Instruktioner, seglatser och murvellängt

19 lördag Aug 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Murvelhuset, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Så landade den i lådan, till slut; Murvelhusets nya instruktionsbok.

Den tog sin rundliga tid att få klar, inte för att den författats med några större litterära eller konstnärliga ambitioner, eller för att den ägnats tidskrävande, omständliga revisioner. Istället har den sinkats av strulande teknik och långsamt såväl franskt som svenskt nät.

Fast den behövs, har jag varit medveten om nu ett tag, eftersom ett gammalt hus äger sina små egenheter, faror och finurligheter. Den gamla instruktionsboken hade hunnit bli inaktuell. Farorna som beskrivs i den har till största delen åtgärdats, medan vi successivt blivit varse andra.

Så inser jag när jag bläddrar i den att jag ändå inte fått med allt som en något mer ovan murvelturist snubblar på.
Jag borde förstås ha berättat om fönsterluckorna och hur de bäst skall förstås; att du stänger ute solen med hjälp av dem och att de även behöver stängas vid skyfall, eftersom de gamla fönstren då inte riktigt står pall, och vatten sipprar in i de små glipor som finns där fönstren möter bågarna. Du ser inte gliporna med blotta ögat. Men du ser de små pölarna på golvet när regnet dragit vidare och du öppnar luckorna mot den regnfriska luften.

Och visst hade det varit lite snitsigt att berätta att ytterdörrens nyckel skall vridas två varv, att gästerna inte behöver bära kökspryttlar fram och tillbaka till poolområdet, eftersom nästan allt du behöver finns i poolhuset och att det finns en Sodastream för bubblande vatten! Liksom att informera om koden till hänglåset på grinden. Utan den, ingen access till den trolska trädgården!

Nåväl. Att jag drabbas av total och svår längtan tillbaka till Murviel när jag bläddrar i mitt alster, behöver kanske inte nämnas, trots att Tjörn lockar med seglartävling idag, och trots att vädergudarna bjuder på ett skådespel av sällan skådat slag. Blixtsnabba omslag mellan strålande sol och glittrande hav till blygråa himlar, mullrande åska och blixtar som skär genom det gråa, gör att vi inte som planerat intagit första parkett för att betrakta skådespelet ute på redden.

Det är troligt att flera av deltagarna valt att bryta, eftersom antalet båtar vi ser i det lilla gatt som utgör vår havsutsikt är betydligt färre än tidigare år. Vem vill befinna sig med hissade segel på öppet hav när åskan går, liksom?

Medan jag sitter här bakom treglasfönstren och betraktar väderfenomenen plingar det infernaliskt och tätt i min telefon. Det är Maison Vieussan som gör sig påmint med en inbjudan till konsert i oktober.

Klicka på bilden för mer info om evenemanget!

Nu hampar det sig så lyckligt att jag råkar vara på plats just då, så apéro och konsert får det bli! Fina grejer, sånt!

När Minou fyllde fyra och hade poolparty

08 tisdag Aug 2017

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Så ohemult nöjd är jag över att vi nu äntligen inte bara fått fiber draget, utan också till slut fått den irrande routern att hitta hem, att jag i pur eufori tankat över löjliga mängder bilder in i bloggens mediabibliotek. Vi är tillbaka på vår västkustska ö och jag har hunnit ha inte bara en folkilsken helg med strumpor på de frusna tårna, utan har också avverkat två hela arbetsdagar.

Ilskan har hunnit rinna av mig och min numera äkta hälft lade inte benen på ryggen för att undkomma mitt fräsande munläders kraftiga vinddrag. Det kan vara så att det i byarna uppnådde orkanstyrka och det kan också hända att han råkade hamna ivägen, trots att vindarna inte hade en tydlig riktning. Jag längtade bara tillbaka till Murviel. Till värmen. Till alla dem som förgyllt min tillvaro under några intensiva sommarveckor.

Nu är sommarsäsongen i allt väsentligt ett avslutat kapitel och det är vemodigt. Jag fick den längsta sammanhängande vistelsen där på flera år och jag hann liksom vänja mig. Och nu, med sommarbilder fladdrande in på bloggen i en rasande fart,  är jag där igen, intensivt i tanken.

