Du kommer till en liten by i en dalsänka ganska högt upp i bergen en tämligen kulen januariförmiddag när hela den lilla byn synes ligga i dvala. Några bilar på torgparkeringen bara, men inget tecken på mänskligt liv överhuvudtaget.
Det är alldeles tyst, förutom bruset från Mare – en biflod till L’Orb – som ringlar sig vackert genom lilla byn Saint-Gervais-sur-Mare. Vi har åkt dit med bygrannar C och E för att reka inför en eventuell utflykt med skandinavernas languedocklubb framöver och C har i förväg kontaktat Karine i byns pyttelilla kombinerade museum och turistbyrå för att förvarna om vår ankomst. Hon tar emot oss med öppna armar
och berättar entusiastiskt, först om byns vandringar längs med pilgrimsleden St Jaques, för att sedan gå över till den lilla byns historia.
Hon tar oss med på en spännande exposé och svarar på frågor vi inte hunnit uttala, men som alltid bråkar med hjärnan närhelst en avlägsen, oansenlig liten by passeras. Vad livnärde de sig på? Varför byggdes en by just där?
Blekta skyltar skvallrar om såväl hotell, restauranger, och caféer, som butiker som kantat bygatorna en gång för länge sedan.
Flanörerna – tja, det är ju vi…
Karine berättar att vid förra sekelskiftet bodde 3000 invånare i byn, som då var en livlig handelsknutpunkt. En dags färd med häst och vagn tog besökare från Sete till Saint Gervais och där möttes de upp av handelsmän en dagsetapp bort från annat håll. Vin, kastanjer, broderier, stenkol, koskällor och annat smått och gott bytte ägare. Alla tillresta behövde förstås dessutom någonstans att bo, så byn hade ett flertal hotell då det begav sig.
Numer är byn inte längre någon knutpunkt eller viktig handelsplats och invånarantalet är reducerat till 800 själar. Stenkol bryter man inte heller längre; den driften lades ner 1993.
Men ett litet museum har de alltså och dit går traktens skolbarn med jämna mellanrum för att hålla sin bys historia levande.
En öppen liten pizzeria hittar vi också och glatt traskar vi in med hopp om att få smörja kråset. Men La Madame Restaurangägare blir så förskräckt vid åsynen av den turistinvasion vi fyra utgör, att vi raskt backar ut igen under profusa ursäkter med i varierande grad franskklingande ursäkter.
Trots den sömniga stämningen är det inte svårt att tänka sig byn vakna ur sin dvala när värmen återvänder. Då kommer också byn att fyllas med den nya tidens tillresta i form av alla vandrare, som dyker upp med präktiga kängor snörda på fötterna. Jag ser framför mig öppna fönsterluckor på ännu vinterstängda Chambres D’hotes och liv och rörelse på det vackra torget invid floden mitt i byn.
Men vi reser därifrån mot Lamalou för att hitta ett lunchställe där vi inte skrämmer slag på ägaren. Magarna börjar knorra och trots rader av igenbommade restauranger också i den staden, hittar vi en öppen liten restaurang vid namn Les Cigales. Vi har inga som helst förväntningar, bortom att bli någorlunda mätta, när vi kliver in genom PVC-dörren till det lilla haket. 12€ för en tre-rätters lunch utlovas, och på bordet ställs den ena vällagade rätten efter den andra fram och vi blir både mätta och varma av soppor gratänger, efterrätter och ostar.
Färden fortsätter sedan genom det fantastiska landskapet via St-Martin-de-L’Arçon,
Renoveringsobjekt till salu…
Mons i fonden och Gorge d’Heric till höger
På utflykt med Lindbergs, januari 2018
förbi Vieussan
Vieussan och L’Orb
”Vår” flod!
och vidare genom ett vintersömnigt Roquebrun, där mimosan gör sig redo för sin festival om knappa två veckor. Då är vi inte här och som alltid är det jobbigt att packa ihop sig för återfärd norrut igen. I synnerhet när rykten om minusgrader, snö och blask omvartannat lyckas ta sig igenom murvelbubblan och in till mitt medvetande.
Fast en dag till skall jag njuta innan vi via Limoux tar oss tillbaka till Toulouse och flyget hem.
