Kategoriarkiv: grand-mère

Jo, jag lovade att inte prata mera väder, men…

10 söndag Feb 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, fjärrkurs i franska, grand-mère, huset på ön, studier i franska, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

För tredje natten i rad har vinden härjat och slitit i vårt stackars hus. Huset rister påtagligt och det känns en smula dramatiskt. Igår morse bröt solen igenom och vinden hade mojnat. Samma sak var det också denna söndagsmorgon.

Ute på trädäcket hittade jag locket till vedkorgen- som jag inbillade mig stod i skyddat läge för allehanda vindar –  långt ifrån där det borde vara. Det där locket utförde en vild dans inatt och jag, som vanligtvis är mycket svårväckt när jag knoppat in, reste mig tvärt av oväsendet locket förde.

Lock på vift…
… och på plats igen i vad som skall föreställa vara i lä

Men jag dristade mig inte ut mitt i natten. Räcken och murar runt trädäcket visste jag skulle stoppa dess framfart så småningom.

Det är alltid Väder på ön. Sällan stillsamt eller lagom men väldigt ofta fascinerande. Faktiskt hatar jag det inte. Kontrasterna tilltalar mig.

Snön som så ordentligt bäddade in landskapet för bara en vecka sedan,

är nu dessutom helt borta och vår kan börja anas, möjligen väl så optimistiskt men ändå!

Framför mig ligger en vecka med dingledagar varje dag, så jag sörjer inte snöns frånfälle, om någon nu hade dristat sig till att tro det. Det kan ju trots allt hända att jag inte varit helt tydlig med var jag står i snöfrågan; ett förtydligande på den punkten kan därför kanske vara på sin plats.

Samtidigt rör det lite försiktigt på sig med mitt fjärrundervisningsprojekt, om än fortfarande utan risk för fartblindhet. Det lilla företaget Kennari fjärrundervisar och handleder sexåringar, mellanstadiebarn och gymnasister och erbjuder språkcirklar för vuxna.

Annons till vänster i Skolledaren i december…

Allt i digitala klassrum med lärare och elever åtskilda i rum men inte i tid. Det fungerar över förväntan, också för de allra minsta. För lärarna är det förstås riktigt attraktivt; de slipper flänga runt och kan samtidigt sköta jobbet var de än befinner sig geografiskt.

Där är själva kärnan. Ett av de starkaste skälen till att jag envisas med att få det på stadig kurs är förstås att för egen del kunna fortsätta jobba och utvecklas utan att vara bunden vid konstant en och samma plats.

Jag behöver kunna vara på flera olika platser, nämligen.

La troisième âge, kallas den ju, den där perioden i livet när du tror att vuxna barn skall innebära större frihet utan att något annat skall börja pocka på din uppmärksamhet.

Jag har blivit varse att det inte är så det fungerar, åtminstone inte när vare sig du själv eller såväl äldre som yngre generationer har den goda smaken att befinna sig på samma plats.

Himla opraktiskt, faktiskt.

Om du sedan dessutom får för dig att skaffa ett sydfranskt vinbondehus, som du också älskar och som pockar på din uppmärksamhet, ja, då börjar kloning låta som en alltmer lockande tanke…

Eller varför inte ett arbete som kan skötas på distans? Som fjärrundervisning.

Med Kennari.

Det var så idén föddes. Att hitta sätt att möjliggöra längre vistelser i Murviel och täta turer till älsklingar utan att behöva sluta jobba. Sedan har de uppdrag vi har och har haft gått från ett glatt experimenterande till ett spännande pedagogiskt projekt. Jag vill fortsätta med det, främst för att det nu engagerar mig på alla möjliga sätt och inte bara för att det skulle underlätta mina vistelser hos diverse älskade familjemedlemmar och i Murviel.

Att det nu, enligt uppgift, hamras och jobbas i favoritbyn för att äntligen dra fram bredband, ser jag som ännu ett tecken på att stjärnor intar position, gudar konfererar och att tiden är mogen för fjärrjobb om bara alldeles snart.

Under tiden låter jag Dingle hålla kvar mitt intresse och ännu är jag inte beredd att släppa det heller, för det är ett spännande och viktigt projekt det med.

Tankarna är många, idéerna i ett ständigt flöde och otåligheten stundtals besvärande. Var är jag om ett år? Om två?

