Bloggen fyller tydligen 9 år idag – grattis, Bloggen!
Hej huset i mars 2012!
Ett första, ganska ointressant, inlägg om digra, språkförbistrade köpeluntan som skickades mellan oss, notarien och säljarna, hade förstås noll läsare, eftersom ingen kände till Murvielklotter då. Sedan tog det ganska raskt fart från 575 besök 2012, till en ganska stadig kurs med mellan 8000 och 10.000 besök årligen från 2013 fram till nu. Flest visningar hade bloggen 2013 (knappt 38.000) men flest besök hade den 2020 (knappt 10.000). Alltså tuffar det på, klottret! Det växte lite förra året – kanske ett resultat av att Corona skapat mer tid också för bloggläsande? Spelar det någon roll hur många ni är som tittar in och läser? Det vore förstås en smula meningslöst om ingen mer än jag själv läste; det vore som att stå och ropa i en öde urskog! Hur många ni är spelar inte jättestor roll men statistiken skvallrar om ett jämnt och stadigt flöde. Det säger mig att jag har en trogen skara följare och det gör mig förstås ödmjukt glad! Förhoppningsvis kan jag snart rapportera från Murviel igen – covid willing and weather permitting;)
Allt blev fel – till och med födelsedatumen blandades ihop; jag född 1 juni 1961, exman, vars namn här ersatte mitt, född 1960 men inte 1 juni…
Jag minns när vi diskuterade huruvida det var dags att investera i en snösläde. Vi bodde i huset i Älta. Snön låg meterhög utanför fönstren,
Det var gnistrande vackert ute och alldeles outhärdligt. Vår uppfart var inte särskilt lång, inte heller gånvägen mellan gata och trappa men när snön för femtiotolfte gången den vintern hade vräkt ner under natten och plogbilen vält upp en hög vall av packad, oftast blöt och tung snö på vår uppfart, då var det inte roligt längre. Att få bort snön från bilen, isskorpan från vindrutan och sedan ta itu med plogbilens vall blev ett rejält fyspass i morgonmörkret. Så jag vidhåller att snö kan vara vackert att se på – en gnistrande solig vinterdag till och med njutbar – men bekymren den för med sig är ändå helt omöjliga att bortse från. Åtminstone för undertecknad. Så tillbaka till diskussionen om snöslädesinköp eller inte; det blev aldrig någon. Vi fortsatte med skyffeln. ⁃ Det blir tyngre med snösläde, påpekade grannen. ⁃ Var skall den stå när den inte används, funderade jag, med hänvisning till vårt redan typiskt överbelamrade garage. ⁃ Snart är det vår, kraxade min inre optimist
Nöjde vi oss alltså där? Med att konstatera att det blir för tungt att dra en snösläde fram och tillbaka? Kapitulerade vi inför vintern och bestämde oss för att omfamna den istället? Svaret på det vet ju ni som känner mig eller om ni tittat in här genom åren. Jag började istället att maniskt hemnetknarka och drömde mig bort med hjälp av A Place in the Sun. Jag upprepade som ett mantra vännen Lysannes bön om att få snow on demand för att sedan själv avgöra när jag fått nog. Det ledde inte till omedelbar behovstillfredsställelse vad gäller frånvaro av snö, utan mer ett gradvis avståndstagande; från insnöat villaliv i Älta till en balkong på sjätte våningen med regelbunden flykt till Murviel, till västkustliv där snömängden är av betydligt beskedligare mått. Det är lite ”on demand” över det. Just nu ligger ett lätt snötäcke över vår ö, det är minusgrader och husets mattor har fått välbehövlig rastning.
Se där faktiskt en bra sak med snö för en kort stund! Åtminstone när murvielresorna känns bortom räckhåll.
Tänk ändå, vilka funderingar en annons om rea på snöslädar kan sätta igång…
Om två veckor är jag till slut inte längre rektor. Efter fjorton år med ansvar för en rad olika skolor lämnar jag över rodret för Dinglegymnasiet. Överlämnandet har planerats i tre och ett halvt år och är inte på något sätt resultatet av ett plötsligt hugskott. Ganska ovanligt, för att vara jag, som gärna spontant agerar på infall när så är möjligt.
