Det fina med väder

11 söndag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Resor, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Jag har för länge sedan insett att Väder påverkar mig på alla möjliga sätt. Den svenska sommarvarianten har genom åren oftare gjort mig på dåligt humör än det motsatta, när jag håglöst tittat ut genom regnpiskade fönsterrutor i hopp om att kanske hitta en strimma blått där någonstans.

Regnig lördagskväll…

Det gör jag inte längre. Jag kan till och med vila lite i det vemod som en augustisöndag med regn och futtiga sjutton grader framkallar hos mig. I min mentala kalender räknar jag fram de kommande helgerna och inser att hur jag än planerar de närmaste veckorna, så kommer inte många av de lediga dagarna på ön att kunna beskrivas som sommardagar. Inte ens med lite tur. Svensk sommar är liksom för det mesta mer av det här:

Kuddar och dynor i beredskap vid eventuell sol och tillräckliga grader…

än det här:

Sommaren 2018

Jag tycker nästan att det skall bli skönt när alternativet arrangera kuddar och dynor utomhus inte längre finns. Då vet jag åtminstone att vardagsrummet får vara luftigt en stund igen innan det lackar mot jul och granen intar dynornas plats. Ett inglasat uterum har seglat högt upp på önskelistan och jag drömmer om ett med en kamin och fårskinnsfällar i rottingmöbler när sommaren övergått i höst. Eller när det regnar i augusti.

Typ något sådant…

Det här ältandet om ostadigt sommarväder är normalitet. Som det skall vara. De senaste par somrarna har annars det som inte borde höra till vanligheterna intensifierat miljödiskussionerna och jag skäms ikapp med mina medpassagerare över alla flygresor som murvelhuset alstrar. Jag flyger i stort sett bara när jag skall dit, annars inte. Det är inte ett aktivt miljöval jag gjort, utan effekten av att tiden inte räcker till fler resor än dem jag företar till Murviel. Inte räcker pengarna till fler resor heller, för den delen. Jag kan därmed inte slå mig för bröstet och förnumstigt hävda att jag minsann inte är en så förfärlig miljöbov, eftersom jag inte vintersemestrar på paradisstränder långt bort. Hade annars varit fint att göra någon gång.

Miljödebatten och gretaeffekter undgår mig naturligtvis inte. Den snart gångna sommarens extremer har kommit nära och det blir skrämmande på ett alltmer påtagligt sätt när det du läser i braskande artiklar är något du själv är med om.

Sommarens första europeiska värmebölja i slutet på juni upplevde jag som särskilt otäck. Jag och L hade åkt i förväg till Murviel med småprinsarna och när termometern andra dagen på plats frustade förbi fyrtiogradersstrecket stängde vi in oss bakom fönsterluckorna i murvelhuset. Det gick bra en liten stund, sedan blev de små busfröna rastlösa och jag satte dem i bilen (åtminstone storprinsen gillar att åka bil och lillprinsen somnade) för en tur till St Nazaire för att hämta kaffekoppar hos Maisondedeux.

Motorn stängde jag inte av och prinsarna plockades aldrig ur bilen. Asocialt och besynnerligt beteende under normala omständigheter, men det enda möjliga just då. Dagen därpå kulminerade värmeböljan och samma ljuvliga prinsar och jag for till flygplatsen i Montpellier för att hämta päronen. På skärmarna ovanför autorouten varnades för caniculen och förmaningar om hur du bör bete dig i värmen upprepades med jämna mellanrum. Någon upprepning av effekterna av värmeböljan 2003 vill de franska myndigheterna inte se.

När jag parkerat bilen vid terminalen visade mätaren 46 grader. Vi rusade in till terminalen, trots att folksamlingar av det slaget inte är någon favorit hos storprinsen. Men luftkonditioneringen därinne var skön och vi iakttog en filminspelning i ankomsthallen medan vi väntade. Gång på gång kom samma passagerare ut genom dörrarna och gång på gång utspelades samma puss- och kramscener. Det tog ett tag innan det jag registrerade sjönk in och jag fattade vad det rörde sig om.

