Författararkiv: murvielklotter

Barnbarnsapéro, kontemplation och runtlufsning

23 måndag Jul 2018

Posted by in Byliv, grand-mère, Inredning, Min franska trädgård, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

För tredje året i rad ordnades igår barnbarnapéro i murvelträdgården. Igelkotten fick som vanligt vara huvudnumret, medan årets nyhet var frusen melon på pinne; busenkelt, tokläskande, nyttigt och görgôtt! Popcornen hade strykande åtgång, liksom det bubblande iskalla vattnet.

… och 2018…

Moln svepte över eftermiddagen men det funderade vi inte så mycket på. Det var varmt men inte så tryckande och poolen myllrade av badglada barn.

Första gästerna på plats…

Vi sjöng för min och L:s guddotter Agnes, som visserligen inte var på plats, men hon fyllde tretton och fick en filmhälsning istället.

Flera nya barn har haft den goda smaken att flytta ner sina mor- och farföräldrar till Murviel, så i år var vi fler än någonsin. Två små nya stjärnor har dessutom sett dagens ljus sedan förra året men bara lilla Evy, fyra månader stor, var på plats;

Älskade prins Bror är istället i Värmland tillsammans med storebror Bertil, som blev så glad när han såg den för sommaren utlånade mormorbilen att han blev tvungen att krama den!

Bilen var visst inte alldeles ren…

Oklart dock, om det är bilen eller mormorn som är populärast…

Jag saknade förstås de egna barnbarnen, men det var härligt att lyssna på skratten och sorlet medan eftermiddagen övergick i tidig kväll och gästerna började droppa av.

Sedan puttrade jag omkring och röjde undan, glad och nöjd med dagen, innan jag sjönk ner i soffan under torgmarkisen tills natten blev alldeles svart. Då hade L för länge sedan dragit sig in i huset, bortskrämd av myggen som gladeligen mumsar på honom men som så gott som aldrig ger sig på mig.

Jag märker dem knappt.

L plågas svårt.

Idag är det molnfritt igen och åter varmare. Vi var uppe tidigt – L för att lämna Gamle Svarten till verkstan för vad vi utgår ifrån blir besked om så dyra reparationer att det inte är värt det. Jag möblerade om – eller snarare tillbaka – i blå gästrummet och fick äntligen upp disneyaffischen från akvarellmuseet i Skärhamn och de två reproducerade skolplanscherna. De fraktades ner för flera år sedan och har stått och dammat i ett hörn sedan dess. Märkligt, sådant där; det tar ju inte många minuter att få det ordnat.

Så fick också poolhuset sina gardiner. Ni vet, vita, tunna, som skall fladdra vackert i vinden. Och fladdrar gör de. Ominöst nära takfläkten, som på ett ögonblick hade kunnat trassla in de flortunna och förstöra hela härligheten om jag inte i tid insett faran och snabbt stängt av den farliga apparaten.

Jag vet inte om jag är fånig, men jag tycker att de där virrande takfläktarna är ganska läskiga. Jag ser framför mig hur ett blad eller rentav hela fläkten lossnar och orsakar stor förödelse och, gud förbjude, skadar den som råkar komma ivägen. Nu får gardinupphängningen bli skälet till att den plockas ner och istället ersätts med en golvfläkt. Det blir lugnast så.

Riskanalys gjord och förebyggande åtgärd vidtagen.

Nu kan siestan för dagen ta sin början.

Bonne journée!

Om att lufsa runt och småfixa

21 lördag Jul 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vi sov länge imorse. Klockan hann bli nästan nio innan jag sömndrucket satte fotsulorna i golvet. Numer är det ganska sent; mina långa sovmorgnar från förr har jag allt svårare att förstå. I juli, i Murviel är relativt tidig revelj en nödvändighet, om det överhuvudtaget skall bli någonting gjort. Sedan blir det för varmt.

Igår flämtade jag bara. Mådde nästan lite illa i den fuktiga hettan. Det spelade ingen roll hur mycket vatten jag drack; halsen kändes ändå som sandpapper och huvudvärken lurade bakom pannbenet. Den senare fick hållas i schack med Ipren för att inte alldeles tillåtas ta överhanden. Det bar sig inte bättre än att middagen fick inmundigas inomhus i den sköna svalkan från luftkonditioneringen.

