Författararkiv: murvielklotter

Livet med en helt ny vokabulär

02 lördag Maj 2020

Posted by in Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är lördag och då sover vi lite längre. Jag är alltid lite kluven inför det. Det är visserligen skönt att dra sig en stund men bortom nio-snåret drabbas jag av en lätt irritation över att jag låtit dagen få en så seg start. Lördag innebär lång frukost och högar med dagstidningar; numer kompletterat med paddblaskor, svenska såväl som utländska. Det tar sina modiga timmar i anspråk och då duger det inte att sova alltför länge. På det följer oftast städ, tvätt och fix.

Mattor på välbehövlig vädring…

Kanske en utflykt i environgerna om vädret inbjuder till det, och jo, det finns visst dåligt väder, trots bra kläder. Åtminstone på västkusten.

Lite korsordslösning på det och hus, knopp och kropp har fått välbehövligt avbrott och ikappkommande från vardagen.

Att läsa tidningar i dessa tider är ganska enahanda och jag börjar bli duktigt trött på corona. Ändå kan jag inte låta bli att plöja artikel efter artikel på jakt efter ljusning, positiva nyheter och på en förutsägbarhet som hittills lyckats vara fullständigt undflyende. Jag roar mig med att stapla nyorden; social distansering, coronasommar, hemester, svemester och fracance(!) – jag vill åka på fracance!-

Les Falaises, juli 2019

… flockimmunitet eller som Erik Andersson skriver i dagens Gp; ”Jag sitter här och väntar på flockmentaliteten”. Så hittar jag R-tal, utplanade kurvor, distanskosläpp,

distansarbete, fjärrmöten, stapeldiagram, inkubationstid, följdverkningar, rehabiliteringsbehov, hypoxemi och hypoxi tillsammans med pulsoximeter.  Komplikationer och ecmo – ett återbrukat ord från svininfluensans dagar – och pandemi.

Aftonbladet ägnar sig idag åt att sia om permanenta förändringar i coronapandemins spår. Somligt förfärar, annat inger hopp. Som köpladors och galleriors hotande död, till exempel, trots anstormningen av kunder med uppdämt shoppingbehov på Ullared nyligen. Närhandeln, däremot, blomstrar. Närbutikerna har fått ett uppsving. Kan vi försiktigt hoppas på en återgång till mer av småskalighet och närodlat, härodlat, lokalproducerat? Hur sårbar den skenande globaliseringen är blir vi ju varse nu och det där med att maten inte skall behöva färdas så långt innan den hamnar på mitt bord har tilltalat mig länge. Jag fantiserar drömskt om vajande blå linfält där råvaran till mina framtida kläder växer och återkomsten av gula rapsfält som en av de mer vanliga sommarsynerna igen. Det blir lite idylliserat sextiotal och barndom över de tankegångarna men det är kanske inte så konstigt. Det är lätt att nostalgiskt önska sig tillbaka till sådant som en gång var trygghet och norm när så mycket är ställt på ända.

Till slut hamnar tankarna som vanligt i Murviel. Åtta år och många vistelser senare har visat oss att inte heller små franska byar är immuna mot förändring. Livet i Murviel är visserligen starkt präglat av vinodling men bagaren, slaktaren, fiskehandlaren, barerna, restaurangerna, caféerna och de små butikerna byter ägare eller tvingas stänga. I grannbyn Thézan har ett shoppingcenter vuxit fram och les murvielois sätter sig i sina bilar och åker dit istället för att knata runt till byns småbutiker med en korg på armen.

Marknadskorg i maj 2018

Effektivitet och tidsbrist konkurrerar ut långsamhetens socialiserande trivsamhet.

Affärsresorna lär bli betydligt färre nu, spås det. De stora konferenserna lika så. Många med kontorsjobb har nu fått ordentlig smak för distansjobb och kraven på att få fortsätta med det i någon form lär inte bli möjliga för arbetsgivare att stå emot. Det är inte ens önskvärt. Färre resor, mindre slitage på vägar och kollektivtrafik, stora tidsbesparingar, bättre effektivitet och ett minskat behov av stora kontorskomplex låter som en både vettig och framkomlig väg framåt. De som kan jobba hemifrån kanske borde fortsätta med det även sedan coronaviruset släppt greppet om tillvaron? För miljöns och för den egna hälsans skull. Runtomkring mig ser jag tidigare sönderstressade bekanta som plötsligt får mer gjort och som låtit axlarna sjunka. Så jo, jag hoppas på ett rejält paradigmskifte vad gäller distansjobb i coronans spår.

