Författararkiv: murvielklotter

17 oktober

17 onsdag Okt 2018

Posted by in Familjen, Murvelhuset, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Tio år till har gått. Fyra decennier sedan  cancer tog min pappa ifrån oss. Han var nyss fyllda 53, jag 17 år och arg.

Arg på honom för att han tynade bort.

Arg på mig själv för att jag var arg och inte bara ledsen. För det var det som förväntades. Att sorg kunde ta sig uttryck i ilska förstod inte jag.

Jag visste att det gjorde pappa oändligt ledsen. Fast han förstod också; tonåringens hela omtumlande och svårbegripliga känsloregister i en situation som dessbättre inte är något som drabbar alla.

Men drabbar gör det fortfarande. Tillräckligt ofta för att en organisation som Ung cancer skall ha fullt upp med att stötta både unga med drabbade föräldrar, syskon och vänner och med att stötta de alldeles på tok för många unga som själva drabbas.

Cancern lämnade vår familj ifred i många år efter min pappas död och jag började tänka att i just vår familj var det pappa som var vår relation till den förhatliga sjukdomen.

För tio år sedan skrev jag – känslosam, ledsen och fortfarande, 30 år senare, uppfylld av den sorg varje 17 oktober lämnar mig med – det som här följer, på en tidigare blogg:

Det är ännu mörkt och jag är ensam i huset. Sover i mammas säng. Liten plötsligt. Liten och väldigt ensam och väldigt rädd. Katten har lagt sig över min hals som hon brukar när jag är hes och hostar, fastän jag just den här morgonen inte är sjuk alls. Hon är nog liten också, och rädd. Katten har kopplat på sitt fenomenala extra sinne och känner i varje pälsfiber att något är gruvligt fel. 
Det är inte första gången vi är ensamma, katten och jag; mamma och pappa har åkt iväg under stor dramatik flera gånger tidigare och de har alltid kommit tillbaka. Någon av alla hjälpsamma har buffat upp kuddarna, skakat täcket och slätat till lakanen och varsamt hjälpt pappa tillrätta i sängen igen. Att andas är oändligt svårt men med syrgasen påkopplad blir det lite lättare. Katten har varje gång lagt sig tillrätta vid hans fötter och inte vikt från hans sida annat än för en kort tur ut eller till matskålen.
Fast just denna morgon ligger hon hos mig när jag hör nyckeln i dörren till groventrén och sedan ser min systers ansikte ovanför mitt. Hon är allvarlig, vit i ansiktet och innan hon hunnit öppna munnen vet jag. Vet att det är slut. Att han inte finns mer. Jag minns inte hur jag får på mig kläderna. Minns inte hur jag hamnar i anhörigrummet på sjukhuset.
Men jag minns mamma, ihopkrupen, liten.
Hon vill inte att jag skall se honom. Vill att bilden jag skall ha kvar skall vara barnets av en älskad pappa.
Jag minns frosten på intensivt färgsprakande löv, denna höst som var ovanligt kall och skulle bjuda på snö redan till allhelgona.
Lika färgsprakande som då är de sakta döende löven utanför mitt fönster nu.
Det är vackert. Jag kan njuta av det, av livet. Må bra fastän minnet svider.
17 oktober.
Jag är alltid lite ledsen den 17 oktober.
Så har det varit i trettio år.
Älskade pappa.

Fyrtio år sedan idag. Det borde ha räckt med pappa.

För snart fem år sedan slog den dock till igen, rå, obeveklig och känslomässigt förödande.

Högteknologisk expertis tog hand om det medicinska. Rädslorna och frågorna lämnades vi med att ta hand om på egen hand. Och det är svårt att stötta den som mest behöver det när du själv försöker få ordning på reaktionerna, när ilska, geografiskt avstånd, rädslor och en tjugoårings avbrutna självständighetsblivande ställer sig i vägen. Jag önskar att jag hade klarat det bättre.

Istället fanns Ung cancer.

Andra unga som delar upplevelser med varandra och förstår det som ingen älskande anhörig kan förstå.

Som kan härbergera, stötta och trösta.

Som finns där.

Idag köper jag ett silverarmband till.

Jag köper det för att jag tänker på pappa och på den sjuttonåring jag då var och som så väldigt mycket hade behövt ett sådant stöd som det Ung cancer erbjuder.

Men jag köper det framförallt för att jag tänker på S och hennes medsystrar och -bröder som både har hjälpts och hjälper tack vare  dem. För S som nyss tagit körkort och snart fyller tjugofem.

Idag har jag stängt in mig bakom den rostiga grinden. Ätit en nyttig och evighetslång frukost, jobbat undan gamla surdegar, lufsat runt i vår stormskräpiga trädgård, lagat en lika nyttig som kryddstark middag och gett mig hän åt vemodet. Ett vilsamt vemod, trots allt.