Jag ser ett rufsigt litet gingerhuvud en tidig morgon i murvelhuset,

runt henne står vi och sjunger och de små händerna sliter i papper och paketsnören. Det rufsiga lilla huvudet tillhör Minou, en av sommarens yngre gäster, och dagen är hennes fyraårsdag.

Vi ställde till med poolparty med några favoriter i repris från fjolårets barnbarnsapéro.

2017…
Intensivt umgänge ända in i augusti

De vuxna fick också sitt lystmäte…

Dagen var varm och en stor del av den tillbringades som så många gånger tidigare i poolen.

Lilla B har ännu inte riktigt insett tjusningen med sådan blötläggning, utan uppsökte skugga i närheten av godsakerna istället.

Fast plask på bassängkanten, det går bra!

Idag ringde han till mig på FaceTime, undrade om jag kommer snart och konstaterade glatt att jag åkte bil (eller iallafall satt i en). Det där allra vackraste av små ansikten som dyker upp på skärmen när jag trycker på svara-knappen får det att spritta i varje fiber i min kropp och ingen förmår jaga bort stress och irritation som Lilla B. Av helgens mentala åskmoln ovanför mitt huvud finns därmed ingenting kvar.

En solitär dag till slut

03 torsdag Aug 2017

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Idag har jag simmat tills jag fick kramp. Jag hade bestämt mig för åtskilligt fler längder men fick ge upp. Vistelsens sista bad blev därför lite rumphugget och jag kände mig en smula lurad på konfekten. Endast motvilligt avslutade jag därmed dagens pool- och solliv, slog ihop min av vatten och solkräm alltmer solkiga bok med den ominösa titeln Det förlorade barnet,

och stapplade runt med mina krampande lårmuskler för att stänga den delen av trädgården där vi tillbringar mest tid.

Städat, hopfällt och…
…helt utan drällande badleksaker.
augusti 2017

Det har varit varmt idag. Mycket varmt. Jag har följt solen, tagit paus från plumset och betat av plock och städ efter var skuggan befunnit sig. Välplanerad har jag varit, välrutinerad som jag är. Två dagar utan gäster har fyllts med jobb, fix och stora mängder njutning. Denna min sista dag har jag inte träffat en själ och jag inser att det är denna sommars enda ensamma dag i Murviel. Jag har njutit av det mer än vad jag vill erkänna för mig själv.

Sommarens favoritdryck – helt utan alkohol; Panaché med massor med is och citron!

Boken som fått följa med fram och tillbaka mellan nattygsbord och solsäng har jag tidigare denna vistelse antingen somnat ifrån eller fått lägga ifrån mig när samtal jag inte vill vara utan pockat på min uppmärksamhet. Nu har jag läst ut den under några intensiva egentimmar. Med solhatt, solglasögon och i skuggan av ett parasoll. Parasollet fick till och med följa med ner i poolen när det enda stället som inte var för varmt var platsen nedsänkt i vatten på pooltrappan.

Den är bra, boken. Ruggigt bra. Jag väntade på den svenska översättningen i månader och har längtat efter just sådana här timmar när jag ostört och likt en eremit har kunnat ge mig hän. Fjärde delen i Neapel-sviten av Elena Ferrante. Läs de fyra böckerna, om du inte redan gjort det! Passar för övrigt särskilt bra att läsa när den franska caniculen – dvs hetta av det mer ordentliga slaget – får svetten att bryta fram i pannan bara av tanken på aktivitet av något som helst slag, såvida sagda aktivitet inte företas nedsänkt i vatten.

Nu stundar istället svenska augustitemperaturer av västkustsk kaliber och på måndag träffas dingleiterna för två intensiva förberedelseveckor innan pionjärerna ramlar in. Jag ser fram emot det men bävar också litet. Det är ingen liten sak att starta en ny skola, även när den är något av en Fågel Fenix med erfarna lärare i teamet. Jag vet att det blir mycket jobb. Men projektet omgärdas av så mycket goodwill och kämpaglöd att det inte går annat än att känna sig inspirerad och full av förväntan. Samtidigt skall mitt andra projekt förhoppningsvis också få fart och det är ingen vild gissning att jag kommer att ha fullt upp.