Till slut kom de något försenade päronen och vi gjorde en motsatt rusning ut till bilen.

Bror och hans efterlängtade mor på språngmarsch i skuggan

Snabbt in med barnen, på med motorn och AC:n och sedan in med packningen. Den dallrande luften ovan asfalten visade då 50 grader.

Sedan följde mer normalvarma juliveckor och vi kunde börja äta våra sena middagar utomhus igen. Dagarna tillbringades nedsänkta i poolvatten varvat med siestor i det svala huset.

Medan det ännu var morgonskugga vid poolen…
Siesta i svalkan inomhus mitt på dagen

 

Så många utflykter med barnen blev det inte – det fick räcka med trädgården och poolen.

Häromdagen läste jag en artikel i Svd om sommarens europeiska värmeböljor och om varför de inte nådde ända fram till Sverige. I Murviel undkom vi det värsta av den andra omgången och på vår bilresa upp genom Frankrike och Tyskland fick vi uppleva de randiga vädersystemen.

Vid Millaubron regnade det och jag fick ta på mig en tröja,

i Dijon var det för kallt för att sitta ut på kvällen,

Vi gjorde ett tappert försök…

medan det i Münster återigen var såpass varmt att det var lite svårt att sova i vårt hotellrum utan luftkonditionering

Hotellet tillhandahöll ett AC-substitut…

En ljuvlig frukost  al fresco på vårt münsterhotell,

blev starten på sista dagen på vår kontinentala resa, som tog oss förbi ett av en kraftig trombon härjat Osnabrück. Googling ger vid handen att trakterna kring just Osnabrück är generellt trombondrabbat och att klimatförändringarna troligen kommer att bjuda på fler av just det väderfenomenet.

Vi for vidare genom sömniga tyska byar utan öppna näringsställen till ett hett och så småningom regndrabbat Kiel.

Varm…
…men fin kajlunch i Kiel i väntan på färjan…
… och innan åskmolnen tornade upp sig

Båtfärden mot Göteborg tillbringade vi på däck i skön svalka men det var ändå varmt nog för grillad hamburgare utomhus på akterdäck.

De där resdagarna bekräftar vad jag kunde läsa i Svd-artikeln; att det framförallt var norra delen av kontinentala Europa som fick känna av sommarens andra kraftiga värmebölja.

Väder är fascinerande och inte så lite skrämmande.

Idag stannar jag inne. Det regnar och tjuter runt knuten på huset på ön. Lite mysigt, trots allt men jag tror att jag måste se till att boka nästa murveltripp per omgående.

En annan dag

03 lördag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Murvelhuset, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Jag är så upptagen av att njuta av min västkusttillvaro att jag alls inte kan uppbåda energi för att ta tag i sådant som är en förutsättning för ett friare liv om inte alltför länge. Mitt lilla fjärrundervisningsföretag är i skriande behov av en andakt som det skall få alldeles, alldeles strax.

Idag varnades det för åska och regnskurar, framförallt i västra Sverige men vi har bara sett molnen cirkla runt oss medan solen fortsatt att gassa.

Molnen långt borta…

Vi började morgonen med sovmorgon och sedan en simtur i havet. Uppfriskande var det men vattnet vid Klädesholmen på Tjörn,

Badplatsen vid Klädesholmen

höll i stort sett samma temperatur som vattnet vid falaiserna i Cap d’Agde för en dryg vecka sedan.

Eller åkej då; ganska mycket svalare men fortfarande i högsta grad badbart och då är jag ändå en notorisk badkruka när graderna i vattnet är för få. Jag simmade en bra stund,

lät solen som just bränt bort morgonmolnen torka det salta vattnet från skinnet,

och drog sedan vidare till det lilla bageriet intill Klädesholmen, som omnämnts i engelska The Guardian som ett av Europas tio bästa caféer vid vatten, och köpte färska, grova frallor.

Bild från bageriets hemsida

Sedan bar det hemåt för en lång brunch under parasollen på verandan, medan vi delade nyheter med varandra från tidningarna som införskaffats på vägen hem.

