Etiketter
Vad tänker jag om att jag inte kommit iväg på så mycket under årets sommarvistelse i Murviel? Att det egna huset och trädgården har avnjutits och valts medan utflykterna, åtminstone de något mer långvariga, fått stryka på foten?
Vad tänker jag om att jag varit betydligt mindre social i år än vad jag brukar? Alltså, då menar jag utanför den egna familjen och de som finns i min omedelbara närhet, för fantastiska människor ser jag till att omge mig med ändå.
Och vad tänker jag om det bitterljuva i vilja stanna längre men också uppskatta att det finns plikter som kallar?
Något slags beslut växer fram denna sommar. Det är inga nya tankar; de har prövats många gånger tidigare och antagit lite varierande former men med den gemensamma nämnaren att jag själv måste få styra vad som skall prioriteras. På ett sätt som innebär att jag inte ständigt går och bär på dåligt samvete, oavsett var jag befinner mig.
Jag är femtioåtta år. Har alltid jobbat heltid, rusat genom livet stundtals, har precis som de flesta andra försökt balansera ett ansvarskrävande jobb med den fritid jag behöver för att kunna finnas till för mina allra mest älskade. Och, inte minst, för att själv må bra. Småkrämpor börjar dyka upp och det blir allt viktigare att avsätta tid för att ta hand om mig själv. När jobbet snurrar på, nedprioriterar jag just det, till förmån för häng med familjen, som inte har vett att befinna sig nära mig. Jo då, jag vet; jag flyttade på mig själv, bort från Stockholm, där mina tre barn vuxit upp. Får föräldrar göra så? Borde inte vi päron med utflugna telningar stanna kvar i föräldrahemmet och ivrigt vänta på besök? Som aldrig, förmodligen, kommer tillräckligt ofta?
Vi köpte franskt hus istället och hoppades att det skulle kunna få fylla rollen som samlingsplats för familjen.
När poolen ännu var ett tillhåll för traktens grodor i mars 2012.
Det får jag säga har gått över förväntan. Hit kommer de gärna, både när vi är här och på egen hand och få andra saker skänker mig mer glädje än det. För det är viktigt att ha någonstans att kunna samlas. Det blir dessutom mer jämlikt – traditionerna som etablerat sig i murvelhuset har alla hjälpts åt att skapa.
Det är inte mitt hus; det är vårt.
De många staketen och grindarna på de murvielska ägorna är säkerhetsanordningar och inte till för att stänga ute.
Nu stängs inte grindar med samma frenesi längre, sedan prinsarna och de andra småttingarna återvänt till Sverige. Bara grinden mot gatan är fortfarande superviktig och då är det hunden Aska på besök som vi är rädda om. Men alla barnen har som sagt åkt hem. Mina barnbarn och bygrannarnas. Vid poolen levs vuxenliv de dagar som nu är kvar. Badleksakerna har tömts på luft och flyttat in i poolhusets boxroom och allt stök som omgivit poolen under hela vistelsen är nu bortrensat. Prydligt och fint till slut.
Och; igen, efter en kvarts beundrande av mitt värv, urtrist! Själlöst välordnat och tyst. Till min stora glädje upptäckte jag, medan jag gick och plockade, att det sorgliga och delvis bladlösa citronträdet har fullt med blekrosa små knoppar.
Kanske kan det till slut bära frukt ändå!
Det är alltså viktigt att göra de där räderna med jämna mellanrum. Annars skulle jag missat de där knopparna och kaoset tagit över. Det skulle inte bli trivsamt för någon.
Imorse for vi till havs igen – till falaiserna i Agde, med kaffe och croissanter och badskor.
Vattnet är kristallklart, håller behagliga 25-26 grader (enligt France Bleu Herault, som rapporterar vattentemperaturer från sina stränder) och den här gången hittade vi ett ställe med en naturlig badstege ner i vattnet.
Imorgon drar vi dit igen och tar med oss några badsugna till. Tidigt som tusan blir det för att vi skall få de där ljuvliga folktomma morgontimmarna, så jag får gå och knyta mig ganska tidigt ikväll om det skall kunna fungera.
Två murveldagar kvar.
Det är på tok för lite.
och det är en lycka alldeles av egen kraft att se dem sitta där och knyta kontakter; medföljande vänner, partners, vindlingar som knyter samman och gör världen pytteliten. Kanske sitter de själva på vår plats om några decennier och tittar stolt på sina vuxna barn, sedan vi blivit för skröpliga för att ta hand om våra omsorgskrävande franska stenhus?
Murvielklotter 