Firar utan jubilaren idag

03 tisdag Mar 2020

Posted by in Byliv, Familjen, Franskt traggel, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag skall ägna mig åt lite hyllningar nu. Han fyller sextio år idag, han som för snart 21 år sedan klev in i mitt liv och sedan inte klivit ut igen. Han är där. En konstant. Det spelar ingen roll vad jag hittar på. Han är där, bakom mig, bredvid mig, alltid uppmuntrande.
– Kör, säger han, oavsett hur vilda mina planer är. Trots att han ibland nog är lite orolig för att det skall bli dyrt, inte fungera, bli på tok. Han ger min kreativitet fritt spelrum och jag vågar mer än vad jag annars hade gjort. Tack vare honom (och åkejrå, min drivkraft!) har vi ett murvelhus, ett fint västkustliv och, tack vare hans obändiga tilltro till mig, har jag ett litet fjärrundervisningsföretag som till slut ser ut att lyfta. Och just det har länge varit allt annat än en självklarhet. Utan honom hade jag inte vågat.
Så jo, visst är det här en kärleksförklaring till mannen som har en surikat som profilbild när han figurerar i sociala medier. Lite hemlighetsfull och anonym; mystisk, rent av…?

Så mycket betyder han för mig att jag ser till att inte vara hemma när han fyller sextio. En kan ju fråga sig hur kärleksfullt det är, egentligen?

Men också det hejar han på. Annars kommer köksrenoveringen att stå still, menar han och det har han ju rätt i, så jag for iväg. Jag har röjt bort renoveringsbråte från terrassen,

Detta bildspel kräver JavaScript.

njutit av sol och vårvärme och efter förrättat värv slagit ner mina ädlare delar för en stunds vila och stickning i sagda sol.

Igår skramlade jag iväg till Pezenas i Gamle Svarten för att byta ut de trasiga kakelplattorna,

via Darty i Béziers, där en fläkt beställdes. Fläkten dröjer till 20 mars och då är jag inte längre här, så det får lösas på annat sätt.

Men fin är den och mycket billigare än vad jag hade räknat med. Affären gjordes dessutom upp i stort sett bara på franska med försäljaren som visade sig bo i Murviel. Rackarns trevligt. Och roligt att fixa det på franska, om än på en tämligen bruten sådan.

Jag börjar därmed äntligen skönja ett slut på vår kitchen makeover; tapeten skall upp, skåpsluckor och skafferi målas och lampsladdar döljas:

men nu börjar det bli både överblickbart och möjligt att få till. Färgpinnarna har jag flyttat runt och tittat på i fullt solljus, i kvällsljus, i gråvädersljus och i kökets mörkaste vrå, mot tapet, kakel och mot vita väggar.

Jag är alldeles fascinerad över hur olika färgerna beter sig beroende på hur ljuset faller. Jag har funderat på den mörkaste grå, tyckt att den som heter ”Elephant’s Breath (pinne nr 2 på första bilden) kanske blir för ljus men till slut, och efter att ha målat en stegpall med elefantfärgen, kommit fram till att det är den jag kommer att bli mest nöjd med.

Planen är att ha kommit en bit på väg med målandet innan jag åker tillbaka norrut och att kunna slutföra det när vi är här i påsk igen.

Det snart färdiga köket fungerar annars redan nu alldeles utmärkt. Diskbänken med den stora hon är makalöst bra att arbeta vid, köksön ger bra häng och massivt med extra arbetsyta och den nya spisen – vår piano de cuisson – är en ren matlagningsdröm.

Där står nu en Crème Ninon och väntar på bygrannar, som kommer hit för att fira sextioåringen. Ni vet, han som inte är här…

Grattis L – allt hade varit helt perfekt om också du varit här!

Ou sont ils…?

På plats, äntligen

29 lördag Feb 2020

Posted by in Hantverkare, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Vaknar tidigt av en tapper sol som envist försöker bryta igenom molntäcket medan fönsterluckorna slår i en vind som annars inte märks. Fönstret står lite på glänt och morgonluften genom det är sval.

Det är lördag morgon i Murviel och jag har absolut ingenting inplanerat. Jag drar på mig mina merylbrallor och målar plankbitar med färgprover jag köpt hos Helen på Le Studio des Artisans i St Chinian,

Elephant’s Breath, Dove Tale eller Charleston Grey till köksskåpen och Skimming Stone till väggarna i det stora rummet;

De vattenbaserade färgerna från Farrow&Ball håller på att knuffa undan planerna på att måla luckor och lådfronter med linoljefärg.