Imorgon är jag redo för omvärlden igen. Imorgon har jag borstat av mig det tunga.

16.30 på Göteborgs Central

14 söndag Okt 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Jag är på väg till prinsarna i Solna och lämnade ön i slösande sol i förmiddags

för att sätta mig på tåget mot Stockholm. För tre och en halv timme sedan skulle det ha lämnat Götet men ett elfel vill något annat

Tåget ställdes helt sonika in och efter ändlösa köer på SJ:s servicecenter och flera fruktlösa försök att boka om, lyckades jag till slut hitta en ny resa.

Så nu väntar jag på ett tåg som skulle avgått 16.29. Tre timmar senare, alltså. Fast informationstavlan säger att det är försenat till 17.40, så vad gör man? Klämmer en vegetarisk burgare på O´Leary´s,  beställer in ett glas vitt plonk av obestämbar härkomst och väntar. Bloggar, uppenbarligen och råkar beställa in ännu ett glas av det där obestämbara. För att jag kan och för att jag inte har något bättre för mig.

På tisdag väntar Murviel och de ständigt uppdykande minnena på Facbook ger vid handen att just de där resorna är tämligen vanligt förekommande aktiviteter så här års. Om någon nu någonsin tvivlat på att det förhöll sig så…

2017 satt jag på skavstakärran söderut och avslutade kvällen på Café Nouvel med byvänner. Utomhus i ganska ljum kväll.

2016 var jag hemma på ön och följde oroligt väderrapporterna från det södra vistet. Det stormade och regnade och jag oroade mig för vattenansamlingar i källaren. Sedan dess har de stora hålen direkt ner i källaren åtgärdats tack vare Maison de deux och vattnet har vid de senaste ovädren letat sig någon annanstans. Det regnar i år också men över det har jag inte funderat så mycket.

2015 hittade jag ett gammalt vykort från grannbyn när vi röjde i huset på ön. Då hade vi nyss sålt lägenheten på sjätte våningen i Stockholm och hade framför oss flera år av renoveringar och byggbråte. Nu har vi precis tagit hand om de sista resterna och är mer eller mindre klara – om en någonsin blir det!

2014 undrade jag om oktoberovädren aviserade Armageddons ankomst medan dagarna delades mellan sjätte våningen, den lilla resursskolan i Gröndal och en alldeles färsk liten skatt, lille Bertil – älskad ögonsten och allt som är allra finast i mitt liv.

2013 var jag mellan jobb och tillbringade många oktoberdagar i Murviel. Lite stukad men lyckligt ovetande om de tvära kast som väntade mig och familjen.

Så till sist. Hösten 2012. Den allra första i huset. 14 oktober är jag nyss hemkommen från en resa tillsammans med min syster, hennes svägerska och älskade J. Mamma skulle också ha följt med men en allt ondare höft hindrade henne. Vädret var höstvackert och också denna höst var jag lyckligt ovetande om vad som väntade bara ett par månader senare. Men det är en annan historia, det också.

Sju år är det nu sedan vi såg murvelhuset första gången. Sju år av sprittande glädje, förväntan, äventyr men också av djupaste förtvivlan och sorg över att livet kastar omkull både tillit och trygghet med jämna mellanrum.

Runt mig rullar resenärer på sina väskor. Jag är i min egen värld av reminiscenser.

Det har fått tiden att gå. Jag rafsar ihop mina saker och går mot perrongen. Snart är jag kanske äntligen hos prinsarna!

Helgjobb

12 fredag Okt 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,


…betyder tidig revelj. Mycket tidigare än vad som är vanligt en alldeles ordinär lördag i slutet av september. Och fastän oändligt långa frukostar hör till en smått helig helgritual, så är det inte alldeles oävet att tvingas iväg över ön och att styra bilen mot Dingle och läsårets första öppna hus. I en formidabel soluppgång, skall tilläggas.

  • En ung besökare tröttnade på rektorns orerande…

Och tur är väl det, eftersom det varit mycket Dingle de senaste veckorna. Så mycket, faktiskt, att jag med resorna till prinsarna i Solna, med surret på modersmålsfronten och en del fix på hemmafronten inte alls hunnit med att blogga. Min adminsida vimlar därför av påbörjade utkast som hunnit bli en smula inaktuella, så nu får det bli en aldrig så liten exposé över sakernas nuvarande tillstånd istället.

Jag har haft en lugn fredag som nu börjar övergå i tidig kväll. Jag har visserligen jobbat hårt på hemmakontoret men ändå unnat mig en lång och nyttig frukost,

  • Favoritsmoothie…
  • … och hemmafrukost

Vi har fått flera nya elever på Dingle och vuxit ur kostymen. Skoj förstås, men det för med sig en del logistik. Mina närmaste påstår att jag låter lyrisk när jag berättar om Dingle och så är det nog. Det är svårt att inte falla i farstun över en liten gymnasieskola med så engagerad personal och med så mycket må-bra-vibbar som vår, trots både hårt arbete och kniven på strupen med jämna mellanrum.