I förlängningen ser jag förstås mig själv i allt större utsträckning framför en skärm i Murviel.

Pauser i trädgården och turer till bagaren. Kanske en och annan lunch på Café Nouvel under ett parasoll i solen. Eller en middag.

Promenader på grusvägar genom vinfälten med en liten hund som sällskap igen, kanske.

Morgonpigg Wilda

När det nu rådande kaoset stillnat och världen hittat en ny normalitet.

En socialt distanserad Valborg

01 fredag Maj 2020

Posted by in Familjen, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jistanes vad det regnar och blåser denna valborgsmässo- och första majhelg anno 2020. En brasa ordnades men bara en sådan som kunde avnjutas i vår kamin. Av flera skäl förstås än bara för att det är kallt.

Vi har träffat S och E och allra sötaste lilla Kerstin,

promenerat i Pilane,

Världens bästa i april

och ätit lunch tillsammans.

Utan att kramas och med påbjudet avstånd. Det är alldeles ljuvligt att få träffa dem, samtidigt som jag påminns om hur mycket jag saknar de andra.
Prinsarna – yviga, trotsiga och sorglösa lilla Bror och Bertil som vill ringa till mormor på Facetime både när han morgonmyser och när det är läggdags på kvällen. Han vill att jag skall vara med då.

Vi längtar otåligt efter varandra och om någon frågar mig vad jag vill mest av allt just nu, så är det faktiskt inte att åka till murvelhuset.

Jag vill kramas!

Jag vill hänga med mina allra mest älskade länge och mycket och utan att behöva tänka på att vi potentiellt är farliga för varandra.

Men sen kommer att åka till murvelhuset.

S tröstar mig med att en höstresa vore fint.

Prinsfamiljen har till slut och med stor vånda avbokat sommarresan till Murviel men håller ett aldrig så litet förhoppningens fönster öppet ändå. Vi låter vår färjebiljett vila ett tag till innan vi bokar av eller bokar om. Vi kommer inte att kunna åka när det var tänkt, oavsett hur det ser ut i Europa i sommar.

Denna vår väcker så många funderingar och tankar och det är till slut absolut inte bara negativt att tvingas omvärdera sina prioriteringar. Jag är för egen del på väg mot en helt annan lunk än vad jag hunnit vänja mig vid under det senaste dryga decenniet. Mitt hektiska reseliv började med veckopendling mellan London och Stockholm våren 2008, följt av ett knappt års relativt lugn innan vi sålde villan i Nacka och köpte murvelhuset. Det där vansinniga dryga pendlaråret med vardagar i London och helger i Nacka lyckades etablera ett normalläge som, om än i olika skepnader, har format min tillvaro ända sedan dess. Att vara på resande fot har varit en normaltillstånd. Länge. Det är dags för ett annat läge nu. Framtvingat, visserligen, men kanske till slut en effekt av något högst oönskat som ändå kan bli något positivt.

Under tiden håller bygrannarna koll på huset åt oss. En öppen grind till den älskade trädgården får genast till följd att det kollas upp.

Igenbommat vid senaste avfärd

Bertrand är på plats, visar det sig, utan att vi hunnit höra av oss och be honom om det. Jag blir alldeles rörd över omsorgen och jag beslutar mig för att sluta oroa mig för huset.

Byn vet.

Byn bryr sig om.

Byn ordnar.

Så ringde vi Alexandre, som berättade att han inte har sina anställda kvar men att han skall försöka ha vår pool klar till 15 juni. Vi kommer inte att vara där då men dels får Alexandre åtminstone en större del av säsongen med arbete hos oss, dels kommer poolen att vara förberedd för besök från det datumet. Den behöver få nya fogar och de vassa hörnen vid trappstegen skall åtgärdas, var det tänkt.

… och efter

Vi vill ha liv och rörelse runt huset, oavsett om vi kan vara där själva eller inte. Vi vill förstås också att Alexandres firma skall klara sig genom krisen; att det är tufft nu lät han förstå.