Av praktiska och tidsbesparande skäl.

Visserligen fäster linoljefärgen alldeles utmärkt på de glatta ikealuckorna men torktiden är lång och tiden knapp. Det är ingen bra kombination, har jag kommit fram till. Jag får spara det där vällustiga linoljemåleriet tills jag gått i pension men just det ser jag inte på horisonten än på ett tag.

När jag tog flyget ner för några dagar sedan kände jag mig ledbruten och trött. Jag hostade fortfarande och var rädd att de kanske skulle slänga mig av planet av rädsla för Corona. Och visst drällde det av munskyddsförsedda resenärer på CDG – fler än vad jag någonsin sett förut och åtskilliga av dem var dessutom alldeles bestämt européer – men min hosta hann stilla sig, så ingen tog någon notis om mig. Älskade J fixade till slut astmamedicin till mig och det, troligen i kombination med att få vakna av morgonsolen genom sovrumsfönstret i Murviel, gjorde susen.

I onsdags morse…

Nu känner jag mig därför så gott som frisk och livsandarna återvänder. Sakta men säkert tar jag mig an de uppgifter jag föresatt mig innan jag åkte ner. Igår for jag i vår skakiga gamla Ford till AS de Carreaux i Pezenas för att köpa kakel.

Med Annelies, från Maison de Deux, benägna hjälp var kaklet redan utsett med hjälp av hemsidan och på plats kunde jag konstatera att både nyansen och ytfinishen stämde med vad jag hade tänkt mig;

Alltså står nu en stapel kakel och väntar på François när han kommer för att lägga sista handen vid köket nästa vecka.

Innan dess skall även en köksfläkt införskaffas och det får bli måndagens uppgift. Då skall även en tur till IKEA klaras av för införskaffande av diverse komplementerande köksprylar.

Vad mer?

Jo, spis och ugnar har bränts av och testats. Till belåtenhet, skall tilläggas, efter en aldrig så liten fadäs med grillfunktionen i lilla ugnen härom morgonen…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bubbelkranen har invigts med hjälp av bästa bykompisarna,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och jag har plockat in apelsiner till lördagsmorgonens frukost från apelsinträdet i terrasseringen.

Mugg från Milla keramik

Efter åtta år och på nionde säsongen, verkar apelsinträdet äntligen ha bestämt sig för att bära någorlunda rejält med frukt.

Mogna apelsiner…
… och en mandarin från nya citrusträdet!

Jag kommer att kunna plocka in en apelsin om dagen under hela vistelsen här, har jag räknat ut, och det är minsann inte illa! Jag hittade till och med en fallfrukt!

Det kommer att ta mig en bra stund innan jag slutar fascineras över att kunna gå ut i min egen trädgård och plocka apelsiner till frukost!

Trädgården har för övrigt fått sig en rejäl ansning sedan vi var här sist. Vildvinet, som klättrat på grannladans mur, är borta;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Träden är nedklippta,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och trädgården badar i ljus;

Visst ser det lite naket ut och visst ser jag nu mer av grannens inte alltför vackra lada,

men numer vet jag ju hur snabbt allting växer här. I sommar kommer träden att återigen skänka skugga men vildvinet kommer aldrig mer att tillåtas växa lika ohämmat igen. Det frodiga vildvinet visade sig nämligen vara oerhört populärt som fristad för byns gnagare. Jag tycker inte om gnagare. Varken i källaren på Tjörn eller rännnande runt i murvelträdgården om nätterna.

En ny säsong står för dörren. Ännu har jag många dagar på mig att förbereda inför den. Och hur fint är det inte att få skrota runt och tänka på alla älsklingar som skall befolka ägorna i sommar!

Ett svalkande kylskåp är bra att ha till hands när en tröttnat på poolen för en stund

Sommar är det ju om alldeles snart, dessutom!

Det är visst vår nu

22 lördag Feb 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Hantverkare, huset på ön, Renoveringar, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Det står så i tidningen. Att det är meteorologisk vår ända upp till norra Värmland. Det kan enligt uppgift inte bli vår förrän efter 15 februari men med tillräckligt många  dagar efter det datumet, så är den ett faktum. Och då betyder det att vi inte haft någon vinter denna säsong. Det passar mig egentligen alldeles utmärkt, om det inte vore för att det inte är som det borde. Det skall trots allt vara vinter i några månader på våra breddgrader.