Vi är gott och väl inne i ännu en höstsäsong nu. Det är mörkt på morgonen när jag rattar iväg och ordentlig skymning när jag kommer hem igen.

Om det tycker jag inte.

Men det är också brittsommarväder och häng med S;

Susanna på Redbergsberget

och det är trötta fötter efter lyckade dagar på gymnasiedagarna på Svenska mässan;

Dinglegymnasiets lilla pumpahörna på mässan

och det är både längtan efter och kärt återseende varje gång jag dundrar in hos prinsarna i Solna;

  • Bertil firar kanelbullens dag
  • Hembakt, förstås!
  • Bror tigger äpple av storebror
  • Brors nya gaddar!
  • När mamman somnar bredvid lilleman

På söndag är det dags igen. Då tågar jag till Solna innan jag ger mig av på en kort tripp till Murviel.

Hemma på ön råder numer alltmer ordning och snart, äntligen, återstår bara finliret. Den sista, riktigt stora surdegen tog vi hand om för två veckor sedan, när vi dök in i källarförrådet, städade, monterade lagerhyllor och packade upp de sista flyttkartongerna från flytten till ön för tre år sedan. Den rensningen har resulterat i behovet av ännu ett lass till tippen,

Tömda kartonger och allehanda junk blockerar tillfälligt ingången till garaget…

Rensningen bjöd också på överraskningar av allehanda slag, både av sådant som vi glömt bort att vi hade saknat och av sådant som vi helst hade sluppit upptäcka…

  • En söndertuggad och bortglömd favoritbok…
  • … och rester av små pälsförsedda marodörers bobyggariver.

När kartongerna med de söndertuggade kvarlevorna kastats ut, hittade vi vad vi tror och hoppas är marodörernas entrédörr:

Vi har sett spåren efter dem gång på gång utan att kunna förstå var någonstans de tagit sig in. Nu är entrédörren blockerad, all bråte borta och förrådet ett under av ordning och reda:

  • Före…
  • … under tiden…
  • och efter…
  • i bägge ändar av källarförrådet

Det är rent av så att det är lättare att andas för både oss och huset, så nu är vi förberedda inför nästa slask-, mörker-, storm- och innesittarsäsong. Att svänga in på vår lilla gata, se huset med solnedgången bakom och veta att vi inte längre har en lång to-do-lista att ägna helgerna åt, är inget mindre än en ordentlig lisa för själen.

Längst in i garaget står ett matbord i väntan på att få strippas ren från gammal flagnande plastfärg. Påsar med färgpigment för äggoljetempera väntar i en låda i tvättstugan på att få förvandla den bedagade skönheten till en möbel som platsar i det nyrenoverade vardagsrummet. En punkt på att-göra-listan förvisso, men i egenskap av det där eftertraktade finliret som kan vänta tills andan faller på.

Och vänta får det göra, åtminstone i några veckor, för nu skall jag som sagt ta den obligatoriska höst- och iordningställarturen till Murviel.

Snart, om ett par år, skall den där turen om hösten bli välgörande lång, är det tänkt. Det börjar bli dags – längtan måste stillas och en massa måsten är avbockade, även om några ännu återstår.

Och prinsarna?

De bor ju så att säga på vägen, om vägen tas via Skavsta. Och det gör den, alltsomoftast, eftersom det är trevligare med några nätter i min granny flat i Solna än timmar spenderade på flygplatser i väntan på anslutande flyg.

Jag borde kanske inte önska mig bättre förbindelser mellan Göteborg och Languedoc…?

I spåren efter Knud

23 söndag Sep 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

I fredags kom Knud. Vi släppte våra dingleelever tidigt, eftersom Västtrafik aviserat inställda tåg, och jag flyttade ett föräldrasamtal till biblioteket i Stenungsund för att undvika att både jag själv och dem jag skulle samtala med skulle hamna mitt i stormen.

Och visst blåste det rejält men Knud lät vänta på sig och när jag kom ut till huset på ön sken solen.

Dagen innan hade vi förberett för den vilde danskens ankomst genom att plocka in alla lösa pinaler från vårt trädäck,

bord och bänkar vände vi upp och ner för att undvika att de skulle bli vindfång,

och fredagskvällen fortskred sedan i väntan på att han skulle dyka upp. Vinden ven runt knuten, det blev nattsvart tidigt och regnet piskade mot rutan men det var inte självaste Knud. Han kom inte förrän efter midnatt men då kom han med besked. Han ruskade om det stackars huset, så att det kändes som om vi var ute på sjön. Det känns bra att hela huset är genomgånget, att fasaden är fixad och att vindskivor, takpannor och dörrar sitter där de skall. Det är inte svårt att förstå varför huset såg så gistet ut innan vi drog igång renoveringarna för tre år sedan. De hårda, salta vindarna från havet är inte att leka med!