En mjukglass i hamnen under en kort eftermiddagsutflykt,

Hamnen på femtiotalet…
… och idag
Minnesmärke över dem som havet tagit

och sedan fortsatte min loja lördag med korsord och Eleanor Oliphant i öronen.

Jag bor här, påminner jag mig själv om och kan inte riktigt ta in hur fint det faktiskt är. På måndag börjar terminen på allvar för min del och ostadigare väder utlovas. Kommande helger innebär dessutom resor igen, så jag bestämmer mig för att låta värmepistolen – jag köpte den i vintras… – ligga kvar på sin hylla och matbordsprojektet därmed få vänta lite till. Bordet från lägenheten i Blåsut har stått i garaget i snart fyra år och väntat på att få bli av med sin flagnande plastfärg. Jag hade planer på att fixa det innan terminen drog igång…

Visst kan det vänta några veckor till på ny, vacker äggoljetempera?

Istället fantiserar jag om hur fint det kommer att bli när det till slut är fixat och bestämmer mig för att också tankeverksamhet av sådant slag kräver visst mått av energi.

Eller ändå inte.

Men himla fint att tänka på är det ändå.

Jag vet att när molnbankarna väl rullar in över oss och temperaturen sjunker, så kommer tankarna att vandra betydligt längre bort än till vårt garage i huset på ön. Då drar de söderut med en väldig fart och tur är väl det, eftersom det nu är hög tid att planera för arbetsledning av murvelköksrenovering etapp 2.

Den är planerad till september och för att den skall gå planenligt, måste jag se till att spis – det får bli en italiensk Lofra men en mindre än vad vi först tänkt –

och att kylskåp finns på plats innan François sätter igång. De där två prylarna får liksom bestämma resterande mått och passbitar. En side-by-side-kyl/frys var det tänkt att bli men det är inte helt lätt att hitta en sådan som vi vill ha. Jag ser den framför mig men hittar den ingenstans. En svart som spisen men utan ismaskin som stjäl utrymme i frysdelen.

Någon mer än jag som tänkt på hur mycket fula och vräkiga kyl/frysar det finns? Ingen stil och konfekt alls.

En retro-Smeg kunde kanske fungera men placeringen av en sådan i murvelköket blir knepig…

En inbyggd variant vore det allra bästa men side-by-side-varianterna verkar inte finnas i någon sådan version. Himla problematiskt, det där…

Spisen som vi sett ut kommer dessutom att kräva trefas, vilket inte är standard i Frankrike, efter vad jag förstått. Elektrikern måste kontaktas, så att det inte blir tok av den anledningen.

Jag får nog återgå till Miss Oliphant innan jag blir alldeles uppstressad av köksgrubblerierna. Kylskåpsproblematiken hinner jag alldeles säkert lösa.

En annan dag.

Älskade västkust

02 fredag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Sådärja. Andra dagen ensam hemma i huset med fullkomligt ljuvligt väder och jag är återbördad, landad. Det krävs inte mer än så. Då kan det till och med vara så att jag dristar mig till att tycka att det kan vara värt det att behöva genomlida månader av mörker och kyla, om jag några dagar om året får vara med om just det här. Minnet blir löjligt kort sådana här dagar.

Lite sovmorgon, något povra frukostar med kaffeslattar som inte längre smakar särskilt gott och ändå blir njutningen total.

Jag sitter länge. Det är helt tyst, havet ligger spegelblankt och djupblått i gattet. Horisonten, de karga klipporna, grannarnas stängda hus; en sådan dag kan det faktiskt mäta sig med frukosttimmarna på murvielterrassen innan middagshettan kopplar greppet om trädgården.

Det är två helt olika upplevelser. I Murviel slåss cikadorna med fåglarna, grannens tupp och bilarna på gatan om ljudutrymmet. Växtligheten är djungellik

Bignonen tar över entrétrappan på nolltid

och livsbetingelserna för allt som växer helt annorlunda än i naturen runt huset på ön.

