Kategoriarkiv: grand-mère

Nationell isvecka, sibirisk kyla, köldknäpp eller bara skitkallt

25 söndag Feb 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, huset på ön, poolliv, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Egentligen råder just nu sådan vinter som jag under mindre nogräknade ögonblick beskriver som något slags ideal; några minusgrader, snö som ligger kvar och med jämna mellanrum pudras med nytt, gnistrande vitt, samt sol och dagsmeja.

Jag kan till och med drista mig till att säga att jag rentav kan stå ut med dylik vinter.

Det är inte sant.

Vid sådana tillfällen ljuger jag värre än en häst travar.

Tjocka, skitiga kokor på bilen…
Solnasnö häromkvällen

Kroppen skriker efter vår. Jag sitter bakom köksfönstret på min ö med nariga läppar, torra händer, varm panna, ond hals, hostattacker i uppstartsfas och tittar modstulet ut mot en intensiv februarisol.

Jag öppnar terrassdörren och sätter en tofflad fot på det nya trädäcket i hopp om att kanske solen ändå är lite varm och att jag skall kunna dra en dunjacka om axlarna och sätta mig invid väggen en liten stund. Kanske rentav med en kopp te för invärtes värme och halsontslindring.

Men det är förstås skitkallt.

Inte skönt på en fläck.

Jag vill ha vår. Jag vill göra iordning på våra minimala små tomtplättar.

Inte mycket snö kvar på grannens gräsmatta…

En liten odlingsränna invid nya stenläggningen

Jag vill fixa möblemang på terrassen, arrangera blomlådor och bara kunna kliva ut genom dörren utan att få en köldchock.

Jag längtar till Murviel. Fast där är det också kallt. Om ihållande kyla av det slag vi har i Sverige för tillfället inte har upplevts sedan 50-talet(!),

så kan jag konstatera att de där nattliga minusgraderna som det rapporteras om i södra Frankrike inte heller är något som jag noterat i sådan omfattning tidigare.

Fast väderwidgeten skrämdes mer för några dagar sedan, då det såg ut att bli betydligt värre än vad prognosen nu säger. Trots det orsakar ett par minusgrader vid det sydfranska vistet större oro än vad vintervädret här hemma gör.

Kommer vattenledningarna att frysa?

Hur skall citron- och apelsinträden klara sig?

Är vattnet i poolvärmepumpen verkligen tömt ur systemet?

Kan det hända saker som vi inte ens har tänkt på?

Om drygt 4 veckor är det påsk och då ÄR vintern slut, även om april kan trilskas en hel del. Påsk skall förstås firas i Murviel och Alexandre står beredd att öppna poolen för säsongen i slutet av mars. Med lite flyt och en poolvärmare som inte knäckts av nattliga februariminusgrader, kan vi kanske ta premiärdoppet om bara en månad.

Påskdopp 2017

Jag blir rent av lite piggare, lite friskare bara av att knattra ner detta faktum i mitt så magsura blogginlägg om sakernas skitkalla tillstånd!

Fast innan dess blir det minst två turer till till Solna, för småprinsarna börjar jag längta efter redan när jag stängt dörren till deras radhus-chateau för att åka tillbaka till min ö.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Några dagar på ön blir det också de närmaste veckorna. Fast inte blir de många.

 

När en bloggläsare får tankarna att rymma åt alla möjliga håll…

14 onsdag Feb 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, huset på ön, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Idag dök ett äldre blogginlägg upp på min radar när en av mina nyare bloggläsare tröskat sig fram till augusti 2015 på sin promenad genom mina bloggår. Jag minns den plötsliga insikten som drabbade mig, just den där augustidagen, när jag ensam i det ledsna huset på ön förstod vilka konsekvenser mitt senaste hugskott – jo, mitt hugskott, inte L:s! – skulle få. Ett aldrig så litet fladder av panikkänsla inombords över att inom en väldigt snar framtid inte längre ha någon stockholmsadress;

att inte längre bara kunna kvista över till lilla B eller få spontanbesök på sjätte våningen

och att huset längst ut på ön ändå var väldigt långt bort från det som dittills varit mitt vardagsliv.

Då flagade den ljusblå fasadfärgen på det lilla huset,

som skrek efter omsorg och uppkavlade renoveringsärmar.

Allt, precis allt, kändes antingen bara trött eller i behov av omedelbar och genomgripande åtgärd.