Idag fläktar det lätt och är bara 35 grader. Himla skönt.

Det kom några lätta regndroppar igår eftermiddag medan vi hörde åskan mullra över bergen en bit bort. Men det stannade vid några stänk men innebar ändå ett väderomslag, som vi passar på att njuta av idag.

Alltså fick det bli lite bestyr på morgonen. Ett av våra allra bästa inköp de senaste åren är vår neongula kombinerade lövblås/-sug och den används flitigt. En liten halvtimme några gånger i veckan rensar grusplanen,

och den nyligen stenlagda infarten från löv och annat skräp, som stökar till och får det att se ovårdat ut. Och den behövs sannerligen. Träden är många i vår lustgård och släpper ifrån sig löv vid minsta vindpust. Löven gör sig sämre på backen än på sina grenar anser jag å det bestämdaste, så blåsen tvingas ge valuta för pengarna den kostat.

Valet av arbetsplagg var kanske inte optimalt för en sådan syssla men de där tunna klänningarna är så svala och sköna att de liksom hälls på morgonkroppen alldeles av sig själva. Det ligger överhuvudtaget ingen tankeverksamhet bakom det klädvalet.

Lövblåsning avlöstes sedan av njutningsfullt vikande och hängande av tvätt – en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Det är nästan meditativt. Tvätten doftar vind och sol och jag viker omsorgsfullt och långsamt. Hörn mot hörn, kant mot kant i snöräta högar. Ett morsarv och barndomsminne. Fast mammas högar är fortfarande nycket prydligare än mina. Mammas linneskåp är fulländning. Mitt är ganska ok.

Tillbehören vid tvätthängning är synnerligen viktiga! Helst skall de vara av gammal modell och av trä, trots att de är en smula mer opraktiska än klykor av plast. Men att vika en lakanskant över tvättlinan och fästa den med de där träklykorna, det är något alldeles speciellt. Då far tankarna. Då minns jag Emil, som nyss var här och gjorde murvelhuset vackert med sin blotta närvaro; då kan jag tänka på Susanna och hennes barndomsvänner som kommer hit i augusti och hur jag förbereder för deras ankomst.

Vi skall fylla kylskåp och skafferi och i poolhusköket är det riggat med nyordning på de numera säkrade hyllplanen. Delar av Emils köksutrustning från Heidelberg har fått flytta in här, medan resten av bohaget, som hamnade här efter hans flytt tillbaka till Sverige, skickades med transport norrut härom veckan. Uteköket skall få ny bänkskiva och ho i höst och när innertaket och belysningen fixats så är det klart. Då blir det redan ganska charmiga uteköket mer funktionellt och lättarbetat.

Ikväll skall förhängena plockas ner och få ny, rätt längd. Känns som ett lagom projekt så länge caniculen råder.

Det är dock inte bara jag som skrotar runt idag. Cikadorna har fullt sjå och på grannens tak råder febril verksamhet. Jag är inte avundsjuk på dem. De sliter där och när det är som allra varmast och jag begriper inte att de orkar. För egen del intog jag sedvanlig position i skuggan av mitt parasoll, efter att löven var blåsta, tvätten omhändertagen och poolhusköket fixat. Jag ansåg då att dagens arbetsuppgifter var avklarade. Där satt jag sedan och inväntade eventuella badsugna.

Och hon kom! Med elefanter på armpuffarna och med en mamma, en pappa och en farmor som medföljande entourage.

Sådärja. Det blev en bra dag av den här dagen också.

Om två små blåvita tröjor

19 torsdag Jul 2018

Posted by in grand-mère, La mer, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Hej Bertil och Bror – högt älskade solnaprinsar!

Ni kanske undrar hur det går med sagotröjsprojektet?

