When no one steps on my dreams there’ll be days like this When people understand what I mean there’ll be days like this When you ring out the changes of how everything is Well my mama told me there’ll be days like this
//Van Morrison
Sommar i Murviel är smulor under fötterna och fläckiga dukar;
Sommar i Murviel är barnakramar, pärlande skratt, gråt, myggbett, sömnbrist och barnaleenden som kan smälta isberg.
Det är ständigt blöta badkläder och rufsigt hår och det är stök, tvätt och disk som aldrig vill ta slut.
Det är en grå tygelefant som far runt överallt och det är solkrämskladdiga barn som vill bada hela tiden.
Sommar i Murviel är stängda fönsterluckor i det stora huset och en luftkonditionering som jobbar för högtryck.
Cikadelåt fyller luften och kvällarna är ljumma. I sammetsnatten sorlar småbarnsföräldrar i upplyst pool medan jag vakar över sovande små;
Sommar i Murviel är vila på terrassen efter årlig barnbarnsapéro,
det är diskad disk, bortplockade badleksaker, stilla musik på Spotify och en trädgård som är fin igen efter att dagen städats undan.
Sommar i Murviel är en lycklig grand mère; lycklig över att ha tre av sex småttingar på plats och lycklig över murvelhusets förmåga att samla favoriter runt mig.
Det svirrar, surrar och kvittrar. Jag sitter under vår tonnelle, som fått tillfälligt tak i väntan på den måttbeställda.
Det gör ganska mycket för trivseln att ha tak över huvudet när man sitter till bords utomhus. Det känns tryggare och mer ombonat, särskilt när nattmörkret tar över. Jag är ute precis hela dagarna och kryper inte in förrän det är dags att sova. Jag äter, jobbar, stickar, läser, simmar, hänger tvätt, plockar ner tvätt, drar upp ogräs, lyssnar på cikadorna, som försiktigt börjar göra sig påminda till slut och efter mörkrets inbrott tittar jag på film på paddan.
L, som själv helst håller sig inomhus, om det inte är för att gå ut med hunden, ta ett snabbt dopp eller hänga med vänner som kvistar förbi, fick upp tonnelletaket när jag var och handlade. För honom är det inte så viktigt men han vet att det är viktigt för mig. Han gör sånt. För min skull. Och även om jag kanske skulle önska att han gjorde mig lite längre sällskap på terrassen, så är omsorgen fin. Han är fin.
Idag kom C och E förbi. De har tuffat genom Europa i sin van i några dagar och nu är de här. Snart kommer deras barn och barnbarn. Hansbys kom också förbi med nyanländ son med familj och poolen fylldes med skratt och plask medan de mer antika i samlingen ägnade sig åt att planera nära förestående umgänge och barnbarnsapéroer del 1 och del 2.
2016 års igelkott
Det är sommar på riktigt nu. Luften riktigt dallrar av förväntan. Jag tar ett kort på ett vackert stilleben och skickar till äldsta dottern;
varpå hon, som snart är på plats med älsklingarna, raskt och torrt konstaterar i vår messengertråd att det snart blir färre antal stilleben och mer härj.
Jag längtar.
Efter härjet.
Aldrig är Murvelhuset så fantastiskt som när skratt, rop och, för all del ibland gråt, överröstar både cikador, fåglalåt och buller från gatan.
Och myggan? Hur mår den? Jotack, den är inte alltför djävulsk och ännu så länge har den inte dragit hit riktigt alla sina polare. Svalorna jobbar för högtryck och när de går av sitt skift kommer fladdermössen. Det gillas inte av myggan men av mig.
Svalor och fladdemöss får hjälp av en Thermacell, som knuffar bort myggorna från oss och ut till predatorernas väntande näbbar och käftar
Imorgon skall det shoppas inför midsommar, som skall firas med hugade i vår trädgård.
Ungdomarnas midsommar i Murviel för en del år sedan …
Byn skall också fira. I många dagar och med mycket musik. Får se vad av allt det vi kan tänkas vilja delta i.