Tankarna om att tilltaget skulle leda oss tillbaka till Stockholm sedan ett renoverat tjörnhus sålts, och att jag skulle lyckas med planen att få till ett friare arbetsliv, har sedan dess hunnit ändra skepnad många gånger. Vi är nu, två och ett halvt år senare, fortfarande kvar på ön.

Varför då, undrar du kanske?

För att huset efter renoveringarna blev så fint och härligt att jag återförälskade mig i det?

Joråvars, det är absolut en faktor.

Att höststormar, regn på tvären, saltkladd på fönstren, och ett hav som ständigt ändrar skepnad inte skrämt bort mig utan istället skänker ett märkligt lugn, är en annan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dingle, som gett mig tillbaka tron på att det går att skapa bra förutsättningar för lärande och trygghet för de elever som ger oss förtroendet att ta hand om deras utbildning, har överraskat mig på fler plan än ett. Lilla Dingle, en oansenlig plats invid E6:an norr om Uddevalla,

Fint fat med dingleskörd

är trygga fötter stadigt placerade i myllan, kärv hjärtlighet och oförställt engagemang, långt borta från nakna kejsare och självutnämnda experter. Det är befriande.

Men jag är noga med att hålla i min egen taktpinne. Jag bestämmer när och hur mycket jag behöver vara mormor till B1 och B2

och jag murvlar mig i en omfattning som åtminstone nästan räcker till. Siktet är fortfarande inställt på att jag skall kunna murvla ännu mer. Jag ser det vid en betydligt mindre fjärran horisont än för tre år sedan, då jag satt fast i ett jobb som slukade all min energi utan att jag riktigt såg hur jag skulle kunna ta mig ur det.

Och ändå; många ljusglimtar fanns det…

Fast ur det tog jag mig, lika plötsligt som för mig själv överraskande. Jag fick nog. Den berömda droppen fick bägaren att rinna över, energin återvände och jag sa upp mig utan att ha något annat på lut. Det ordnar sig, intalade jag sturskt mig själv, och planerna för en ny tillvaro tog form. Ingen och ingenting skulle någonsin kunna tvinga mig att avbryta en redan kort semester igen mot min vilja.

Praktfulla Pyrenéer under flygplansvingen!

Jag skulle ta kommando över min tillvaro och skriva helt nya kapitel i mitt jobbliv.

Det har gått över förväntan.

Ingen autostrada, men jag har kontroll. Mitt sammanhang är tryggt för att jag inte längre förser mig med både hängslen och livrem, utan vågar mig ut utan att alltid veta.

Och just detta, att våga släppa taget, får det ena att leda till det andra och jag får fatt i möjligheter jag tidigare inte hade förmått se, fartblind som jag var.

Huset på ön är färdigrenoverat. Lugnet har lägrat sig och byggdammet lagt sig. En lätt ansträngd plånbok skall få återhämta sig och i Murviel skall vi njuta av det vi har och inte rusa vidare med mera puts för snabbt. När saker tillrättaläggs behöver det stökas till för att kännas som hemma igen, det har huset på ön lärt oss. Alltför ivriga renoveringar riskerar att putsa bort personligheten.

Det vilar en skönhet i det mindre perfekta, floskelfunderar jag. Vår vilda murvelträdgård är vacker just för att den inte är för tillrättalagd. Alla de barnsäkra staketen förtar lite av det, men det är bättre för mormorsnerverna. Jag lägger nu band på min otålighet och ber att få återkomma om ett år eller två med en utvärdering om hur det gått med den saken. Att bara vara och njuta vardagslunk; kan det vara jag?

Hej efterlängtade, älskade Lillebror!

24 fredag Nov 2017

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Nu är du här ju! Mitt andra lilla barnbarn, Bertils lillebror! Och jag – jag är dubbelmormor!

Ännu en gång är jag är så där sprittande glad som jag var för tre år sedan och så otålig att jag vill åka till dig och din bror meddetsamma. Fast jag får vänta till imorgon.

Två små bröder – tänk så fint!

Jag har stickat en tröja till dig också, precis som jag gjorde till din storebror, när vi gick och väntade på och längtade efter honom. Din är röd och har en luva med tofs, eftersom det snart är jul. Din tröja har inte färdats genom Europa som storebrors gjorde. Istället stickade jag fram tankar på dig med västkustvindar vinande runt knuten. Med fantasier om dig virvlande runt i huvudet har det gått bra att stå ut med nästan vad som helst. Till och med regn på tvären!

