Kategoriarkiv: grand-mère

Barnbarnslängt till cikadeackompanjemang

28 fredag Jul 2017

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Makaronerna är bortspolade från terrassgolvet,

barnstolen är skrubbad och ställd i ett hörn,

dukarna ligger prydligt ihopvikta i köksskåpet – bara den som för tillfället används ligger på matbordet och i kylskåpet får plötsligt vattenflaskorna plats. Poolhanddukarna ligger i en imponerande stapel i poolhusbadrummet

och jag tittar förundrat på den och funderar över var alla de handdukarna varit den senaste tiden. De av ketchup, yoghurt, glass och bearnaisesås nedkladdade stolskuddarna har fått åka i tvättmaskinen på 90 grader och är som nya igen; i linneskåpet är hyllorna återigen fyllda med nytvättade lakan och den vanliga ordningen i huset är nästan helt återställd.

Elefantrutschkanan, krokodilgunghästen, babypoolen och en salig blandning uteleksaker har fått flytta in under terrassen, skrubbade och avspolade också de. Där får de ligga undan solen och vänta på när trädgården nästa gång fylls av barnskratt och småttingar som kastar grus, hittar spännande leksaker för kreativa användningsområden

och plaskar omkring i poolen.

Sakerna ligger kvar där jag lägger dem nu. Jag sveper med blicken och är rätt så tillfreds med en sådan ordning. Jag tycker ju om när det inte är alldeles för grufsigt runtomkring mig. Men jag sopar hellre grus, plockar hellre leksaker, stuvar hellre om i kylskåpet i futilt hopp om att hitta ett utrymme som inte är upptaget och jag tvättar hellre dukar varje dag och rycker tag i någon annans handduk för att min egna hamnat runt någon annans axlar och jag har mycket hellre älsklingarna hos mig än att sitta och titta på puffade kuddar som får ligga kvar där jag lagt dem. De är många, kuddarna, och kan, förutom att ligga vackert uppuffade i soffan, användas som byggstenar för kojor eller som täcke när en liten kropp dröjt sig kvar lite för länge i vattnet och behöver värma sig.

Jag konstaterar nöjt att de franska ägorna pallar trycket och håller för ganska stora påfrestningar. Att få ordning igen efter en sommar med semestrande favoriter i långa rader går fort och lätt för det finns numer en bra grundstruktur.

Lilla B och hans entourage har alltså åkt hem. Bagaren nere i rondellen, alldeles där byn börjar, har i tre dagar fått klara sig utan besök från finurliga Linnea, som hämtat bröd varje morgon,

och som till slut lärde sig säga bonjour. Att vinka av dem vid flygplatsen var riktigt trist, fast Bärra var glad och skrattade högt och applåderade vid både start och landning.

Enligt uppgift. Jag blev ju kvar i Murviel. Hos cikadorna, ny värmebölja och nya gäster.

På den bästa av platser med de allra mest älskade

16 söndag Jul 2017

Posted by in Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det har snart gått en vecka sedan Bertil och hans päron med vänner kom och dagarna springer iväg. Jag och L har flyttat ut i poolhuset medan de två småbarnsfamiljerna tagit det stora huset i besittning. Och med risk för att jag blir ohemult tjatig med mitt eviga tjatter om de ljuvliga kvällarna, så måste jag ändå återge ytterligare en sådan. För jag sitter här i mitt nyligen ernstade poolområde;

Detta bildspel kräver JavaScript.

i loungemöbeln som fått komma ut ur poolhuset

och som snabbt fått sina kuddar vederbörligen patinerade av idel blöta bakdelar samt av vattenmelon och platta persikor kladdiga små barnhänder.

Ödlor prasslar i vildvinet längs med stenväggen mot grannen, en av alla hundar, som tillbringar nätterna utomhus på svala inhägnade bakgårdar, skäller långt bort; ibland ger sig den ensamma fågeln till känna, ibland hörs ett förirrat cikadegnissel och då och då susar en bil förbi på gatan utanför grinden. Fast mest är det tyst. Ikväll är det dessutom helt vindstilla.

Bara jag är vaken nu. Mitt nattsuddande barnbarn somnade tidigt ikväll, fast då gjorde hans mamma det också. Hon brukar göra det, Bertils mamma, mitt fina barn, allra helst mitt ibland oss ugglor, på en soffa omgiven av kvällsstilla, lågmälda samtal. Det är som om sammetsnatten omsluter också rösterna och ger dem en behagligare, mjukare klang. Sövande för den kvällströtta, uppenbarligen.