Fina Dinglegymnasiet…
När jag tackade ja till att leda starten av nya Dinglegymnasiet hösten 2017 var det med viss tvekan ; jag skulle ju hyra ut mig och styra över min egen tid, var det tänkt! Men så bestämde vi dinglepionjärer att jag skulle iklä mig rektorsrollen medan min biträdande kollega gick rektorsutbildningen. Nu är hon klar med den och under hösten har vi förberett för hennes övertagande. Det är smått fantastiskt att få lämna över på det sättet, med eftertänksamhet och efter ordentliga förberedelser.
Det känns väldigt bra men också lite märkligt. Mitt jobbliv kommer, för första gången sedan jag som 24-åring drog igång min skolkarriär, inte att vara knuten till en fysisk arbetsplats. Istället är det distans som utgångspunkt som gäller. För Dinglegymnasiet och systerskolan Nuntorpsgymnasiet skall jag hålla i det systematiska kvalitetsarbetet och också jobba med utvecklingsfrågor och omvärldsbevakning. Hemifrån ön, från Solna och inte minst från Murviel med nedslag på de båda skolorna med jämna mellanrum.
Nomaden i mig får ändå till slut sägas vara framme vid målet! Första februari 2021. Knappt nio år efter att drömmen om ett sådant liv kopplade greppet om mig. Jag har kanske hos några gjort mig känd som hon som hittar på saker och bara hoppar ut i det okända men det stämmer alltså bara delvis. Långt därinne i mig bor ändå en trygghetsknarkare! Jag vill ha mat på bordet, trygga tak över huvudet och en tillvaro som är så harmonisk den kan vara. Förändringar är både spännande, utvecklande och med jämna mellanrum nödvändiga men de innebär sällan särskilt mycket harmoni i ett inledande skede. En och annan betydligt modigare frankofil expatriot har kanske till och med hunnit avfärda mina drömmar som fantasier som inte blir verklighet innan det är dags för pension. Men med minst fem och ett halvt år tillgodo är jag nu där. Har inte riktigt greppat det mentalt ännu men om jag får det på pränt kanske det börjar kännas mer verkligt? Om covid överhuvudtaget fört något gott med sig, är det att vi till slut får grepp om de möjligheter distansarbete för med sig, inte bara för den enskilda arbetstagaren, utan kanske i ännu högre grad för arbetsgivarna. Insikten att det inte behöver handla om antingen eller hjälper också till, liksom att de flesta av oss också har behov av en fysisk arbetsplats och fikaraster med kolleger. När covid till slut ger vika skall det bli otroligt spännande att få följa hur arbetslivet utvecklas och hur stadsbilderna påverkas långsiktigt. Idag är jag optimistisk och tänker att det är en skön ny värld som väntar oss därute. Bortom lockdowns, höga dödstal, galna presidenter och kringskuren frihet. Och med en liten Stina som vispar runt, prövar vårt tålamod, kissar där hon inte skall och som vänder upp och ner på hela vår tillvaro. Välkommen i februari, redan älskade lilla ulligan (uttryck myntat av dinglekollega Kristin)!
Jorå, dagarna känns faktiskt redan lite längre och dagsljuset, när det väl är framme, är åtminstone en aning intensivare och ingen är gladare än jag. Det är fint och det håller mig vid någorlunda gott humör.