Jag har fantiserat om hur du kommer att se ut när du har den på dig, lurat på om det också på ditt lilla huvud växer massor med hår och för min inre syn har jag manat fram bilden av kloka outgrundliga bebisögon som ser sig yrvaket omkring.

Under många timmar satt jag på kvällen den 20 november med telefonen bredvid mig och hoppade högt vid varje pling och med fjärilar i magen tittade jag på skärmen och hoppades att nu, nu är han nog här! Jag har längtat efter dig, förstår du och trots att du kom några dagar tidigare än väntat, så kändes timmarna efter att din mamma och pappa farit iväg till BB evighetslånga, innan den första bilden på dig dök upp en kort stund efter att du fötts.

Inte kunde jag gå och lägga mig, trots att det var mitt i natten!

Sova var inte att tänka på!

Och när jag fick syn på dig i din BB-balja, då grät jag visst. Vuxna gör det av glädje ibland, förstår du. Och av lättnad, för det blev några timmars spänd väntan på dig, nya, älskade barnbarnspojke!

Tänk så många äventyr som väntar på dig och tänk så många vi är som skall älska dig, sätta plåster på dina skrubbsår, ängsligt vaka över dig när du springer omkring med din fina storebror och igen och igen skall vi berätta för alla som gitter höra, vilka alldeles särskilt fina små pojkar ni är.

En liten skatt till är du. Lilla, lilla älskade du!

Och Bertil, din storebror; du skall se att han kommer att sjunga många fina sånger för dig, för han kan så många, och han sjunger så vackert. Om du ber riktigt snällt kanske han till och med kan tänka sig att lära dig några av dem?

Så kan ni chillaxa tillsammans, för det är han också bra på. Ingen kan mysagosa som storebror!

Fast du får kanske se upp så att han inte i ett obevakat ögonblick knycker din myspöl, för den var ju trots allt en gång hans…

Elefanten har för övrigt också fått syskon, kanske vi skall berätta! Han har fått en elefantlillebror och du, minsta söta människoprins, har fått en alldeles egen elefant. Det tror jag att Bertil tycker är rättvist. Och helt nödvändig rekvisita när det är dags för brorsornas framtida mysstunder tillsammans.

 

 

På utflykt med Lilla B

04 lördag Nov 2017

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Vi Facetimear ofta, lilla B och jag. Det där ögonblicket när det allra vackraste av små ansikten dyker upp på skärmen med ett leende som kan smälta isberg på Antarktis, får allt annat att för en stund sluta att existera. Oftast springer han sedan därifrån för att fortsätta leka men ibland får jag vara med vid läggdags.

Som igår;

Snabelgnufs, tröttblanka ögon, och små leenden bakom nappen när vi pratade om tåg, hissar, rulltrappor och ballonger. Det där med ballonger förstod jag först några timmar efter facetimeandet…

Hur korkad får en mormor vara?!?

Pariserhjul, sa jag, när vi stod vid hotellrumsfönstret på sjuttonde våningen tidigare i veckan. Ballong, sa lilla B, för som en sådan såg den ut för en liten pojke som aldrig sett ett sådant upplyst i mörkret förut.

Vi skall göra fler små utflykter, lilla B och jag. Den här gången drog han västerut med mig;

På väg västerut…
Bertil drar västerut hösten 2017
Elefanten!
Tåg OCH buss och lilla B sjöng om båda
Trädgårdsföreningen
Alfons Åbergs kulturhus
Spännande…
… och ledsamt när någon rycker leksaken ur handen på en.
Alfons vardagsrum
.. och på höstpromenad med moster S
Åka glashiss med raketfart!
Räkmackan deluxe…
…slank ner i liten pojke
… som slocknade tvärt efteråt!

Om inte alltför länge kanske vi till och med kan dra söderut, den lilla skatten och jag?

Paus från svenskt höstrusk

13 fredag Okt 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, grand-mère, huset på ön, Jycken, poolliv, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Nu bär det snart av igen. Mot några dagars paus från höstkylan som oåterkalleligen fått fäste. Ner till Murvelhuset för att lite ordentligare städa undan den gångna säsongen, för att slipa och måla det regnsaboterade utebordet,