De andra finingarna åkte härifrån för snart två veckor sedan och hann inte se förvandlingen runt poolen. Maison de Deux fick en priolista av oss tidigare i våras, där iordningställande av poolhus för sovande gäster hade högsta prioritet, eftersom sommarsäsongen inleddes med många gäster i huset. När gästerna hade åkt, hade A&R en dryg vecka på sig att få färdigt nya matplatsen och att måla färdigt dörrarna.

Det lyckades de med och nu kan jag konstatera att det inte bara ser bra ut, utan att det också fungerar fantastiskt bra. Här hänger vi gärna. Och länge.

Kvällarna är min tid. Min ensamtid, då ganska många av mina blogginlägg blir till. Ofta hinner det bli gott och väl natt innan jag är klar. Det beror inte på att det tar lång tid att skriva, utan på att nätet är trögt och att det hinner gå eoner av tid innan jag fått mina utvalda bilder uppladdade. Sedan skall tankarna samlas i fack och hitta sina rubriker också. De är så många att det varit trafikstockning i pallet ett bra tag nu. Jag har velat berätta om när L kom ner för ganska precis två veckor sedan och jag tillsammans med E, S & E först for till en välsorterad cave i Béziers,

Klicka på bilden för Au Chai du Languedocs hemsida!

och sedan till Leucate. Vi hade letat upp ett bohemiskt litet lunchställe, där kocken lagade crossover mat med inspiration från det franska köket men med tydliga influenser från kockens hemland Burkina Faso. Exotiska drinkar och spännande ölsorter bidrog till upplevelsen,

fast allra mest är det atmosfären och den entusiastiske delägaren och servitören som stannar kvar.

Klicka på bilden för Les Planches facebooksida!

Lilla Leucate, alldeles vid en av de större etangerna längs med kusten ner mot Spanien, kändes genuint, lite lagom turistanpassat och franskt, bedagat charmigt.

Liten ateljé/butik där S och jag botaniserade. Av sådana butiker fanns det dessutom flera

På vägen hem hade jag tänkt att vi skulle stanna nedanför Cap Leucate för att bada,

Badbukten nedanför Cap Leucate i januari 2017

men vädret inbjöd inte riktigt och mina medpassagerare verkade inte heller upplagda för det. Inte ens ett kaffestopp tyckte de lät särskilt lockande. Tvärtom verkade de bara vilja åka hem och utflykten började kännas både onödigt lång och en smula misslyckad, det trevliga och lite ovanliga restaurangbesöket till trots.

Så vi for hem. Stannade på Géant utanför Béziers, där ungdomarna hade lite att handla inför deras resa hem några dagar senare. Jag uppmanades stanna kvar i bilen tillsammans med hunden, eftersom de alla hade ärenden in. Väl hemma fick jag min kaffekopp och drog sedan iväg igen för att hämta L.

Inte anade jag att den där ruschen hem, det avböjda havsbadet och det uteblivna cafébesöket handlade om att det skulle ordnas överraskningsfest för mig och L och att de behövde bli av med mig för att hinna få allting klart. Att sedan ratta in på gården, knata upp för trapporna och ute på terrassen mötas av tre flinande festgeneraler, våra festfixande languedocvänner, ett synnerligen rikligt apérobord och en ståtlig bröllopstårta kreerad av tårtproffset Maria… inte ens mitt skräniga munläder räckte till för att uttrycka hur fantastiskt jag tyckte att det var.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådant sitter jag här i den ensamma natten och tänker på. Gottar mig i och känner tacksamhet över. Det och att lilla B ligger och sover bakom fönsterluckor i stora huset och att han ännu inte hunnit till halva sin vistelse här. Två andra småttingar finns där också och de där tre är ena riktiga stjärnor.

Minou och Bertil!

… och lillasyster Linnea!

Jag är i mitt esse.

