… på mer sätt än ett. Jag har rensat bland den återstående bråten i hallen på övervåningen; det blev liksom kvar efter att luften och orken gick ur mig efter badrumsrenoveringarna under vår­vintern. Men nu har Gary också fixat tvättbänken i vår lilla tvättstugeskrubb och av det fick jag fart igen. Innan sakerna fick flytta tillbaka in i det lilla rummet, fyllde jag ett gäng soppåsar med tomma tvättmedelspaket, kvarglömda blöjor som blivit liggande i flera år (oan­vända, kanske bör sägas!) och som inte passar något av barnen, liksom annat oälskat som bara skyfflats in där genom åren.

Men nu så!

Plötsligt känns det lilla utrymmet både välplanerat och praktiskt! Inte behöver vi heller springa till bad­rummet för att tömma vattenbehållaren till torktumlaren längre. Alltså har jag efter iordningställandet av skrubben torktumlat tvätten istället för att hänga ut den på tork, bara för att kunna njuta av hur praktiskt det blivit. Idag införskaffades dessutom vägghängd torkställning för de fåtal dagar under ett år då tvätt på tork utomhus inte är att rekommendera.

Efter mitt tvättskrubbsfix igår for jag till flygplatsen i Béziers för att hämta ”fondanterna” och köra dem till St Genies. Jag har inte varit där sedan sommaren 2019; pandemi och nedlagd skavstakärra gjorde Montpellier till vår flygplats istället under de senaste dryga två åren.

Skavsta flygplats hade hunnit bli bra innan den övergavs av Ryanair, tyckte jag, och lilla Béziers är precis lagom stor. Som en tågstation mitt i byn där du alltid träffar någon du känner.

Träffade bekanta gjorde jag igår också och det gjorde mig så glad. Det är inte ofta man får uppleva att gamla goda tider” åter­uppväcks men nu kändes det verkligen så. Det skall förstås sägas att ”gamla tider” oftast behöver få förbli just det, men inte i det här fallet.

Vi samlades runt ett cafébord, vi som tagit oss dit för att hämta vänner, gäster, familj och grannar, i väntan på arlandakärran, som var lite försenad. Det gjorde ingenting – jag njöt av gemytet, sällskapet och av att för en stund få vila i något som under så många år känts så självklart och be­ständigt.

När sedan fondanterna plockats upp och avlämnats i sin by, for jag hem och sjönk ner på terrassen och sköljde ner resterna av gårdagens rosé.

Cikadorna höll låda till prick klockan tio, då de som vanligt tystnade, som på en given signal.

Imorse höll jag sedan på att missa ett Teamsmöte med Skolverket – det är möjligen lite väl många tider och datum att hålla reda på just nu. Men det löste sig och jag kunde sedan dra iväg till Ikea för lite kompletteringar. Där slogs jag av hur otroligt skönt det är att hasta runt där utan en mask i ansiktet. Livet på Ikea har alltså också det återgått till det mer normala, förutom att en del hyllor gapade märkligt tomma. En tillfällighet eller en kvardröjande effekt av pandemin i kombination med oroligheterna i Ukraina, kanske? Nåväl, efter Ikea for jag vidare för att hämta Å och hunden Aska på flygplatsen i Montpellier. det känns också som normalt och vanligt. Jag tror att jag ändå gillar normalt och vanligt väldigt mycket, min faiblesse för förändring till trots.

Om några dagar kommer älsklingar, comme d’habitude varje sommar. Kan vara den bästa av alla vanligheter.

Det regnar inte, trots eftermiddagens hotfulla grå. Kanske blir det som igår natt, att jag får somna vid det öppna fönstret med ett stilla sommarregn utanför?

Få saker känns mer tryggt än det. Ett perfekt upplägg är det också, om du frågar mig, med uteliv, cikadegnissel, bad och alla måltider al fresco dagtid och sedan välbehövlig väta om natten när vi ändå bara sover.

För övrigt håller jag kväll i det bästa av sällskap. Älskade lilla Stina, alltid nära.