Februari 2019

Också den gångna hösten var ovanlig med sin brist på ordentliga höststormar på rad. De har kommit nu istället. Nu avlöser de kraftiga vindarna varandra och vädret är ombytligt, opålitligt och lömskt. Som i mars. Solen värmer den lycklige som hittar en husvägg i lä men vinden från havet är isande kall och ingenstans kommer vi undan den. Den bråkar med Kerstins päls på våra promenader och jag drar upp krage och huva på min tjocka dunjacka för att slippa frysa.

Samtidigt är det något med den där nariga, frustande vinden som får havet att skumma och koka, som får mig att känna ett slags lugn. Det är bara att förhålla sig till det. Sådana vädrets makter rår du inte över. Utanför min kontroll, helt och hållet. Och det är lite skönt mitt i allt det som jag upplever att jag måste ha kontroll över.

Nu är det bara dagar kvar tills jag tar med mig min envisa hosta och drar till Murviel.

Tröjstickning i solen vid stängd pool, februari 2019

Till vårt halvfärdiga kök och till ännu mera vår, även om väderprognosen ser något ostadig ut. Jag hoppas att jag kommer ner till en spis som fått vederbörlig tillsyn och rätt kopplingar av François auktoriserade elektriker och jag hoppas spisen passats in ordentligt på sin plats. Att kylskåpet fått sina passbitar hoppas jag också, liksom att de öppna hyllorna har kommit upp ovanför diskbänken. Det senare är kanske att hoppas på för mycket och det vore heller inte hela världen, eftersom det ändå helst skall kaklas först. Och kaklet är ännu inte införskaffat. Första dagen på plats i vårt franska viste drar jag till St Chinian och Helen Heslop på Le studio des Artisans för att få hjälp med just den detaljen.

Det är med andra ord hög tid för lite byggledning på plats om allt skall hinna bli klart innan sommarens alla matglada horder ramlar in.

Poolen är ett annat kapitel. Den skall få en lättare renovering innan säsongen drar igång. Fogarna skall renoveras och de vassa hörnen på pooltrappan skall åtgärdas. Det är faktiskt ett under att det inte uppstått mer blodvite hos badarna än vad som skett genom åren! Nu skall de till slut rundas av och bli snällare mot alla bara fötter och ben. Det kommer att kosta en slant det också. Poollivet är minsann inte gratis!

I sommar börjar vi ändå att i liten skala hyra ut vårt murvelhus. Det dags att det får betala lite för den omsorg det får. I slutet på juli och i augusti är vi inte där själva och då är det högsäsong, trots hettan, så då passar det bra att låta andra få njuta av det en stund.

Jag vill semestra lite på Tjörn då innan terminen drar igång; njuta av salta bad,

och sensäsongen där medan båtarna ännu guppar lojt i hamnen,

och glasscaféet är öppet.

Fast här är det det privata glasscaféet som tillhandahåller godsakerna…

För hur härligt det än kan vara med friska vårvindar, så visar sig vanligtvis Tjörn från sin allra bästa sida just på sensommaren.

Nästa gång jag bloggar är jag nog i Murviel – vi hörs då!

All vår väntan bliver svår

18 tisdag Feb 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Min franska trädgård, Murvelhuset, Shopping

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Nu längtar jag. Galet mycket, faktiskt, och otåligt. Inför mina resor till Murviel de senaste åren har jag känt mig kluven. Inte så att jag inte vill åka ner för det vill jag alltid, utan för att jag behöver vara på flera ställen och för att tiden inte riktigt räcker till. Men nu har februari gått in i sin andra halva, våren är etablerad där och det börjar bli hög tid för de första förberedelserna för en ny säsong.

Försäsongsinvigning i murvelträdgården 2019

Den nionde i Murviel.

Så många traditioner vi hunnit skapa, så mycket som hunnit bli självklarheter!

Planerna är som vanligt många och som vanligt kommer troligtvis inte alla att realiseras men det gör ingenting. Köket måste förstås bli klart men sedan har vi inga större arbeten planerade. Vi skall försöka låta det vara så ett tag, är det tänkt.

Istället är det sådant som inte handlar om funktion och säkerhet som jag tänkte ta tag i den här säsongen. Prinsarna och alla besökande barn skall få en studsmatta; det är redan bestämt;

En gungställning vore bra också,


för storprinsen behöver utlopp för all sin energi och det går ju inte att bada precis hela tiden, även om det är det bästa som finns!

En liten lekstuga vore heller inte fel,

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men vi får se. Det var ju det där med umgänget också. Tid måste vikas för det sociala livet.