Så öppnar jag denna valborgskväll en flaska räv från Ravanès,

blundar och tar mig söderut.

Den blev bra till kvällens fisk.

Valborgsfisk.

Tack vare La Maison Hansby har några droppar Occitanie letat sig norrut och förmått liva upp min Valborg, trots det ihärdiga regnet utanför fönstret.

Jag mår bra.

Det går verkligen ingen nöd på mig.

Jag är oändligt tacksam över allt jag har som jag kan längta efter.

Bonne weekend, tout le monde!

Jag är egentligen inte så dysterkvistig men har liksom en oro i kroppen

26 söndag Apr 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

Jag vet det ju redan. När jag låter förnuftet tala. Långsamt tar processen att ta in vad som väntar allt längre kliv mot acceptans, mot insikt och försiktiga planer på en helt annan sorts sommar än den jag vant mig vid. Ändlösa franska sommarveckor i sällskap med cikador, tornseglare, bysorl om kvällarna, många många timmar tillbringade nedsänkt i vatten i sällskap med vänner och familj.

Det goda livet och det priviligierade.

Drömskt och ändå alldeles på riktigt.

Självklart, tryggt och till synes evigt.

Maria och Kjell tittade till murvelhuset igår igen. Allt såg ut som vanligt. Med sig hade de en sekatör för att kunna forcera djungeln vid entrén. Bignonen får alltid spader så här års och murvelhuset förvandlas snabbt till ett törnrosaslott om ingen är där och ansar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tittar på nyheterna. En svensk reporter på en tom strand i Riccione i Italien pratar med en företrädare för turistbranschen. De för ett bekymrat samtal både om hur italienarna efter denna vår skall ha råd att semestra överhuvudtaget och hur landet skall klara sig utan de turisthorder som varje sommar flockas längs med de italienska stränderna. En liten strimma hopp försöker pressa sig fram men varken reporter eller företrädaren tror att det kan bli en någorlunda vanlig turistsäsong i år.

Jag lyssnar oroligt.

Samma verklighet gäller rimligen också för grannlandet i väst och det blir ytterligare grus i mitt egna vanligen så optimistiska planeringsmaskineri.

Inte bara påsksemestern drabbades; sommarsemester i murvelhuset blir en allt avlägsnare tanke. Nu har han dessutom sagt det i klartext, den evigt tålmodige Anders Tegnell: ”räkna inte med utlandssemester i sommar”.

Men om jag ändå vill klamra mig fast vid förhoppningen att vi skall kunna komma iväg på något sätt? Planer går an att ändå ha – sådana har gått om intet förr utan att det för den skull har blivit så mycket sämre men det här är trots allt väldigt annorlunda. Det är som att ha måst trycka på en gigantisk, obehaglig pausknapp och jomenvisst; det snörper tag i magtrakten och bränner till en kort stund bakom ögonlocken. Jag inser att den känslomässiga investering jag gjort i Murvelhuset vida överstiger den ekonomiska i betydelse. Behovet att få vara där är lika etablerat som någonsin ett aldrig så älskat lantställe från barndomen kan vara.

Så vi skall kontakta Alexandre och be honom ta tag i poolrenoveringen så att poolen är redo att dras igång med kort varsel. Vi behöver också få dit Bertrand och Benjamin och be dem titta till växtligheten under vår frånvaro. Det kan inte vänta längre. Om inte vi kan vara där själva i sommar, kanske några andra på plats ibland kan förbarma sig och njuta av trädgården i vårt ställe när restriktionerna lättar?

Plan B för vår del får bli sommar på Tjörn. Det är inte fy skam det heller och vi hade faktiskt planerat att åka hem ett par veckor tidigare än vanligt i år för att hinna med lite svensk sommar också.

Picnic på bryggan med Sus, juni 2018

Jag såg till och med fram emot det. Men det var innan det blev påtvingat. Jag tycker överhuvudtaget illa om att bli tvingad till saker. Jag sparkar reflexmässigt bakut då. Men vi har ju vår nya bod och jag traskar runt på vårt trädäck och funderar över förändringar, pillar i pallkragen, där förvånansvärt mycket av det som sattes där ifjol har överlevt den blåsiga västkustska vintern.