Jag kan meddela att det går bra! Mönstret växer fram i en rasande fart efter bara lite initialt felräknande. Mönsterkonstruktörens fel, naturligtvis, inte mitt (fast nu skojar jag; en skall inte skylla ifrån sig!). Uppenbarligen tänkte konstruktören att stickande mormödrar är utrustade med tålamod. Jag skall berätta en hemlighet för er; det är inte jag. Avslöja det bara inte för någon; det får vara vår väl bevarade hemlighet! Bara en och annan bloggläsare får veta.

Så mycket längtar jag efter er att jag låtsas att jag pratar med er under tiden som maska efter maska träs vidare på pinnarna. Garnet är jättemjukt – fattas bara! – och det är väldigt lättstickat.

”https://murvielklotter.com/wp-content/uploads/2018/07/img_7498.jpg”> Visjögarn från Östergötlands ullspinneri[/captio

Fina får har släppt ifrån sig lite ull till er för att ni skall få varma tröjor när sommaren är slut och det börjar sno runt husknuten igen.

Visst är det lite svårt att tänka sig? Att det blir kallt igen och att ni måste ha overaller, vantar, mössor och varma stövlar? Och varma tröjor!

De där fåren, förresten, betar som bäst gräs i Östergötland nu. Jag hoppas att inte allt gräs torkat bort för dem. De är ju värda grönt, frodigt gräs när de är så snälla och lämnar ifrån sig sin mjuka ull till er! Den där ullen, förresten, spinner de garn av på en jättegammal maskin som heter Spinning Jenny. Sådana fanns det många av på 1800-talet (så länge sen att inte ens mormor fanns!) men nu är det inte många kvar av dem. Spinneriet säger att just den maskinen är suverän när det gäller att få till ett jämnt och spänstigt ullgarn. Det verkar stämma, kan jag konstatera.

Mitt på dagen blir det lite för varmt att sticka och jag blir tvungen att bada istället, precis som för fyra år sedan, när jag stickade på en annan blå kofta. Den första som blivande mormor. Jag minns hur förväntansfull jag var, hur jag längtade och fantiserade.

rvielklotter.com/2014/09/07/om-en-ljusbla-liten-kofta/” target=”_blank” rel=”noopener”> Klicka på bilden för inlägg om den koftan!

Nu är

[/caption]Nu är ni två prinsar. Bertil, du får berätta för Bror om Murviel för det är ju bara du som varit här än så länge. Det blir härligt när ni kommer hit båda två. Det sitter jag och tänker på medan termometern tickar vidare mot 40-gradersstrecket. Jag får dricka mycket bubbelvatten för att inte få solsting. Bada ofta måste jag göra också. Det kanske du kommer att tycka om, Bror? Att bada i poolen? Jag har köpt med mig armpuffar, samma som du hade  på babysimmet i våras.

Allt är förberett, med andra ord.

Tills vi ses igen får jag nöja mig med Facetime. Häromsistens blev du ledsen, Bror, när mormor försvann från skärmen,

fast jag gissar att du snart blev glad igen när bästa brorsan Bertil gjorde roliga saker.

Och Bertil; ditt glada, underbara ansikte när du svarar att du älskar tillbaka när vi facetime-ses, får mig att genast vilja vränga av mig badkläderna och flyga till dig och Bror. Men som du vet är det en del att stå i härnere – ikväll är det en dockfest i byn som vi måste gå på, till exempel

Visjögarn från Östergötlands ullspinneri

– så jag får ägna mig åt sådant som får tankarna att flyga till Solna istället.

Som att dricka morgonkaffe i den snart utslitna koppen som er mamma gjort åt mig:

Eller som att släpa runt på sagostickningsprojektet precis överallt och tänka på hur skojigt det skulle vara att se er två prinsar bygga sandslott i strandkanten i Portiragnes,eller på den fläktande strandkanten i Les Cabanes de Fleury,

Jag tror att ni skulle tycka att det var skojigt. Och jag, jag skulle vara som allra lyckligast då! Dit åker vi när ni kommer hit nästa gång – tumme på det?