Inte toppen…

packa ihop och skydda madrasser och kuddar som bjudit på mjuka latmaskplatser i solen och för att diskutera fortsatta arbeten i trädgården och huset med våra fabulösa hantverkare. Och för att förhoppningsvis få njuta av lite sydfransk variant av höstsol och kanske få till ytterligare några längder i det turkosa innan jag drar över vintertäcket och stänger ner badparadiset för i år. Den har för övrigt fått ett nytt namn, vår pöl; Linus och Moa har varit snälla och passat pölen den senaste veckan och enligt uppgifter från säker källa har inlärningskurvan vad gäller simkunnighet varit hög. Låt mig presentera Simskolan Blåvalen och de målmedvetna adepterna:

Linus och…

… Moa, fotograferade av päronen

Ingen ny resa ner efter denna är inplanerad på hitsidan om nyåret och det är alltid en smula trist. Men det är mycket annat som pockar på min uppmärksamhet nu och det blir dessutom  till slut för jobbigt att flänga för mycket fram och tillbaka, hur mycket jag än längtar. Och hunden får klåda av stress över mitt flängande, så nu har hon satt ner tassen och då är det allvar!

Till Solna kommer dessutom snart en liten lillebror och honom måste jag snusa på. Storebror Bertil och jag skall unna oss en höstlovsresa med tåg till Göteborg och besök på Alfons Åberg hus, fika på konditori och spårvagnstester. Kanske tar vi in på hotell och beställer rum högt upp, så att vi måste åka hiss också. Flera gånger, dessutom.

Och huset på ön… Nästa månadsskifte är det dags för vardagsrummet, sedan är de invändiga renoveringarna klara. Ungefär samtidigt drar fixet med altanen och stenläggningen av bilplatsen igång,

innan vi sätter punkt för de stora arbeten vi planerade för när vi flyttade västerut för drygt två år sedan. Det skall bli väldigt skönt när det är klart.

Så jobbar jag också, förstås. Både på den lilla gymnasieskolan och på distans från ön eller från solnakontoret, som Bertil i sin oerhörda godhet upplåter åt sin mormor.

Jag har för första gången någonsin känt stress över en förestående resa till Murviel men nu känns det bra. Axlarna börja trilla ner, det är ordnat för hunden och nästa veckas distansarbete är planerat. Imorgon blir det ännu en tidig morgon för att med tåg ta mig till Stockholm för vidare färd mot Skavsta men kvällen är fin, räkmackan uppäten och det är skönt med några lugna kvällstimmar hemma innan avfärd. På näthinnan dröjer sig vyn från morgonens promenad med hunden kvar…

Det är bedövande vackert på Tjörn, oavsett temperatur, väder och årstid.

September i retrospektiv

10 söndag Sep 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag fick för mig att jag skulle bläddra bakåt genom bloggens fem och ett halvt år för att se hur tiden runt 10 september tett sig genom åren. En hel del är sig likt, i synnerhet de känslor murvelhuset väcker hos mig, liksom det faktum att jag hittills alltid lyckats klämma in några semesterdagar i just september. Mellan turerna ner har mina frankofila cravings fått sitt utlopp på olika sätt. Genom filmer med franskt romantiskt skimmer men med tveksam kvalitet, till exempel.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2012

I september 2013 överlåts bloggen till två fina små gästbloggare och de skickar mig tillbaka till en tid då jag började se framtiden an med tillförsikt igen, efter en osedvanligt tuff jobbvår, som slutade med att jag fick ge mig ut och söka nytt jobb.

Klicka på bilden för Agnes gästblogginlägg!

Klicka på bilden för Alices blogginlägg!

Lite tilltufsad, men beslutsam, var jag under septemberveckorna 2013 mitt uppe i en rekryteringsprocess, som till slut skulle gå min väg. Jag minns att jag var tacksam och lättad över det. Och glad över att få nya utmaningar att ta tag i. Föga anade jag då vidden av de utmaningar som väntade mig. Inte heller anade jag hur oändligt kort den där respiten skulle bli och att livet bortom hösten 2013 inte skulle likna någonting av vad jag och min familj dittills fått vara med om. Jag är glad att den hösten var för fyra år sedan. Att fyra år förflutit sedan dess. 2013 slutade som mitt annus horribilis.

Ett år senare andas septemberinlägget något helt annat. Då är det en sprittande, alldeles omvälvande glädje som uttrycks i raderna om en ljusblå kofta. Mellan raderna anas en lättnad och en insikt om hur skört allting är. Och att stunder av total lycka finns. Att Bertil finns. Hans mamma, morbror och moster. Mina allra, allra viktigaste. Jag skrev då att ”Dig ska jag älska, längta efter, alltid vilja vara nära” om mitt nya lilla barnbarn. Hur de där känslorna skulle tillta i styrka förstod jag inte då, min rusiga, alldeles pinfärska mormorslycka till trots.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2014!