 

De här sanslösa kvällarna…

06 torsdag Jul 2017

Posted by in grand-mère, Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Klicka på bilden för filmsnutt med cikadeskrik

… när cikadorna får fullständigt tokspel innan de tystnar. Som om de måste klämma ur de allra sista minutrarna av dagen innan de går till nattvila. De håller på också när svalorna och fladdermössen gett upp och håller mig sällskap medan mörkret sakta sänker sig över trädgården. Vi är fullkomligt överens, cikadorna och jag. När kvällen till slut tagit udden av den dallrande hettan men ändå är ljuvligt mild och skön, vore det vansinne att inte passa på att njuta. Så jag dröjer mig kvar jag med.

Det sista av det inte längre så kylda vinet slinker ner i min strupe och myggorna försöker desperat trotsa våra osande citronellasticks. Det lyckas de inte med något vidare, trots att de för varje år tyvärr blivit allt fler, de blodtörstiga vederstyggelserna! Vinbönderna runtomkring oss rycker på axlarna och vet att berätta för oss att så blir det när allt fler går över till ekologisk odling. Några av dem verkar tycka att det är ett riktigt dumt påfund detta att inte spruta odlingarna med pesticider. Medan jag, som den eviga optimist jag är, tänker att då drar uslingarna säkert till sig myggjägare som under lång tid inte haft så mycket att smörja kråset med i våra trakter men nu anar morgonluft och åter dyker upp i stora horder. Balansen återställd och färre myggbett på oss. Så tänker jag. Naturen som reparerar sig själv utan vår hjälp, om den bara får chansen.

Det är bara jag, hunden och L i huset nu i några dagar, sedan E försvann på sin lilla europaturné och innan älskade lilla B med entourage dyker upp på tisdag. Det är nog tur att det dröjer några dagar innan de kommer, även om min längtan är av det allvarligare slaget. Idag greps jag nämligen av en stunds panik när jag insåg att vi har ett avloppsproblem uppe vid poolhuset, samtidigt som just det område, där de troliga problematiska rören är nedgrävda, just i detta nu kläs i ett trädäck som vi inte kan vänta med att lägga klart. Små barnfötter skall snart springa där, så färdigställandet av det äger högsta prioritet.

Det går undan, även om det ser kaotiskt ut just nu…

Lokaliserar vi inte var rörmokeriproblemet är och heller inte kan få det avhjälpt, får vi helt sonika stänga ner poolhusköket för denna säsong och ta tag i problemet i höst istället.

Inga problem.

Eller om de finns, får vi skjuta dem framför oss i några veckor.

Eller allt är inte solsken, ändlösa lata dagar under parasoll med en tummad pocketbok i handen.

Ibland blir det lite bökigt att äga ett sydfranskt hus med ganska stor trädgård och med mycket som kan trilskas och gå sönder. Fast vid det här laget har vi hunnit hitta ett gäng duktiga hantverkare som nästan alltid kan komma galopperande och snabbt hjälpa oss.

Imorgon bitti kommer Gary. Han är rörmokare. Jag älskar rörmokare. Åtminstone imorgon bitti.

Så kan jag förhoppningsvis återgå till att planera för ett återbesök på Le St Barth’ – Ets Tarbouriech, det fantastiska stället vid Étang de Thau, där vi åt musslor och ostron direkt från odlingarna utanför härom kvällen.

Något annat serveras inte. Det behövs inte. Sällan har musslor smakat så gott eller ostronen så helt utan ansträngning landat på kistbotten som just där, just den kvällen. Jag har en känsla av att jag hade kunnat bli serverad precis vad som helst och tyckt att det varit det allra mest fantastiska jag någonsin ätit. Miljön gör liksom allt.

På dammiga oansenliga grusvägar mitt i ingenstans tog vi oss dit och möttes av en avspänd, bohemisk miljö, ett slamrigt kök med doft av friskt hav, en lugn glittrande etang, musik med gung i lagom volym ur högtalarna och sorlande, rödkindade middagsgäster. Alldeles som att kliva in i en filmscen med perfekt rekvisita.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Perfekt, om du frågar mig. Vi åker väldigt snart dit igen.

Jag skriver om egentligen ingenting

18 söndag Jun 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

…fast ut måste de ändå, orden. De tämligen osorterade tankarna, som inte får struktur förrän jag ser dem skrivna, blir annars som en irriterande klåda. Här klottrar jag fritt sådant som tål offentligheten. Mest sådant som på ett eller annat sätt är murvielrelaterat men ibland om helt andra saker. Mormorstillvaron, till exempel, som knockat mig fullständigt och som är det enda (nästan) som till slut på allvar kan konkurrera överhuvudtaget med det kravlösa livet i Murviel.

