Problemet med murvellivet är att det är så förbaskat socialt och trevligt att jag aldrig lyckas hinna med de där praktiska detaljerna som jag inför varje tripp ner bestämmer att jag skall göra. Jag hinner liksom halvvägs med en massa saker, sedan bär det iväg ut eller så tittar någon trevlig mänscha förbi och timmar förflyter med intressanta samtal och en samvaro som skickar endorfinerna upp till den languedocblå himlen. Jag vill för allt i världen inte vara utan det.

Det blir alltid ett par vingårdsbesök, till exempel. Ibland till välkända favoriter men lika ofta till för mig helt nya domäner. Som Domaine Pierre Belle, till exempel;

Trevligt, kunnigt, engagerat och framförallt gott.

Julpyntade vinbondeskor som fångar ögat står i stark kontrast till den där sortens grälla glitter och julpynt som fransmännen föredrar. Inte mycket halm, ull och levande ljus där inte! Fast jag älskar skorna.

På Chateau Viranel är upplevelsen en helt annan – inte sämre och inte bättre, bara annorlunda. Caven är enorm, liksom vintankarna. Här tillverkas stora mängder vin men av mys som på Pierre Belle syns ingenting och caven är så kall att händerna runt vinglasen måste iklädas handskar.

Men vinet gör ingen besviken, caven imponerar, ägarna är kunniga, gästfria och det blir rackarns trevligt också här. Och kanske, kanske att vinet här är ett aldrig så litet snäpp intressantare än hos Pierre Belle. Men bara lite!

Precis som med alla projekt, så tänker vi att vi skall hinna ordna festligheter hemma också. Och visst kom bygrannarna! Trots envisa baciller och tillfälligt vacklande hälsor både här och där!

Våra fönsterrenoverare kom också förbi och tillsammans traskade vi upp till Le Café Nouvel. Några dagar senare och sedan jycken och jag blivit ensamma i huset, hämtades vi till en mysig middag i St Nazaire. I nathorstarnas hus händer det saker minsann och deras vardagsrum har fått en väldigt speciell känsla; som att kliva in i en filmscen…

Tilde, familjens mademoiselle, verkar ha acklimatiserat sig ordentligt och bilden av henne framför en sprakande kamin och med husets unga katter runt sig har stannat på näthinnan. Skenet från iPaden blir en påminnelse om att det trots allt är nutid i en miljö som i övrigt osar massor med historia.

Det där katterna var för övrigt lika skeptiska till Wilda som husets hundmadame…

Sista kvällen i Murviel tillbringade jag på Le Garde Manger tillsammans med Maria och Kjell. Maten där är himmelsk och middagskompisarna, La Maison Hansbyarna, kan ju det där med vin, så det var bara att luta sig tillbaka.

Vi var kvällens enda middagsgäster och restaurangen är numera till salu. Det bär sig inte för dem. Av sommarserveringen i slottsträdgården blev heller ingenting. Som jag förstått det, lyckades de inte utverka tillstånd för det hos borgmästaren.

Trist, tycker jag.

Det hade kunnat bli hur bra som helst.

Men nu överger de Murviel och flyttar till grannbyn Thézan istället, där de öppnar sin restaurang på torget. Jag kommer garanterat att åka dit.

För framtida krogliv i Murviel sätter vi nog alla vårt hopp till den nye borgmästaren, som om ingenting oförutsett inträffar, troligen kommer att ersätta den gamle vid det nära förestående nästa borgmästarvalet. Murviel är inte en av de minsta byarna i trakten och det borde gå att med enkla medel och ett välvilligt inställt maireri utnyttja de många möjligheter som finns i byn.

2017 är annars året då arbete på distans skall testas och då gäller det att vara disciplinerad och hålla de egna deadlines jag strängt satt upp. Ingen enkel sak, skall jag säga! Murvielsolen hjälpte inte heller till häromsistens. Den envisades med att gassa varje dag och min ljustörstande, vinterlurviga uppenbarelse kunde inte stå emot.

Den ville ut.

Ut till ljuset.

Bort från datorskärmen.

Utom synhåll för det gigantiska spindelnätet som formerat sig högt uppe under taket ovanför trappan. Hur jag skall nå det begriper jag inte. Det sitter flera meter upp, längre än vad någon normal dammsugarslang någonsin nått. Och hur ställer du en stege i en stentrappa för att nå?

Det gör du inte.

Listig spindel.

Lika bra att gå ut och njuta i solen istället och fundera över hur spindelnätet skall tacklas. Kanske poolhåven är lång nog, funderade jag? Det får jag testa. Fast en annan gång.

Ett elakt magvirus härjade bland bygrannarna under vår vistelse och gjorde att några planerade sociala sammankomster fick ställas in. Ensamma i huset de sista dagarna försökte jycken och jag tränga undan tanken på stundande hemfärd in i dimman. En bokstavlig dimma. Ryktet om dagsljus hemmavid som lyste(!) med sin frånvaro nådde mig medan jag och jycken kisade mot solen under våra dagliga turer runt ägorna.

Wilda blev sittande länge i stentrappan innan hon motvilligt följde mig in. Varje gång.

I den sena eftermiddagssolen blev färgerna intensivare och trädgården nästan ännu vackrare än när blommor väller över terrasseringarna när det växer som vällustigast.

Det tänker jag på nu. Ofta.