När jag sitter påmurvelaltanen kan jag inte tänka mig en bättre plats. Då är tankarna på huset på ön fullkomligt bortstädade. De förmår inte tränga igenom. I murvelträdgården försvinner vardagen på ett sätt som den aldrig riktigt förmår göra på altanen runt huset på ön, hur mycket det än kråmar sig i sommarsolen. Måstena är för nära där. Lite orättvist, kan jag tycka, för det är rent objektivt sett väl så ljuvligt på västkusten när sommaren kopplar greppet.

Det finns en annan, tämligen avgörande skillnad mellan mina två tillhåll. I huset på ön lever vi något av ett eremitliv. Här får vi inte besök så ofta och inte under så lång tid åt gången. Det ligger lite för avsides för det och är inte vädersäkert nog för att locka till sig solhungrande gäster. I Murviel är vi istället så gott som aldrig ensamma och för ett socialt djur som mig är det fantastiskt. I murvelhuset fostras kommande generationer in i sällskapslivet,

När ettochetthalvtåringen greppar mammans vinglas och börjar skåla…

där förfinar det ena lilla barnet efter det andra sina vattenkonster i poolen

Detta bildspel kräver JavaScript.

och där skapar vi minnen tillsammans.

Om sommaren 2018 skiljde ut sig som sommaren då familjen inte fick till några besök samtidigt som vi var där i någon större utsträckning, så bjöd årets sommar på raka motsatsen. Liv och rörelse, sedvanliga byfester,

men med ett stillsammare umgänge med bygrannarna i övrigt.

Det får räcka för idag med funderingarna kring västkust- och murvielliv. Jag lämnar skärmen för en tur ner till klipporna. Det får sent omsider bli säsongspremiär för bad i det västkustska havet.

Öliv igen

01 torsdag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, huset på ön

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Tre resdygn är till ända

och jag har hunnit med en eftermiddag i huset på ön huttrande under en filt,

en jobbdag i Dingle och idag en hemmadag med distansjobb och några timmars semestersol på vår terrass.

Västkust. Svensk sommar. Oberäkneligt väder. Fjorton grader, piskande vind och regn ena dagen och tjugofem grader med slösande sol, måseskrik och en skön, mycket lätt bris ifrån havet den andra. Jag kan inte riktigt beskriva min sinnesstämning. Vet inte om det kanske är så att jag inte riktigt landat i huset på ön. Huset såg ut som när jag lämnade det efter midsommar. I år har dessutom blommorna klarat sig riktigt bra med hjälp av garnändar och en skål vatten. I fyra veckor – L kom hem en dryg vecka före mig och hann få i dem lite vatten innan jag kom hem.

Jag tycker ju om tillvaron på ön också, men ett visst vemod har ändå lyckats parkera sig och jag har höstkänning, trots att det ändå är en hel del sommar kvar. Vädret har egentligen inte så stor betydelse, utan det är den där känslan av att fångas in, att den där härliga, kravlösa – nåja, ganska kravlösa ändå – tillvaron stryps och klockan, timmar bakom ratten och en ständigt gnagande känsla av otillräcklighet tar dess plats.

Dysterkvist, moi?

Jajemän. Nåt såpass.

I stunden, åtminstone. Det brukar tack och lov inte vara så länge för ingenting av det som upptar min tid är tråkigt eller enahanda. Det är dessutom synnerligen självvalt. Ändå; allt får liksom inte riktigt plats och det bråkas och stångas om utrymmet som de alldeles för få helgerna, kvällarna och de oplanerade timmarna erbjuder.

Så vad gör jag?

Taggar ner?

Jobbar mindre?

Tvärtom. Det får bli mer Dingle och en rejäl omstrukturering av tillvaron, som förhoppningvis skall ge bättre balans än vad som varit fallet under de senaste par åren.

Egentligen är det samma sak vid varje höstterminsstart. Jag både vill och inte vill och det är aldrig arbetet i sig som ger mig lätt ångest. Bara insikten än en gång att tiden inte är min att göra med precis vad jag vill.

Egentligen hade jag tänkt skriva om det sista resbenet, om resan från Münster, om Kiel, om färjeöverfarten och om de ännu inte dokumenterade murvieldagarna men dysterkvisten vägrade låta sig tystas, så det får bli en annan gång.