Knud hade visserligen inga lösa pinaler att leka med men spåren efter honom är tydliga;

Saltstänkta fönster i lugnet efter stormen…

Nu är det lugnt igen. Vår unionsflagga vajar bara lätt i den lilla vind som dröjer sig kvar men temperaturen har sjunkit, utemöblerna har flyttat in i garaget för den här gången och även om det skulle bli fina dagar för små utomhusstunder, så tänker vi inte plocka fram dem igen.

Det är höst nu, utan pardon.

I Murviel är det sensommar med trettiogradig värme på dagarna. Trädgårdsmästare Bertrand skickar bilder från trädgården, där terrasseringen rensats och reparerats,

den nya stenläggningen och alla ytor rensats från skräp och löv,

och där den nya trappan rivits upp och de tre ojämna, vassa trappstegen ersatts med fyra nya och jämna;

Det känns bra, med tanke på att huset snart får gäster igen. Ett utdraget förbättringsarbete i trädgården är äntligen avslutat och vi kan bocka av ytterligare en punkt på den murvielska att-göra-listan. Vi skall ta det någorlunda lugnt det närmaste året vad gäller renoveringar och tidskrävande arbeten. Det är visserligen inte vi själva som utför arbetena men det är ändå ett pass och en viss oro för vad som händer – eller inte händer! – när vi inte är på plats. Vi skall därför ge oss själva lite sinnesro och tillåta den åderlåtna plånboken att återhämta sig, men sen är det dags för köket och det stora rummet!

Nästa höst, kanske…

Eftersäsong

16 söndag Sep 2018

Posted by in Byliv, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Det är stilla i vår trädgård. Eftersäsong. Cikadorna verkar ha sjungit färdigt för i år, trots att värmen dröjer sig kvar och himlen är lika languedocblå som vanligt.

Soluppgång från mitt sovrumsfönster…

Jag umgås, förstås, och ser till att stillheten bryts, men de där timmarna i eftermiddagssolen alldeles solokvist är fina de med. Jag badar flitigt men kan inte simma – sabla revben! – och blir en smula rastlös över att vara såpass ur slag som jag ändå är. Det är irriterande att det onda gör sig påmint så fort jag vill att kroppen skall åstadkomma något.

Men det är trots allt bara ett litet smolk; här är ljuvligt på ett helt annat sätt än vid den nästan febriga festyra som råder härnere under högsäsong.

De tidiga morgnarna är svala och när det börjar bli dags för frukost är luften ljummen i skuggan av det stora lagerträdet.

Kvällarna är ljumma de också och middagar äts med fördel utomhus.

En BBQ på Chez Amis är inte fel,

och inte heller en kväll på Café Nouvel känns bortkastad,

September är nog min favoritmånad härnere; ännu varmt men inte hett, ännu sommar men utan turisthorder, köer och hets.

Jag tog en sväng till havet och åt lunch i fredags. Restaurangen vid stranden har sin sista öppna vecka och ägarna är trötta men så väldigt vänliga. Det råder sömnig stämning, stranden är glest befolkad och speedobeklädda läderbruna män är fler än de rosabrända turisterna i hawaiimönstrade bermudashorts.

Strandliv, september 2018

Franskare, lugnare.

Och väldigt mycket trevligare.

Dessutom är havet varmt, så en badtur i det salta innan färd norrut får det kanske bli.

Om jag hinner.

Om det inte regnar.

Bloggar’ns ständiga wanderlust

13 torsdag Sep 2018

Posted by in Resor, Shopping

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Jag packar en väska igen. Ner i trunken åker sandaler och tunna sommarkläder som skall få övervintra i Murviel tillsammans med paltor som behövs för de kommande dagarna. I ögonvrån ser jag Wilda, som alltid brukade komma tassande närhelst resväskor kom fram och som efter en stunds oroligt trampande brukade ta det säkra före det osäkra och krypa ner i väskan och lägga sig till rätta.

På mina nystrukna, omsorgsfullt ihopvikta kläder, skall tilläggas. Jag brukade titta på henne, sucka lite och sedan översköljas av ordentligt dåligt samvete, eftersom hon allt som oftast fick stanna hemma hos husse medan jag flaxade iväg åt alla möjliga och omöjliga håll. Och det skall jag säga dig, kära läsare, att det finns ingen som kan se så bedrövad och förebrående ut som en raggig gammal dam som placerat sig i en resväska och som bestämt sig för att hon minsann inte har för avsikt att göra avskedet lätt.