Puss på er😘

Beach hopping, åska och körförbud

18 onsdag Jul 2018

Posted by in La mer, La voiture, Utflykter, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag har denna sommar bestämt mig för att det inte duger längre att så gott som aldrig bada i ett Medelhav som ligger där alldeles nära och bara väntar på besök. Idag var det därför dags för denna sommars strand nummer två, rekommenderad av C & E och på lagom avstånd från Murviel. Den här gången gav Å och jag oss iväg direkt efter frukost och lämnade Aska hos L i murvelhuset. 

Vi for iväg till Les Cabanes de Fleury invid La Clape och alldeles där floden Aude mynnar ut i Medelhavet och sätter gränsen mot vårt departement Herault.

En lätt bris höll temperaturen i schack och det var föredömligt glest mellan parasollerna när vi kom. Vi placerade oss vid stenpiren

och låg en stund och tittade på några som fiskade med metspö en bit ut i vattnet innan vi trotsade det något svala vattnet och kastade oss ut i det blå.

Fantastiskt skönt var det där och inte alls så hett och gyttrigt som i Portiragnes härom dagen. Så vi stannade lite längre än vi först tänkt och packade ihop oss först när det var dags för lunch.

Det där med lunchställen vid havet är vanligtvis inte alldeles enkelt. Turistfällorna är många och pärlorna inte alltid så lätta att hitta. Men idag blev det fullträff också vad gäller näringintaget. Inget tillfällighet, eftersom också restaurangen var en rekommendation från bygrannar C och E.

I Cabanes finns bara en handfull matställen och det lilla fiskeläget känns befriande genuint och inte så exploaterat, trots närvaron både av en liten camping och ett område med ganska trista semesterbostäder.

Men Lou Cabanaire kan stoltsera, inte bara med en mysig uteservering, utan också med förstklassig, vänlig service och pinfärska råvaror från havet, enkelt men omsorgsfullt tillagade.

Precis ett sådant ställe, faktiskt, som jag drömskt kan fantisera om när höststormarna viner runt knuten!

Det var därför två synnerligen nöjda madamer som styrde mot Murviel igen när kråset var smörjt och eftermiddagen tog fart. Då hade det hunnit bli sådär hett igen som det alltid blir på eftermiddagarna, så vi kastade oss direkt i poolen och låg där och guppade när L kom hem från bilbesiktningen med vad som kan vara domen över död bil.

I yngre och plåtblankare dagar…

Ridå över lyckoruset från dagens utflykt, alltså.

Körförbud med omedelbar verkan och trots att jag verkligen tyckt att den börjat bete sig som ett gammalt härke och inte längre känts helt trygg att dra iväg på långresor med, så var jag inte riktigt beredd på att det skulle vara så allvarligt. Den har både servats och reparerats regelbundet men den har också under sin drygt tioåriga levnad hunnit vara med om några tämligen omilda incidenter. Men framförallt handlar körförbudet om en trolig skada vid påkörning bakifrån som ingen av oss begriper när den skall ha uppstått. Det klarnar, förhoppningsvis, men det lutar åt ännu en kapitalförstörande plåtinvestering – eller för att tala klarspråk, att införskaffa en ny voiture.

Så har det börjat åska och regna också. Fast det är allt lite mysigt där jag sitter och lyssnar på när regnet smattrar på markisen och skapar ringar i poolvattnet. Varmt, ja det är det fortfarande, så regnet känns bara välgörande.

Imorgon är, comme d’habitude, en ny dag. Skall bli spännande att se vad den bär med sig.

Social calendar, glädjefnatt och ett herrans oväder

17 tisdag Jul 2018

Posted by in Byliv, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Det är måndag och plötsligt har det gått flera dagar utan att bloggen fått sitt. I takt med avtagande snuva, har jag vågat mig ut bland allt större skaror människor. Att umgås med snorfanor, nässprayer, Ipren och allsköns andra attiraljer förknippade med förkylning, är inget jag känner att jag vill dela med mig av. Alltså har jag hållit mig på avstånd mest för att inte sprida den där farsoten. Alltså blev lappsjukan en nästan värre åkomma till slut.

Den senare har det dock råtts bot på med råge de senaste dagarna.

