Kategoriarkiv: distansjobb

Arbete på hemmaplan idag – i dubbel bemärkelse

26 torsdag Okt 2017

Posted by in distansjobb, Hantverkare, huset på ön, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

En hel, ljuvlig dag i hemmakontoret på Tjörn lider mot sitt slut. Hunden har assisterat mig på bästa sätt och i solen utanför köksfönstret har det sedan länge planerade utomhusarbetet tagit fart. Tre skickliga hantverkare går systematiskt tillväga och på två dagar har de hunnit längre an vad jag någonsin kunnat tänka mig.

Den sorgliga lilla gräsplätt som i två år fått agera parkeringsplats är nu ett minne blott,

Gräsplätten i vinterskrud, januari 2016

Istället är där förberett för stenläggning,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och vi kan se fram emot en vinter där varken lera eller dött gräs följer med in i bilen när husets invånare i mörker, vind på tvären och i piskande regn – oftare än vad som kan anses acceptabelt – ger sig iväg till sina respektive jobb tidigt om morgonen. Lättare att skotta blir det också, de gånger regnet bestämmer sig för virvla in från havet i kristalliserad form.

Entrétrappan är på god väg att inta sin ursprungliga plats,

fastän den här gången blir den bredare, får en avsats efter halva vägen och blir därmed lite flackare och vi får en mer tillgänglig väg in i huset. De gamla altanräckena har gjort sitt,

och vår utemiljö är just nu inte särskilt barnbarnsvänlig…

Inte bidrar jag med något av det arbetet. Istället har det varit fjärrkonferens och förberedelser inför den mycket nära förestående starten av Kennaris fjärrundervisning i dari tillsammans fantastiska Z. Det är galet roligt och inte så lite nervöst. Tekniken är på plats och vad gäller handhavandet av densamma, så pågår intensiv träning för att få det automatiserat. Allt det där andra som jag inbillar mig att jag skall hinna med när jag jobbar hemifrån har däremot blivit sorgligen eftersatt. Inte har jag hängt någon tvätt, dammsugit eller lagat smarrig lunch åt mig och inte har jag påbörjat röjning i källaren som pausunderhållning. Så nu är det dags för det senare innan solen försvinner ner i havet. Släpkärran är på plats och morgondagens tur till tippen är inplanerad. Inget att be på. Bara att sätta igång.

Avslutar med en bild som Maison de deux skickade på poolhusdörrarna som snart är klara.

Vi håller folk sysselsatta ett tag till, minsann.

Paus från svenskt höstrusk

13 fredag Okt 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, grand-mère, huset på ön, Jycken, poolliv, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Nu bär det snart av igen. Mot några dagars paus från höstkylan som oåterkalleligen fått fäste. Ner till Murvelhuset för att lite ordentligare städa undan den gångna säsongen, för att slipa och måla det regnsaboterade utebordet,

Inte toppen…

packa ihop och skydda madrasser och kuddar som bjudit på mjuka latmaskplatser i solen och för att diskutera fortsatta arbeten i trädgården och huset med våra fabulösa hantverkare. Och för att förhoppningsvis få njuta av lite sydfransk variant av höstsol och kanske få till ytterligare några längder i det turkosa innan jag drar över vintertäcket och stänger ner badparadiset för i år. Den har för övrigt fått ett nytt namn, vår pöl; Linus och Moa har varit snälla och passat pölen den senaste veckan och enligt uppgifter från säker källa har inlärningskurvan vad gäller simkunnighet varit hög. Låt mig presentera Simskolan Blåvalen och de målmedvetna adepterna:

Linus och…

… Moa, fotograferade av päronen

Ingen ny resa ner efter denna är inplanerad på hitsidan om nyåret och det är alltid en smula trist. Men det är mycket annat som pockar på min uppmärksamhet nu och det blir dessutom  till slut för jobbigt att flänga för mycket fram och tillbaka, hur mycket jag än längtar. Och hunden får klåda av stress över mitt flängande, så nu har hon satt ner tassen och då är det allvar!

Till Solna kommer dessutom snart en liten lillebror och honom måste jag snusa på. Storebror Bertil och jag skall unna oss en höstlovsresa med tåg till Göteborg och besök på Alfons Åberg hus, fika på konditori och spårvagnstester. Kanske tar vi in på hotell och beställer rum högt upp, så att vi måste åka hiss också. Flera gånger, dessutom.