Fast den här gången är hon inte där. Inte ens i ögonvrån. Men situationen är så starkt förknippad med henne, att jag både hör och ser henne. Hennes lilla urna står kvar i rummet där väskan ligger uppslagen. Det är den jag ser i ögonvrån. Vi har inte bestämt oss för vad vi skall göra med den ännu. Kanske är det ett sätt att ännu en liten stund hålla fast vid henne?

Istället står jag där och tittar ner i väskan, får ner sagotröjsprojektet, datorn och min iPad och när jag lyfter den, inser jag att den nog blivit i tyngsta laget. Det brukar bli så, eftersom jag tycker att det är så tråkigt att packa och därför tycker att det är en sysselsättning som endast får inkräkta på min dyrbara tid med högst en halvtimme. Och det oavsett hur mycket planering som egentligen krävs för att sådant som behöver få följa med också hamnar där i väskan.

Det straffar sig, förstås och på det skramliga tåget till Köpenhamn förbannar jag blytyngden jag en stund senare skall släpa med mig, först till flygplatshotellet och sedan till terminalen, för vidare färd till Montpellier dagen därpå. Ont i revbenen har jag också, efter en vurpa framför en av SD:s valaffischer utanför vallolkalen i söndags.

Ominösa moln ovanför vederstyggligheterna…

Jag vill tro att det var av vämjelse inför åsynen av det förargliga trynet men misstänker att det var en uppblött grushög på asfalten som blev mitt fall.

Spår av en bloggare

Jag kom snabbt på fötter igen, en smula omskakad och lite förlägen över min klumpighet, medan jag konstaterade att alla kroppsdelar verkade vara intakta och redo att assistera mig i min medborgerliga plikt.

Men kanske ändå att jag inte klarade mig alldeles helskinnad från fadäsen framför valstugan, för nu har jag ont i ett revben. Doktor G har telefonkonsulterats om det kanske trots allt skulle kunna röra sig om en aldrig så liten spricka? Jo, det är nog inte alldeles omöjligt säger hon, lite smått brydd över att behöva ge råd över telefonen till sin självdiagnosticerande mamma. Så jag petar i mig några smärtstillande, stänger väskan och släpar med mig den för vidare färd söderut.

Imorgon är det säkert inte ont längre. Det gör ju inte ens jätteont ens nu. Förresten hinner jag inte kolla upp det, eftersom är på väg till Murviel. Dit har jag längtat sedan jag senast for därifrån, så det krävs mer än en lätt ömmande bröstkorg för att jag inte skulle infinna mig där som planerat.

Som vanligt blir det en del att stå i när jag är där. Bilen, som fick körförbud i somras skall hämtas hos bilmekanikern i byn. Gamle Svarten får därmed hänga med ett tag till. Här är för övrigt ytterligare ett exempel på vilken finfin service vi får av småföretagarna i byn. Vi lämnade bilen där bara dagar innan vi skulle åka hem, eftersom den vid besiktningen fått körförbud och vi inte skulle hinna få den klar innan det var dags för oss att avsluta sommarvistelsen. Det gjorde nu ingenting, bedyrade mekanikern. Bilen fick så gärna stå hos honom tills han hade tid att ta sig an den.

Pas de problème!

Dessutom är han – naturligtvis! – kompis med killen på besiktningen, så han lovade att köra dit med bilen när den var klar och få den ombesiktigad. Nu står den därför på verkstaden, lagad, besiktigad och klar för avhämtning. Vad ger ni mig för den, va!

Det blir fint att komma ner, efter en sömnstörd natt på Quality Airport Hotel Dan i Kastrup, där jag fick rummet granne med tre hissar som brölade halva natten.

Men nu är jag på väg. Efter att sömndrucket ha stängt resväskan för tidigt ett antal gånger på hotellrummet imorse,

Saxar, hur små de än är undgår nog inte flygplatsscannern…

fick jag till slut allting på plats och kunde hasta ner till hotellets shuttlebuss för vidare .färd till flygplatsen.

Märkvärdigt att jag alltid ska lyckas glömma att packa ner någon uschlig liten pryl, nyss använd, som absolut inte får följa med i handbagaget.

Inte fick allt plats i mitt minimala handbagage heller. Jag tror alltid att det skall räcka med en något större handväska, men icke. Det fick bli en kabinväska till – jag har tappat räkningen på hur många de hunnit bli. Det har hänt förr, nämligen. Jag är månne heller inte helt ensam om sådana upptäckter; butikerna för reseparafernalia är många och strategiskt lätta att lokalisera på varje flygplats med självaktning.

Väskan känns väldigt ordentlig; en sådan som välorganiserade personer har. Den har många fack och jag arrangerar alla mina pryttlar och tänker att de skall vara lätta att snabbt fiska upp när jag behöver dem under resans gång.

Grön och praktisk!

Som tanke och dröm är det fint att ha. Verkligheten är dock grym. Jag fortsätter rota i alla de praktiska facken. Jag glömmer nämligen snabbt var någonstans var sak har sin plats.