Och trädgården. Bertrand har inte svarat på mina förfrågningar om röjning av densamma, så den kan behöva en hel del TLC när jag kommer ner, gissar jag. Kanske händer det saker där nu när det är skollov och Bertrand har mer tid men det får bli en trevlig överraskning isåfall. Sådant bekymrar mig inte nämnvärt. Tror jag återgår till att fundera över om jag skall köpa två hawaiiparasoller från Rusta till det facila priset av 149:- vardera, eller om jag skall satsa på ett danskdesignat dito för åtskilligt flera sköna kulor?

En liten tramontanepust och de kan vara väck, så kanske ändå att jag skall avstå dyrgriparna till förmån för de kitchigare från Rusta?

Alla de där funderingarna på vad som skall inhandlas inför säsongsstart handlar förstås om någonting helt annat än inköp och måsten. De placerar mig istället där i det fortfarande inte helt färdiga köket, i trädgården med ögon ovant kisande mot solen och med fötter mot de släta bygatorna i Murviel.

När längtet realiserats och jag är där. Då räcker det med just det, att vara där. Då glöms listor och skärmdumpar på tjusiga inredningsdetaljer från Pinterest och inredningsmagasin på nätet bort och jag bara är. Det är till slut om det längtet handlar. Att bara få vara för en stund. I vårt murvelhus.

Fredag på Tjörn

07 fredag Feb 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag är förkyld. Vrålförkyld på tredje dagen har jag skrotat runt hemmavid, fjärrjobbat och fått undan en massa surdegar, rastlöst funderat över hur de klarar sig utan mig på Dingle (det gör de, kan jag meddela) och mellan varven har jag betraktat mitt hem i dagsljus.

– Hej, hemmet, säger jag. Är det så här du ser ut? Är du helt nöjd med dammråttorna i hörnen, det halvfärdiga matsalsbordet som behöver slipas, altenativt spacklas, och med den allmänna oredan?

Jag får förstås inget svar. Jag pratar med ett hus. Vårt hus längst ut vid havsbandet, fint egentligen men lite luggslitet igen efter vinterns alla mörka hemmatimmar. Nya mattor har landat på vårt vardagsrumsgolv och genast ser rummet gladare ut;

Färgen var en chansning men jisses vad nyansen fungerar perfekt mot den befintliga sammetsgardinen! Sådant kan en frusthostande och förkyld mänscha som jag bli smått lycklig av en fredag som denna!

Samtidigt fortsätter jag att oroa mig över att jag inte får kontakt med vår köksfixare i Murviel. Spisen behöver fortfarande en elektrikers ömma vård och snart är det dags för ännu en säsongsstart med många besökare i murvelhuset. Kakel- och färgbekymmer har jag också (jorå, för all del vi har– L och jag – men det är jag som håller i taktpinnen) och älskade S och jag skickar pinterestbilder mellan oss och känner oss som värsta bästa inredarna när vi till slut har ett resultat!

Det blir greiga (gråbeiga) snickerier, delar av den gamla gula granitskivan, en mörkgrön köksö och mörkgrönt, blankt tunnelbanekakel.

Nu är det bestämt.

Tror jag.

I moodboarden från Pinterest dyker det upp en dovt aprikos färg som plockas upp av tapeten ovanför buffén:

Hur bra som helst. Är ohemult nöjd, åtminstone för tillfället. Om jag kommer att ändra mig igen när jag väl är på plats är en annan femma. Det dröjer inte så länge nu. Biljetten är fixad men mellan alla olika åtaganden jag ordnat åt mig, så lyckades jag få till en ärkekrock iallafall. Planerna måste alltid anpassas åt något håll, inte för att andra kräver det av mig, utan för att jag vill vara överallt på en gång. När jag blir stor skall jag lista ut hur det skall gå till.

Nu stundar en hel ograverad helg på ön. Jag skall göra inget särskilt. Fortsätta kurera min förkylning, städa äntligen(!) och komma ikapp mig själv. Eller är det något jag glömt? Inga planer? Inga tider att passa? Märkligt.

Jag tror minsann att jag skall se till att njuta av det.