Jag har valt det själv. De är steg på vägen mot en tillvaro där Murviel skall tillåtas ta ännu mer plats så småningom. En del kan jag göra på distans, för annat behöver jag vara på plats. Däremellan kan jag smita iväg till Murviel för en långhelg och kanske till och med ibland för längre tid än så. Alltså har almanackan åkt fram och höstens murvielvistelser är preliminärplanerade. Annars fixar jag inte att åka härifrån.

Nästa inlägg skriver jag med svensk mark under fötterna, efter dryga 5 veckor med riktig sommar och franskt välmående. Vädret och temperaturerna därhemma kan jag få lite ångest över, även om det faktiskt skall bli skönt att få krypa in under ett nattäcke igen. Jag ser också fram emot snabbare internetuppkoppling. I år har just den murvielska internetuppkopplingen varit bedrövlig och det lutar åt ännu en praktikalitet att ta tag i. Annars kan jag nästan inte blogga på plats. Eller distansjobba. Och det känns en smula trist. Så mycket annat smolk har jag dock inte att rapportera om.

À bientôt!

Tioåriga gästens sista kvällsdopp…

När det är dags för en ny instruktionsbok

02 onsdag Aug 2017

Posted by in distansjobb, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Det händer saker i murvelhuset
Det har länge varit dags för en tredje upplaga av murvelhusets instruktionsbok,

Gamla upplagan från 2012…

och nu är den snart klar. Förslagen på utflyktsmål är efter sex säsonger betydligt fler än i den tidiga upplagan, restaurangtipsen har fått ett eget uppslag och det vi varnade för sommaren 2012 är faror som nu till största delen är undanröjda.
Stentrappan inne i huset har fått räcken,

Inaktuella varningar för obefintliga eller vingliga räcken

den smala trappavsatsen utanför köket har bytts ut mot en rejäl altan med barnsäkra räcken och låsbara grindar,

Före…
under…
och efter

och runt poolen hindrar numera staket med lika barnsäkra trycken de minsta från att i ett obevakat ögonblick smita in och trilla ner i det turkosa.

De hala plattorna vid poolen har täckts med en halksäker matta och det finns flera skuggiga platser undan den fantastiska, men ack så lömska solen.

Före…
…efter

Inte behöver heller gästerna bekymra sig om toaflottörer som kalkar igen eller köksmaskiner som trilskas, eftersom allt inkommande vatten mjukgörs i två adoussiseurer.

Inaktuell information i instruktionsboken…

Inget mer krångel med kalkkrånglande flottörer…

Poolen värms numera upp när det behövs,

huset kyls – eller värms! – av en ny klimatanläggning och nya förvaringssystem håller bättre ordning på prylarna.

Det är nyttigt att jobba fram den där nya upplagan. Jag inser att vi ändå åstadkommit en hel del under åren här. Det har främst handlat om att göra vårt sommarparadis säkrare och mer praktiskt, medan finliret har fått vänta.

Nu är det därför dags för köket. Vi har lappat och lagat utan att någonsin bli nöjda och det har fortsatt att vara trångt och tungjobbat. Vi är nästan alltid många här och det krävs resurser av helt andra slag för att det skall vara lustfyllt att arbeta i det lappade köket. Tänk sådan tur då att en har en fantastisk dotter som jobbat som köksplanerare på IKEA. Hon har ritat, lyssnat, själv testat, ritat om och lyssnat igen och till slut har vi vad vi tror är en hållbar plan. Jag har förstås själv hunnit tänka några varv genom åren och vet vad jag vill ha. Jag – eller snarare vi – vet också vad vi inte vill ha.

Det blir ingen stor, vräkig, lyxig spis, till exempel. En sådan tar för mycket plats och vi skulle behöva offra för mycket bänkyta för att få plats med en sådan pjäs.

Ett hörnkylskåp får det bli istället för det skafferi jag velat ha sedan jag första gången började längta efter ett liv i hus när barnen var små. Det kostar en rejäl slant men kommer att förenkla förvaringslivet högst väsentligt.