Jag försöker envist styra min tillvaro med varierande resultat, men om en vecka drar jag till Solna, om två till Murviel, följt av en helg med londonbarnet i favoritstaden. Däremellan skall diverse mammor besökas och jobb skötas.

DET vet jag iallafall och kontrollerar något sånär.

Never a dull moment.

Aldrig länge på samma ställe.

Stressigt?

Faktiskt inte så farligt. Det är ju trots allt självvalt.

När Bertil och elefanten drog västerut

05 måndag Nov 2018

Posted by in Familjen, grand-mère, huset på ön

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Jag har kört in polis- och brandbil i garaget,

ställt tillbaka de något avmagrade blommorna i fönstren,

Bra flärp på de långa blomstänglarna…

fördelat prydnadskuddarna på båda sofforna istället för i bara en,

och ställt tillbaka ljusstakarna på borden. Huset ser nästan ut som det brukar igen och det ekar mellan de perfekt tapetserade väggarna. Jag ser mig omkring och tycker att det ser en aning själlöst ut. Lite för ordentligt. Innanför de renoverade väggarna har inga barn levt vardagsliv, det blev vi varse när en fyraårig liten prins härom veckan rusade in med ett stort leende på läpparna och genast satte igång med effektiv homestaging.

Med tavlan på sned…

Vi fladdrade efter honom med skräckblandad förtjusning och flyttade i rask takt upp den ena prytteln efter den andra i höga skåp och på hyllor undan prinsens raska och skickliga händer.

Han var hela tiden steget före och huset på ön förvandlades till ett vidunderligt äventyr, där prinsen upptäckte ett mörkt garage, hoppvänliga soffor och en fåtölj med päls på.

Överallt fanns märkliga sittplatser och såväl prins som elefant hittade ställen att kura ihop sig på på de mest oväntade platser.

  • På en spansk bönpall,
  • eller i en fönstersmyg,
  • ifred bakom en gardin,
  • eller varför inte i en hängmatteställning på terrassen?

Sängarna gick bra att hoppa i, medan prinsen sjöng om apor som gjorde samma sak.

Jag brukar förespråka en något slätare bäddning men varför inte?!?

Alltmedan jag log och fångade kramar i farten.

Det hände att prinsen blev gramse ibland men bara när det fanns anledning och bara för korta stunder.

Nu har han tillsammans med sin morbror tagit tåget tillbaka till sina päron och det har blivit så tomt, så tomt.

Vi skall snart göra om äventyret. Det skall inte dröja jättelänge innan jag hämtar honom igen och drar västerut. Den gråa killen med snabel får följa med då också; det är sedan gammalt.

Vi ska åka tåg igen, trots att SJ – eller är det Trafikverket som är boven? – gör sitt bästa för att ge den här inbitna bilisten skäl att istället sätta sig bakom en ratt för att vara säker på att inte drabbas av omöjliga förseningar. Men om försenade tåg skall jag inte orda nu; det blir för trist, så det tar vi en annan gång. Och prinsen kom ju både till ön och tillbaka hem till Solna igen. Med tåg och i tid.

Jag fantiserar redan om när han är här igen och om vad vi skall hitta på då. Och jag fantiserar om nästa sommar och Murviel, om Bertil och lillebror Bror, som snart också är stor nog att ge sig ut på egna äventyr utan päron.

Jag blir lite fnattig av blotta tanken. Mormorfnattig.

I Murviel är hus och trädgård mindre vuxet än på ön. Där finns inga tapeter känsliga för kladdiga barnfingrar och runt det som kan vara farligt finns staket. Där finns inga smitvägar för små upptäcktsresande, som det gör på ön. Bertil hittade smitvägarna meddetsamma; samma svagheter i inhägnaden som vår lilla hundmadame utnyttjade, också när hon blivit en mycket stillsam och långsam dam.

Där bortom den låga muren väntar nog roliga saker…

Barnsäkerhet stavas uppmärksamhet konstaterar jag ännu en gång. Det går aldrig att skapa en en helt barnsäker miljö – de små är hela tiden steget före; listiga och kreativa i en synnerligen effektiv kombination!

Jag pustar ut lite i min soffa med välordnade kuddar på rad. Lite skönt är det att hälla upp ett glas vin från slottet nära Murviel utan att behöva hålla det undan små barnhänder. Men bara för en kort stund. Ganska snart vidtar längtet igen, för hur charmigt är det egentligen när var sak får ligga kvar på sin plats?

Det är ju nästan löjligt, om du frågar mig!