… då åker man till Frankrike”, deklarerade Bror myndigt häromveckan. Då tar man på sig sina frankrikeskor – dvs sandalerna – och sina frankrikebyxor – dvs shortsen – och packar ner badkläderna i resväskan. Frankrike, det tror jag att jag har berättat förut, det ligger enligt Bror i Murviel och är en magisk trädgård, där cikador väsnas, svalor chirpar och fladdermöss dyker efter insekter när skymningen lagt sig. Bror har koll på allt det här och att drömma sig dit tillsammans med honom är magi av ett alldeles skimrande slag.
Murviel är en tydlig del av prinsarnas barndomssomrar nu och jag vet nog inget finare än ynnesten att få vara med och skapa minnen tillsammans med småttingar; både tillsammans med mina egna barnbarn och med andra små som förskönar vår murvelträdgård varje sommar.
Nu är vi där. Vi har öppnat fönsterluckorna,
gått en vända i trädgården och konstaterat att det har regnat alldeles nyss, och att det växer så det knakar.
Men huset är städat – det där har jag med mig hemifrån , att man skall städa innan man lämnar, så att det blir trevligt när man kommer tillbaka – och Tom har fixat de fönsterluckor som har behövt fixas i flera år,
och de något vilsna solsängarna har fått ett eget litet trädäck, där de numera får bo.
Det är varmt på ett sätt som det sällan blir i Sverige. Jag glömmer det varje gång när vi kommer ner sommartid och jag har tyckt att det varit varmt och skönt sverigehemma. Men här är det uppvärmt. Värmen stannar kvar och sammetskvällarna har parkerat sig för säsongen. Just kvällarna här är kanske det jag älskar allra mest; att gå in motvilligt och stänga dörren bara för att sova. Inga tjocka tröjor, inget huttrande i fåfäng förhoppning om att sommarnatten skall vara varmare än vad den är och sällan blir.
Jag och ett fladdrande ljus med trädgårdens ljud och musik och skratt i fjärran.
Jag skall flänga fram och tillbaka under juni månad – möjligt tack vare RyanAirs återupprättade förbindelse Stockholm-Béziers – om än inte särskilt miljövänligt. Men jobb och annat privat kräver det och trots allt kommer de flesta junidagarna ändå att vara murvieldagar. Inget akut fixande återstår, utan nu är det verkligen som omväxling bara smådetaljer som skall på plats. Tavlor, lampor, kanske lite mer gardiner här och där men mest skall jag vila och ge mig ut i environgerna när fjärrjobbet fått sitt.
Kanhända skriver jag en rad eller två om det. Om andan faller på.
22 maj blev jag farmor för andra gången; en liten barnbarnspojke till har jag nu och det börjar bli en ordentlig barnbarnsskara. Det är lika omtumlande varje gång och ankomsten av ännu en liten öppnar sinnena på vid gavel. Jag är lycklig, mentalt trött och huvudet spränger. Förrförra fredagen lämnade jag mitt halvfärdiga ivar-projekt hemma i Tjuvkil och gav mig iväg för barnvaktsberedskap.
Jag stannade en dryg vecka och blev sedan avlöst av morföräldrarna. Syttende mai hann vi med att fira också, om än något stillsammare än vad som kanske är vanligt.
Liten syttende mai-firare… och ljuvlig Pavlova efter traditionsenlig festfrukost
Nu är jag hemma igen och jobbar hårt på att färdigställa övervåningen. Det ser förskräckligt kaotiskt ut än så länge men är det faktiskt inte. Läget är liksom under kontroll, även om de förbannade gipsväggarna skickar iväg oss på ständigt nya uppdrag till byggvaruhusen i jakt på gipsplugg och skruv som fungerar. Skåpen måste förstås förankras ordentligt i väggen, annars riskerar de att tippa framåt.
Imorgon kommer hörndelen till soffan i vardagsrummet och förhoppningsvis kommer bokhylleväggen på plats där den här veckan också.
I badrummet på övre plan är extra hyllor från Beslag Online på plats,
och när Lill från Thörners Kök & Bad fått upp tapeten på hallgarderoben …
Idén till denna fick jag efter ett besök hos Karin och Maffe i Villa Haute Rive, där de fått upp en fantastisk tapet från Studio Lisa Bengtsson i sitt orangeri – inte solrosor där, men en annan Lisa-tapet som tar för sig. Vi är lite fegare och nöjer oss med en garderobsdörr i husets hall.