Bridal crown doftar himmelskt…
Fjolårs och nya investeringar…

Dessutom har jag införskaffat lite nya kryddor och sallad på Dingle, där vi hade digitalt öppet hus igår, och upptäcker till min förvåning att jag lite motvilligt ser fram emot att kunna ha lite odlingar i år.
Jag brukar inte tycka att det är någon större idé, eftersom vi ändå inte är så mycket hemma om somrarna. Kanske att jag till och med kommer att nostalginjuta av min påtvingade västkustsommar? Det är ju trots allt ett semesterparadis dit många åker om somrarna när vi väljer att åka därifrån.

Snacka om ilandsproblem, egentligen!

Det kan ändå inte hjälpas.

Sommarhågen är murvielsk, inte västkustsk. Så har det blivit.

Jag tänker på svärmor Anna-Stina när hon de sista åren av sitt liv pratade om Tjörn och hur hon lämnat en del av sitt hjärta kvar där. Hon mindes sommardagar på båten med familjen, umgänget med alla vännerna, havsbaden, turerna till fiskaren i Klåva och dagen då de låste dörren till sin tjörnska sommarstuga för sista gången.
Hon visste att hon inte skulle få se det mer. Kraften fanns inte längre kvar att resa någonstans. Det var oändligt vemodigt att bevittna men också fint, för hon hade det ju med sig, intensivt levande och minnesstarkt.

Blir det inget Murviel i sommar har jag lovat mig själv att vara glad över hur fint det är på Tjörn och tänka på hur glad Anna-Stina var att få tillbringa sina somrar här. Jag skall påminna mig om att det faktiskt är en ynnest också det att få doppa kroppen i ett svalt hav

och kanske bränna sig på en och annan manet och att när den ljusa sommarkvällen blir väl så sval dra en filt runt axlarna, huttra lite men ändå njuta av att kvällen är smällvacker och att november ännu så länge är långt borta.

Susanna i kvällssol, augusti 2019

 

Skärhamn vaknar

20 måndag Apr 2020

Posted by in huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Den är fysisk nu, saknaden. Den svider i ögonen, skruvar åt vid tinningarna, susar i öronen och manifesterar sig emellanåt som ett lätt tryck över bröstet. Ett snörp, liksom, när tankarna på mina fina handlar om hur tomt det är att inte ha planer på att träffa dem.

Där är de, några av dem, i Stockholm i april 2017. En knapp timme senare rådde totalt kaos i huvudstaden…

Det har aldrig hänt förut. I vanliga fall sätter L och jag oss med jämna mellanrum med våra respektive kalendrar för att uppdatera varandra om kommande resor. På prinsarnas väggkalender brukar det stå saker som L till Cph, E till Solna, Murviel, Dfs; det borde ha stått oslohelg, Gbg med S och E, jobbmöten, jobbresor, barnvakt, hundvakt, FF på Paradgatan, Murviel och en massa annat roligt som brukar trängas på kalenderbladen.

För all del brukar där också stå sådant som stressar och känns arbetssamt ibland men det har jag förträngt. Nu är den helt tom.

Jeg vil ud!

Jag har en wanderlust av sällan skådad dignitet.

Jag vill packa väskan, sätta mig bakom ratten och dra iväg.

Till de mina.

Till vänner.

Till Murviel.

Jag oroar mig för murvelhuset. Tänker på poolen som skulle fått en uppfräschning i vår och på köksfläkten som skulle ha levererats 21 mars. Den har inte ens lämnat huvudlagret, fick vi veta idag när vi äntligen fick tag på en faktisk person på Darty. Men det brådskar ändå inte för tillfället. Ingen får ändå åka till huset och ta emot den eller montera den.
Alla förberedelser inför sommarsäsongen som nu borde varit gjorda tänker jag på och på hur den av Benjamin och Bertrand omsorgsfullt ansade trädgården nu nog är alldeles vild och övervuxen igen.

Före ansningen…

Jag tänker att huset känner sig övergivet och inte alls förstår var vi håller hus. Att vi har gett upp om det. Det är förstås fånigt. Hus känner ingenting men de drabbas väldigt kvickt av ödehuskänsla när ingen befolkar dem. Ibland, när jag tillåter dysterheten att ta tag i mig, fantiserar jag om hur någon okänd kliver över tröskeln till huset, forcerar spindelväven och blir stående mitt i rester av det liv som inte levs där längre. Så som jag hört talas om att franska hus ibland överges när sista familjemedlemmen dör och inga arvingar finns som bryr sig om det.