Om avslut och nystart – min rentrée

02 söndag Sep 2018

Posted by in Familjen, huset på ön, Inredning, Jycken, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

September redan. Strumpor på fötterna och tröja på häromdagen och njutning i solen idag. Naturen har liksom börjat om här och där och sådant som normalt inte blommar så här års har fått för sig att göra det ändå. Märkligt.

Knoppar på rododendronbuskar i Kungsbacka

Idag är det en lugn och sällsynt hemmasöndag på ön i slösande varm och vindstilla sol och livsandarna återvänder där vid frukostbordet al fresco -med solrosduken som legat ihopvikt över en stol sedan i juni; vi var ju inte här när sommarsverige frustade i den vilda hettan.

September är annars nystart och första nya ylleplagget är införskaffat. Men jag lyckas inte skaka av mig det faktum att det jag haft omkring mig den senaste tiden är idel avslut, snarare än nystarter.

Av det senare finns det förstås en hel del och mycket av det är riktigt spännande. Ibland till och med onödigt spännande, om sinnesro är vad jag är ute efter.

Fast det är jag sällan på jakt efter. Det är trevligt när det händer saker.

Men kanske ändå att jag börjar fundera på hur jag skall åstadkomma lite stillhet runt omkring mig. Morgonens vindstilla lugn är mer välgörande än vad jag lyckas komma ihåg när vardagen virvlar runt med mig.

Alla avsluten påminner mig också om att jag hela tiden riskerar att springa ifrån viktiga saker. Relationerna och alla älsklingar som är så viktiga för mig. Prinsarna i Solna prioriteras alltid. Att vara med dem gör gott och mitt fokus har ingen som helst möjlighet att då vara någon annanstans än hos dem. Med det är jag nöjd. Det är som det skall.

Att bli väckt av Facetime med de där två leende vackra får endorfinerna att gå i spinn:

Det blir bra söndagar av sånt!

På lilla vovven tänker jag alltmer och jag drabbas varje gång hon dyker upp i tankarna av dåligt samvete för alla de gånger jag lämnade henne med bedjande ögon bakom ytterdörren, när jag for iväg åt än det ena, än det andra hållet.r

Nu finns hon inte mer och det är tomt. Ute på altanen ser jag henne liksom i ögonvrån när hon för några sekunder känns kusligt närvarande.

Sista dagen…

Sedan är hon borta igen och jag är både glad över det korta besöket och vemodig över att ögonblicket var så flyktigt. Det är fint att tänka på henne och hur självklar hon varit i våra liv under så lång tid.

Jag önskar att jag kunde omfamna och njuta av den härliga hösten fullt ut, men det är för mycket vemod förknippat med den årstiden för min del. Vemodet drabbar mig varje höst. Inte så att det förlamar eller hindrar mig från att också vara glad men träden som börjar skifta i gult och luften som blir så där hög och klar har jag i fyrtio år förknippat med min pappas sista förtvivlade dagar innan sjukdomen till sist tog honom.

Livsviljan var obruten men slutet obönhörligt.

Han var bara femtiotre. Jag var sjutton och rasande arg.

Pappa gör sig alltid mer påmind om hösten och bland minnen jag helst inte vill ha, ser jag honom som han var när jag var liten och pappa var tryggast i hela världen.

Nåja, jag låter tankarna dra iväg över tangentbordet. Jag har hamnat i den sköna rottingfåtöljen på terrassen,

Avkoppling…

efter att ha staplat ved och skurat trappa.

En sväng med snabeldraken i hallen blev det också för att bereda plats för Anna-Stinas vackra hallmatta, som nu får ta plats innanför vår ytterdörr istället.

Höst, förändring, avslut och nystart. Det finns något vackert i det. Trots allt.

Om hantverkare – känsliga läsare varnas för långt inlägg

18 lördag Aug 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Hantverkare, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag skall drista mig till att berätta lite om våra hantverkarkontakter genom åren. De har hunnit bli ganska många, nämligen. Jag blottar kanske strupen en aning; sticker fram hakan och kanske, men förhoppningsvis inte, riskerar jag att trampa på en och annan tå.

Det är förstås inte meningen, för låt mig börja med att inskärpa att jag med bara få undantag inte hyser något annat än beundran för skickligheten, slitet och beslutsamheten våra hantverkare visar. Vi har anlitat både svenska, engelska, irländska och franska hantverkare och jag vågar, efter dryga sex år med vårt maison secondaire, påstå att det finns vissa distinkta skillnader. Ibland med fördel Frankrike, andra gånger med fördel hantverkande expatrioter.

De första åren som nybliven ägare av gammalt franskt vinbondehus med tillhörande trädgård, var jag helt beroende av min fransktalande bättre hälft i kontakterna med de franska hantverkare från byn, som vi vinnlade oss om att gynna. Vänliga, professionella och alltid noga med offerterna och att hålla överenskomna slutdatum för färdigställande. Dessutom var de snabbt på plats och gjorde vad de skulle.

