Jag är inte på bokmässan. Jag är både för trött denna lördag och för bekväm – eller för feg(?) – för att ge mig in i det som visade sig bli minst sagt turbulent.

Jag känner mig futtig men samtidigt tacksam för det engagemang jag såg där jag blev sittande framför min skärm vid köksbordet på ön, zappande fram och tillbaka mellan de nyhetssändningar som sände direkt… Lättnaden när demonstrationen inte kom vidare och de patetiska nassarna istället fick gå mot ett monumentalt och nesligt nederlag gick att ta på. Nöjd blev jag också över att mycket liten nyhetsbevakning av manifestationen, som fick genomföras på bakgatan där tåget stoppades, skedde; att det  istället var motdemonstrationerna som fick uppmärksamhet. Vi är fler än dem, oavsett om vi följer det från köksbordet eller vågar oss ut för att bjuda direkt motstånd.

Men det har kastats sten, situationen har stundtals varit riktigt farlig. Septembers sista ljuvligt vackra lördag har tillåtits domineras av demonstranter istället för flanörer med säsongens sista smältande glass i händerna. Det kan ingen av oss vara nöjd med.

Men det här inlägget var tänkt att handla om litteratur, om böcker jag läst. Jag har gått och tänkt på det i några dagar och jag behöver få det ur mig, så jag lämnar Göteborg och dagens tumult här. Det blir ett något tvärt och abrupt kast där jag möjligen, om jag anstränger mig, kan hävda att den gemensamma nämnaren mellan inläggets båda delar är bokmässan. Eller det faktum att en av författarna till böckerna jag läst, comme d’habitude, befinner sig på just sagda mässa. Hursom – dags för det egentliga innehållet i dagens inlägg, om än med en något omständlig inledning. Jag lyssnar på denna version av Sound of Silence under tiden, för att påminna mig om vikten av att inte hålla käften, även om det så bara sker på en liten blogg.

Jag har läst ett antal böcker under de senaste åren som berört och stannat hos mig på ett alldeles särskilt sätt. Jag vet inte om tanten börjar bli gammal och blir nostalgiskt anstruken så fort litteraturen jag läser berör min egen tid, min uppväxt eller en tid då betydelsefulla förfäder lämnat avtryck som fascinerar. Hursomhelst, så får de här böckerna på något mystiskt sätt en massa irrande pusselbitar att falla på plats i mitt eget liv. Vore jag mer andligt lagd eller trodde på ödet, partiklar i luften eller något annat mystiskt och förnuftsmässigt oförklarligt, så skulle jag kanske tro att att något styrt mig i mina val.

Men jag är realist. Vinnlägger mig om att resonera förnuftigt och bygga mina antaganden på sådant som går att leda i bevis. Fast det är lite kittlande att tänka att den där röda tråden som plötsligt blivit så tydlig handlar mer om alla dem som gått före än om mig själv.

Så vad är det då för böcker? Vilka är författarna som hjälpt mig att bättre förstå mig själv, mina val och mina nära? Håll i hatten, för de är två sinsemellan vitt skilda skriftställare som producerat varsin romansvit; den ena fyra fantastiska historier om två väninnor i Neapel, den andre hittills sju böcker om det stora århundradet. Den ena tydligt feminist, den andre betydligt mera butch, både i sin framtoning och i sitt sätt att berätta. Elena Ferrante och Jan Guillou. Sida vid sida i travar på mina sängbord de senaste åren.

Ferrante golvar mig med sin subtila men galet effektiva uppgörelse med manliga strukturer i såväl arbetarnas Neapel som i den akademiska värld huvudpersonen som vuxen blir en del av. Jag blir rent av förfärad över hur hög igenkänningsfaktorn är, trots att min uppväxt på de allra flesta sätt skiljer sig markant från det brutala Neapel som beskrivs i böckerna. Men i min familj fanns inga akademiker. Jag blev den första och ingen har som Ferrante kunnat sätta fingret på det utanförskap jag kände som nykläckt akademiker på Stockholms universitet, omgiven som jag var av alla andra världsvana akademikerbarn. Eller de verkade iallafall vara världsvana hela bunten. Hennes beskrivning av kampen för att passa in, säga rätt saker, verka intellektuell kunde ha varit min. Det tog mig lång tid att bli trygg och självsäker med den jag valt att bli. Jag tog långa kliv bort från en bakgrund som jag ändå, till sist, inser att jag är oerhört stolt över.

Mina starka, envisa kämpande förfäder.

Farfar Johan till höger

Här blir det dags för Herr Guillou. Med hjälp av honom har jag förstått mer om min farfar rallaren som for till Norge vid förra sekelskiftet för att bygga järnväg på Hardangervidda. Där uppe på fjället mitt i Telemark utspelar sig också stora delar av den första delen i sagda romansvit; den om brobyggaren Lauritz. Den boken var som att läsa min farfars historia, inte bara för att platserna var så välbekanta. I boken figurerar en förman som kallas Johan Svenske. Farfar hette Johan, lär enligt uppgift haft hög arbetsmoral och befann sig i just Telemark samtidigt som denna första del utspelar sig. Säkert bara en tillfällighet men tanken hann svindla många gånger.

Samtidigt som bröderna Lauritzen tog plats på nattygsborden, valde jag att flytta västerut och fick mitt första hyrrektorsuppdrag i Munkedal, alldeles nära den lilla stuga där farfar föddes och växte upp. Där finns en gammal museijärnväg bevarad och jag kan naturligtvis inte låta bli att fundera över om farfar rallaren som liten fascinerat betraktade tågen som rullade in på Munkedals station.

De övriga böckerna om diplomingenjörerna Lauritzen och deras ättlingar har jag liksom läst av bara farten. Det norska har funnits med. Plötsligt bjuds det på pjolter, det firas jul med norska förtecken och i vokabulären smyger sig välbekanta norska uttryck in. Jag rycks med, blir en del av berättelsen och känner mig förunderligt i kontakt med min egen familjehistoria.

Så Ferrante igen. Sista delen om ett förlorat barn. Huvudpersonen åker till Montpellier inte en gång utan flera, vurmar för det franska och kämpar med det vackra språket. Just denna stad har de båda författarna gemensamt; också Guillous huvudperson  reser till Montpellier. Också han vurmar för det franska.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag blir Ferrantes Lenù. Känner långt in under mitt egna skinn vad Ferrante så drabbande beskriver att huvudpersonen känner. Jag vänder det sista bladet andaktsfullt och en aning sorgset. Våra vägar skiljs nu. Jag är lite läsningsmatt och vilsen, för vad skall jag läsa nu som skall förmå hålla mig i samma grepp som de båda författarna Ferrante och Guillou? Väsensskilda på alla sätt, men med det gemensamt att de förmår berätta episkt om familj, uppväxt, grubblerier, katastrofer och lyckliga stunder tills jag omtumlad sitter med den utlästa boken i handen, stirrande tomt framför mig.

Men nittonhundratalet är inte slut än. Skynda dig, bäste Herr Guillou, att rulla ut sjuttiotalet framför mina läsglasögon! Jag är motvilligt men ändå abstinent!