Barnbarnsapéro, kontemplation och runtlufsning

23 måndag Jul 2018

Posted by in Byliv, grand-mère, Inredning, Min franska trädgård, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

För tredje året i rad ordnades igår barnbarnapéro i murvelträdgården. Igelkotten fick som vanligt vara huvudnumret, medan årets nyhet var frusen melon på pinne; busenkelt, tokläskande, nyttigt och görgôtt! Popcornen hade strykande åtgång, liksom det bubblande iskalla vattnet.

… och 2018…

Moln svepte över eftermiddagen men det funderade vi inte så mycket på. Det var varmt men inte så tryckande och poolen myllrade av badglada barn.

Första gästerna på plats…

Vi sjöng för min och L:s guddotter Agnes, som visserligen inte var på plats, men hon fyllde tretton och fick en filmhälsning istället.

Flera nya barn har haft den goda smaken att flytta ner sina mor- och farföräldrar till Murviel, så i år var vi fler än någonsin. Två små nya stjärnor har dessutom sett dagens ljus sedan förra året men bara lilla Evy, fyra månader stor, var på plats;

Älskade prins Bror är istället i Värmland tillsammans med storebror Bertil, som blev så glad när han såg den för sommaren utlånade mormorbilen att han blev tvungen att krama den!

Bilen var visst inte alldeles ren…

Oklart dock, om det är bilen eller mormorn som är populärast…

Jag saknade förstås de egna barnbarnen, men det var härligt att lyssna på skratten och sorlet medan eftermiddagen övergick i tidig kväll och gästerna började droppa av.

Sedan puttrade jag omkring och röjde undan, glad och nöjd med dagen, innan jag sjönk ner i soffan under torgmarkisen tills natten blev alldeles svart. Då hade L för länge sedan dragit sig in i huset, bortskrämd av myggen som gladeligen mumsar på honom men som så gott som aldrig ger sig på mig.

Jag märker dem knappt.

L plågas svårt.

Idag är det molnfritt igen och åter varmare. Vi var uppe tidigt – L för att lämna Gamle Svarten till verkstan för vad vi utgår ifrån blir besked om så dyra reparationer att det inte är värt det. Jag möblerade om – eller snarare tillbaka – i blå gästrummet och fick äntligen upp disneyaffischen från akvarellmuseet i Skärhamn och de två reproducerade skolplanscherna. De fraktades ner för flera år sedan och har stått och dammat i ett hörn sedan dess. Märkligt, sådant där; det tar ju inte många minuter att få det ordnat.

Så fick också poolhuset sina gardiner. Ni vet, vita, tunna, som skall fladdra vackert i vinden. Och fladdrar gör de. Ominöst nära takfläkten, som på ett ögonblick hade kunnat trassla in de flortunna och förstöra hela härligheten om jag inte i tid insett faran och snabbt stängt av den farliga apparaten.

Jag vet inte om jag är fånig, men jag tycker att de där virrande takfläktarna är ganska läskiga. Jag ser framför mig hur ett blad eller rentav hela fläkten lossnar och orsakar stor förödelse och, gud förbjude, skadar den som råkar komma ivägen. Nu får gardinupphängningen bli skälet till att den plockas ner och istället ersätts med en golvfläkt. Det blir lugnast så.

Riskanalys gjord och förebyggande åtgärd vidtagen.

Nu kan siestan för dagen ta sin början.

Bonne journée!

Om två små blåvita tröjor

19 torsdag Jul 2018

Posted by in grand-mère, La mer, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Hej Bertil och Bror – högt älskade solnaprinsar!

Ni kanske undrar hur det går med sagotröjsprojektet?

Jag kan meddela att det går bra! Mönstret växer fram i en rasande fart efter bara lite initialt felräknande. Mönsterkonstruktörens fel, naturligtvis, inte mitt (fast nu skojar jag; en skall inte skylla ifrån sig!). Uppenbarligen tänkte konstruktören att stickande mormödrar är utrustade med tålamod. Jag skall berätta en hemlighet för er; det är inte jag. Avslöja det bara inte för någon; det får vara vår väl bevarade hemlighet! Bara en och annan bloggläsare får veta.

Så mycket längtar jag efter er att jag låtsas att jag pratar med er under tiden som maska efter maska träs vidare på pinnarna. Garnet är jättemjukt – fattas bara! – och det är väldigt lättstickat.