E kom äntligen och efter avhämtning på garen i Montpellier i onsdags, for vi vidare till Séte för en middag vid kajen. Det är gyttrigt i Séte, tycker jag. Fantastiskt vackert och riktigt ruffigt och fult om vartannat. Jag blir faktisk inte helt och hållet klok på den staden men konstaterar att en levande, myllrande hamnstad med allt vad det innebär, det är Séte och det äger ju sin alldeles egna och speciella charm. Att turister flockas där så här års är också uppenbart och vi hamnade på en av ett långt pärlband av restauranger längs med en hårt trafikerad gata vid vattnet.

Det var inte en alltigenom trevlig upplevelse och vi insåg där vi satt att om vi hört oss för innan vi åkte dit, så hade vi säkert hamnat på ett trevligare ställe. Någonstans där inte en person per restaurang avdelats för att kasta in turister.

Samtidigt tycker jag att det är ett viktigt mått på vad som gör en stad till en trevlig sådan, att du som ny besökare lätt hittar gemytet. Montpellier, av de större städerna här nere, tycker jag är en sådan stad, liksom Narbonne. Lillasyster Béziers är på god väg.

Béziers med färglada lampor istället för paraplyer i år.

Men jag har varit i Séte några gånger genom åren och egentligen ingen gång tyckt att den välkomnar, trots det fantastiska läget.

Den är liksom lite bångstyrig, nästan vrång.

Jag misstänker förstås att det gömmer sig en riktig pärla bortom de där mindre trevliga stråken. Jag hör ju en och annan vittna om det, så jag får nog ge staden fler chanser. Och förlåt alla ni som älskar Séte om jag är ute och cyklar; jag vet ju egentligen inte vad jag pratar om. Jag redogör bara för mina tidiga intryck.

Vi har också hunnit fira nationaldag, enligt vår nya bytradition hemma hos Joanne och CG, med massor med god mat, fina vänner och en sammetsljummen kväll.

Det är flera nya svenskar i byn i år och tillresta hit i en plåtis från Värmland kom Bobo och Margareta.

Dem har jag känt i evigheter.

Känns det som.

I själva verket träffades vi för första gången just i fredags men på Facebook har vi umgåtts ett tag. De hängde på till festligheterna, sov i sin plåtis utanför vårt hus och for sedan vidare norrut.

Au revoir et à bientôt!

Annars har fransk nationalism fortsatt att prägla den gångna helgen något alldeles väldigt.

På självaste nationaldagen for vi in till Béziers och tittade på årets ljusspel; i år handlar det om katharerna i Occitanie.

Spektakulärt och imponerande var det även i år och vi satt på första parkett på Le petit Montmartre på Place de la Madeleine

och kunde njuta av spektaklet utan att behöva sträcka på halsene i ett hav av ryggtavlor.

Annat var det igår; VM-final med Les Bleus var en upplevelse som hette duga! Vi for in till Beziers igen och landade på en bar invid den nyrenoverade parken vid San Jaurés. Småttingarna spelade fotboll

medan föräldrarna följde de blå hjältarna på två stora TV-skärmar. Vi såg fler ryggtavlor än avgörande passningar men det gjorde inte så mycket.

Det var fantastiskt att få vara med om denna folkfest, som förstås fortsatte natten igenom.

Fontänbad för stora och små för att fira segern!

Fast vi åkte förstås hem, först i en tutande karavan ut ur Béziers, för att sedan komma hem till Murviel, där byn dansade på gatorna.

Oh la la, en sån dag!

Vi hann med marknad i St Chinian också,

liksom en medhavd lunchmacka och havsbad i Portiragnes. Det är fantastiska stränder här men det gäller att välja rätt om en inte vill trängas. Och att komma iväg tidigt!

Efter lunch är de flesta stränderna ett enda myller och då vill jag bara därifrån, hur skönt det än är att guppa i vågorna.

Och vad kröner bättre en dag som den igår, om inte att bli väckt mitt i natten av ett hejdundrande åskväder! Det var nästan skönt med en mellandag spenderad i huset med fix och städning.

Soffgruppen som stått och väntat i ett förråd på Tjörn är äntligen på plats – bilder kommer i ett annat blogginlägg!