När ön bjuder på vårkänslor

02 söndag Feb 2020

Posted by in huset på ön, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag kan inte klaga över vintern som nu går in i sitt slutskede, eftersom jag – surprise! – hör till skaran mänscher som föredrar barmark framför snömodd. Inte en enda morgon har jag hittills i vinter skrapat bilrutor eller halkat runt på tillfrusen och bucklig snösörja. Inte heller har jag behövt dra på mig tjocka vantar utan nöjt mig med tunna fingervantar några enstaka gånger. Visst kan det fortfarande smälla till; jag blåser inte faran över ännu, så naiv är jag inte. Men när lilla krulltrollet Kerstin väcker oss denna februaris första söndag och jag efter morgonduschen upptäcker hur solen letat sig in genom de skira gardinerna i badrummet, då får livsandarna fnatt!

Hej morgonsolen!

Morgonsol på grannarnas fönster…

Välkommen!

Snart kommer du att vara så intensiv bakom mitt morgonhuvud att jag knappt ser hur frisyren tar form under hårfönens morgonprocedur. Du brukar liksom blända mig i spegeln. Och som jag har längtat!

Hade inte Kerstin varit här hade jag nog inte kommit ut före frukost men nu behövde hon en snabbtur ut efter sitt morgonbus och vi gick till utkiksplatsen. Där fick också hon vårfnatt, kastade sig ut i en ljungtuva och fastnade,

sedan for hon upp på en bergknalle, där hon villigt lät sig fotograferas i vinden från havet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vår första vinter som fastboende på ön var betydligt kallare än årets och bjöd på några omgångar snö. Jag har flytt bort från det några dagar varje år sedan vi fick murvelhuset. Jag kan närsomhelst plocka fram kavalkader över hur februari och alla andra månader på året sett ut under de gångna åtta åren. En effekt av bloggandet som jag inte tänkte på när jag rusigt började beskriva vårt franska äventyr vårvintern 2012.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stockholmslivet och de första åren med murvelhuset känns alltmer avlägsna. Flytten från ältahuset,

Farväl till Älta…

åren på sjätte våningen i Blåsut,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och flytten till huset på ön för snart fem år sedan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jisses ändå!

I Languedoc blommar det enligt uppgift för fullt. Mimosan kommer säkerligen att ha blommat över innan jag hinner dit,

Mimosafestival i Roquebrun 2015

men då lär annat ha tagit över. På det finns bildbevis från tidigare år. Kolla bara:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu skall vi ut på lunchpromenad med lilla hunden. Önskar er en finfin söndag, kära tappra bloggläsare!

En sällsynt helg på ön

01 lördag Feb 2020

Posted by in huset på ön, Inredning, Kennari fjärrundervisning, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är grått men ändå vackert på ön idag.

Igår kom det lilla pälsundret Kerstin för att tillbringa en helg hos oss;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hon är ett riktigt litet lyckopiller och det passar oss alldeles utmärkt att få vara hundvakter ibland. En egen dogg nu hade inte riktigt fungerat med det kringflackande liv som framförallt jag lever. Det är februari redan och bakom mig har jag ännu en hektisk vecka. Jag undrar allt oftare när jag skall tillåta – eller kanske rent av kräva? – att det skall bli en något lugnare lunk? Vårt arma hus på ön får inte den omvårdnad det behöver och inatt drömde jag om murvelhuset.

Det var ingen trevlig dröm.

Trädgården hade invaderats av turister som inte alls förstod att den var privat och inte förrän gendarmen tillkallades, lämnade de otäcka turisterna motvilligt poolen och terrassen utanför köket. Efter sig lämnade de skräp och förstörelse…

Jag vaknade kallsvettig och orolig och det tog ett tag innan jag insåg att jag bara drömt. Jag funderar mycket just nu över hur vi på bästa sätt skall ordna vårt gemensamma liv, L och jag. Jag älskar huset på ön och att jag bara en halv minut från husets tröskel hittar vyer som tar andan ur mig, oavsett årstid;

Men det är inte helt okomplicerat. Vi bor längst ut vid havsbandet på vår ö och inte många tar sig tid att hälsa på oss här. Det blir lite ensligt och den vackra naturen runt omkring oss kan bara delvis kompensera för det. Kanske blir det bättre om/när de dagliga resorna blir färre? När längre perioder kan tillbringas i Murviel och somrar åtminstone till dels kan avnjutas på vår svenska ö? Är det månne pensionärslivet jag längtar efter alltmer?

Ändå inte, kanske. Men den större geografiska friheten i kombination med mitt numera alltmer spännande jobbliv vill jag ha mer av. Gärna förr snarare än senare.