Smidig, enkel och rymlig sopsortering skall vi också ha istället för stökiga kassar invid ytterdörren. Och en liten vinkyl. Men ingen inbyggd espressomaskin och bara en liten fryslåda till glassen och kylklamparna. Öppna vägghyllor istället för väggskåp, eftersom ingen vägg är rak, och en annan plats för matbordet än nu. Just den lilla inredningsdetaljen föreslog min syster när hon var här för snart fem år sedan. Då skakade jag på huvudet men nu ser jag vad hon menade och det blir bra.

Inte fort och fel utan oändligt långsamt men förhoppningsvis alldeles rätt. Till nästa sommar skall köket helst vara klart och jag vill göra en del av det själv tillsammans med min kökssmarta dotter. Om hon hinner. Om jag hinner. Om vi hinner samtidigt.

Tankarna har fått fritt spelrum. Jag är ensam i huset för första gången sedan jag kom ner i slutet på juni. Jag tvättar, plockar, röjer, städar och ser. Ser allt det där jag vill göra och kanske borde ha gjort redan. Men sommaren har fyllt huset med människor jag tycker om och andra saker har varit så oändligt mycket viktigare än husfix och renoveringar. Det är en hel vecka sedan lilla B åkte hem och mina gamla kolleger, som varit här den senaste veckan, är tillbaka i Sverige igen. Jag har tryckt i mig lite för mycket av den turkiska pepparn som lämnades kvar och väntar på att tvättmaskinen skall ha centrifugerat klart så att jag kan ta med nästa omgång till den nya snitsiga torkvindan.

Ett klitet knyck i snöret, så åker den upp och drar tillbaka sagda snöre…
… och när den skall ner igen är det lika smidigt och linorna skyddas från smuts. Perfekt!

Imorgon är en ny dag med tidig revelj och några timmars arbete innan jag kan murvla mig en sista vända. Sommarsäsongen 2017 är snart över också för min del och vemodet riskerar att parkera sig om det inte vore för allt det som är sverigehemma, hemtamt, fint och nödvändigt.

Barnbarnslängt till cikadeackompanjemang

28 fredag Jul 2017

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Makaronerna är bortspolade från terrassgolvet,

barnstolen är skrubbad och ställd i ett hörn,

dukarna ligger prydligt ihopvikta i köksskåpet – bara den som för tillfället används ligger på matbordet och i kylskåpet får plötsligt vattenflaskorna plats. Poolhanddukarna ligger i en imponerande stapel i poolhusbadrummet

och jag tittar förundrat på den och funderar över var alla de handdukarna varit den senaste tiden. De av ketchup, yoghurt, glass och bearnaisesås nedkladdade stolskuddarna har fått åka i tvättmaskinen på 90 grader och är som nya igen; i linneskåpet är hyllorna återigen fyllda med nytvättade lakan och den vanliga ordningen i huset är nästan helt återställd.

Elefantrutschkanan, krokodilgunghästen, babypoolen och en salig blandning uteleksaker har fått flytta in under terrassen, skrubbade och avspolade också de. Där får de ligga undan solen och vänta på när trädgården nästa gång fylls av barnskratt och småttingar som kastar grus, hittar spännande leksaker för kreativa användningsområden

och plaskar omkring i poolen.

Sakerna ligger kvar där jag lägger dem nu. Jag sveper med blicken och är rätt så tillfreds med en sådan ordning. Jag tycker ju om när det inte är alldeles för grufsigt runtomkring mig. Men jag sopar hellre grus, plockar hellre leksaker, stuvar hellre om i kylskåpet i futilt hopp om att hitta ett utrymme som inte är upptaget och jag tvättar hellre dukar varje dag och rycker tag i någon annans handduk för att min egna hamnat runt någon annans axlar och jag har mycket hellre älsklingarna hos mig än att sitta och titta på puffade kuddar som får ligga kvar där jag lagt dem. De är många, kuddarna, och kan, förutom att ligga vackert uppuffade i soffan, användas som byggstenar för kojor eller som täcke när en liten kropp dröjt sig kvar lite för länge i vattnet och behöver värma sig.

Jag konstaterar nöjt att de franska ägorna pallar trycket och håller för ganska stora påfrestningar. Att få ordning igen efter en sommar med semestrande favoriter i långa rader går fort och lätt för det finns numer en bra grundstruktur.