… börjar vi bli klara med allt det som planerades redan i höstas. Väggen ovanför diskbänken i köket skall visserligen spacklas och målas också men det är fort gjort. Resten skall få ta lite tid. Gardiner till några av rummen är antingen beställda eller på plats men de kräver lite eftertanke, liksom tavlorna på väggarna. Kanhända blir det ett inlägg när det ovan nämnda är klart. Om jag blir nöjd.
Men sen!
Sen skall jag titta tillbaka på vårt flyttkarusellsår och fråga mig själv hur sjutton vi har pallat. Visat har det funnits tid till vila men inte under några längre stunder. Men livet i vårt lilla radhus känns redan tryggt, etablerat och idylliskt. Att vädret varit av ett sådär perverst insmickrande slag som bara maj kan bjuda på, har förstås gjort sitt till.
Vår lilla apéroplats på framsidan blev snarare en kontemplationsplats strax innan läggdags;
Där sitter jag med hunden som sällskap och stickar eller läser och tittar på barn som cyklar, grannar som kommer hem från joggingturer eller med badlakan över axeln efter ett kvällsdopp från badbryggan i den lilla hamnen. Alla hejar. De flesta stannar en stund och vi byter några ord.
Att sedan koppla hunden för dagens sista promenad och njuta av solnedgången över havet, skvallrar om hur livet i Tjuvkil kan te sig när målarpytsar och verktyg stuvats undan.
Syrener i det som en gång varit trädgårdarEn liten babysocka på en kvist!Ferdinand, aka Stina, på grönbeteVill ha det just så här …den lilla viken innanför småbåtshamnen
Jag får nypa mig för verklighetscheck och be till högre makter – eller kommunpamparna i Kungälv? – att inte de knasigaste idéerna om hur området skall förtätas framöver blir verklighet. Eller vad sägs om lyxlägenheter huggna in i Tjuvkils huvud och en gigantisk pir med flådig restaurang längst ut? Piren kan de bygga av all sten som sprängs bort från det karakteristiska berget vid den stillsamma och enkla lilla småbåtshamnen.
Ett formidabelt skräckscenario
Blir det verklighet, försvinner hela poängen med närheten till havet; avspärrningar, byggtrafik och sprängningar i flera års tid får vi leva med då. Kan tänka att de boende härute inte varit så glada över bygget av vårt område heller, men det är trots allt en helt annan sak att smälla upp låga radhus på en äng jämfört med vad det skulle innebära att spränga bort ett berg.
Bevarandeaktivist får jag förvandla mig till, alltså. En som vill ha kvar ett berg.
Foto: Thomas Kihlberg, januari 2021 (bild hämtad från Bohus Coast/Facebook)
Jag åkte till plantskolan idag. Ett formidabelt ställe i Rollsbo i Kungälv. Stort utbud, friska, fina plantor och himla trevlig personal. Inte konstigt, därmed, att det var full kommers där. Det är dessutom äntligen ordentlig försommar, så jag köpte en rosenbuske och lavendel, som jag satte i vår enorma kopparkittel,
ett aldrig så litet olivträd fick också följa med hem,
liksom petunior,
smultronplantor,
och backtimjan;
Jag har skapat ett litet hörn i kvällssolen, alldeles perfekt för en apéro i solen;
Det har blivit så bra här i Tjuvkil, och faktiskt precis så som jag hade föreställt mig. Småttingar cyklar omkring i vårt bilfria lilla område ända tills det är läggdags. Då hörs istället protester bakom rullgardiner och fönster på glänt när samma småttingar skall nattas. Fåglalåt fyller luften, liksom en svag hint av grilldoft. Och humlorna, ja de har redan hittat till mina nyplanterade inköp. Havet är alldeles nära och ibland skriker en mås. En båt brummar förbi i fjärran och områdets hundar ger skall emellanåt. Grannar går förbi medan jag sitter här, hejar och stannar ibland för att byta några ord. Det är socialt, det är trevligt och det är tryggt. Och – priviligierat till tusan, jag vet. Det är ett ödmjukt faktum.