Hjärnspöken överdriver för det mesta, jag vet.

Det är kanske ändå dags att be bygrannar gå och titta till huset igen, liksom att kamma till mig, skärpa mig och inse att det faktiskt bara är knappt en och en halv månad sedan jag var där.

Det känns längre sedan.

Den där overkliga, underliga känslan att det var bråttom att komma därifrån gör sig påmind, liksom insikten några dagar efter hemkomst att påskresan till Murviel inte skulle bli av. Jag tänker ofta på hur det kändes att åka därifrån då. Hur ledsen jag blir av påskbilder från tidigare år som nu dyker upp i mitt facebookflöde i en strid ström.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att det är ett slags sorgeprocess jag går igenom trots att ingen dött och ingen familjemedlem hittills drabbats. Trots att jag mitt i det kaos som omger oss känner viss trygghet. Ett lugn och ett vemod som fått mig att motvilligt stillna.

Men Skärhamn vaknar. De små säsongsbutikerna har öppnat och förbereder sig för sommarsäsong som om ingenting har hänt. Båtarna blir allt fler i småbåtshamnen och på vackra Athene rådde i helgen febril aktivitet.

Nylackade trädetaljer låg och glänste på kajen bredvid henne, ungdomar  klättrade vigt i hennes master, måsar gastade och det luktade tjära.

Filmiskt, idylliskt och välgörande framåtblickande. Förberedelser för en annan verklighet; en verklighet från förr som tränger sig på och kräver plats också i ett normalnu till synes inom räckhåll.

Så åts årets första mjukglass med lakritsströssel vid den turkosblå hamnbassängen,

vi for och köpte röd slamfärg till vår nya lilla bod och jag kröp runt och målade den i en för de här breddgraderna slösande varm sol.

En sjöbods-wannabe för utedynorna, redskap och möbler som inte gillar regn och som också den bär hopp om sommar och normalitet.

Det blir kanske en sommar på ön för första gången sedan 2011.  Den mentala förberedelsen för ett sådant scenario börjar så smått ta form i mitt huvud.

Fast samtidigt pratas det om möjlig flockimmunitet i Stockholm i maj och en återgång  till något  som kan börja likna normalitet i slutet av samma månad och hoppet väcks. Från Frankrike hörs  hur det planeras får en återgång till större frihet igen. Långsamt och försiktigt men dock.

Jag pratade med E i Oslo i eftermiddags och han frågade hur min priolista såg ut.

– Den är lätt, svarade jag. Först att träffa alla oavsett var. Kramas, prata, sitta uppe halva nätterna och bara titta på er. Beundra utsikten. Sen platsen; helst Murviel, såklart men annars Tjörn, Solna, Oslo, Göteborg, utan inbördes ordning.

Men jag skall faktiskt också se till att påminna mig om hur välgörande stillheten varit, vemodet till trots. Jag skall släppa på bromsen varligt och försiktigt. Vara tacksam för allt jag har och anstränga mig att stanna i det.
Skall jag ha rusat färdigt nu?
Om jag lyckas med det lär framgå av framtida blogginlägg.
Stay tuned!

Meditation…

Påskhelg i nådens år 2020

13 måndag Apr 2020

Posted by in Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är en märklig påsk, det här. Inte bara har vi tvingats hålla oss på svensk mark, utan vi har dessutom tillbringat större delen av den utan familj och vänner på vår ö.

Vi eldar i kaminen och njuter av vårsolen om vartannat och därmed beter sig svensk april som svensk april brukar. Det är fint att det finns någon konstant kvar, gissar jag. Våren bryr sig inte om Corona. Den är här nu. Kläder åker av och på. Jag fryser och nockas av den plötsliga värmen från solen nästan samtidigt och går jag ut i solen utan solglasögon, ser jag stjärnor efter en stund.