”https://murvielklotter.com/wp-content/uploads/2018/07/img_7498.jpg”> Visjögarn från Östergötlands ullspinneri[/captio

Fina får har släppt ifrån sig lite ull till er för att ni skall få varma tröjor när sommaren är slut och det börjar sno runt husknuten igen.

Visst är det lite svårt att tänka sig? Att det blir kallt igen och att ni måste ha overaller, vantar, mössor och varma stövlar? Och varma tröjor!

De där fåren, förresten, betar som bäst gräs i Östergötland nu. Jag hoppas att inte allt gräs torkat bort för dem. De är ju värda grönt, frodigt gräs när de är så snälla och lämnar ifrån sig sin mjuka ull till er! Den där ullen, förresten, spinner de garn av på en jättegammal maskin som heter Spinning Jenny. Sådana fanns det många av på 1800-talet (så länge sen att inte ens mormor fanns!) men nu är det inte många kvar av dem. Spinneriet säger att just den maskinen är suverän när det gäller att få till ett jämnt och spänstigt ullgarn. Det verkar stämma, kan jag konstatera.

Mitt på dagen blir det lite för varmt att sticka och jag blir tvungen att bada istället, precis som för fyra år sedan, när jag stickade på en annan blå kofta. Den första som blivande mormor. Jag minns hur förväntansfull jag var, hur jag längtade och fantiserade.

rvielklotter.com/2014/09/07/om-en-ljusbla-liten-kofta/” target=”_blank” rel=”noopener”> Klicka på bilden för inlägg om den koftan!

Nu är

[/caption]Nu är ni två prinsar. Bertil, du får berätta för Bror om Murviel för det är ju bara du som varit här än så länge. Det blir härligt när ni kommer hit båda två. Det sitter jag och tänker på medan termometern tickar vidare mot 40-gradersstrecket. Jag får dricka mycket bubbelvatten för att inte få solsting. Bada ofta måste jag göra också. Det kanske du kommer att tycka om, Bror? Att bada i poolen? Jag har köpt med mig armpuffar, samma som du hade  på babysimmet i våras.

Allt är förberett, med andra ord.

Tills vi ses igen får jag nöja mig med Facetime. Häromsistens blev du ledsen, Bror, när mormor försvann från skärmen,

fast jag gissar att du snart blev glad igen när bästa brorsan Bertil gjorde roliga saker.

Och Bertil; ditt glada, underbara ansikte när du svarar att du älskar tillbaka när vi facetime-ses, får mig att genast vilja vränga av mig badkläderna och flyga till dig och Bror. Men som du vet är det en del att stå i härnere – ikväll är det en dockfest i byn som vi måste gå på, till exempel

Visjögarn från Östergötlands ullspinneri

– så jag får ägna mig åt sådant som får tankarna att flyga till Solna istället.

Som att dricka morgonkaffe i den snart utslitna koppen som er mamma gjort åt mig:

Eller som att släpa runt på sagostickningsprojektet precis överallt och tänka på hur skojigt det skulle vara att se er två prinsar bygga sandslott i strandkanten i Portiragnes,eller på den fläktande strandkanten i Les Cabanes de Fleury,

Jag tror att ni skulle tycka att det var skojigt. Och jag, jag skulle vara som allra lyckligast då! Dit åker vi när ni kommer hit nästa gång – tumme på det?

Puss på er😘

Nu får Murviel ett styvt jobb att leverera…

04 onsdag Jul 2018

Posted by in grand-mère, Murvelhuset, poolliv, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… om favoritplatsen skall kunna kompensera för avsaknaden av två fina småprinsar.

Att vakna bredvid den här…
En sovande lillebror på armen

Vi har hängt nu och tankat i några dagar för att mormorn skall ha åtminstone en liten chans att klara av att vara ifrån de där två en hel månad. Det där var det nämligen ingen som berättade för mig när murvelhuset införskaffades hösten 2011, att barnbarn skulle få mig att omvärdera det mesta av det som tidigare tett sig så oerhört viktigt.

Missförstå mig rätt, murvelhuset är platsen där axlarna sjunker ner och där jag alltsomoftast kan samla en hoper populära personer för avspänt umgänge. Men i sommar kommer inte Bertil och hans lillebror Bror. Inte heller gick det att samordna S&E:s vistelse med vår och det grumlar glädjen en aning. Att sonen kommer är en farlig tur, annars hade jag kanske struntat i alltihop! Eller nä, det hade jag förstås inte men sommaren känns en smula annorlunda. Jag flyger ner istället för att bila med hunden, som inte heller kommer att svalka magen mot trädgårdens svala trappstenar någonsin igen.