Och huset på ön… Nästa månadsskifte är det dags för vardagsrummet, sedan är de invändiga renoveringarna klara. Ungefär samtidigt drar fixet med altanen och stenläggningen av bilplatsen igång,

innan vi sätter punkt för de stora arbeten vi planerade för när vi flyttade västerut för drygt två år sedan. Det skall bli väldigt skönt när det är klart.

Så jobbar jag också, förstås. Både på den lilla gymnasieskolan och på distans från ön eller från solnakontoret, som Bertil i sin oerhörda godhet upplåter åt sin mormor.

Jag har för första gången någonsin känt stress över en förestående resa till Murviel men nu känns det bra. Axlarna börja trilla ner, det är ordnat för hunden och nästa veckas distansarbete är planerat. Imorgon blir det ännu en tidig morgon för att med tåg ta mig till Stockholm för vidare färd mot Skavsta men kvällen är fin, räkmackan uppäten och det är skönt med några lugna kvällstimmar hemma innan avfärd. På näthinnan dröjer sig vyn från morgonens promenad med hunden kvar…

Det är bedövande vackert på Tjörn, oavsett temperatur, väder och årstid.

När det är dags för en ny instruktionsbok

02 onsdag Aug 2017

Posted by in distansjobb, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Det händer saker i murvelhuset
Det har länge varit dags för en tredje upplaga av murvelhusets instruktionsbok,

Gamla upplagan från 2012…

och nu är den snart klar. Förslagen på utflyktsmål är efter sex säsonger betydligt fler än i den tidiga upplagan, restaurangtipsen har fått ett eget uppslag och det vi varnade för sommaren 2012 är faror som nu till största delen är undanröjda.
Stentrappan inne i huset har fått räcken,

Inaktuella varningar för obefintliga eller vingliga räcken

den smala trappavsatsen utanför köket har bytts ut mot en rejäl altan med barnsäkra räcken och låsbara grindar,

Före…
under…
och efter

och runt poolen hindrar numera staket med lika barnsäkra trycken de minsta från att i ett obevakat ögonblick smita in och trilla ner i det turkosa.

De hala plattorna vid poolen har täckts med en halksäker matta och det finns flera skuggiga platser undan den fantastiska, men ack så lömska solen.

Före…
…efter

Inte behöver heller gästerna bekymra sig om toaflottörer som kalkar igen eller köksmaskiner som trilskas, eftersom allt inkommande vatten mjukgörs i två adoussiseurer.

Inaktuell information i instruktionsboken…

Inget mer krångel med kalkkrånglande flottörer…

Poolen värms numera upp när det behövs,

huset kyls – eller värms! – av en ny klimatanläggning och nya förvaringssystem håller bättre ordning på prylarna.

Det är nyttigt att jobba fram den där nya upplagan. Jag inser att vi ändå åstadkommit en hel del under åren här. Det har främst handlat om att göra vårt sommarparadis säkrare och mer praktiskt, medan finliret har fått vänta.

Nu är det därför dags för köket. Vi har lappat och lagat utan att någonsin bli nöjda och det har fortsatt att vara trångt och tungjobbat. Vi är nästan alltid många här och det krävs resurser av helt andra slag för att det skall vara lustfyllt att arbeta i det lappade köket. Tänk sådan tur då att en har en fantastisk dotter som jobbat som köksplanerare på IKEA. Hon har ritat, lyssnat, själv testat, ritat om och lyssnat igen och till slut har vi vad vi tror är en hållbar plan. Jag har förstås själv hunnit tänka några varv genom åren och vet vad jag vill ha. Jag – eller snarare vi – vet också vad vi inte vill ha.

Det blir ingen stor, vräkig, lyxig spis, till exempel. En sådan tar för mycket plats och vi skulle behöva offra för mycket bänkyta för att få plats med en sådan pjäs.

Ett hörnkylskåp får det bli istället för det skafferi jag velat ha sedan jag första gången började längta efter ett liv i hus när barnen var små. Det kostar en rejäl slant men kommer att förenkla förvaringslivet högst väsentligt.