Den ena surdegen efter den andra i vårt hus betas av. Jag har rensat i garderoben och flyttat hyllplan och klädstänger som hamnade fel när garderobsinredningen kom på plats för tre år sedan och som jag sedan inte riktigt hittat tid för att åtgärda. Eller lust, kanske. Jag har rensat ur hundens låda och omsorgsfullt tvättat och vikt hennes skotskrutiga ”jacka” och bandanan hon var iklädd på sitt passfoto.

Den lådstädningen har fått vänta av andra skäl än att det saknats tid och/eller lust. Nu finns lilla pälsundret Kerstin och  det hjälper mot vemodet som sätter in när Wildas slitna och inte helt rena koppel, borstar, reflexer och halsband till slut fått åka ner i soptunnan.

Jag hittade annat också under mina arkeologiska utgrävningar av de skräpiga lådorna under sittbänken i hallen…

🤬😡🤯😤😖

Åt de där förbannade gnagarna kan jag ägna en bra stund med svavelosande eder. Hur de hittar in till de mest omöjliga ställen begriper jag inte. Inte förstår jag heller hur de där pyttesmå djuren kan ställa till med så mycket oreda och till och med pulvrisera metallen runt värmeljusen de hittat. Gamla synder, den här gången men så himla roligt är det inte att ständigt hitta nya ställen där de varit när vi trott att vi täppt till åtminstone några av deras infartsvägar.

Ute på vårt trädäck har L färdigställt vår bod. Eller nästan iallafall. Och i varierande väderlek. April, som sagt.

Blir himla skönt att slippa dynor och kuddar i vardagsrummet under sommarsäsongen. Det är ju där de för de mesta hamnar annars, när vädret inte beter sig som en vill att det skall göra om sommaren.

Kuddar och dynor i beredskap vid eventuell sol och tillräckliga grader, augusti 2019…

Ikväll skall jag lyssna på Macron. Jag bävar en smula inför vad han skall säga. Envist försöker jag tänka att det skall bli en murvelsommar i år också och jag hittar prylar för utemiljön som jag tror att prinsarna skulle gilla. Som en gungsäng att placera i en paviljong, till exempel!

Knyckte bilden från Hus&Hem 24 mars…

Dit kan de släpa kuddar, täcken, elefanter, valar och apor för en stunds vila mellan simturerna i poolen.

I sommar, God willing and Macron permitting…

Eller senare, om det är så det måste bli.

Jag hoppas på det första.

Annandagen fick annars innebära ett par timmars socialisering med efterlängtade. På coronaavstånd, utan kramar och med idogt handtvättande däremellan. Det var otroligt välgörande.

Imorgon väntar jobb igen. Hemifrån framför skärmen. Beslut måste fattas denna vecka om hur vi skall göra med studentfirandet om en dryg månad. Tyvärr lutar det åt att det måste ställas in och det gör mig otroligt ledsen. Beslutet sitter långt inne. Det som skulle bli det första triumfatoriska firandet med den nygamla skolans första studenter får hitta en annan form.
Med största sannolikhet.

I augusti, kanske?

Tänk om det rentav blir alldeles fantastiskt, unikt och minnesvärt just för att vi tillsammans tagit oss igenom och förbi denna den mest surrealistiska av vårar? Vi får tänka till, helt enkelt. Det måste bli bra.

Tårfyllt farväl på gamla dingleskolans sista student

Svensk skärtorsdag

09 torsdag Apr 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

Påsk på ön inleds med en insmickrande solig skärtorsdag. Ris har befjädrats, lite pliktskyldigt, vuxligt påskgodis har tagits fram och gula stearinljus har fått ersätta de ikeavita.

Lite fint, kan jag tycka, samtidigt som det grämer mig en smula att jag förra året fraktade tillbaka tuppaduken till sitt franska ursprung, eftersom vi ändå aldrig firar påsk på hemmaplan.

En SKA aldrig säga aldrig.

Tydligen.

Årets första utomhusapéro har därför något försenat avnjutits iklädd tjock ylletröja till skydd mot den svala brisen från havet.

Jag är ändå glad att det var en bris och inte en narig blåst. Det var till och med nästan njutbart.

Och det röda i glaset?

Franskt, förstås. L’Hospitalet från La Clape. Nobelvinet från för några år sedan.