När kvällen kom, hade det klarnat upp och cikadorna vaknade åter till liv. Tyvärr kom också myggen, så vi kröp upp i soffan inne, tände ljus och tittade på fransk film och det är minsann inte så dumt det heller!

 

Lagom är liksom inte grejen i år

11 onsdag Jul 2018

Posted by in Byliv, Jobbinvasion, Om dagsläget, poolliv, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det fläktade till slut lite skönt under de tidiga kvällstimmarna igår och det blev lite lättare att andas. Det  var annars varmt. Riktigt varmt. Det blev lite jobbigt till slut med min rossliga hals och under eftermiddagens hundtimmar var det till slut svårt att avgöra om jag hade feber eller om det var hettan som fick omgivningarna att snurra. Termometern i trädgårdens mest skyddade hörn visade 48 grader innan kvällsbrisen kom och lättade på trycket. Så varmt var det dock inte men kvicksilvret var ändå uppe och nosade på fyrtiogradersstrecket innan solen försvann bakom grannens tak.

Isolationen bakom vår rostiga grind bröts ändå Igår och jag dristade mig iväg på en aldrig så liten utflykt. Vi for iväg till den fantastiska flodstranden vid Vieussan och badade i det strömmande svala och glasklara vattnet. Det var en näst intill religiös upplevelse! .

Så galet skönt och svalkande att det började spritta rejält i livsandarna. Här var jag i maj när Languedoc plågades av oupphörligt regn och betydligt svalare temperaturer än vad som är vanligt i maj. Kontrasten igår kunde nästan inte varit tydligare. En tröja över axlarna i maj kändes lika självklart då som det hade varit fullständigt otänkbart igår!

Lunch intogs sedan på Le Lezard bleu, där vi valde dagens matiga, vällagade och kryddiga meny.

Utsikt mot Vieussan från vårt lunchbord
… och mot floddalen

Det var en väldigt lagom utflykt för den halvkrassliga bloggaren och resten av dagen tillbringades i trädgården hemma med poolbad, sagotröjsstickning

och framemot kvällen ett aldrig så litet sippande på rosé. Med trevligt spontansällskap, kan tilläggas. Resterna av gårdagskvällens vindlande samtal över immande rosé, fick jag städa bort imorse..

Idag tog till slut det mer sociala livet fart igen. Besök av numera simkunniga barn blev det äntligen men precis när de kom, var jag tvungen att fara till Cessenon för lite konversationskurs i franska.

Det var föredömligt ordnat, måste jag säga, så det lär bli fler sådana sittningar för min del!

Fotboll med bybor på café Nouvel, med obligatorisk nationalistisk yra över Les Bleus fick avsluta kvällen;

Det fläktade lite under promenaden hem från bykrogen men det är fortfarande mycket varmt. Att sitta inne i restaurangen istället för utomhus kändes därför helt rätt, även om mysfaktorn därinne är tämligen låg. Men stämningen steg i takt med att Frankrikes chans att vinna kändes allt säkrare.

Rykten om regn på sina ställen därhemma når mig och det gör mig försiktigt glad. Ingen skadeglädje, tvärtom. Det behövs regn denna årets mest olagoma, otypiska vår och sommar både här och där. Men frågar du geologen i byn, säger hen att variationen är normal och att jorden i perioder varit skållhet och att det är ytterst lite vi kan göra för att påverka och bromsa skeenden i naturen som vi helst inte vill se. Jorden klarar sig alltid men med oss kan det gå som för dinosaurierna, oavsett vad vi gör. Eller så går det bra. Jag röstar för det sista och passar på att önska regn och gott gräs till världens alla betesdjur!

Nu skall jag försöka sova. Jag tror att det skall gå bra. Ljudet från biltutorna har stillnat och murvlarna verkar ha gått hem till sig.

Bara jag som pockar på uppmärksamhet igen…

08 söndag Jul 2018

Posted by in Min franska trädgård

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Att skriva om oväsentligheter och trivialiteter är total avkoppling och därför ett absolut behov för mig just nu – därav de dagliga inläggen. Jag passar på att be om ursäkt för bloggspammandet!