Smidig, enkel och rymlig sopsortering skall vi också ha istället för stökiga kassar invid ytterdörren. Och en liten vinkyl. Men ingen inbyggd espressomaskin och bara en liten fryslåda till glassen och kylklamparna. Öppna vägghyllor istället för väggskåp, eftersom ingen vägg är rak, och en annan plats för matbordet än nu. Just den lilla inredningsdetaljen föreslog min syster när hon var här för snart fem år sedan. Då skakade jag på huvudet men nu ser jag vad hon menade och det blir bra.

Inte fort och fel utan oändligt långsamt men förhoppningsvis alldeles rätt. Till nästa sommar skall köket helst vara klart och jag vill göra en del av det själv tillsammans med min kökssmarta dotter. Om hon hinner. Om jag hinner. Om vi hinner samtidigt.

Tankarna har fått fritt spelrum. Jag är ensam i huset för första gången sedan jag kom ner i slutet på juni. Jag tvättar, plockar, röjer, städar och ser. Ser allt det där jag vill göra och kanske borde ha gjort redan. Men sommaren har fyllt huset med människor jag tycker om och andra saker har varit så oändligt mycket viktigare än husfix och renoveringar. Det är en hel vecka sedan lilla B åkte hem och mina gamla kolleger, som varit här den senaste veckan, är tillbaka i Sverige igen. Jag har tryckt i mig lite för mycket av den turkiska pepparn som lämnades kvar och väntar på att tvättmaskinen skall ha centrifugerat klart så att jag kan ta med nästa omgång till den nya snitsiga torkvindan.

Ett klitet knyck i snöret, så åker den upp och drar tillbaka sagda snöre…
… och när den skall ner igen är det lika smidigt och linorna skyddas från smuts. Perfekt!

Imorgon är en ny dag med tidig revelj och några timmars arbete innan jag kan murvla mig en sista vända. Sommarsäsongen 2017 är snart över också för min del och vemodet riskerar att parkera sig om det inte vore för allt det som är sverigehemma, hemtamt, fint och nödvändigt.

Säsongen smyger igång

02 söndag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Murvelhuset, poolliv, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

I förrgår kväll kröp jag in under duntäcket och somnade till ett mjukt strilande regn utanför ett sovrumsfönster på glänt. Ett sommarregn allra sista kvällen i mars och sista natten i murvelhuset. Nu var det inte särskilt svårt att åka härifrån den här gången, eftersom vi åker tillbaka igen om bara en vecka. Anledningen till detta hattande fram och tillbaka för min del är den bästa tänkbara. Han heter Bertil och nästa vecka har han och jag ett antal inbokade viktiga möten.

L:s blixtvisit passade bra med ett parisiskt jobbmöte,

The Laird of the Manor has landed…

och tanken var att vi skulle få till ett möte med banken i byn. Så blev det nu inte, för banken hade datastrul. L hängde inte läpp för det, utan njöt istället av aprés travail på D’Oc d’Or följt av ostron- och musselslurp hos K och M.

Après travail hos Rolle & Therese på D’Oc D’Or
Ostronöppning och musseltvätt
Middag al fresco med murvielslottet i fonden
Musslor i keramik från Solhem i Bohuslän

Jag har smugit igång säsongen,

Tidig morgon i trädgården

städat poolhuset,

Högtryck och
fransk savon noir fixar bort vintersmutsen

och sanerat ett kylskåp som svämmat över av smällt glass. Med spänning har jag följt poolens stigande temperatur,

Onsdag morgon…
…torsdag lunch
…lördag eftermiddag

jobbat ivrigt och entusiastiskt med spännade projekt i utekontoret på terrassen,

och kisat mot solen och det glittrande vattnet med datorn i knäet under några sköna eftermiddagstimmar.

Man skulle kanske kunna tro att det inte skulle vara särskilt effektivt men det är precis tvärtom; det går som en dans och jag får mycket gjort.

Innan vi lämnade huset – den här gången utan att stänga alla fönsterluckorna! – stoppade jag tårna i poolvattnet och kunde konstatera att 24 grader räcker för badkrukan, så hela min lekamen doppades i det turkosblå. Vädret var inte det allra bästa, utan som en sådan där typisk svensk sommardag när molnen envisas med att parkera sig framför solen vid helt fel tillfällen. Med knottror i skinnet som följd.