Solnedgång från köksfönstret
Men 2021 lyckas ändå börja oroligt för familjen, för det skall ju inte bara kunna flyta på. Det är tydligen inte så vi jobbar numera. Men det skall alldeles säkert gå bra och jag stickar på för glatta livet – som en besvärjelse och för att se något bestående växa fram under mina fingrar. Meditation och mindfulness. Under tiden sprakar en brasa och juldekorationerna är fortfarande framme,
även om jag bit för bit plockar undan dem nu. De behövs i några dagar till men till helgen åker hela härligheten ner i källaren igen. Nytt år. Rensning och nya förhoppningar. Det här är året då jag själv går in i ett nytt decennium av mitt liv och jag känner ingenting annat än tacksamhet över det. Den stora festen vi hade tänkt oss för L redan förra året och den alternativa för oss båda istället detta år, skjuts trots allt på framtiden. Kanske vi kan fira en hejdundrande nyår i Murviel 2021? För att fira födelsedagar, födslar, slutet på covidpandemin (?) och att vi kan umgås någorlunda normalt igen? Vi får se. För nu förbereder jag för terminsstart, nya arbetsuppgifter och lite studier, till slut. I det ädla tungomålet…
Jag skall försöka ta tag i mina sorgliga franskkunskaper och ge dem en mer akademisk touch med hjälp av Göteborgs universitet. Halvtid och på distans under våren, för att se om det kan få fart på mig, till slut. Jag får återkomma längre fram i vår med huruvida jag kommer att med större säkerhet våga öppna munnen och utstöta nasala läten med någorlunda självförtroende. Inledningsvis verkar det busenkelt- jag har trots allt lärt mig en del på egen hand genom åren – men det gäller att inte bli för självgod och att utnyttja det eventuella momentum jag har till att repetera ordentligt. En gång i en forna urtid utbildade jag mig till lärare i latin, engelska och det som då hette ”allmän språkkunskap”. Det fostrade mig in i ett lingvistiskt och grammatiskt tänkande som både hjälper mig men som också sätter käppar i hjulet. Jag måste hela tiden förstå konstruktionerna; jag klarar inte att bara härma; ett visst kontrollbehov och en smått löjlig perfektionism ställer sig i vägen för den vardagliga kommunikationen. Nu skall jag istället försöka omfamna behovet av kontroll och begriplighet och förhoppningsvis lära mig på det sätt som passar just mig bäst. Lärstilar har det pratats om inom pedagogiken. Min är uppenbart inte ”naturmetoden”; jag är alldeles för upptagen av att få fatt i mönstren för att klara det. Men som sagt, jag återkommer. Hoppas på resultat kan man ju alltid! Det är trettondagsafton på Tjörn. 2017 firades den senast i Murviel.
Januari 2017
Jag hoppas att en covidfri dito kan firas i Murviel 2022.
Fåglarna på Toftenäs sjunger ut det gamla skitåret 2020 för full hals och en ytterst blek sol lyckas bryta igenom molnen korta stunder;
Det är en ljusare dag än vad jag upplevt på mycket länge. Nyårsafton är här och hälsningarna om ett bättre, nytt 2021 haglar. De är som besvärjelser, ett krampaktigt hopp om att pandemi och mörker mirakulöst skall försvinna på tolvslaget. Vi vill ju så gärna hoppas. Tecken i skyn, som en blek sol äntligen eller fåglar som plötsligt sjunger sig hesa, blir något att klamra sig fast vid. Vaccinen som rullas ut nu får mig att sänka axlarna åtminstone litegrand. Tillförsikt. Länge sedan jag smakade på det ordet men en liten hint av det har parkerat sig hos mig. Jag känner ett starkt behov av något annat, ett något som inte är avhängigt av R-tal, planande kurvor över döda och drabbade, vetenskapliga framsteg och allvarliga statsöverhuvuden. Något som hjälper mig hålla fokus på det som är viktigast och närmast, något som hjälper mig vara den optimist jag helst vill vara. Jag skall nog gå med i Svenska Kyrkan igen, inte för att jag blivit gammal och religiös, utan för att jag behöver ritualerna, kyrkorummet och att få höra till när det brinner. Vill jag ha det, behöver jag också vara med och bidra. Kan inte förklara riktigt var detta infall kommer ifrån men det behövs kanske inte heller. Det är ingen stor sak men kanske viktig för mitt fortsatta ekvilibrium.
Jag borde vara på Schiphol i väntan på anslutande plan till Montpellier nu men istället är jag på Tjörn. Vi har bokat om vår planerade resa till Murviel tre gånger sedan slutet på september. Det första försöket aborterades när siffrorna började stiga i Frankrike. Istället planerade vi för advent i Murviel men när advent kom, hade läget hunnit bli ännu mer allvarligt och vi försökte med ytterligare två senare datum, det sista just idag på nyårsafton. Men nej, det går förstås inte. Så jag hoppas på ett snart trendbrott på det nya, hoppfulla året 2021 och att vi skall komma iväg en sväng innan det är dags att hämta lilla Stina, som enligt uppgift är både trind, pigg och fruktansvärt söt. På söndag är hon två veckor. Om ytterligare två veckor får vi träffa henne för första gången. Jag avslutar året med en bildkavalkad över dem som gjort mig glad under det gångna året, för även om det varit ett fullkomligt gräsligt år, har det naturligtvis inte varit utan ljusglimtar!
