Igår morse knackade Bertrand och Benjamin på dörren
Jag hade precis hoppat i mina merylbrallor för att efter en frukost i solen på terrassen (det var inte jättevarmt men skönt ändå) sätta igång med att målartvätta väggarna i köket. Ögonen rann och näsan var tjock och jag pep att det nog måste vara en hel del pollen i luften.
Joråvars, menade Bertrand och berättade att de vackra blommorna på lagerträden är tämligen pollenpotenta, liksom cypresserna uppe vid poolen.
Mina stackars plågade luftrör får alltså brottas också med pollen men jag letade raskt fram en karta Clarityn från husapoteket och kunde därmed fortsätta med dagens värv.
De båda trädgårdsexperterna berättade sedan om det enorma buskaget mot grannladans vägg, som de hade fått kämpa med ett bra tag. Inga råttor hade synts till, däremot råttornas hem… Det känns därför fantastiskt skönt att de där gnagarna inte längre har någon vegetation att gömma sig i nu när säsongen står för dörren. Samtidigt kan jag inte låta bli att rysa lite av obehag vid tanken på kvällsprasslet jag hört just där de senaste somrarna när jag dröjt mig kvar ensam ute i den varma sammetskvällen sedan L gått och lagt sig.
Jag tycker inte om gnagare. Iallafall inte i min trädgård och inte i mitt hus!
Så pratade vi klimat och om den gångna, ovanligt milda, vintern. Mycket av det som blommar nu borde inte göra det, berättade Bertrand. Vintern kom aldrig till Occitanie heller och så ägnade vi oss åt en stunds gemensam huvudskakning över sakernas tillstånd.
Så försvann de båda herrarna iväg och jag traskade upp i terrasseringarna för att hämta dagens apelsin. De har tjockt, fint skal, är saftiga och smakar gott, om än inte så väldigt sött.
Helt mogna är de dock och jag tycker att det är helt fantastiskt att kunna plocka dem direkt från trädet, skala dem och mumsa i mig. Jag tror att jag nog aldrig kommer att sluta betrakta det som något alldeles väldigt exotiskt.
Dagens apelsin avnjöts i solen uppe vid den vinterstängda poolen. Vinden, som under lördagsmorgonen hållit sig lugn hängde med upp men det var skönt ändå. Fint är också att släntra runt och upptäcka sådant som länge gömt sig under den myckna vegetationen;
och att fundera kring det fix som kommer att krävas innan hus och trädgård får anses redo för en ny säsong. I påsk åker vi förhoppningsvis ner tillsammans igen, L och jag. Om inte Corona fortsätter härja så att vi får hålla oss på backen.
Vi får se vad vi hinner åstadkomma då.
Imorse blev det en tidig revelj och färd till grannbyn med det gröna kyrktornet. Där var det loppis och minsann fick jag inte med mig ett par gamla glasburkar därifrån.
En alldeles fantastisk söndagsmorgon har blivit till en solig och varm dag och jag har hunnit med både lunch och ännu en strykning grundfärg på kortväggen i köket.
Det är alldeles fantastiskt vad till och med lite grundfärg kan göra med en misshandlad liten väggstump!
Läst borgmästare Norberts hyllningsskrift till sig själv har jag också hunnit med.
Han har åstadkommit mycket, tycker han, och det kanske han har. Alldeles strax är det borgmästarval i Frankrike men då finns Norbert inte längre med, efter flera decennier som kung över Murviel. Han har velat pensionera sig länge men det har varit svårt att hitta någon lämplig som velat ställa upp som kandidat. Så vem är vår nye borgmästare? Ingen aning, men det blir nog bra. Vi skall/kan(?) inte rösta. För att kunna göra det måste man ha registrerat sig och det har vi inte ens försökt oss på, eftersom vi inte är skrivna här. Vi har tagit för givet att det då inte går att rösta i borgmästarvalet. Men som med så mycket annat härnere, är också detta föremål för livliga nätdiskussioner. Alla som ger sig in i den diskussionen är lika tvärsäkra på sin sak och det är svårt att till slut veta vem man skall lita på. Det verkar dessutom variera från den ena byn till den andra, oavsett vad lagen må föreskriva. Vi gör därför vad vi finner rimligt och överlåter med varm hand åt de garanterat röstberättigade bofasta att välja sin maire. Har vi tur, tycker han (jo, det lär bli en han) att det är dags att göra någonting åt trafiken genom byn och att de små torgen lämpar sig bättre för människor än för bilar.
Planen är att ha kommit en bit på väg med målandet innan jag åker tillbaka norrut och att kunna slutföra det när vi är här i påsk igen.
Murvielklotter 