Etiketter
Jag är ingen alarmist
Tar inte ut sorger i förskott. Tycker att det räcker med den tid som krävs att hantera sorgerna när de är ett faktum.
Jag hänger med så snart en coronapresskonferens aviseras; lyssnar, värderar, tolkar och försöker förhålla mig till det jag hör, både som privatperson och som yrkesperson. Jag anstränger mig för att hålla en någorlunda tydlig linje och kommenterar till slut sparsamt i sociala medier.
Jag blir för arg.
Inte i första hand över det som sägs, utan över tvärsäkerheten och elakheterna som haglar över såväl de som är satta att fatta beslut för allas bästa och över dem som dristar sig till att ta dem i försvar.
Resultatet blir förvirring, förstås. Vilket ben skall jag stå på idag? Imorgon? Borde jag också inta en annan, mer ilsket kritisk hållning? Men nej, svaret blir att jag måste fortsätta tro på att vi har kompetent folk där de behövs. I alla händelser lär de ha oändligt mycket mer på fötterna än vad jag någonsin ilsket skulle kunna ha att komma med i frågan om hur smittspridningen skall hejdas och skydd för de mest sårbara skall säkerställas.
Som alltid när det krisar, blir det tydligt vilka vi känner mest samhörighet med och jag tror att när denna coronakris är över, har vänskapsband både stärkts och ibland kapats.
Sociala medier hinner jag inte med på samma sätt som tidigare och det är förstås kanske bara en fördel. Bloggat har jag tänkt göra i en vecka men när arbetsdagen rundats av, har jag varit skärmtrött och behövt vila från flimret ifrån den.
För sedan beskedet kom förra veckan om att Sverige stänger sina gymnasieskolebyggnader och går över till fjärr- och distansundervisning, jobbar jag intensivt hemifrån framför datorn. Det har hållit tankarna på den rådande situationen borta, jag har tillsammans med dinglefolket kört ner huvudet i kragen och fokuserat på att få den nya undervisningssituationen att fungera. Det har gått över förväntan.
Lärarna har skickats hem, även om några är kvar på skolan, eftersom de inte har tillräckligt bra uppkoppling hemifrån. De har tagit till sig fjärrverktyget och idéer kläcks på löpande band, liksom de låter tankarna på hur det här sättet att undervisa kan tänkas fungera som ett komplement även sedan krisen är över, få fritt spelrum. Eleverna har anammat nyordningen meddetsamma och jag är extra nöjd över att vi har fått igång såväl digitala klassrum, som dito uppehållsrum och personalrum. Vi kör digital personalfika tillsammans varje förmiddag för dem som vill. Rutinerna ser vi alltså till att försöka hålla fast vid. En digital variant av normalitet som blir nog så viktig när hela tillvaron är satt på svajig sparlåga.
Så har det förbaskade viruset så fullständigt tagit över min tankeverksamhet att jag inte förmår hålla bloggen fri från den. Jag drömmer mig inte bort till murvelhuset. Jag är intensivt här och nu, utan tillgång i närtid till det ekvilibrium som tankarna på murvelhuset alltid ger mig.
Än svårare är avståndet till alla mina fina. Det gör mig rastlös och modfälld.
Jag har inte träffat prinsarna på rekordlänge.
Två morgonprinsar på väg mot dagen med varsin elefant i släptåg
Deras mamma, mitt barn, befinner sig i virusets absoluta skottglugg i Stockholm och i helgen är det dags för ett jourpass på sjukhuset för hennes del. Jag hade behövt vara där hos dem för att avlasta nu men måste stanna på min ö för att kunna avlasta sen. När det värsta är över. När kurvan planat ut.
Det är för få balkonger där jag bor för att vi skall gå ut och applådera vårdpersonalen, så som det görs på andra håll. Men det gör mig glad att se inlägg där filmsnuttar visar just den sortens solidaritet. Jag tänker då att nu applåderar de mitt barn och alla hennes kolleger runt om i världen. De applåderar de riktiga hjältarna. Det gör det lite lättare att bära oron för det hon tvingas utsätta sig för medan jag själv tryggt lyssnar på vinden som viner runt huset på ön.