Nyårsafton 2019
Februari i murviel innan pandemin satte klorna i oss
Kerstin i mars
Världens bästa i april
Gullunge Bror i maj
Bliss. Utter bliss – maj i Solna till slut
Midsommar med L
Finaste murvelvänner i juli
Bad från bryggan i augusti
Ljusa augustikvällar…
Murvelvänner på Tjörn i september
Norrmän i Värmland under ett sällsynt coronafönster i september
Varför jag reser så mycket❤️
Hästelever på Dingle i oktober
Bror poserar i november
Mina ❤️❤️ I november
Annandag 2020
Ett riktigt gott nytt vaccinerat och otroligt mycket bättre 2021 önskas er alla!
Julafton har just övergått i juldag och jag försöker gömma paddans sken under täcket för att inte störa L, som redan hunnit sova en stund. Det är tidiga morgnar som gäller i Solna och även om de är det mysigaste som finns, så måste jag tillstå att jag också blir trött. Imorse gick reveljen 04.30. Det är tidigt. Jättetidigt. Men det var just imorse också ren magi; midvinternatt utanför fortfarande och länge till, gnistrande vit frost under gatlyktorna efter att kallare väder till slut dragit in, dämpad julmusik på Spotify och bara Bertil och jag.
Resten av huset var stilla. Vi åt saffranspannkakor i den gemenskap som är bara min och Bertils och som är så alldeles väldigt speciell. Så kom Bror och resten av huset och julaftonen snurrade igång.
Poppis diskoficklampa i ett av paketen…
Det är en väldigt annorlunda jul i år. Förutsättningarna är sannerligen inte de bästa och ändå lyckas den bli innerlig, viktig, betydelsefull. Jag har varit med om det några gånger förut, att den jul jag inte kunde hoppas skulle bli särskilt lätt att få till, visar sig bli en av de allra mest minnesvärda. Den får den betydelse den är tänkt att ha. Den om familjen och de nära vännerna. Om vikten av att hålla i varandra och hålla om. Att vi tar oss igenom kriser bättre i gemenskap. Det har varit ett tungt år på så många sätt och tuffare för att vi alla drabbats, om än i olika hög grad. Det blir hopplösare när ingen annan dansar sorglös runt och visar att det finns hopp om en lättare tillvaro. Deppigt blir det, rentav. Men de senaste dagarna har bjudit på nyheter av det trevligare slaget. Tre små valpar föddes på fjärde advent och en av dem blir vår om ett par månader.
Stina!
Det är hur fint som helst att se fram emot. Andra glada nyheter att se fram emot under 2021 fick jag idag och försiktigt dristar jag mig till att hoppas att det kommer att bli ett bättre år på andra sidan 31 december. I den välkända mix av alla sorters motstridiga känslor som tuffa tider bjuder på, får jag för en stund vara så sprittande glad att jag måste studsa där jag står. Och förundras över att oro, ilska, sorg och obändig glädje klarar av att samexistera på en och samma dag.
Johanna har skjutsats till ännu ett nattpass hos covidpatienterna. Vi spelade julmusik i bilen och förde allvarsamma samtal när försiktiga snöflingor i tilltagande mängd började dansa framför bilens strålkastare.
Nu har det slutat snöa och jag drar täcket runt mig och tänker på alla dem som Johanna och hennes kolleger tar hand om på sjukhuset inatt. Likt Karl-Bertil Jonssons ömma moder är jag förstås mäkta stolt över barnet som måste jobba på själva julafton. Mitt barn räddar liv medan jag vilar tryggt i min säng.
