra sak mitt i viruseländet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

och vi kom fram till samma hotell i Luxembourg, som vi övernattade på på vägen ner, i god tid för såväl middag på terrassen som många sköna längder i poolen innan läggdags.

Kvällsbad på Hotel Parc Alvisse

Det är ett bra stopp när inte ens trafiken runt Lyon hindrar framfarten nämnvärt och resan flutit på utan avbrott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frukosten på hotellet hoppade vi över imorse, eftersom den är en synnerligen trist historia. Jag gissar att det är covid som spökar men nu gjorde ju inte det så mycket; vi har kylbagen full med franska ostar, yoghurt, picpouldruvjuice från Pinet och apérokorvar, avocado och frukt, så minsann fick vi inte till en lunch på en trist rastplats i sällskap av hungriga getingar och flugor också!

En får ju förstå att de arma tyska insekterna blev alldeles till sig när de fick vittring på de franska godsakerna!
Tyska autobahn beter sig för övrigt som tyska autobahn brukar, med otaliga vägarbeten, stau och staccatokörning där den påbjudna hastigheten med snabba svängningar växlar mellan allt från 60km/h till valfri fart.

Disciplinerade långtradare alltid i högerfil

Full koncentration och ögon åt alla håll är därför fortfarande att rekommendera, trots att det inte är egentlig semestertrafik vi upplever, vare sig norrut genom Frankrike eller genom Tyskland. Nummerplåtarna på bilarna runt om oss är mest lokala, oavsett var vi befinner oss längs med rutten Murviel-Lyon-Luxembourg-Köln-Hannover-Rostock. Och de annars så semestervanliga husbilarna är som exotiska fåglar när vi någon enstaka gång får syn på dem.
På de lugna franska autorouterna började vi igår fundera över om vi skulle boka om vår färja till en tidigare avgång men efter att ha tappat räkningen på hur många staus det till slut blev, är vi glada över mellanlandningen på vårt rostockhotell. Här finns en alldeles ljuvlig pool där jag var helt ensam,

sedan L valt att hoppa blötläggningen till förmån för sängen. Han är inte riktigt lika badglad som jag, som nosar upp pooler vart jag än åker. Det är ohemult skönt att få simma av sig resdamm och stillasittande – 90 mil ena dagen och 86 nästa gör ingen kropp glad.
En natts sömn i skön hotellsäng innan morgondagens sista resben med färjan till Trelleborg känns också bra, liksom det planerade stoppet i Ängelholm under sista resbenet på väg mot Tjörn.
Fyra munskydd av de ursprungliga 50 har vi kvar. Det räcker precis tills vi är på svensk mark igen.

Väl hemma, fortsätter vi med det som vi praktiserat hela tiden; avstånd, handtvätt, sprit och undvikande av stora folksamlingar.

Nu får det bli natten – tidig revelj imorgon.

*norska för matsäck, för den inte visste det

Framme

14 tisdag Jul 2020

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Murviel tystnar och 14 juli går så sakteliga mot sitt slut. Vi har blåst genom Frankrike på nästan tomma vägar utan att fastna ens i den minsta lilla kö. Nästan inga långtradare, definitivt inga husbilar och ytterst få utbölingar befolkade autorouten. Vi kände oss nästan exotiska i vår vita, svenskregistrerade Volvo.
Det är surrealistiskt.

Vår resa ner har heller inte den varit självklar. Jag har frågat mig själv hur ansvarsfullt det egentligen är? Borde inte också vi hemestra? Hur nödvändigt är det att vi åker ner?
Vi har hemestrat också och åker ner betydligt senare än vad vi brukar. Vi kan heller inte stanna särskilt länge. Men i samma stund som jag kliver in genom dörren inser jag att vår närvaro definitivt behövs.

Huset har längtat efter oss och trädgården känns övergiven och oälskad.

Apelsinkarten, som är otroligt många i år, hänger där som om de väntat på att vi skall komma ner och förundras. Det ser ut att bli en god skörd i år.

En del av trädgården är ansad av Bertrand, men på andra håll börjar den anta djungelformat;

På väg att ta över igen…
Väggen rensad från vildvin i februari 2020

De friserade träden har hämtat sig och växer återigen som om de hade betalt,

Nyansade träd i februari…

… och i juli 2020…

Olivträdet uppe i backen sträcker sig också det stolt mot himlen, glad över ljuset som når det sedan träden runtomkring fått kortare frisyrer. Även olivträdet nedanför terrassen, till höger i bilden ovan, ser stoltare ut, så nog behövdes den där friseringen som gjordes i vintras.

Men huset då?
Jorå, där pågår febrilt arbete. Will blev lite förskräckt när vi dök upp. Han hade hoppats på sedvanliga köer för vår del, så att han och hans kompanjoner skulle ha hunnit städa undan innan vi kom. Istället klev vi rakt in i ett centimetertjockt lager sågspån.

Det bekom mig inte och jag försäkrade att det hade jag förstått; att det skulle bli stökigt. Jag tittade istället upp i taket och såg de strippade, trärena, friska och vackra takbjälkarna.

De är fantastiska! De ser ut som om de höggs i ekskogen bara häromdagen, trots att huset är ca 150 år gammalt. Tänk att de döljts av den där förfärliga vita färgen så länge! Enligt Will var de målade med vanlig väggfärg och det var därför ovanligt kletigt och svårt att få bort färgen. Men offerten gäller och att det tagit längre tid är inte en kostnad som hamnar hos kund enligt franska regler. Det är förstås bra och ekonomiskt tryggt för beställaren – i det här fallet vi.

Ett stilla sorl fyller nu natten. Det är inte bara jag som dröjer mig kvar ute i den sammetslena. Men cikadorna har tystnat, liksom tornsvalorna, och bara en och annan bil på gatan utanför bryter stillheten. Jag är i Murviel, äntligen. I mina mörkaste stunder drömde jag mardrömmar om att huset plundrades, förstördes och ockuperades av squatters. Men det har tålmodigt väntat på oss. Lite coronarufsigt, det också, men i allt väsentligt som när vi lämnade det häromsistens.
Eller kanske ändå inte! Kaoset som råder just nu är inte klokt! Men det blir fint och det är helt nödvändigt att vara här under processen.
Imorgon skall jag ta ett morgondopp innan frukost, sedan skall jag ställa iordning resten av poolhuset. Jag är så ödmjukt glad över att vara här, äntligen.