Mitt årliga tandläkarbesök är överstökat för den här gången. Jag tycker att det är lika skönt varje år att få det överstökat, trots att det hittills aldrig varit dramatiskt eller särskilt smärtsamt. Ingen karies i år heller men trots det åkte borren och kompositen fram, för jag hade gnisslat ner en kindtand ända in till dentinet.

Bettskena, kanske?

Har jag provat. Står inte ut.

Det har gått i vågor, tandgnisslandet. Eskalerat har det gjort årligen i månadsskiftet april/maj och denna vår utgör inget undantag. Ändå är skillnaden monumental för i år hinner jag sänka axlarna och tänka efter. Om bara fem dagar är jag i Murviel.

På väg hem från tandläkarbesöket svänger jag förbi Gamla Enskede lanthandel, den relativt nyöppnade lilla butiken med det allt annat än lantliga läget. Rusningstrafiken vrålar förbi på Nynäsvägen utanför och det är inte alldeles lätt att ratta sig fram mellan alla avspärrningarna, som bygget med de nya bullerplanken förorsakar.

Jag kommer fram till slut och kliver in genom porten och blir kvar mycket längre än vad jag hade planerat. Det blir mycket dyrare än vad jag hade tänkt också. Men bakom disken ligger franska ostar som vill följa med mig hem, vildsvinssalami som smakar himmelskt och från hyllorna kastar sig både ketchup, fläderblomssaft, stark ungersk paprika i fin burk och en god dressing i snygg flaska ner i min varukorg.

Dagens skörd

– Åh, vilken fin affär du har, sluddrar jag så när jag kommer fram till disken. Kinden fladdrar och tungan vill inte riktigt lyda. Bedövningen från tandläkarbesöket har faktiskt inte alls släppt. Jag förklarar snabbt läget och hoppas att affärsinnehavaren inte tror att jag  tittat för djupt i glaset denna alldeles vanliga måndagseftermiddag.

I butiken finns närproducerat kött också. Och spännande müesli, pasta, röror, såser och en massa annat du inte visste att du behövde. Det känns både lite franskt och lite nostalgiskt att komma in där och nypa lite i mjölpåsarna medan jag småpratar – eller, ja, småsluddrar, då – med den stolta butiksinnehavaren. Det är bra nära att jag klämmer i med ett Au revoir och ett bonne journée på väg ut men det blir ett hej då och ett jag-kommer-snart-tillbaka istället.

Tur det. Det räckte med fladdret i kinden och en bångstyrig tunga för att jag skulle känna mig suspekt. Att göra sig märkvärdig med fransk avskedsfras i en svensk butik som inte ens låtsas vara fransk låter sig inte göras. Då hade jag ju behövt förklara att precis allt kan förflytta mig söder om Centralmassivet och då hade det blivit bra avigt.