Jag tycker om att vara optimist. Livet är liksom lite lättare när förväntningarna är positiva. Bakslagen måste man ju hantera ändå, oavsett om de varit anticiperade eller inte. Fast ibland gör den där optimismen mig faktiskt korkad och riskerar att skapa bekymmer som annars inte hade funnits, det måste erkännas. Vi har bokat en resa ner till Murviel efter jul. Med Air France. Ganska snart efter jul, till och med. Hemresan avbokades av AF häromdagen. Nu har den ombokats och det känns skakigt. Min coviddrabbade dotter har skrivit på ett avstegsavtal för helgerna och ett antal monsterpass är inplanerade. Hon är min alldeles egna hjälte, inte för att hon vill utan för att hon måste. Hon har valt det som är det klokaste av flera ganska hopplösa val. Det förutsätter förstås att hon är helt symtomfri och att ingen annan i familjen drabbas. Jävla skitår. Jävla, förbannade skitvirus. Jag har skurat kök och badrum idag och lyssnat på Christmas Crooners och har plötsligt knockats av Frank Sinatras Have Yourself a Merry Little Christmas. Varje advent har den snurrat förbi i den tralliga ljudmattan hur många gånger som helst men i år fäller den mig. Jag blir sittande helt stilla på köksgolvet med trasan i handen och börjar lyssna på texten. ”Next year all our troubles will be out of sight…”
Hur kunde Herr Sinatra veta? Och jag brölar igen. En lika våt fläck som trasan där på köksgolvet. Men jag har fått kort på en väldigt stinn vovvemage och besked att om ungefär en vecka är det dags. Kanske kan en av valparna bli vår och full av förväntan blir jag. Kjell och Maria har fixat i vårt murvelhus och skickat bilder på vårt apelsinträd, som i år till slut bestämt sig för att leverera mer än tre torra apelsiner!
Maria knäppte bilderna…
Vi skall försöka komma iväg, trots restriktioner, för att göra iordning och förbereda för säsongen 2021. Jag kommer att vara alldeles förträffligt nöjd bara med att skrota runt i trädgården och med att fixa i huset. Får vi dessutom den stora ynnesten att få välkomna en liten valp i vår, behöver vi ta höjd för att vårt resande begränsas för en stund. Kerstin – förbered dig på att fostra en ny familjemedlem!
Jag tittar på fåniga julfilmer och julserier. Knarkar dem, rentav. De flesta är outhärdlig hollywoodmeningslösa och de får motsatt effekt mot vad det var tänkt. Jag blir snarare grinchgrön om kinderna än tomteblossande juligt röd. Inte bra. Rastlösare blir jag också, fastän jag egentligen är en smula sorgsen. Tärd, till slut. Jag pratar med alla mina barn regelbundet och med de två ljuvliga små i Solna. Där inväntas för övrigt resultatet av ännu ett covidtest och därför är jag inte där utan här, på ön. I mitt juliga, pyntade och, jovars, ganska julfryntliga hus. Vi har köpt en pytteliten julskinka till oss två,
vi snaskar juleskum om lördagarna och ibland fuskar vi på en tisdag. Här finns inga lussebullar och inga pepparkakor och jag har ätit alldeles för få clementiner. Fast imorgon skall jag nog koka risgrynsgröt. Till mig själv. L tycker inte om gröt. Men vi har fint grötporslin.
Såg just första avsnittet av After Life med Ricky Gervais som deliciöst grumpy, otrevlig och deppig änkeman på Netflix
och känner hur jag liksom tog över den sinnesstämningen efter att TV-n stängts av. Det var inget jultema med den, så jag vet egentligen inte varför den fick utrymme. Jag letar, lätt desperat, snarare efter bara feel good och lyckliga slut. Gärna i slösande sol och vackra miljöer. Alternativt, apropå jultemat, med en massa glitter och julstämning. Jag behöver mängder av det senare för att få till något slags julglädje och ändå blev jag lite upprymd av den där sura och tvära Mr Gervais. Jag fick liksom vältra av mig min lappsjuka på honom en stund. Den fick någorlunda ordning på tankarna. Jag pratade med mamma i eftermiddags igen och jag slås av hur stark hon ändå är och jag tänker på hur många gånger hon varit just stark när det är allvar på riktigt; när det finns all anledning att vara orolig och rädd. Istället kan hon haka upp sig på småsaker och bli hur orolig som helst. Om jag råkar nämna att jag har lite ont i huvudet, kan hon med stark oro i rösten ringa flera gånger för att höra hur jag mår. Det där slår mig när jag försöker betrakta mitt lappsjuka jag utifrån; att jag får en märklig energi och får gjort saker, som legat som osande surdegar alldeles för länge. Jag ringer glömda samtal, fixar med tråkig admin och får till slut iväg försenade uppgifter till SCB. En bild på arbetskamraterna Dino och Linn från igår fladdrar förbi och jag ler.