Fast i vattnet var det fantastiskt skönt; mjukt, ljummet och uppfriskande på samma gång och att vara tvungen att kliva upp kändes bra onödigt.

Om en dryg vecka plaskar jag inte omkring där ensam, utan får njuta av formidabelt sällskap. Sisten i är en… badkruka!

Skytteltrafik

22 onsdag Mar 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Familjen, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är dags för Stockholm igen – min gamla hemstad lockar och drar, trots naturen, vinden, frihetskänslan och det friska på Tjörn. Den här gången får jag inte ens träffa Bertil, som har åkt till fjälls för att hänga med sina fina farföräldrar. Lyckost dem, tänker jag, samtidigt som jag tänker på hur väl förspänt lilla B har det med så många vuxna omkring sig som tycker att det inte finns någon stund som är bättre eller viktigare än den som tillbringas med just honom. Jag tycker mig se i hans ögon att han vet att han är viktig.

Viktigast. Tillsammans med några älsklingar till.

Istället bor jag på hotell i gamla PUB-huset vid Hötorget.

Scandic Haymarket heter det, lika anglofilt som alltfler etablissemang i vårt avlånga land. Trots min egna synnerligen anglofila bakgrund, skaver och gnisslar det en aning. Varför heter det inte helt enkelt Scandic Hötorget? Eller något med anknytning till grundaren, Herr Bergström? Skulle jag inte till och med som utrikes ifrån kommande turist tycka att ett svenskklingande namn vore lite pittoreskt och trevligt?

Och det anglofila temat fortsätter bortom själva namnet; i hissen på väg upp,

Viktig info om rummet du fått är fönsterlöst…

och på rummets informations-TV,

och på varenda liten lapp, på tvålflaskorna och på det lilla kortet där du skall berätta vad du tycker om hotellet. Och vad tycker jag då? What do I wanna say?

Att det blir en smula själlöst, inte bara på grund av att det svenska inte märks. Att med all den historia huset bär på borde de ha kunnat skapa spännande rum och använt sig av rekvisita från tiden när huset var ett varuhus. Vilket det en gång var ritat och ämnat för. Nu är det istället film och Greta Garbo som är temat och det kan ju förstås också fungera. Fast då räcker det inte med några ängsliga tavlor på Den Gudomliga upphängda lite här och där, till synes på måfå.

Så nej. Husets historia är bortstädad. Bortbyggd. Jag tycker inte om det.

De allmänna utrymmena fungerar bättre men inte heller där tycker jag att de utnyttjat den potential som finns. Hus berättar historier, påstod jag häromsistens. PUB-huset tillåts inte göra det och verkar känna sig en smula obekväm i sin nya, alltför påklistrade kostym.

Fin utsikt i frukostmatsalen i väntan på formidabelt sällskap

Så varuhuset, där jag trampat omkring åtskilliga gånger både med barnvagn och utan, ser ut att lite försiktigt pipa att det vill att någon skall komma och rädda det.

Imorse åt jag frukost tillsammans med tre älskliga twenty-somethings och efter att jag fått mina tveksamheter till stället bekräftat av sällskapet, tappade tveksamheterna sin betydelse och jag ägnade mig istället åt att njuta av sällskapet. Till och med ett marskallt Stockholm utan lilla B på plats ter sig som den bästa plats på jorden en sådan gång.

Turen till Stockholm markerar annars början på ett månadslångt flackande. Planerat sedan länge och med hänsyn taget till behoven hos mina tre jobbuppdrag. Några justeringar har jag fått göra men resorna till älsklingar och Murviel ligger fasta som konstanter i mitt annars så föränderliga jobbliv. När månaden är förbi kommer jag att vilja pusta ut på vår lilla ö, hur underbart det än är att umgås och att hänga i Murviel eller i Stockholm.

På tisdag om en vecka hoppar jag på första skavstakärran för säsongen. L ansluter för en blixtvisit nästa fredag via en jobbresa till Paris. Vi skall prata med banken om finansieringsmöjligheter för de fortsatta förbättringsarbetena i murvelhuset. Samarbetar inte vår franska bank, får de fortsatta arbetena sättas på priolista och avklaras efter hand som medel kan avsättas.