Så går ett år till och de kriser, lyckliga stunder och den ständiga längtan efter att få tillbringa mer tid i Murviel utan att känna det som att jag egentligen inte borde, har drivit fram ytterligare förändringar. Lägenheten på sjätte våningen är såld, vi har flyttat västerut – tillfälligt, trodde vi då – och jag har för första gången i mitt liv varit utan ett fast jobb. Istället är jag min egen. Hyr ut mina rektorserfarenheter och titulerar mig konsult. Det är också början på min dinglifiering och på en nära två år lång tillvaro i byggdamm och bråte i huset på ön.

Vårt tjörnkök i november 2015

Det blir förstås en septembervistelse i Murviel också detta år. Det har jag sett till att ställa som krav för mitt dinglekonsultande innan jag tackade ja till uppdraget. En formidabel femtioårsfest på en holländsk husbåt hanns också med.

Klicka på bilden för septemberinlägg 2015!

Så för ett år sedan, hösten 2016, är vi fortfarande kvar på vår västkustska ö och resorna till Murviel fortsätter. Mitt nya konsultuppdrag är i Alingsås. Det känns bra när jag är på plats men resorna fram och tillbaka är alldeles på tok för långa, det märker jag ganska snart. Trots det blir de utlovade tre månaderna på potatisgymnasiet till sju, låt vara att de två sista bara var på deltid, men jag börjar sakta inse att det där med att bo på en ö har sina sidor. Det blir liksom långt till jobbet vart jag än ska. Så medan jag oroas av rapporter om bränder runt vår fina lilla franska by, dras ytterligare ett eget jobbprojekt bortom rektorskonsultandet igång.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2016!

Om det går som vi vill, jag och mina projektkolleger, är det inte mina tjänster som skall hyras ut, utan andras. Stora delar av tiden skall jag chefa och handleda mest på distans. Är det tänkt. Fast där är vi fortfarande inte. Men kanske om några år?

Jag är tillbaka på Tjörn efter ytterligare några dagar i Solna hos den ljuvligaste av små skatter. En liten barnbarnsskatt som fyllt dagarna med pärlande skratt, glädje över tåg, flygplan och elefanter och som med sitt ”hejdå mommo” för några timmar sedan, gjorde det näst intill omöjligt för mig att åka därifrån.

Min lilla ögonsten är nu tre år gammal. Av mig fick han ett flygplan i födelsedagspresent. Det var tänkt som en hint om att mormorn gärna tar med honom inte bara i bil och på tåg, utan även på flyg. Så småningom. Någon som kan gissa vilken destination som planeras?

Never a dull moment…

31 torsdag Aug 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Tråkigt har jag inte. Inte överhuvudtaget. Vår lilla naturbruksskola har tagit fart, eleverna är på plats och jag hör pärlande skratt i korridorerna när de hittar varandra och knyter nya vänskapsband. Ryktet säger dessutom att romantiken spirar. Det är riktigt fint, alltihop.

Korvgrill första kvällen på internatet

Jag håller mig sysselsatt och försöker få mina två (och ett halvt) uppdrag på plats utan att krocka med varandra och hittills verkar det fungera, även om det inte blir så många pauser under en arbetsdag. Det är mycket grufs. Mycket som skall bockas av från min att-göra-lista.

Så mitt i terminsstart och arbetstoppar ställs det till med bröllop! Bertils mamma och pappa gifte sig och Bertil själv tågade in i kyrkan med sin moster vid ena handen och en nyfunnen pinne i den andra…

Trofé i vänsterhanden…
… och mostern i den högra!
Väntar på brudparet…
… och Bröllop i Solna!
Tagen av stundens allvar…
Johanna och Gustaf!

Porschen parkerade han på en psalmbok medan han tog hand om sina päron…

Det var precis så vackert och känslosamt som jag hade tänkt mig. Min äldsta, fina, kloka stod bredvid pojken hon träffade redan på gymnasiet och de såg så lyckliga ut tillsammans.

Känslor är tunga grejer. Jag har resten av veckan insett hur mycket det tar på krafterna att få uppleva milstolpar av sådant vackert slag och nu är jag trött. Sliten, rent av. Hade nog behövt några dagar att bara smälta alltihop men så fungerar det ju inte. Plikten kallar, liksom.