Lilla B och hans entourage har alltså åkt hem. Bagaren nere i rondellen, alldeles där byn börjar, har i tre dagar fått klara sig utan besök från finurliga Linnea, som hämtat bröd varje morgon,

och som till slut lärde sig säga bonjour. Att vinka av dem vid flygplatsen var riktigt trist, fast Bärra var glad och skrattade högt och applåderade vid både start och landning.

Enligt uppgift. Jag blev ju kvar i Murviel. Hos cikadorna, ny värmebölja och nya gäster.

Med osten i fokus

24 måndag Jul 2017

Posted by in Familjen, Grand-mère

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Vi for till Roquefort, en och en halv timmes bilfärd från Murviel, i torsdags. Småbarn befolkar murvelhuset nu och den planerade tidiga avfärden försenades något, eftersom en av de yngre husockupanterna valde att nattsudda lite extra kvällen innan.

Men iväg kom vi. Vägen dit är bitvis spektakulär och hade vi kommit iväg lite tidigare, hade vi hunnit med Millau också, men den här gången fick vi nöja oss med att se den spektakulära bron från motorvägen och på väldigt långt håll.

Vi kom fram lagom till lunch

och luttrade som vi hunnit bli genom åren härnere, förhåller vi oss naturligtvis till den heliga lunchtiden och inledde därför oststadsbesöket med en bastant måltid bestående av just ost. Grönmöglig sådan. I alla upptänkliga varianter och instoppade i crépes, i sallader, i såser och i sin alldeles egna, råa form.

Minou väljer från menyn
Linnea, den lilla clownen…
Hon, alltså…!
Måltid under stenvalven kändes helt rätt

Byn klättrar längs med bergskammen bakom, där också ostgrottorna finns. Flera producenter och dito grottor finns men som turist leds du utan att du behöver tveka mot den största och varför krångla, tänkte vi. Med tre småttingar med på äventyret kändes det tillrättalagda som ett alldeles lagom stort äventyr.

Så vi traskade trappa upp och trappa ner, genom gångar och förbi långa smala fleuriner; gångarna som hjälper till att hålla ett jämnt och gynnsamt klimat för ostarna som ligger i flera våningar och gottar sig.

En av de många fleurinerna

Fast så här års är de inte så många, ostarna. Mjölken behövs då till de små lammen istället. Lilla B älskar ost, så utflyktsmålet tänkte vi skulle passa unge herrn. Det gjorde det också, fast inte tack vare osten.

Fler ostar under vintern, berättades det för oss…

Den låg bakom glas och utom räckhåll men grottorna var spännande och de långa vindlande gångarna rena julafton för en liten kille med spring i benen.

Guiden smattrade under tiden iväg på turbofranska, så jag uppfattade bara brottstycken. Jag var dessutom mer fokuserad på att fascinerat iaktta lilla B:s upptäckarglädje än att lyssna på anekdoter om en ung bondpojke som glömde bort sin ost på grund av kärleken till en flicka och som när han sedan kom ihåg den, upptäckte hur gott den smakade med sitt gröna mögel. Inte heller bemödade jag mig om att uppmärksamt få höra om penicillium roqueforti som förökas med hjälp av baguetter bland ostarna och som ger osten dess karaktäristiska smak. Jag vet heller inte mycket om hur maturationen av ostarna går till, trots att jag försågs med ett informationsblad på engelska som jag inte läste. Det fick istället följa med hem, trots att det borde ha lämnats tillbaka. Jag sneglar lite på det medan jag bloggar om ostäventyret och inser att min hjärna ändå registrerat en del och det är ju trevligt att inse.

I alla händelser är detta en trevlig liten utflykt att företa sig. Att den dessutom visade sig vara barnvänlig för vårt entourage av 1,5-4-åringar, gjorde ju inte saken sämre. En kofta och bekväma skor är all utrustning som krävs.

Och kanske också en bärsele till de allra minsta…

Nästa gång jag är i krokarna, skall jag leta upp ett mysigt litet hotell eller B&B och beta av ytterligare några trevliga ställen runtomkring Roquefort. Cirque de Navacelles, till exempel,

Klicka på bilden för hemsideinfo!

och knivbyn Laguiole, som vi hoppade över denna gång, eftersom vi gjorde bedömningen att det hade blivit en för lång resdag.