Nu skall jag ringa älsklingar. Hoppas att de svarar.

Roadtrip dag två

28 söndag Jul 2019

Posted by in Jycken, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vår resas andra dag är till ända. Vi lämnade vårt fina hotell i Dijon efter en skön sovmorgon,

Fin trapphall…
och en inbjudande innergård, som dock var för kall denna gång
Men plastfönster😱
Aska installerade sig snabbt

knappade in vår rutt på navigatorn och rattade ut på vägarna igen.

Inga köer har vi råkat ut för, inte särskilt många eller besvärliga vägarbeten och, eftersom det är söndag, inte heller några långtradare som sinkar och gör trafiken ryckig. En ganska bra resdag, alltså.

Men.

För sådana finns ju alltid.

Vi körde ganska långa sträckor på mindre vägar, framförallt efter Luxembourg på andra sidan gränsen till Tyskland. Söndagar i Tyskland är det mesta stängt inne i byarna och eftersom det inte fanns några serviceställen överhuvudtaget längs med vägen, ökade såväl desperationen som hungern för varje kilometer.

15 mil utan ett enda någorlunda lättillgängligt näringsställe tär på både krafter och humör. Speciellt med tanke på att vi efter det kaosartade tankstället i Luxembourg,

Ett synnerligen omständligt organiserat men prisvärt tankställe i Luxembourg…

irrade bort oss i väglabyrinterna från pumparna till McDonalds och hamnade tillbaka på vägen igen. Utan mat i magen. Jag ryckte lite förment världsvant på axlarna och menade att det var bara att ta nästa ställe. Två timmar senare, på en ledsen plats en bit från vägen, var bratwursten slut och jag ryckte istället åt mig en påse jordnötsbågar.

Vi ångade vidare, lätt desillusionerade men med åtminstone tillfälligt någorlunda återhämtade krafter. Väl framme på Parkhotel Hohenfeld i den ljumma kvällen, belönade vi oss själva med ett glas bubbel i väntan på maten. Inte dumt alls, faktiskt.

Hotellet utanför Münster är precis vad både vi och jycken behöver; en stor, härlig park att sträcka ut i,

och en mysig uteservering för mig och Askas matte.

Hotellet är aningens bedagat men tyskt ordentligt och därmed ett perfekt stopp på resan för oss. Imorgon blir det tidig revelj, en simtur i hotellpoolen, frukost i det gröna och sedan knappa 40 mil till färjan i Kiel. Känns ganska välplanerat ändå.

Genom ett regnigt Europa…

28 söndag Jul 2019

Posted by in Resor, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Jag lämnade murvelhuset och den ensamma trädgården imorse…

Det är stora resehelgen. Skandinaver är på väg norrut och de mer kontinentala semesterfirarna åker i karavaner söderut. Vi valde en extra resdag för att slippa hetsåka genom Frankrike och Tyskland. Första etappen till Dijon via Millau och Clermont Ferrand hann sinkas med två och en halv timme redan innan vi nått fram till Clermont.

En del köer och långsam trafik var det på spektakulärt vackra A75 men inget stillastående. Ett antal rejäla stigningar i motorvägsfart sätter bilen på hårda prov men det klarar den naturligtvis. Att åka över Millaubron är en upplevelse i sig men kalaset kostar 10.80€ och rastplatsen med bästa utsikten över det arkitektoniska mästerverket tycker att det är helt ok att ta 8€ för en liten flaska vatten och två små kaffe.

Vi hade köpt baguette hos bagaren i Murviel och tagit med smörgåsmat som blivit över och kände oss mycket nöjda över att vi åtminstone inte behövde köpa micropizza till överpris.

Det duggregnade och tröjan jag i sista stund plockade fram innan vi lämnade Murviel åkte på. Jag kastade avundsjukt lystna blickar på raderna av husbilar, där deras passagerare obekymrat intog sina luncher undan regnet. Skulle gärna haft en husbil för de här resorna genom Europa…

Till millautoaletterna var köerna långa, så det hoppades över.