Bilen får stanna i Sverige och komma till nytta hos en bilvakt och jag fick skjuts till Skavsta av prinsarna och deras mamma.

Fika på Skavsta

Just det var ju inte dumt alls, men jag hade förstås hellre fått dem med mig än att se dem försvinna ut genom karuselldörrarna i avgångshallen.

Älsklingarna…

Så hur mycket dysterkvist är jag idag? Alltså, inte särskilt, ändå. Sommarens sagotröjsprojekt påbörjades i Solna,

fick följa med ombord på planet (nu vet jag att det går att ta med sig stickepinnar av metall ombord på Skavstakärran!),

och närhelst som längtan sätter in, plockar jag fram projektet och tänker på när det är klart och skall slås in i julklappspapper tillsammans med Elsa Beskows bok ”Lasse Liten i trädgården”,

Mönster från Sagornas stickbok av Celia B Dackenberg

där Lasse Liten själv är iklädd samma hallandsbinge som nu vid tillverkningen skall få ta udden av den värsta barnbarnsabstinensen.

Och annars då?

Jovars, drägligt. Med cikadegnissel under tidig frukost,

Johanna har gjort en mugg åt mig❤ Klicka på bilden om du vill lyssna på cikadegnissel!

och is i gazpachon till lunch i skuggan vid poolen.

Dags, för övrigt, för första doppet.

En annorlunda försommar

19 tisdag Jun 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

… är det, onekligen. Vädret är bara en faktor men nu verkar just väderordningen till slut vara återställd. Om några dagar är det midsommar och vinden viner runt knuten igen. Temperaturen är betydligt beskedligare och lockar inte längre till uteliv några längre stunder. Som det brukar vara runt midsommar i Sverige, med andra ord.

För bara en dryg vecka sedan åts lunch på bryggan

Picnic på bryggan med Sus, juni 2018

och vattnet var såpass varmt att till och med jag badade. En urtidig frukost avnjöts på terrassen,

och middagarna åts självklart utomhus.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Utflykten med personalen till Hunnebostrand blev näst intill magisk, med de vackra västkustvyerna i slösande sol;

Så inte längre, alltså. Jag börjar ställa in mig på annalkande höst, trots att vi ännu inte passerat midsommar men med en hel månads högsommarvärme bakom oss känns det lite så.

Det vilar ett märkligt vemod över huset på ön och det har egentligen mycket litet med väderomslaget att göra. L går på kvällspromenader ner till havet. Ensam. Utan hund. Det är ledsamt och tomt.

Jag har avbokat färjeresan med hundhytt och istället bokat flyg ner till Murviel och jag kan inte riktigt glädjas åt det lika mycket som jag brukar. Fast jag längtar förstås dit ner ändå. Där har för övrigt vindarna också vänt och vädret har hittat sitt rätta, sommarvarma jag. Huset fylls just nu med Susanna & co, som precis som förra året skall fira midsommar där.

Med den återställda väderordningen har också det kraftigt försenade stenläggningsarbetet i murvelträdgården äntligen tagit fart och midsommarfirarna kommer att tvingas stå ut med bullrigt markarbete ett par dagar. Men sedan skall det vara klart. Inte bara vi drar en suck av lättnad; även Bertrand, som hann hota med drastiska åtgärder innan förra måndagens sms med de många utropstecknen efter ”It’s done” och ”Incredible” kunde ackompanjera den triumfatoriska bildsviten med de allra vackraste vyer en plågad trädgårdsmästare kan tänka sig:

Jag är nyfiken på det färdiga resultatet. Det skall bli oerhört skönt att slippa härja med den rostiga grinden som i alla år ständigt fastnat i gruset innanför.

Juni har annars mest handlat om resor. Många och tämligen långa sådana och med krav på åtskillig planering och förmåga till flexibilitet.

Mamma har firats och alla barnen och de två småprinsarna prioriterade sin pigga mormor/oldemor, som i födelsedagspresent fick ynnesten att hänga med dem allihop.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi tog in på Degerfors B&B och jag njöt av att ha dem omkring mig. Tillsammans for sedan jag, mina två äldsta och småprinsarna till Stockholm, medan S tog sig tillbaka till Göteborg för att förbereda den förestående avfärden mot franska nejder.