Och Albi!, livfullt och frestande beskrivet för mig av en bloggläsare med örnkoll, liksom Gorge du Tarn med en halsgropsväg med ännu mer hisnande vyer än dem vi såg på vägen till Roquefort. Sätter mig nog i passagerarsätet då, mina många vägmil bakom ratten till trots.

 

På den bästa av platser med de allra mest älskade

16 söndag Jul 2017

Posted by in Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det har snart gått en vecka sedan Bertil och hans päron med vänner kom och dagarna springer iväg. Jag och L har flyttat ut i poolhuset medan de två småbarnsfamiljerna tagit det stora huset i besittning. Och med risk för att jag blir ohemult tjatig med mitt eviga tjatter om de ljuvliga kvällarna, så måste jag ändå återge ytterligare en sådan. För jag sitter här i mitt nyligen ernstade poolområde;

Detta bildspel kräver JavaScript.

i loungemöbeln som fått komma ut ur poolhuset

och som snabbt fått sina kuddar vederbörligen patinerade av idel blöta bakdelar samt av vattenmelon och platta persikor kladdiga små barnhänder.

Ödlor prasslar i vildvinet längs med stenväggen mot grannen, en av alla hundar, som tillbringar nätterna utomhus på svala inhägnade bakgårdar, skäller långt bort; ibland ger sig den ensamma fågeln till känna, ibland hörs ett förirrat cikadegnissel och då och då susar en bil förbi på gatan utanför grinden. Fast mest är det tyst. Ikväll är det dessutom helt vindstilla.

Bara jag är vaken nu. Mitt nattsuddande barnbarn somnade tidigt ikväll, fast då gjorde hans mamma det också. Hon brukar göra det, Bertils mamma, mitt fina barn, allra helst mitt ibland oss ugglor, på en soffa omgiven av kvällsstilla, lågmälda samtal. Det är som om sammetsnatten omsluter också rösterna och ger dem en behagligare, mjukare klang. Sövande för den kvällströtta, uppenbarligen.

De andra finingarna åkte härifrån för snart två veckor sedan och hann inte se förvandlingen runt poolen. Maison de Deux fick en priolista av oss tidigare i våras, där iordningställande av poolhus för sovande gäster hade högsta prioritet, eftersom sommarsäsongen inleddes med många gäster i huset. När gästerna hade åkt, hade A&R en dryg vecka på sig att få färdigt nya matplatsen och att måla färdigt dörrarna.

Det lyckades de med och nu kan jag konstatera att det inte bara ser bra ut, utan att det också fungerar fantastiskt bra. Här hänger vi gärna. Och länge.

Kvällarna är min tid. Min ensamtid, då ganska många av mina blogginlägg blir till. Ofta hinner det bli gott och väl natt innan jag är klar. Det beror inte på att det tar lång tid att skriva, utan på att nätet är trögt och att det hinner gå eoner av tid innan jag fått mina utvalda bilder uppladdade. Sedan skall tankarna samlas i fack och hitta sina rubriker också. De är så många att det varit trafikstockning i pallet ett bra tag nu. Jag har velat berätta om när L kom ner för ganska precis två veckor sedan och jag tillsammans med E, S & E först for till en välsorterad cave i Béziers,

Klicka på bilden för Au Chai du Languedocs hemsida!

och sedan till Leucate. Vi hade letat upp ett bohemiskt litet lunchställe, där kocken lagade crossover mat med inspiration från det franska köket men med tydliga influenser från kockens hemland Burkina Faso. Exotiska drinkar och spännande ölsorter bidrog till upplevelsen,

fast allra mest är det atmosfären och den entusiastiske delägaren och servitören som stannar kvar.

Klicka på bilden för Les Planches facebooksida!

Lilla Leucate, alldeles vid en av de större etangerna längs med kusten ner mot Spanien, kändes genuint, lite lagom turistanpassat och franskt, bedagat charmigt.

Liten ateljé/butik där S och jag botaniserade. Av sådana butiker fanns det dessutom flera

På vägen hem hade jag tänkt att vi skulle stanna nedanför Cap Leucate för att bada,

Badbukten nedanför Cap Leucate i januari 2017

men vädret inbjöd inte riktigt och mina medpassagerare verkade inte heller upplagda för det. Inte ens ett kaffestopp tyckte de lät särskilt lockande. Tvärtom verkade de bara vilja åka hem och utflykten började kännas både onödigt lång och en smula misslyckad, det trevliga och lite ovanliga restaurangbesöket till trots.