Offerten – devisen – är helig.

Det blev vi inte minst varse när takläggare Campo tog sig an vårt läckande tak och tvingades forsla bort dryga 16 ton oväntad betong under takkuporna. Det blev ett betydligt tyngre och mer tidskrävande arbete än vad som förväntats men både devis och överenskommet slutdatum gällde. Inga överraskande nya utgifter för oss, alltså, vilket vi förstås var glada för, eftersom det läckande taket redan hunnit äta upp större delen av vår optimistiskt planerade renoveringsbudget.

Takläggare Campo i farten i maj 2013

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så naiva vi var!

200.000 var avsatt för smärre förbättringsarbeten och en köksrenovering, som fortfarande inte hamnat högst upp på prioriteringslistan. Det räckte till ett nytt tak, ett poolskydd och lite trädgårdsgrus. Har du följt mig ett tag, så vet du att vi gjort betydligt mer än så. Och att kostnaderna därmed för länge sedan spräckt vår första optimistiska budget, tja, det är kanske inte så svårt att räkna ut!

Vi har bara en negativ erfarenhet av lokala hantverkare och det handlade mer om språkförbistring blandat med en saltad räkning, där en svensk kontakt var inblandad. Tråkigt, men en viktig erfarenhet för oss, som sedan dess varit nogrannare med vilka vi anlitar. Fast det där är förstås sedan länge preskriberat och eftersom jag vägrar att tro något annat än att de flesta vill väl, så väljer jag att tro att den jag då kände mig lurad av, själv var offer för olyckliga omständigheter.

Nåväl. Tydlighet, effektivitet och trygghet i kontakterna; fördel Frankrike!

En skrämmande upplevelse senare, då jag med viss förvärvad kunskap i det ädla tungomålet, blir vittne till hur den inkallade snickaren diskuterar fördelen med nya fönster i PVC med den i just detta fall sämre hälften, ser jag, liksom i grötig slowmotion, hur sagda hälft nickar instämmande till förslaget att byta ut de vackra gamla fönstren mot nya, praktiska i PVC. Jag ser framför mig hur vederstyggligheterna fyller hålen efter de en gång så vackra, och berövar vårt själfulla hus all charm.

Så jag skriker högt ett hest Non! och lyckas på något sätt med min bristfälliga franska kombinerat med galet viftande armar förklara att sådana dumheter naturligtvis aldrig kan komma på fråga. De båda herrarna ger varandra menande blickar och ler överseende. Jag kokar av helig byggnadsvårdsvrede. Byta ut de gamla fönstren?!? Complètement fou!

Det är då som räddningen uppenbarar sig i form av ett nedrest svenskt par, som kastat ankar och modigt fyllt ett hästsläp med sitt pick, pack och dotter för att börja om på nytt i Languedoc. Jag behöver inte ens förklara. De förstår precis. Några månader senare sitter de gamla fönstren åter stolt på sin plats, vackert languedocgröna och omisskännligt doftande av linoljefärg.

September 2016

Fördel Sverige, alltså! Ingen språkförbistring, samma vurm för det gamla och en gemensam våglängd att utgå ifrån.

Sedan dess har det där svenska paret – Maison de deux, om någon missat det – tagit sig an flera andra stora som små projekt hos oss. Till stor belåtenhet, skall sägas.

Irländska Lisa och hennes engelske man Gary har fixat med vår el och med rörmokeri. Garys kompis har installerat en ny clim och med hjälp av en svensk bygranne har vi fått en poolvärmepump på plats.

Allt, återigen, till full belåtenhet.

Lokale smeden Laurent har fixat fina räcken,

Oktober 2013
Välbehövlig ledstång längs med innertrappan
Nya räcken 2013
Räcke till innetrappan

lokale snickaren Loubet hjälpte oss alldeles i början med vår ytterdörr

Och så till sist, men definitivt inte minst; Bertrand, vår allvarlige, vänlige, envist och hårt arbetande trädgårdsmästare och hans kompanjon Benjamin! Hur hade det sett ut utan dem?!? Det senaste projektet, stenläggningen innanför grinden, är ordentligt på plats och betald och vi är så nöjda!

Men trots att vi både ser och uppskattar hantverksskickligheten hos samtliga, så gnisslar det en aning ibland.

Av olika skäl.

När de gäller våra franska hanverkare så har det varit en ibland något dyrköpt erfarenhet att precis varenda liten detalj måste specificeras i devisen om det skall bli gjort. Jag förstår varför. Devisen är bindande och prisofferten gäller just det beskrivna. Det är tryggt för både kund och utförare men det gäller att tänka till.

Och hur är det med våra expatriotiska hantverkare?