Mitt publika jag.

Den ljusa sidan av mitt liv.

Det finns en annan blogg också. Den har funnits sedan 2007 och har i flera år gömts undan och den får förbli dold. Där kanske jag skriver några gånger om året, bara för mig själv och nästan bara när något gör ont eller skaver. För så är det naturligtvis; allt är inte glättigt, hurtigt och immande roséglas i motljus. Eller blommiga renoverade väggar och nyinförskaffade hamambadlakan till solsängar i smidesjärn.

Ibland behöver jag få det sagt innan jag kan återgå till att berätta om det som gör mig både glad och galet tacksam, just därför att det förstås inte är ett konstant tillstånd.

Fast ikväll, med de stora glasdörrarna öppna mot en ljummen solnakväll och ensam med en snusande, tokälskad barnbarnspojke på övervåningen, är tillvaron så bra som den någonsin kan bli. Grannarna mittemot sitter på sitt nya trädäck och deras samtal vindlar mellan dämpade skratt och förtrolighet. De mår bra. Det hörs. De skall snart ha barn.

Lilla B och jag handlade en liten plaskpool och roliga vattenleksaker idag och sedan myste vi länge, bara han och jag, i skuggan under stor markis.

img_0770

Sedan kom morbrorn, morfarn och en lillmoster med kompis på spontanbesök med chiligryta och en flaska Cava för att fira jobbframgångar och sommarlov.

img_0779

Hur fin som helst blev kvällen.

Bonne nuit, mes amis!

 

 

Här skall njutas av skönt majväder… not so much

10 onsdag Maj 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Himla härlig känsla det där att sitta vid fönstret och titta ut mot det mödosamt rengjorda och Sioo:X-behandlade terrassgolvet medan regnet strilar nerför den saltkladdiga fönsterrutan.

Jättehärligt.

Verkligen.

Den skall bli ljust grå så småningom, trallen. Och underhållsfri. Silkeslen mot bara fotsulor. Sägs det.

Bara ett litet bekymmer; när i hela håvete skall en stackars nordbo kunna drista sig till att kasta strumporna all världens väg och barfota kliva ut på de trädäckade ägorna?!?

Snö inatt säger vädergurun på TV, så det är lika bra att dra härifrån.

På lördag bär det av. Det blir bra – nästan alltid bättre än vad prognosen brukar visa.

Jag längtar. Jag skall simma, fixa, dra till IKEA och till sopstationen och jag skall umgås. Den ursprungligen planerade hela veckan har dock krympt till en långhelg, för jag skall tillbaka norrut och umgås med lilla B istället!

Lilla B, som fick mig att svänga in till macken på vägen hem från jobbet idag, eftersom FaceTime signalerade dags för rapport från Solna. Lilla B var så full av bus, skratt och små redogörelser om dagen att mitt smajl satt kvar i mungiporna fortfarande när jag en timme senare svängde in framför huset på ön. Han gör mig glad i varje fiber av min kropp, den lilla älsklingen!

Då gör det ingenting att murvielvistelsen blir kortare än planerat. Jag skall ju dessutom dit snart igen. Sedan hjälper det ju att det utlovas väderomslag tills jag kommer tillbaka. Lilla B och jag kan öppna de stora dörrarna i vardagsrummet och ta med oss mellis ut på terrassen när vi kommer hem från föris på eftermiddagarna. Sedan kan vi stanna där så länge vi orkar.

Kanske kastar vi lite grus också. Himla skoj ska det bli.

Att älska lilla B

26 söndag Feb 2017

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

img_7418

Jag har lämnat ett snögloppigt Stockholm, sett solen bryta igenom molnen över Vättern och styrt in i västkustsk dimma idag. Bokstavligt talat, inte bildligt. Eller kanske lite bildligt också, eftersom det var högst motvilligt som jag lämnade mitt soliga lilla barnbarnstroll kvar i radhuset med sina päron.