Sedan bär det av mot ön igen men bara för några dagar, för sedan är det dags för barnbarnshäng i Stockholm följt av påskvistelse i Murviel. Av ursprungsplanens tre veckor återstår tio dagar men det gör faktiskt ingenting. Med skavstakärran igång för säsongen och med ett flexiblare arbetsliv hinner jag med flera kortvistelser där utan att det kostar skjortan eller hindrar mig från att arbeta.

Jag börjar redan vänja mig…

På distans och ändå mitt i

14 tisdag Mar 2017

Posted by in Byliv, distansjobb, Franskt traggel, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Jag lever livet intensivt under mina vistelser i Murviel. Det är mycket av det mesta. Det sociala, underbara livet.

Med Lysanne i mars

Ensamma stunder tillsammans med huset när jag småfixar, måttar, planerar, fantiserar och upphäver en och annan suck över sådant som inte blir gjort. Så glädjen över nya idéer och vänner som kommer med smarta lösningar.

Fast mycket av fixandet kommer att få vänta nu, annars finns risken att vi renoverar upp också reserven som måste finnas för oförutsedda utgifter. Sådana kommer, nämligen. Det kan vi veta med säkerhet när vi skaffat oss ett nära tvåhundra år gammalt stenhus. Så jag försöker prioritera och stilla min otålighet; säger till mig själv att det är så fantastiskt drömskt bra redan som det är!

Den här gången är det också väldigt mycket vardag och jag A-R-B-E-T-A-R faktiskt! Vardag betyder tidig revelj, så jag kliver upp halvsju, äter en snabb frukost och sätter mig framför skärmen.

Morgonarbetsplats innan solen värmt upp verandan

Det går bra. Alla tre uppdragen har fått sitt de här dagarna och jag har dessutom till sist med benägen hjälp fått upp den uppsvällda dörren till förrådet under nya terrassen.

Med nya verktyg från Lidl…

… fick bygranne Claes till slut upp förrådsdörren, som svällt av vinterfukten och fastnat.

Därmed är åtkomst till trädgårdsverktyg äntligen löst, så nu är bignonen ordentligt nedklippt med skarpa verktyg och jag har kunnat putsa till de fula kvistarna som blev kvar efter helgens härjningar med en trubbig sekatör.

En anskrämlig bignone efter languedocvintern mötte mig förra veckan…
Men två dagar efter hårdansning…
…växer det så det knakar igen bland de pinniga resterna…
Nytt liv…
Nedklippt bignone i början av mars

Korta avbrott för hustomteri, stunder i solen, franskkurs och småbesök blir det också och dagarna flyger iväg.

Igår, efter tre timmars jobb, kom Bertrand med ny devis och vi diskuterade infarten innanför den gamla grinden. Han lämnar ingenting åt slumpen och eftersom vi tyckte att den första offerten blev för dyr, hade Bertrand hittat andra gatstenar till mindre än halva priset, fastän nästan lika fina. Noggrant gick han igenom varje delkostnad med mig och tillsammans bestämde vi att vi väntar till nästa vinter med att göra arbetet, inte bara för att finanserna behöver hämta sig, utan också för att säsongen närmar sig med stormsteg och det blir för bökigt med ett så stort arbete med många gäster på ingång.

Imorgon åker jag tillbaka till Sverige men inte från Barcelona, som det ursprungligen var tänkt, utan från Marseille via Bryssel till Göteborg. Det kommer att funka fint, om tåget håller tidtabell. Annars kanske det blir en natt i Marseille…

Om två veckor börjar säsongen för rutten Skavsta-Béziers med Ryanair. Älskar Ryanair. Det ni, det trodde jag aldrig att jag skulle höra mig själv säga!

Favoritkollega på favoritflygplats i augusti 2016

Men så ligger det till. Riktigt hur bekvämt det är med just den rutten blir jag varse just sådana här gånger. Många är timmarna jag tillbringat framför diverse flygbolags och SNCF:s hemsidor, utan att hitta något som känns optimalt. Flera byten blir det på både tåg och flyg men hem skall jag förhoppningsvis ändå komma.

Hem till Sverige, alltså.

Hemma är det ju verkligen även i Murviel.