Jag är tillbaka på ön, som sagt, och knyter mödosamt ihop läsårssäckarna. Även veckan efter midsommar är fylld av planerat arbete men sedan bär det av igen.

Till Murviel.

Till varma kvällar, bad i poolen och en massa umgänge med gamla och nya bygrannar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så skall jag gosa lite extra med Wildas släkting Aska, som denna sommar skall flyga ner med sin matte i flygburen hon ärvt efter Wilda. Det blir bra.

Glass- och ballongdagar

10 söndag Jun 2018

Posted by in Familjen, grand-mère, Jycken, Om dagsläget, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

…dyker upp, rätt vad det är. Jag tar vara på dem, njuter i fulla drag och försöker hålla kvar känslan efteråt så länge som det bara går. Min älskade äldsta myntade begreppet när jag senast var i Solna hos mina barnbarnsprinsar. Det var min födelsedag, solen sken, det var varmt och efter att vi lämnat stora Lilla B på Föris, tog vi mini-B med oss till Ulriksdals trädgårdar och deras gigantiska pelargonhav.

Vi åt lunch i trädgårdscafét och Mini-B strålade ikapp med solen, till våra bordsgrannars stora förtjusning. Det inhandlades blommor med dito krukor; troligtvis mycket dyrare där än hemma på ön men det gick inte att låta bli.

Jag fick födelsedagsmiddag av den skicklige svärsonen, tårta och glass. Fast inga ballonger. Det blev liksom glass- och ballongdag ändå. Allt annat än B1 och B2 försvann långt bort. Allra finaste pojkarna har den effekten, alldeles utan ansträngning. De bara är.

Finast i världen.

Jag liksom laddade för en vecka långt bortom glass och ballonger förra helgen. Hemma på ön fanns Wilda, som precis av veterinären fått beskedet att det är dags att säga hej då till alla mattar och hussar. Hon är fortfarande med oss men hon skall snart få somna och jag är sorgsnare över det än vad jag hade kunnat föreställa mig. Men brorsorna höll mig på gott humör ändå.

Framför mig låg också resan till Norge och ett annat avsked. Det blev fint på alla sätt men jag är tagen av det. Min barndoms Tinn väckte så mycket känslor att det blev svårt att sortera dem alla.

Min onkel ligger nu i graven bredvid min bestefar och hans föräldrar. Det är 99 år mellan bestefars mammas dödsdag och hennes sons. Han var bara ett år gammal när hon dog men själv blev han nästan hundra. Etthundraarton år senare dör hennes sonson och tanken svindlar. Min onkel fick uppleva både barn- och barnbarnsbarn och det måste ändå betraktas som en fantastisk ynnest!

Tre munkar sade hejdå till Oleman – barnbarnsbarnet Even undrade om den äldste av dem var ”en dame”! Han hade ju ”kjole”…

Att återse det gamle huset, där mamma och Oleman växte upp, är som att göra en tidsresa. Utsikten genom fönstret i vårt sommarsovrum, tavlorna som alltid hängt på väggarna, det pyttelilla köksbordet, som jag tyckte var så stort när jag var liten, doften från alla timmerstockarna, knarret i golvet, vedspisen i köket och ljusspelet genom de gamla fönsterglasen; det är verkligen ett helt annat hus, men känslan är densamma som den jag känner i murvelhuset; strävsamma liv har levts på båda platserna och landskapet runtomkring är lika andlöst vackert.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På hemvägen fick vi stanna gång på gång. Välbekanta vyer behövde få fastna på min kameralins och jag hade svårt att slita mig. Det var länge sedan sist, men Gaustatoppen i fonden och Tinnsjön i botten av dalen ser ut precis som de alltid har gjort. Det dramatiska landskapet drar i mig, berättar att här finns rötterna, här hör en del av mig hemma. Jag tycker om berg. Norska, såväl som sydfranska. Berg är barndom och trygghet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På väg hem fick jag softis med krokant. Inte på det vanliga stället på Kongsberg, där pappa alltid stannade för en rökpaus, utan på en bensinmack i Drammen. Det gamla stamstället är borta, eftersom vägen fått en ny sträckning.

Alldeles förskräckligt, tyckte jag, som sett fram emot den episka kongsbergsglassen. Bensinmacksditon var inte alls lika krämig och god men krokanten smakade åtminstone som den alltid gjort.