Lite jobb fick det bli också. En måste göra sig förtjänt av sin apéro. Redskapsbodens alla delar har packats upp och ligger nu räknade och redo för montering bakom huset. Den skall få husera dynor och kuddar till utemöblerna, tillsammans med några redskap för skötsel av våra små odlingar. Dessutom skall den få fungera som gräns mot grannen och som hinder för vovvar och småttingar med rymmarben. Jag planerar för många besök när viruseländet lugnat ner sig, nämligen.

Imorrn sätter vi igång. Känns som en bra sysselsättning för att motverka hotande väggklättring.

Längtan och långrandig saknad

07 tisdag Apr 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Mössen har flyttat ut till sitt lantställe. Iallafall verkar de ha ledsnat på vår tvättstuga för den här gången och det är helt ok för mig. Känner mig inte övergiven. När det gäller tvättstugan bekymrar mig just nu bara det faktum att det franska tvättmedlet börjar ta slut.

En smula lappsjukt börjar det ändå bli. Jag pratar gärna och mycket. Bollar gärna ideer med likasinnade. Far iväg i tankarna och kommer tillbaka. Så iväg igen. Träffar vanligtvis med jämna mellanrum idel lika pratglada och det ger mig energi.

L är inte lika pratsam.

Vi är lite som Gubben Pettsson och katten Findus.

Jag vevar, petar, stirrar, försöker locka fram reaktioner, blir frustrerad och ger upp.

Vi är olika, helt enkelt.

Det finns något bra och fint i det. I vanliga fall. När vi är bara hänvisade till varandra, gäller det att visa hänsyn från båda håll. Vi gör det. Nästan hela tiden. Och jag är tacksam för det vi har tillsammans.

Men jag saknar mina andra sammanhang, mer och mer för varje dag. Jag vill till jobbet,

Detta bildspel kräver JavaScript.

till mamma, till prinsfamiljen och jag vill träffa Susanna och Erik, Emil och Lena. Jag vill till Murviel och till sammanhanget där. Egentligen borde jag skrota runt där nu, om det hade varit som vanligt men UD avråder från utlandsresor fram till 15 juni och Agnes Wold inskärper att utlandsresor är uteslutet sommaren 2020. Samtidigt skruvas parkbänkar bort från gator och torg i Béziers, så att inte flanörer i stipulerad frihet skall drista sig till att slå ner bakdelen utomhus. Just en sådan  åtgärd kan inte beskrivas som annat än galenskap och jag frågar mig hur lång tid det kommer att ta innan livet kan återgå till något slags normalitet igen. Påskvistelsen i Murviel har redan brunnit inne och nu hänger sommarvistelsen också den på en skör tråd.

Om jag dristar mig till att tänka på det, att försöka ta in det, blir det alldeles förfärligt (jo, jag vet; det är förfärligt bara ur en priviligerads perspektiv, förlåt), så jag väljer att tänka att det nog hinner ändra sig snart. Jag orkar inte tanken på att inte få åka till Murviel i sommar. Blir det så, tar jag det då men jag vägrar ta ut sorger i förskott. Jag vill tumla runt i det turkosblå tillsammans med prinsarna tills vi är som tre russin som aldrig vill sluta bada!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den lugna lunken på ön har dock sina fördelar och tillsammans med L ägnar jag en del av vår oväntade gemensamma lediga tid till att upptäcka delar av vår ö som vi tidigare inte sett, trots att vi haft en fot här ganska länge nu. Under söndagens upptäcktsfärd invigdes mina nya pumpstavar;

Efter en försiktig inledning på knappa 20 minuter fick jag, lätt överrumplad av effektiviteten, upp flåset en smula och det kändes i hela kroppen. Nu gäller det att stavarna inte blir stående. All tid hemma bjuder också på tid som pockar på rörelse och kroppsomsorg på ett sätt som jag inte riktigt mäktar med när jag annars flänger omkring. Eller kanske snarare inte prioriterar trots att de timslånga bilfärderna fram och tillbaka till jobbet är allt annat än välgörande för en kropp som för länge sedan ledsnat på just den sortens stillasittande.

I söndags styrde vi mot sydsidan av ön och hamnade till slut i Gamla Höviksnäs.