Men det gör ingenting. Det är spännande, kittlande och aningens nervöst att dra igång inte bara ett, utan två projekt samtidigt. Planen var ju annars att jag skulle dra ner en smula på jobbengagemanget men det har istället blivit precis tvärtom. Det gör ingenting det heller. Jag mår bra så. Och både den lilla skatten i Solna och må-bra-stället i Murviel får plats och när jag inte är på det ena eller andra favoritstället, andas jag havsluft ute på vår västkustska ö.

Det är fint.

Det är nu.

Det räcker så.

För fyra veckor sedan lämnade jag Murviel. Jag lämnade sammetslena kvällar, frustande middagsvärme och intensivt umgänge med en hel hoper favoriter. Det känns som nyss och väldigt länge sedan på en och samma gång, medan minnet av solen på skinnet bleknar alltmer. En gång har jag suttit på vår västkustska terrass sedan vi kom hem. Inte för att det inte funnits soliga stunder; det är bara lite svårare att pricka in de där stunderna på våra svenska breddgrader. De är liksom inte lika självklara. Jag kommer inte hem från jobbet, häller upp ett glas immande rosé och njuter av kvällen al fresco och tar det för givet.

När det sker – om det sker – ser jag mig liksom yrvaket omkring och hinner tänka att det nog är bra ljuvligt med svensk sensommar ändå. Fast det är innan solen försvinner bakom klipporna vid grannens hus och tar med sig sin livgivande värme och lämnar mig huttrande i vinden från havet.

Så är det ytterst sällan i Murviel. Där kommer istället kvällens ljumma svalka som något välkommet; en andningspaus från hettan, en tystnad tillsammans med den sammetsmjuka natten, som känns både trygg och lite skrämmande på samma gång.

Två höstresor är bokade. En i september och en i oktober. Noga inplanerade för att passa med mitt jobbschema och med turerna till den lilla solnaskatten. Med sådant vid horisonten kan jag till och med drista mig till att njuta av västkustregn på tvären.

 

När Minou fyllde fyra och hade poolparty

08 tisdag Aug 2017

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Så ohemult nöjd är jag över att vi nu äntligen inte bara fått fiber draget, utan också till slut fått den irrande routern att hitta hem, att jag i pur eufori tankat över löjliga mängder bilder in i bloggens mediabibliotek. Vi är tillbaka på vår västkustska ö och jag har hunnit ha inte bara en folkilsken helg med strumpor på de frusna tårna, utan har också avverkat två hela arbetsdagar.

Ilskan har hunnit rinna av mig och min numera äkta hälft lade inte benen på ryggen för att undkomma mitt fräsande munläders kraftiga vinddrag. Det kan vara så att det i byarna uppnådde orkanstyrka och det kan också hända att han råkade hamna ivägen, trots att vindarna inte hade en tydlig riktning. Jag längtade bara tillbaka till Murviel. Till värmen. Till alla dem som förgyllt min tillvaro under några intensiva sommarveckor.

Nu är sommarsäsongen i allt väsentligt ett avslutat kapitel och det är vemodigt. Jag fick den längsta sammanhängande vistelsen där på flera år och jag hann liksom vänja mig. Och nu, med sommarbilder fladdrande in på bloggen i en rasande fart,  är jag där igen, intensivt i tanken.

Jag ser ett rufsigt litet gingerhuvud en tidig morgon i murvelhuset,

runt henne står vi och sjunger och de små händerna sliter i papper och paketsnören. Det rufsiga lilla huvudet tillhör Minou, en av sommarens yngre gäster, och dagen är hennes fyraårsdag.

Vi ställde till med poolparty med några favoriter i repris från fjolårets barnbarnsapéro.

2017…
Intensivt umgänge ända in i augusti

De vuxna fick också sitt lystmäte…

Dagen var varm och en stor del av den tillbringades som så många gånger tidigare i poolen.

Lilla B har ännu inte riktigt insett tjusningen med sådan blötläggning, utan uppsökte skugga i närheten av godsakerna istället.

Fast plask på bassängkanten, det går bra!

Idag ringde han till mig på FaceTime, undrade om jag kommer snart och konstaterade glatt att jag åkte bil (eller iallafall satt i en). Det där allra vackraste av små ansikten som dyker upp på skärmen när jag trycker på svara-knappen får det att spritta i varje fiber i min kropp och ingen förmår jaga bort stress och irritation som Lilla B. Av helgens mentala åskmoln ovanför mitt huvud finns därmed ingenting kvar.