Så vi for hem. Stannade på Géant utanför Béziers, där ungdomarna hade lite att handla inför deras resa hem några dagar senare. Jag uppmanades stanna kvar i bilen tillsammans med hunden, eftersom de alla hade ärenden in. Väl hemma fick jag min kaffekopp och drog sedan iväg igen för att hämta L.

Inte anade jag att den där ruschen hem, det avböjda havsbadet och det uteblivna cafébesöket handlade om att det skulle ordnas överraskningsfest för mig och L och att de behövde bli av med mig för att hinna få allting klart. Att sedan ratta in på gården, knata upp för trapporna och ute på terrassen mötas av tre flinande festgeneraler, våra festfixande languedocvänner, ett synnerligen rikligt apérobord och en ståtlig bröllopstårta kreerad av tårtproffset Maria… inte ens mitt skräniga munläder räckte till för att uttrycka hur fantastiskt jag tyckte att det var.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådant sitter jag här i den ensamma natten och tänker på. Gottar mig i och känner tacksamhet över. Det och att lilla B ligger och sover bakom fönsterluckor i stora huset och att han ännu inte hunnit till halva sin vistelse här. Två andra småttingar finns där också och de där tre är ena riktiga stjärnor.

Minou och Bertil!

… och lillasyster Linnea!

Jag är i mitt esse.

 

Inte en tråkig sekund

10 måndag Jul 2017

Posted by in Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag tog ett kvällsbad ikväll. Poolen har jag lämnat orörd i flera dagar, eftersom jag har haft så mycket annat för mig. Jag har till exempel gnussat färg på poolhusdörrarna tillsammans med Mäster Anneli på Maison de Deux.

Poolhusdörrarna på väg mot en grönare tillvaro

När jag lägger ifrån mig penseln är den alldeles rufsig och mitt skinn är prickigt av allt det languedocgröna. Mäster själv skakar på huvudet och är inte ett dugg prickig. Inte är hennes pensel rufsig heller. Förstår inte hur hon bär sig åt.

Både jag och L har efter bästa förmåga försökt bistå proffsen och känner oss nu ohemult duktiga efter allt vårt hantverkande. Ledbrutna är vi också, så det skall bli skönt med vila. Proffsen däremot, de fortsätter oförtrutet vidare. Jag blir stum av beundran inför dem.

Jag fick en idé på Pinterest och presenterade den för Anneli, som gick i spinn.

Råskiss på Pinterest blev något helt annat i händerna på Maison de deux

Lastpallar och trallvirke skulle ge oss en ny matplats vid poolen. En överbliven, illa måttad pergola, skulle till slut få sin givna plats, dessutom. Hur den där hantverkarhjärnan spinner, begriper jag inte men den förstår verkligen precis och ur det kaos som gjorde mig smått panikslagen för bara ett par dagar sedan,

Detta bildspel kräver JavaScript.

växte under eftermiddagen idag ett dansgolv fram. Richard – Annelis kompanjon och livskamrat – har slitit som ett djur i stark sol och dallrande värme. De båda har sågat, skruvat, slipat, måttat och – levererat!

Trädäck och pergola på plats och solen på väg ner

Så tog jag fram tralloljan och öste på i ganska sena kvällen och nu ligger det där, murvelhusets alldeles egna utomhusparkettgolv:

Citronträd i kruka utan botten och kryddränna i förgrunden

Imorgon städar vi upp det fortfarande ganska stökiga poolområdet och lägger ett soltak på tonnellen. Bredvid ”parketten” står ett citronträd vi fått av familjen Maison de deux i bröllopspresent,

och under arbetets gång kom Anneli på den lysande idén att ordna med en upphöjd kryddlåda och en flytt av de klätterväxter som tidigare kämpat för sin tillvaro invid stenväggen.

Det ena har på ett makalöst kreativt sätt gett det andra.

Det är inspirerande.

Tänk ändå vad en pin från Pinterest kan dra igång när du har rätt mänscher omkring dig!