Dingle, liksom. Det är städat och plockat hemma, förutom lite damm här och där och på något sätt känner jag mig ändå stark. Som när jag som sjuttonåring pluggade för att slippa tänka på att pappa tynade bort framför våra ögon. Vid skilsmässan för snart tjugotre år sedan när jag såg ut som en luggsliten sparv men hittade kraften i jobbet och tog det omvälvande beslutet att prova på något helt nytt. Samma märkliga energi har infunnit sig när livet har bråkat vid andra tillfällen och jag med blodsmak i munnen bara plöjt, kört ner hakan i kragen och jobbat. Jag kanske inte alltid varit så effektiv vid de tillfällena men jag har så gott som varje gång mer eller mindre medvetet fått till något slags förändring, som gett energi och ny luft, även om det kostat på.
Ett stopp vi Saltkällan på väg hem från nya uppdraget i Dingle, augusti 2015
Jag tycker att jag ser den här energin i min omgivning nu. Vi bryter inte ihop. Inte synligt, åtminstone. Vi misströstar stundtals, klagar tillsammans och skrattar till slut åt eländet. Åtminstone så länge vi inte drabbas av det som vi fruktar mest. Jag minns hur jag i den period i mitt liv, då jag var som allra mest förtvivlat rädd, kände det som att det satt en istapp i min ryggrad. En kyla inifrån som var sällsynt obehaglig men som höll mig upprätt. Sedan, när rädslan och förtvivlan släppte och jag kunde andas ut, var det som att den där istappen smälte och jag fick sjunka ihop för en stund. En blöt, hulkande fläck att torka upp, borsta av och lämna därhän. Som en baksmälla. Kommer vi att drabbas av kollektiv baksmälla när pandemin gett vika, tro? Hur förberedda är vi på den? Det finns en gemenskap i det kollektiva förfasandet över hur ursinnigt trist det är att få sitt sociala liv så kringskuret och över hur upprörande det är att så många liv inte gått att rädda. Vart tar den gemenskapen vägen när livet skall återgå till det normala igen? Har vi blivit snällare då? Mer empatiska, hjälpsamma och kloka? Jag hoppas det. Höll på att hänga på en bisats med något dysterkvistigt som motvikt till det hoppfulla, men jag avstår. Och så, till sist – häpp!: medan jag suttit här och skrivit på mitt blogginlägg har J fått svar på sitt covidtest. Och visst har hon till slut Covid19. Ingen smak, ingen lukt och med lätta förkylningssymtom. Må de fortsätta vara lätta. Vi facetimear om eländet. J klagar över bristande sälta på parmesanchipsen men knastret är fint. Löjrommen slösas inte på henne en kväll som denna, så G får ensam se till att den inte förgås.
Båda två läppjar på bubblor men bara en av dem har smak på sina. De skrattar åt eländet och jag också, fastän jag annars hade kunnat vara där och hjälpa till att ta hand om både löjrom, parmesanchips och bubblor. Lillördag, ju.
Jag kör istället Guttsta källa från Ica och drar igång ännu en julfilm innan läggdags. Har de senaste dagarna binge-tittat på två småtrevliga miniserier. En tysk, Hemma över jul, som puttrade på med klassiska förvecklingar och klavertramp,
och överraskande mysiga amerikanska julsagan i ett stämningsfullt New York; Dash and Lily,
Minsann fick inte Auld Lang Syne vara med också…
Tror baske mig att jag dristar mig till att överraskande rekommendera de där båda för en stunds verklighetsflykt undan dretåret 2020. Och vet ni, så där himla dåligt mår jag egentligen inte – jag får bara tämligen korta anfall av leda, tristess och otålig längtan efter normalitet innan jag borstar av mig och inser att vi trots allt klarat oss ganska bra så här långt.
Murvielklotter 