Tjuvkil har snabbt blivit vårt svenska lilla paradis och just nu, just här, lyckas inga bekymmer inkräkta på mitt ekvilibrium. Det betyder inte att det inte stökar också i mitt liv. Det gör det, naturligtvis, och ibland tar oro och bekymmer överhanden. Just därför är både mitt franska och mitt svenska happy place så viktiga. De hjälper mig hålla fokus och de hjälper mig orka. En stunds njutning i kvällssolen och morgondagen blir både hanterbar och något att se fram emot. Kanske lyser kvällssolen imorgon också? Fast om den gör det, då hittar ni inte mig på min apéroplats i solen, för då är jag i Oslo och där lyser solen precis lika intensivt. När den inte gör det, så glittrar det iallafall, för där finns Iben och snart också hennes lillebror.
… sa Bror när han med sin lilla hand i min traskade genom vårt lilla radhusområde ut till bilen för vidare färd hem till Solna i måndags. Det har han rätt i, tycker vi, som faktiskt är en smula överraskade av hur fint vi tycker att det är i området. Planteringar omgärdade av cortenstål och inga ruträta gångar gör det harmoniskt. Fasaderna gillar jag också; lite uppdaterad sjuttiotalsestetik är det över dem.
På framsidan kom en stackars ensam häggmispelbuske på plats idag;
den skall kompletteras med en liten ligusterhäck in mot uteplatsen, fick vi veta av de två trädgårdsarbetarna som jobbar i området. Vi kanske kan använda en vrå av uteplatsen innanför häggmispeln en stund om kvällarna mitt i sommaren, men än så länge når dock inte solen in i just den vrån av vår utemiljö, som då blir ganska ogästvänlig.
Ett litet bord har iallafall kommit på plats, i hopp om bättre, ljusare och varmare tider
Morgnarna denna påskhelg har annars varit av det allra ljuvligaste slaget; vi var uppe med en rimlig tupp vid sjusnåret varje morgon, med mys och bus bland täcken och kuddar, följt av frukost, shoppingtur med L och sedan promenad med hunden.
”Idag vill jag gå till havet”, sa Bror en morgon och då fick det bli så.
På långfredagen kom lillkusin Maj med sina päron och hunden Kerstin, och då blev det liv i luckan! Det firades påsk med äggjakt i fina lekparken och med terrasshäng i den varma vårsolen.
Maj gjorde oss förstås sällskap i morgonmyset och den här mormorn kände sig därför alldeles särskilt påskalycklig.
Till slut fick vi också badkaret på plats med hjälp av de extra paren armar på besök, och det premiärbadades och konstaterades att det var ett bra måttat och bra valt badkar. Långa som korta får plats och badrummet känns inte alls så trångt som jag var rädd för att det skulle göra.
Det är tomt i huset nu, sedan älsklingarna åkte och vi har återgått till allt flyttrelaterat fix. Flyttkartonger har tömts, flyttats runt och burits bort och vår soffa från Sweef har landat i vardagsrummet.
Ena hörnet av vardagsrummet i väntan på bokhylleväggen …… och den andra sidan, där mammuten landat!
En hel del fix återstår, men nu behöver åtminstone inte våra piffiga skinkhalvor vara hänvisade endast till sittplatserna i köket när de vill koppla av.
Om en och en halv vecka åker vi till Murviel via först Oslo i några dagar, och sedan Solna. Där skall vi mest koppla av, för maj månad kommer inte att bjuda på så mycket stilla liv i övrigt.
Det är mars – vårmånad, minsann! Men vårkänslor har jag just inga, knockad som jag är av vad som är trolig covid. Symptomen är desamma som när jag trillade dit för ganska exakt två år sedan men förloppet verkar vara snabbare. Idag orkar jag mig upp ur soffan, med benägen hjälp av diverse piller. Ett annat tillfrisknandetecken är frustrationen och otåligheten. Jag vill vara på jobbet och leverera det jag har lovat och jag vill åka till Tjuvkil för att ta fler mått inför flytten om två och en halv vecka. Arton månaders flyttprocess är snart till ända och i tanken kryper jag omkring på radhusgolvet och målar de kritvita golvlisterna i samma färger som väggarna,
rummen möbleras och köksluckorna skickas iväg på lackering;
Blir det en riktigt mörk mossgrön färg eller fegar vi och låter luckorna anta samma nyans som väggen? Det lutar åt det förra …
Att jag är otålig nu är en underdrift. Vi har bott så galet vackert hela tiden, så det har verkligen inte gått någon nöd på oss, men huset med den formidabla utsikten över Ulebergshamn är inte vårt och vi har valt att bara packa upp det absolut nödvändigaste.