I bilen satt jag och tänkte på lilla B. På hur han nynnar. Hur han tittar pillimariskt på sin mormor under morgonrufsig lugg. Hur dörren till mitt rum flyger upp på morgonen, efter att jag legat och lyssnat en stund på när B pladdrar med elefanten, glad som en lärka, pigg som en mört. Så står han och tittar på mig en stund med smilband upp till örsnibbarna innan han springer vidare för att titta till päronen. Imorse hann det rent av bli lite beslutsångest innan lilla B kom på den lysande idén att lämna elefanten hos pappan medan han tog med sig mamman och kröp ner hos mormorn.

img_7433

Alla fick mysa. Alla var nöjda. Lilla B är noga med att sprida sina gracer.

Han har sjungit för mig och applåderat när jag sjungit. Vi har lyssnat på vacker musik, läst böcker och tittat på Modern Family på Netflix. Lilla B är glädje. Lilla B är allt som är vackert.

I Stockholm är för tillfället också alla mina tre barn samtidigt och det var märkligt att åka därifrån den här gången. Kluvet och rentav svårt. Älskar dem alla så galet mycket.

Men hemma på ön väntade älskade L och lilla jycken, som sprang ärevarv när jag kom. Kärleken till den lilla pälsen är tämligen okomplicerad den också. Fast av annat slag, förstås.

Det får handla om kärlek hela blogginlägget ut idag. Med risk för att det blir en smula känslosamt. Jag är uppfylld av det, nämligen. På ett nästan hudlöst vis. Just idag.

Om bara en vecka åker jag till våren. Till Murviel. Till den älskade trädgården. Till Huset. Till mitt Happy Place. Kärlek, of sorts, igen.

Då blir det desto sydfranskare rapportering på bloggen. Och kanske en förinvigning av årets säsong med apéro i trädgården (om vädret tillåter) för hugade på plats.

Framdukat...

Mars 2016

Skall jag tänka på under morgondagens bilfärd fram och tillbaka i dimman på E6:an.

Nya tider och små och stora projekt

03 fredag Feb 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Sista signaturen har fästs på papper, sista rektorsbesluten är fattade, och nycklar, telefon liksom dator har lämnats tillbaka. En vacker bukett fick följa med hem,

img_7183

och uppdraget på potatisgymnasiet är slutfört. Nu är jag på allvar igång med mitt nya jobbliv; två konsultuppdrag och mitt egna spännande projekt, som blir allt konkretare. Det är mycket att göra men det är friare, jag slipper det dagliga pendlandet och jag tycker att det är rackarns roligt. Och meningsfullt.

Drivkraften från början var att hitta ett sätt att försörja mig utan att vara fjättrad bakom samma skrivbord varje dag och nu när det blivit verklighet – för ett tag, åtminstone; vågar inte hoppas på att det skall bära fullt ut ännu – hittar jag en energi och arbetsglädje som jag inte riktigt känt på flera år. Det har varit mer grottekvarn, lojalitet och förstås engagemanget för eleverna men jag tycker att jag stått och stampat. Förvaltandet måste paras med en rejäl dos utvecklingsarbete för att jag inte skall tappa intresset. Det har jag varit medveten om länge.

Imorgon åker jag till lilla B med väskan full med londonshopping, sedan blir det tillfälligt kontor i Solna i några dagar, precis som det var tänkt. Jag hoppas att det nu skall bli lättare för mina närmaste att hålla koll på var jag är, för de senaste par månaderna vet jag att jag nog känts ganska fjär.

Murviel finns naturligtvis med i närtidsplanerna men får inte ta plats innan jag hunnit med det och dem som försummats den senaste tiden. Under tiden flyr jag med jämna mellanrum till Murviel i tanken – det är nu sedan gammalt och ingenting som har ändrats eller bytt skepnad alls. Årets säsong närmar sig med stormsteg och de nyligen genomförda småprojekten håller planeringshjärnan igång inför de större som väntar.

I den varma januarisolen installerade jag mig häromsistens på terrassen för ännu lite ikeamontering,

img_0983

den här gången av en liten arbetsplats i hallen på övervåningen:

img_6868

E, som var på besök, hittade genast dit och tyckte att det fungerade alldeles utmärkt. Där ser jag mig själv sitta med mina uppdrag och projekt om alldeles snart.