Vem hade väl kunnat tro att en sådan liten pärla skulle gömma sig bortom den intetsägande infarten vid Häggvallskolan! Anonyma radhusområden, som skulle kunna ligga varsomhelst i landet, övergår plötsligt i en liten marina med gammaldags bykänsla. Husen är små, lågmälda och charmiga. Här skulle jag kunna bo!

Nu har vi inga omedelbara flyttplaner men på sikt behöver vi kanske hitta något som innebär att vi inte har närmare en halvtimmes bilfärd innan vi tagit oss av ön. Från Höviksnäs syns Tjörnbron – alltså betydligt närmare det stora vägnätet och dessutom i bättre skydd från de vildaste vindarna som har den fula ovanan att med jämna mellanrum piska mot vår stackars husfasad.

Tillsvidare räcker vetskapen att vår ö bjuder på stor variation. Den är vild och skummande vacker ena dagen och ljuvligt skärgårdsidyllisk nästa.

Jag tycker om den.

Mycket.

Precis som det myllrande sociala livet i Murviel är en alldeles egen sorts lycka. Där är säsongsinvigningen satt på vänt. Där apéroskålar murvelgrannarna varandra över trädgårdsmurar och från balkonger.

I Skärhamn pågår försiktiga förberedelser inför en ny säsong; glasskiosken putsar sina fönster och ställer ut cafémöblerna,

de små butikerna har varor i skyltfönstren igen, en och annan båt har redan sjösatts och kajerna fejas för alla semesterflanörer som kanske ändå kommer att dyka upp när sommarsäsongen drar igång på riktigt.

Är vi här då? Eller har vi kunnat åka till Murviel? Håller vi sommar tillsammans med dem som är viktigare än allt annat eller klättrar vi på de fortfarande tämligen nyrenoverade väggarna i huset på ön?

Jag fortsätter kika in på Facebook då och då och tycker att tonen ändå förändrats en del. Visst osar det ibland rejält i kommentarsfälten men jag tycker att de förnuftiga inläggen vinner terräng. Alla är numer tämligen överens om att vi måste hålla oss ifrån varandra, så det är inte längre samma heta debatter kring det. Huruvida den svenska modellen är bättre eller sämre än andra länders är inte heller samma heta debatt längre.

Är det isoleringen som börjar ta ut sin rätt?

Är det otåligheten och en allt obändigare önskan om att få ge sig ut i friheten igen som mattat ilskeutbrotten?

Jag tänker på dem som stillsamt försökt göra sin röst hörd genom bruset, med påpekanden om att det inte går att hålla människor inlåsta hur länge som helst. Att det är viktigt att vidta rätt åtgärder vid rätt tidpunkt för att säkerställa uthållighet och förståelse för restriktionerna. Får de rätt nu?

Jag vet förstås inte.

Jag läste ett inlägg imorse om en ägare av franskt hus som försiktigt undrade om det är troligt att hon skulle kunna få åka ner och titta till sitt franska viste inom överskådlig framtid; kunde det månne räknas som ett giltigt skäl att åka ner? Självklart dök de där ilskna kommentarerna upp igen. Genast och meddetsamma. Hon fick höra att det var egoistiskt att ens fundera i sådana banor. Att hon skulle skärpa sig. Att hon borde fatta bättre.

Jag tyckte att svaret hon gav inte bara en gång, utan flera, var fint; hon längtar inte längre efter något som självklart finns där utan hon saknar det som en gång var och som inte längre självklart är något hon har tillgång till närhelst andan faller på.

Längtan och saknad. Besläktade, men inte riktigt synonyma.

Hon tog sig rätten att uttrycka saknad. Vi är många som kan relatera till det och det gör ingen av oss till egoister. Det får anses vara en synnerligen mänsklig egenskap att ibland kunna hänge sig åt saknad. Och att förmå uttrycka den.

Igår var en jobbdag, men nu tar jag påsklov. Jag tänker tillåta mig att sakna Murvelhuset och alla människor i och runt det

Detta bildspel kräver JavaScript.

medan påskris pyntas med fjädrar (konstgjorda, naturligtvis) och huset på ön fejas vidare på inför påsken. Om vädret tillåter kanske vi kan få till lite socialisering av något slag utomhus?

I annat fall får jag fortsätta nöja mig med umgänget på paddan och i telefonen. Inte alls lika roligt men ändå bra att det finns när inget annat går att ordna.