Några arbetsdagar följde innan det blev helg igen och jag fick hänga med den här stjärnan! Skärhamnsmacka på bryggan, premiärbad (för mig) i ljummet hav och middag på terrassen med rosé från Languedoc i glasen – två glass- och ballonghelger på varandra, alltså. Fina grejer mitt i allt det som tynger och är vemodigt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag stryker min lilla vovve över den mjuka pälsen och hon tittar på mig med sin kloka, alltmer skuggade blick och jag försöker acceptera att så mycket av allt det som känts självklart inte längre är just det.

Løvetandvin (maskrosvin, alltså!) från 1934 får agera slutvinjett på detta något röriga inlägg – representativt för de två veckor som gått sedan jag senast skrev, kanske. Jag sorterar tankarna medan jag skriver.

 

När en nästan försmäktar på sin ö

22 söndag Apr 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, huset på ön, Om dagsläget, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

Imorse när jag låg och funderade över om det var dags att kliva upp, plingade FaceTime och de där två som får det att sjunga inombords dök upp på min skärm;

Bertil läser för sin beundrande lillebror

Jag vet inte, jag, om det finns något bättre sätt att vakna på än tillsammans med de där två småtrollen, förutom då förstås att ha dem hos sig IRL.

Jag hade lagt mig tidigt efter en dag på Dingle tillsammans med våra suveräna elever och intresserade nya på besök. Personalkaniner agerad rekvisita ute i solen men vinden var kall, så det planerade al fresco-fikat fick vi äta inomhus.

Vi börjar bli omåttligt stolta över vårt lilla naturbruksgymnasium och ryktet på bygden är gott, säger de som kommer på besök. Så en lördagförmiddag går fort och inte förrän jag susat hem på vackervägen över Orust,

insåg jag hur trött jag var efter en intensiv arbetsvecka, krönt med övernattning på luftmadrass på kontoret. Så jag la mig på soffan tillsammans med hunden när jag kom hem. Jag gjorde visserligen ett försök att lapa sol på terrassen men det är för kallt ännu. Havet är underskönt men kyler luften effektivt så här års.

Alltså sov jag bort större delen av lördagseftermiddagen och när jag sedan rätat ut alla kroppsdelar, ätit en solitär lördagsmiddag (L är på Island med jobbet) och hällt i mig ett halvt glas korkat vin, tyckte Wilda att det var dags för en kvällspromenad. Har jag nämnt att det är vackert på Tjörn?

Klickar du på bilden startar ett filmsvep…

Vinden hade mojnat, solen lyste allt svagare och både hunden och jag hade svårt att gå in igen.

Det är så skönt att det är ljust igen på kvällarna att det faktiskt inte bekommer mig så mycket att det inte är så varmt som det ser ut att vara. Att Murviel finns där och väntar underlättar förstås, liksom vetskapen att jag snart är där igen. Jag tänder lamporna precis när det börjar skymma och njuter av att det är fint runtomkring mig, både utomhus och inomhus.

Men om morgonen började alldeles formidabelt och utan att det hunnit bli alltför sent, blev fortsättningen av ett annat slag. Hesa Fredrik ljöd över Skärhamn och gradvis förstod jag att elektricitet, det hade jag ingen. Det hade för övrigt ingen annan i Skärhamn heller…

Jag hade ingen ost, ingen yoghurt, ingen juice och ingen el.

ICA-butiken var stängd på grund av elavbrott.

OCH JAG KUNDE INTE FIXA KAFFE, EFTERSOM DET VAR ELAVBROTT.

Allvarligare än så blir det inte en söndagsmorgon, då kaffe skall slurpas, färskt bröd ätas och morgonblaskor skall läsas. Det blev vatten och bröd,

med de sista sorgliga ostresterna på, medan blicken sökte sig till fotot på köksväggen från en annan frukost, på en annan plats och vid en annan tid…

Murviel, alltså…

Där är det varmt nu och murvlarna drar till flodstränder eller hav och tar ett glas rosé till lunchen. Jag tar fram de löjligt dyra mjölsäckarna som jag köpt och som nu lagts i nästa stapel som skall fraktas ner till Murviel. De här skall ersätta det rutiga tyget som suttit under bänken i uteköket vid poolhuset.

Kanske blir det också tyg över till ett par kuddar till solsängarna.

Jag stryker över det mjuka, grova tyget och ser det framför mig fladdrande i murvielsk vind. Det kan vara så att jag längtar lite redan, fastän det bara är två veckor sedan jag  kom hem därifrån.