På besök i Pajala…

Alltid är det dock något som ställer sig i vägen för en längre sejour i Murviel än en vecka. Det blir en dryg sådan den här gången. Bättre än ingenting men inte helt tillfredsställande. Väl på plats hoppas jag kunna sy ihop det sista med köksrenoveringen. Kranen för bubblande vatten är iallafall till sist installerad:

Om spisen och köksfläkten har jag ännu inte fått besked men kaklet är (nästan) beställt.

Fortfarande (dyr) favorit…

Det är ohemult dyrt och jag blir en smula irriterad; köksrenoveringen är, precis som så mycket annat som byggleds på distans, en segdragen process. Återigen är det inte bara av ondo, för nu har jag kommit fram till att luckorna kanske ändå inte skall vara gröna utan ”greige”.

Typ så…

Väldigt trendigt, har jag förstått, så särskilt unik är inte min trendängsliga smak. Dotter S konsulterades och hon har som vanligt kloka synpunkter, så kanske ändå att de gröna köksluckorna förpassas till den mer daterade idébanken…

Isåfall blir det heller ingen clay stone över diskbänken,

Det visade sig nämligen när expertis tillfrågades, att det inte är tillrådligt att ta sig an en sån stor yta som det är fråga om här för en amatör som jag. Kakel upp till de öppna hyllplanen är därför senaste budet.

Det är ändå ganska rogivande att ta sig tid att fundera över handgripligheter som dessa kring köksrenoveringen. Blir det fel, kan vi köpa nya färgpytsar och göra om och ingen kommer att ha mått dåligt i processen. Världsliga saker är det, minsann.

Kvällen sänker sig över ön. Imorgon är ännu en ledig dag just här och det känns fint. Några helger på ön skall prioriteras och det hägrande sportlovet skall vikas åt mamma i Värmland och prinsarna i Solna. Först därefter, och om en knapp månad, är det det dags för Murviel. Jag ser fram emot alltihop.

Att kokettera med mitt hektiska liv

28 tisdag Jan 2020

Posted by in distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Om dagsläget, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

… är inte vad jag försöker göra från min duggregnande horisont på ön. Här har jag landat efter min fantastiska pajalaresa,

fyra dagar i Solna med ljuvliga prinsar och skolbesök,

parat med lärarintervjuer och ihopknytande av säckar för diverse  uppdrag för Kennari.

En lördag med besöksdag på Dinglegymnasiet…

HLR-hunden Kasper
Smart dam letar godis
Eldkubbe à la Dingle

krympte sedan min hemmahelg till en söndag med muslortsanering (igen) och en rastlöshet som fick mig att plocka fram linoljan, ekologiska ägg, färgpigment och penslar.

Sedan gick jag loss på matbordet, som i höstas strippades på sin flagnande plastfärg. Trots söndagens duggregn, bestämde jag mig för att det var tillräckligt ljust för att äggoljetemperan skulle kunna oxidera. Jag har längtat efter att få tid och tillräckligt med dagsljus för att komma igång. Det är rent terapeutiskt och jag njuter av såväl doften av linolja som av att känna penseldragen i handen.

Ett lager grundfärg påstruket

Det där lät kanske lite pretentiöst, trots att det bara handlar om stresshantering. Det är otroligt tillfredsställande med omedelbart resultat när jobblivet sällan bjussar på tillfredsställelse av sådant direkt slag. Att Kennari rör på sig alltmer är förstås väldigt skönt men det går inte att vila i det. Tvärtom gäller det att hänga med, utnyttja det momentum vi har nu och inte slarva bort det när det blir allt fler parametrar och detaljer att hålla i huvudet. Här finns dessutom den framtida möjligheten till ett alltmer digitalt fjärrjobbliv. Med längre och tätare vistelser i Murviel som grädde på moset.

Tillbaka i måndagsdingle pockar också rektorsverkligheten på min odelade uppmärksamhet och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det stundtals börjar kännas en aning splittrat. Men allt det som jag ägnar min vardag åt är så förbaskat viktigt och jag är inte beredd att släppa taget om något av det just nu.

Men planerar gör jag.

Ser alternativen som alltmer påtagliga och inom räckhåll och jag börjar så smått känna viss tillfredsställelse över att jag så här långt envisat mig kvar i en trots allt tämligen krävande tillvaro. Frukterna jag så smått börjat skörda är visserligen små men äger till sist viss sötma.

Jag har jobbat mycket. Har ett komptidskonto att arbeta ner. Dagar i Murviel inte bara hägrar, utan är bokade. Inte så många som jag hade hoppats men tillräckligt många ändå.

Om en liten månad ungefär.