Min delvis ofrivilliga bacillisolering börjar dessutom ta ut sin rätt och lappsjukan riskerar att konkurrera ut det dimmiga snörvlandet, som förresten verkar gå åt rätt håll nu, trots allt.

Avundsjukan är en annan hotande farsot, som snart måste behandlas. Det fotbollsskrålas runtom i byarna. Det spelas musik. Det sjungs och är levnadsglatt. Det umgås.

Utan mig!

Jag sitter istället bakom min rostiga grind, med det dagliga, högljudda gnisslet i öronen i min ljuvliga trädgård och börjar tycka synd om mig själv. Lite utanför känner jag mig, rent av.

Samtidigt tvingas jag erkänna att det också är lite skönt.

Skickade kanske någon högre makt baciller på mig för att tvinga mig att tagga ner; att omfamna ensamheten en stund?

Ge tankarna fritt spelrum?

Jag vaknar tidigt varje morgon av rusningstrafiken bland fåglarna i träden utanför. Morgonluften är ljummen innanför de delvis stängda luckorna och det öppna fönstret. Jag njuter av att lyssna på när Murviel vaknar. Till och med den tilltagande trafiken ute på gatan är ok. Det är söndag och därmed ändå stillsamt i byn.

Jag började söndagen med en lugn simtur på 500 meter i morgonsvalt poolvatten. Tänkte att nu är jag nog tillräckligt frisk för lite stilla motion.

Stärkt av det tog jag mig sedan an en riktig långfrukost i skuggan på terrassen. Jag lyssnade på Katarina Wennstams sommarprat och blev arg och ledsen om vartannat, men mest tyckte jag att hon i sin frustande ilska och beslutsamhet var uppiggande bra (lyssna på det, om du inte redan gjort det!).

En bra start på dagen, helt enkelt!

Vad jag åt?

Jomen kolla bara:

Gott är bara förnamnet. Avocado och tomater med örtsalt på rostat bröd är sommarens craving! Brödet rostas för övrigt i nyligen införskaffade brödrosten – en ganska snygg en, tycker jag.

Nu har den dagliga hettan satt in och jag har placerat mig i skuggan under markisen vid poolen. Resterande pyssel får vänta till ikväll när det är svalare igen. Får nog bli ett dopp nu.

Denna dagen – ett liv

08 söndag Jul 2018

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Om en nu skall ge sig på att vara lite melkersk. Jag har hållit mig innanför min rostiga grind och i skuggan med min snuva och min skrovliga stämma idag. Jag har inte ens behövt fundera på om jag skall delta i några sociala begivenheter de senaste par dagarna; det har liksom stoppat sig själv. Nu på tredje dagens kväll – comme d’habitude – börjar jag känna mig smått otålig över den snoriga snoken och sandpappret i halsen.

Himlen i en liten flaska…

Grannar någonstans (eller är det kanske på caven i byn?) spelar ”Highway to Hell” på hög volym och jag undrar smått om de spelar den just för mig? Fast jag tror att förkylningen har peakat idag och att det vänder nu, evig optimist som jag är. Håvetet får förhoppningsvis därmed vänta.

Imorgon blir i alla händelser en stilla dag till. Lite plock och fix får det bli och det är väldigt skönt att lite i taget få ordning på sådant som pockat på uppmärksamhet sedan jag kom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till veckan kommer Bertrand och hans kompanjoner och fixar färdigt innanför grinden. Naturligtvis hade han noterat att trappan blivit alldeles fel; jag hann inte ens nämna det innan han tog upp problemet med de ojämna stegen. Stenläggaren fick för bråttom, berättade han och fadäsen skall åtgärdas i höst, när den värsta sommarhettan lagt sig.

För det är varmt nu. Cikadorna skriker fortfarande, fastän klockan är midnatt. Det betyder enligt uppgift att det är minst 27 grader. Är det svalare, tystnar de.

Aska sprang lägligt in i bild!
En del av kvällsbelysningen fixad

Fast ikväll har de som sagt sällskap av diverse byljud. Det är lördag och det festas.

Jag, däremot, skall gå och lägga mig.

Imorgon är bestämt en ny dag.