– Vi tar nästa rastplats, föreslog jag och kände mig väldigt klok och resvan.

Nästa rastplats var begåvad med vackra vyer den med.

Och den var till bristningsgränsen full av kissnödiga som köade till illaluktande faciliteter med hål i golvet. Jag snurrade ihop benen ett extra varv och pep, mindre stursk denna gång, att vi nog ändå borde ta nästa rastplats.

Rastplats nummer tre var smått kaotisk. Till toaletterna på McDonalds var det kö. Men det hade snurrats färdigt med skånkorna för min del, så jag fick vackert inordna mig i leden.

Vägen över Clermont är fin och välhållen men servicestationerna, som är så välordnade och ordentligt tilltagna längs med franska autorouter, är av betydligt sämre standard.  Inte sväljer de heller tillnärmelsevis lika många bilar. Eller nödiga med ihopkrullade ben.

Vi nåddes av rapporter om att det stod helt stilla norrut på både A9:an och A7:an och vi insåg att överfulla rastplatser trots allt är att föredra framför stillastående mil på frustande varm asfalt. Jag minns med fasa bilresan upp via Orange och Lyon för några år sedan och det vill jag aldrig uppleva igen.

Klicka på bilden för inlägg om värsta resan hittills…

En annan rutt och den extra resdagen innebär ett större lugn, så visst är jag, som sagt, återigen sjukt nöjd med min oerhörda klokskap.

Till vår första anhalt kommer vi till strax efter nio på kvällen; sisådär två timmar senare än beräknat men ganska ok ändå. Dijon verkar trevligt och hotellet är fint,

Utsikt över innergården från vår franska balkong

så på det hela taget har det ändå varit en lyckad första resdag. Vi gick ut och tog oss varsitt glas vin och satte oss förstås på en av uteserveringarna.

Märkligt folktomma för att vara en lördagkväll var de, men vi blev snart varse varför alla satt inomhus. Det var kallt. En veritabel chock för kroppar som hunnit vänja sig vid att det är varmt ute och svalt inomhus.

No more.

Imorgon kör vi en rejäl sträcka till för att sedan kunna ta det lugnt sista resdagen när vi har en färja att passa. Marginaler är helt nödvändiga att ha när Europas befolkning semestrar samtidigt. Köer hamnar du alltid i – hur långa de är och hur länge de varar, är omöjligt att veta på förhand, hur bra appar och rapporter du än har tillgång till.

 

Vad tänker jag egentligen…?

24 onsdag Jul 2019

Posted by in Byliv, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Vad tänker jag om att jag inte kommit iväg på så mycket under årets sommarvistelse i Murviel? Att det egna huset och trädgården har avnjutits och valts medan utflykterna, åtminstone de något mer långvariga, fått stryka på foten?

Vad tänker jag om att jag varit betydligt mindre social i år än vad jag brukar? Alltså, då menar jag utanför den egna familjen och de som finns i min omedelbara närhet, för fantastiska människor ser jag till att omge mig med ändå.

Och vad tänker jag om det bitterljuva i vilja stanna längre men också uppskatta att det finns plikter som kallar?

Något slags beslut växer fram denna sommar. Det är inga nya tankar; de har prövats många gånger tidigare och antagit lite varierande former men med den gemensamma nämnaren att jag själv måste få styra vad som skall prioriteras. På ett sätt som innebär att jag inte ständigt går och bär på dåligt samvete, oavsett var jag befinner mig.

Jag är femtioåtta år. Har alltid jobbat heltid, rusat genom livet stundtals, har precis som de flesta andra försökt balansera ett ansvarskrävande jobb med den fritid jag behöver för att kunna finnas till för mina allra mest älskade. Och, inte minst, för att själv må bra. Småkrämpor börjar dyka upp och det blir allt viktigare att avsätta tid för att ta hand om mig själv. När jobbet snurrar på, nedprioriterar jag just det, till förmån för häng med familjen, som inte har vett att befinna sig nära mig. Jo då, jag vet; jag flyttade på mig själv, bort från Stockholm, där mina tre barn vuxit upp. Får föräldrar göra så? Borde inte vi päron med utflugna telningar stanna kvar i föräldrahemmet och ivrigt vänta på besök? Som aldrig, förmodligen, kommer tillräckligt ofta?

