Jag vaknade klockan nio idag, drog lilla hunden intill mig och somnade om. Tre galet intensiva veckor i Växjö är avklarade och jag känner inte tröttheten förrän huvudet landar på kudden i min egna säng i Tjuvkil. Jag får en och annan orolig kommentar om mitt beteende och det är säkert befogat. Jag måste bromsa in fullständigt när helgen kommer och vifta bort alla tankar på måsten, annars håller det inte. Uppdraget i Växjö är visserligen krävande och jag har en del jobb med både det egna lilla fjärrundervisningsföretaget och med naturbruksskolorna men det är hanterbart. Långa resor däremot, vet jag sedan länge är något att se upp med. Alltså följer L med ibland som chaufför och stödtrupp tillsammans med hunden.

Då kan jag sjunka ner i passagerarsätet, dra en tröja över mig och somna. Helger som följer på veckor i sällskap av stödtruppen, är därför av ett helt annat och piggare slag.

Snart stundar en helg i Donegal på Irland och därifrån flyger vi sedan ner till Murviel tillsammans med en av barnbarnsfamiljerna. Det har varit planerat länge och långt innan jag tackade ja till Växjöuppdraget, som inte hade blivit av om det hade inneburit att jag blivit tvungen att avstå från veckorna i Murviel. Jag är betydligt bättre på att villkora och ställa krav innan jag tackar ja till sådant som är jobbrelaterat nu, än vad jag var när jag var yngre. Det är sällan det är problem att ställa rimliga krav och jag önskar att jag hade förstått det tidigare. Det hade besparat mig mycket. Nu hägrar de där murvielveckorna och det är nog faktiskt så att de är avgörande för att jag skall orka fullfölja höstens uppdrag.

I Murviel skall vi småfixa och åka på utflykter. Jag skall läsa sagor, natta och morgonmysa på terrassen under solseglet som Dan Poltrago satte upp i somras.

Dan och Camilla på Villa Fondanten får mig att återuppleva de där första årens eufori över vårt murvelhus. Jag följer dem på deras instakonto, ler igenkännande när bilder på frukostar, ostbrickor, vyer över byn från ett vackert fönster och på utflykter läggs upp och kompletteras med drömska texter om den fortfarande nya frankofila tillvaron. Igenkänningsfaktorn är hög men jag konstaterar också att de där två har en entreprenörsanda som jag bara kan drömma om och deras franska äventyr kommer att fortsätta att vara av ett annat slag än vår. Inspirerande så det förslår är det och deras närvaro i den svenska kontingenten i Languedoc har på kort tid etablerats med en imponerande självklarhet.

Camilla och Dan är inte ensamma om att ta plats. Languedoc är poppis och det yngre gänget influerar och lockar allt fler att upptäcka vårt favorithörn av Frankrike. Jag följer flera av dem, om än sporadiskt och de börjar bli så många att de är svåra att hålla isär. Kontona har namn som är till förvillelse lika och alla har det gemensamt att de bevisar att det går alldeles utmärkt att älska ett gammalt hus. Skavankerna är bara charmiga och de näst intill oöverstigliga renoveringsbehoven blundas det för.
Tänk om de visste hur djupa hål i plånboken de där stenälsklingarna kommer att gräva, tänker jag. Och tänk om de visste just hur djup kärleken kan bli och hur många sätt att finansiera dyrbara reparationer de kommer att komma på, tänker jag vidare. För de misslyckade köpen verkar vara försvinnande få eller så omskrivs de inte, så ivrigt upptagna som vi är att bara berätta om de gyllene stunderna.

Men även om också jag genom alla år valt att fokusera på drömskt klotter, så kanske vi alla ändå har ett ansvar att berätta vad loppor, läckor, råttor, fallande fönsterluckor, vild växtlighet och flagande färg gör med ens ekvilibrium?

Jag vet inte om jag hade velat veta; om jag hade velat ruckas i mitt tillstånd av totalt rosenskimmer inför det gamla bedagade murvelhuset?
Några försökte men jag höll det ifrån mig. Jag tror att det var bra att jag stannade kvar i lyckoruset och därmed i min övertygelse om husets alla förtjänster stod bättre rustad när verkligheten började göra sig påmind. Många delade glada minnen bildar en alldeles utmärkt sköld när olyckor ställer sig på rad och hotar att tippa alltihop.

Murvelhuset har blivit småttingars. Det vill jag för allt i världen inte ta ifrån dem.