Nästa stora projekt är den del av trädgården som ropat efter omsorg sedan vi tog över huset men som fått vänta på att renoveringsfinanserna skall hämta sig en smula. Den gamla gnisslande grinden gör djupa spår i gruset och för varje gång vi öppnar den, blir det allt svårare att hålla undan gruset och öppna grinden hela vägen. Särskilt vackert är det inte heller.

img_6959

Det första som möter besökaren i den annars så vackra trädgården är en bortglömd plats, där skön skugga svalkar men också gör det svårt för något att på allvar växa. Här skall därför stenläggas, ytan planas ut och ytterligare några trappsteg anläggas vid det böjda trädet:

img_6961

Jag har velat kapa den men Bertrand kom häromsistens på den lysande idén att istället förankra den böjda grenen i räcket vid trappan och låta bignonen klättra vidare över den. Då får vi den eftertraktade blommande växtligheten och en välkomnande portal som leder in och skärmar av. En del av ljudet från gatan kommer den också att ta hand om, enligt den kreative Bertrand.

Stenläggningen skall kännas gammal, som om den funnits där alltid. Lite ojämn, livfull men ljus, eftersom den skall ligga där det är som skuggigast.

img_6962

 

Arbetet sätts igång i slutet av februari. Jag blir nog tvungen att åka dit och inspektera. Får se till att beställa nästa resa väldigt snart.

Hur grå kan en decemberdag bli?

18 söndag Dec 2016

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Om dagsläget, Resor

≈ 8 kommentarer

Så här grå, uppenbarligen:

img_6701

Vi har bilat fram och tillbaka till Värmland i helgen för att fira min syster, som fyllde jämnt. Längs med en dimgrå väg i minimalt med dagsljus har jag tittat på med julgirlanger upplysta gårdar längs med vår rutt. Somligt vackert och med känsla för moderation, annat fullständigt vilt. Men oavsett om det sker med stilkänsla eller med fullständig avsaknad av, handlar det så uppenbart om en besvärjelse av mörkret.

Strax innan vägskyltarna visar att vi närmar oss barndomshemmet i Degerfors, passeras ett hus som sommartid är alldeles översållat med blommor i amplar, rabatter, krukor, balkonglådor och i allt som överhuvudtaget kan innehålla några nävar jord. Att samma hus så här års visar upp ett överdåd av ljusslingor i alla upptänkliga färger torde inte förvåna; på något sätt känns det som något som är precis som det skall vara. More is more gäller för just det här lilla huset invid en kurvig landsväg mitt ute i skogen.

För ovanlighetens skull sitter jag i passagerarsätet denna gång. Läser lite, slumrar och funderar över resan ner mot Murviel om en dryg vecka.

Om jag längtar?

En icke-fråga.

Vinterdäck utan dubb har bokats och samma dag som färjan Göteborg-Kiel bordas, åker de på. Förra året, när samma resa söderut gjordes, byttes dubbdäck mot sommardäck;

img_2483

Det var inte helt bra. På tillbakavägen genom norra Tyskland låg det snö på fälten längs med autobahn

img_2634

och väl hemma på Tjörn tog jag mig inte uppför den lilla backen till huset, eftersom snö, minusgrader och plusgrader om vartannat hade gjort gatan såphal.

img_2653

Så i år tar jag inga sådana risker. Det spelar ingen roll att det bara rör sig om några ynka möjliga mil på vinterväglag; det kan hinna hända halkolyckor ändå.

img_2709

Halka har annars inte varit något större problem denna senhöst/decembervinter. Det regnar, dimman ligger stundtals tät men det blåser inte, det snöar inte och nu återstår bara fyra dagar i Alingsås, sedan är uppdraget på daglig basis där över. Det är blandade känslor. Skolan är trevlig, kollegerna i ledningsgruppen formidabla men de dagliga 20 milen resväg fram och tillbaka snart övermäktiga. Större frihet väntar runt hörnet. Åtminstone vad gäller var jag befinner mig i geografin. Jag ser mer Murviel framöver än tidigare,

Detta bildspel kräver JavaScript.

mer häng med världens bästa Bertil,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och med ett litet pälsdjur som sällskap mycket mer än vad som varit fallet det senaste halvåret.

img_6109

Jag ser fram emot det. Fast det känns också lite läskigt; skall jag få det att fungera? Kommer pengar i tillräcklig mängd att rulla in på kontot? Kommer det att hålla?

Det vet jag inte förrän jag har försökt. Ytterligare ett steg mot fler murvieldagar är taget. Vi får se hur det blir.