Jo, så här tänker jag; det är så smidigt att kommunicera med dem, inte bara för mig, som fortfarande har bristande kommunikativa skills i franska, utan också på grund av de olika förutsättningar som icke-franska och lokala hantverkare har att förhålla sig till. De lokala är väletablerade. De har många gånger ärvt verksamheten av tidigare generationer. De har ett fungerande nätverk och skyddsnät och de navigerar i kända vatten. Tillvaron står inte och faller med  med nästa uppdrag på samma sätt som för dem som försöker nyetablera sig. Ganska självklart, egentligen.

För mig som kund får det senare konsekvenser.

De duktiga svenska, irländska och engelska hantverkarna är hett eftertraktade. De flesta av dem får mer jobb än vad de klarar av att tacka ja till. Men att tacka nej innebär förstås alltid en risk att gå miste om ett viktigt uppdrag och därför blir ofta beskeden vid en förfrågan något svävande.

Jovisst kan de göra jobbet, fast inte precis nu.

Så jag väntar tålmodigt på att de skall ha tid att ta sig an murvelhuset och att de där sista detaljerna skall bli åtgärdade. Ofta får jag vänta ganska länge. Fast jo, jag förstår vad det är som händer och jag respekterar det, men jag skulle ljuga om jag inte också berättade att en viss frustration smyger sig på.

Jag önskar mig flera klara och koncisa nej.

– Tyvärr, jag är fullbokad till mars 2019.

Eller:

– Nä, kom igen om tre år.

Då kan jag leta vidare och förhoppningsvis hitta en annan hantverkare som har tid för det som brådskar mest. Det som är mindre bråttom kan då planeras in vid ett senare tillfälle.

Efter fyra veckors väntan på svar från expatriotisk elektriker, till exempel, hittade jag till slut ett annat alternativ. Ett lokalt franskt alternativ (tack Lena M för tipset!).

Han kom efter en vecka. Devisen hade vi då redan fått.

Han var oklanderligt klädd, så väldigt artigt fransk och han slet i den nära fyrtiogradiga värmen medan jag hällde i honom den ena kylda vattenflaskan efter den andra.

Patrick fixar trappbelysningen

Nu lyser det vackert i trädgården igen och plånboken, ja den hämtade sig snabbt.

2-1 till Frankrike, därmed.

Så vad blir slutsatsen?

Med våra franska hantverkare vet vi vad det kostar och med få undantag vet vi också när det skall vara klart. Det är viktigt rent juridiskt för dem att hålla vad de lovar. Språk- och kulturförbistringen innebär ibland att det inte riktigt blir som vi tänkt oss, så noggrannhet vid beställningen av arbetet är A och O.

Med de svenska/engelska kan jag bolla idéer och låta projektet växa fram efter hand. Resultatet hamnar oftare närmare vad jag ursprungligen tänkt mig. Byggnadsvård är ett välkänt begrepp för expatrioterna, medan fransmännen mer tänker function over fashion. Oftast, iallafall.

Ergo:

Vi behöver använda oss av såväl inhemska som invandrade krafter. Uppgiftens karaktär får avgöra.

Om jag får önska mig något, så vore det is i magen hos dem som kämpar med att etablera sig härnere. Lättare sagt än gjort, jag vet, när utgifterna tenderar att bli fler än inkomsterna.

Men jag vill slippa tjata.

Jag vill slippa irritationen.

Jag vill slippa fundera över hur jag kunde ha agerat annorlunda.

Jag vill ha klara papper och deadlines som respekteras.

Lever jag alltid själv som jag försöker lära? Verkligen inte, men kanske just därför blir den där överblickbarheten så viktig för mig.

Till syvende och sidst handlar det dessutom om att kunna planera utgifterna så långt det är möjligt. Att sprida dem och få kontroll över när respektive räkning skall betalas.

Har du orkat läsa ända hit, är du beundransvärd! Det blir lätt så när det skall bokslutas över allt arbete vi låtit göra i murvelhuset. Efter tre års ständiga renoveringar, både i Murviel och på Tjörn börjar jag bli luttrad. Mitt råd till våra hantverkare, om jag nu skulle drista mig till ett sådant, är att alltid kommunicera, alltid tala om när något verkar dra åt fel håll och, framförallt; säg nej när arbetena hopar sig.

Ett nej är betydligt lättare att förhålla sig till än ett nja, kanske.

Så ibland kommer vår Agent General med verktyg i högsta hugg och fixar dörrar som lossnat och annat småfix som annars har en tendens att inte bli gjort. För det är vi evigt tacksamma, förstås!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det gamla vinbondehuset på krigshjältens gata kräver sin man – och kvinna – det vet vi nu. Och det kräver förtroendefulla samarbeten med hantverkare. Någon raljerande languedocsk motsvarighet till en klagande Peter Mayle vill jag trots allt inte vara.