Det är bakvänt. Jag i relativ trygghet medan älsklingar befinner sig mitt i stormen. Med en sådan ordning är jag allt annat än nöjd men tvingas ändå kapitulera. Det är så jag kan bidra just nu. Genom att göra just ingenting alls vad gäller det.
Varje dag pratar jag med min mamma. Henne träffade jag helt kort i mitten av februari. Då var jag så förkyld fortfarande att jag inte vågade krama henne eller stanna någon längre stund. Hade det varit nu, hade jag inte klivit över tröskeln till hennes lägenhet över huvudtaget. Som tur är smittade jag henne inte. Jag var på sluttampen av min segdragna förkylning men nu känns det resonemang jag förde då som något från en annan tid. Alldeles otänkbart nu, naturligtvis och jag reflekterar över hur mitt och andras förhållningssätt ändrar sig i takt med det massiva informationsflödet. Det gör mig ödmjuk inför hur exceptionellt svårt det har varit, och fortsätter att vara, att bedöma vilken information som har mest tyngd. Att det lockar fram de allra sämsta sidorna hos oss alla med jämna mellanrum är kanske inte så konstigt. Rädslan gör det med oss.
Det som gör just mig mest rädd nu är vetskapen att detta drabbar precis alla. Att vi reagerar på olika sätt och att paniken lurar runt hörnet. Ledare som tar kommando och pekar med hela handen vinner poäng och nog funderas det lite för lite offentligt kring vilka konsekvenser hela den här sitationen får för vårt öppna, demokratiska samhälle. Åtminstone sådana funderingar som förmår tränga igenom bruset.
Det skrämmer mig också en smula att jag efter bara en knapp vecka drabbas av insikten om hur otroligt svårt det kommer att bli att leva med alla restriktioner, trots ett bekvämt hem och ännu så länge tillgång till allt vi behöver. Måtte det inte bli alltför långvarigt.
Jag vill hänga med mina barn, barnbarnen, mamma. Jag vill kunna tänka på ett Murviel inom ständigt räckhåll och jag vill hålla vardag med kolleger och på min ö. Normalitet är min högsta önskan, inklusive den som ibland är hektisk i övermått, inklusive mina resor kors och tvärs. Fast åkej då, just resorna får jag kanske förhålla mig till på ett annat sätt framöver.
Det har varit onsdag i strålande vårsol på min ö. Jag har tillåtit mig ett lugnare tempo denna eftermiddag och då släpper anspänningen. Jag gick ut på vår blåsiga veranda och släppte fram en stilla gråt med havet framför mig. Inte en ledsen men låg gråt, lite sorgsen.
I helgen som var planterade jag ett träd.
L använde helgen åt att äntligen få igång projekt garderobsdörrar i källaren medan min hjärna höll på att gå i spinn över funderingar kring sådant som hade behövt hinnas med innan helgen var över. Hjärnan har ju inte fattat att det blir mycket ”hemma” de kommande helgerna.Vi kommer att hinna med både garderobsdörrar och införskaffande av täckbark.
Så läser jag Magda Gad i Expressen (25 mars 2020), återfår perspektiv och inser att min tillvaro fortsatt är oerhört priviligierad:
”Vårt fokus nu – positiv attityd och tacksamma för det vi har. Kämpa! Ett osynligt virus som vi kan bekämpa med handtvätt och skönt häng hemma i soffan kommer inte att vinna över oss.”
Alltså återgår jag till se ut över havet och njuta av utsikten.
Imorgon.
Soluppgång över Toftenäs
Bonne nuit.
Planen är att ha kommit en bit på väg med målandet innan jag åker tillbaka norrut och att kunna slutföra det när vi är här i påsk igen.
Murvielklotter 