Vi köpte franskt hus istället och hoppades att det skulle kunna få fylla rollen som samlingsplats för familjen.

När poolen ännu var ett tillhåll för traktens grodor i mars 2012.

Det får jag säga har gått över förväntan. Hit kommer de gärna, både när vi är här och på egen hand och få andra saker skänker mig mer glädje än det. För det är viktigt att ha någonstans att kunna samlas. Det blir dessutom mer jämlikt – traditionerna som etablerat sig i murvelhuset har alla hjälpts åt att skapa.

Det är inte mitt hus; det är vårt.

De många staketen och grindarna på de murvielska ägorna är säkerhetsanordningar och inte till för att stänga ute.

Nu stängs inte grindar med samma frenesi längre, sedan prinsarna och de andra småttingarna återvänt till Sverige. Bara grinden mot gatan är fortfarande superviktig och då är det hunden Aska på besök som vi är rädda om. Men alla barnen har som sagt åkt hem. Mina barnbarn och bygrannarnas. Vid poolen levs vuxenliv de dagar som nu är kvar. Badleksakerna har tömts på luft och flyttat in i poolhusets boxroom och allt stök som omgivit poolen under hela vistelsen är nu bortrensat. Prydligt och fint till slut.

Och; igen, efter en kvarts beundrande av mitt värv, urtrist! Själlöst välordnat och tyst. Till min stora glädje upptäckte jag, medan jag gick och plockade, att det sorgliga och delvis bladlösa citronträdet har fullt med blekrosa små knoppar.

Kanske kan det till slut bära frukt ändå!

Det är alltså viktigt att göra de där räderna med jämna mellanrum. Annars skulle jag missat de där knopparna och kaoset tagit över. Det skulle inte bli trivsamt för någon.

Imorse for vi till havs igen – till falaiserna i Agde, med kaffe och croissanter och badskor.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vattnet är kristallklart, håller behagliga 25-26 grader (enligt France Bleu Herault, som rapporterar vattentemperaturer från sina stränder) och den här gången hittade vi ett ställe med en naturlig badstege ner i vattnet.

Imorgon drar vi dit igen och tar med oss några badsugna till. Tidigt som tusan blir det för att vi skall få de där ljuvliga folktomma morgontimmarna, så jag får gå och knyta mig ganska tidigt ikväll om det skall kunna fungera.

Två murveldagar kvar.

Det är på tok för lite.

Inte tycker jag att det är jätteroligt att laga mat…

23 tisdag Jul 2019

Posted by in Byliv, Murvelhuset, Vin i Languedoc

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

… men ibland går jag loss. Det krävs att jag varit ledig ett tag och tycker att pastan i längden blir lite enahanda. För äta, det tycker jag om! Gott och vällagat, lite nytt och lite spännande. Om jag dessutom, som nu, är ensam i huset,  får jag ju försöka att locka hit folk för att inte alldeles drabbas av total lappsjuka.

Måndagen inleddes därför med en tidig shoppingtur till SuperU, åtföljt av diverse förberedelser inför kvällen.

Melonshots på gång på nya köksön

Jag kör brasseprincipen och försöker kombinera ihop allt som jag tycker om.

Fick ordna med körschema för att komma ihåg…

Ibland passar det ihop, ibland inte lika bra. Mycket mat brukar det alltid bli, så lunchen imorgon lär vara räddad. Några av våra fina bygrannar var på plats;

Vi är så många svenskar i byn nu att det är alldeles omöjligt att samla alla på en gång. Spridda gracer är det som får gälla.

 

Imorgon får det bli en lugn dag. Det närmar sig hemfärd och sakta ställer jag in mig på att det är så det blir. Jag dröjer mig kvar ute i en mild kvällsbris med La Belle Vues spellista på Spotify som sällskap i det sammetsmörka.

Några munnar carignan från vingården Viranel får avrunda det som blev en särdeles underbar semestermåndag i murvelhuset.