Något av en limbotillvaro har det därför varit och det är hög tid att få landa i ett stadigt sverigehemma nu. Den förestående flytten och ett tillfälligt inhopp som svenskfröken innebär att någon längre murvieltillvaro denna vår inte är att tänka på. Det är ändå ok men planerna för nästa höst, vinter och vår skall se helt annorlunda ut. Tillvaron då behöver få vara betydligt mer snöfri, till att börja med!
Utsikt från vårt radhusfönster tidigare idag – världsbästa Lill Thörner från Thörners kök&badrum for dit och tog mått åt oss.
Jag är heller inte ensam om att tänka på Murviel; Bror, det finurliga lilla barnbarnet, kom att tänka på den förestående sommarvistelsen i Murviel häromkvällen, då följande konversation utspelade sig mellan mor och son vid nattningen:
Bror: – Kom ihåg att vi måste prata med mormor om igelkotten! Mor: – Vadå, har du sett en igelkott i skogen? Bror: – Nej, knase, den i Frankrike!
Han planerar alltså för sommarens barnbarnsapéro och passar på att påminna om att det skall vara ost och tomater på igelkotten.
Jag är naturligtvis galet nöjd med detta och konstaterar att barndomsminnen från Murviel redan är etablerade. Nästa gång vi ses, Bror och jag, skall vi därför planera årets meny för den årliga barnbarnsapéron. Barnbarn, ändå – hur fina är de inte?
På det nya trädäcket utanför poolhusbadrummet skall det inredas för en vrå där storprinsen och andra hugade kan dra sig undan när det behövs. En Fatboy-gungstol,
och ett litet bord för snacks & dricka skall det bli, så får vi se hur unge herrn själv vill homestagea för optimalt mys! Vi har inte alltid samma tankar om det, men Bertil får leda vägen.
Att fantisera om sommaren med draghjälp av småttingar är fint. Det hjälper mot både rastlöshet och envis huvudvärk. I Murviel skall vi i år dessutom vila från större arbeten och istället planera för arbete med fasaden och yttertrappan hösten 2024. Då är tanken att vi också skall få ett litet orangeri på plats framför ytterdörren, både för att det skulle vara fint och för att skydda den vackra gamla dörren, som dock skall få lite omsorg redan i år. I april far vi ner för en kort sejour och för att förbereda för sommaren. Jag längtar efter det. Inte otåligt, men ändå väldigt mycket.
Här sitter jag, med galet vackra omgivningar utanför knuten och en sol som klättrar allt högre upp på himlen och som faktiskt till och med börjar värma.
För två veckor sedan drog våra ulebergsgrannar, tillika tidigare kollega en av dem, ut oss på promenad och fika till Ramsvikslandet. Efteråt kände jag mig alldeles endorfinstinn och lycklig. Jag tappar andan av allt vackert.
Inte blev jag heller mindre lycklig av solnedgången över Ulebergshamn som följde;
Ändå är jag så otålig att få komma härifrån att det kliar under skinnet. Det får bland annat skyllas på den eftermiddag i Tjuvkil för drygt två veckor sedan, då vi fick spendera flera timmar i vårt nästan helt färdigställda radhus.
Entrésidan med frukosthörna under takBostadsrättsföreningens gemensamma orangeri
Det levererar nämligen. Det är ljust, luftigt och väldigt nytt.
Ett tomt ark att fylla som får mig att gå igång på alla cylindrar. I mitt huvud är nu uteplatsen på framsidan inredd och klar. Jag ser hur lätt vi skulle kunna glasa in där istället för på baksidan, där det troligtvis skulle bli för varmt.
Baksidan i sydväst
Inne i hörnet bakom en spaljé, under tak och i morgonsol skall ett ”lilla Languedoc” skapas med mosaikbord, två bänkar i hörn och- många kuddar, liksom sittdynor från Chamois.
En del av detta har redan införskaffats, en del är beställt och resten står på införskaffningslistan. Här får jag hålla i mig. Vi behöver inte mer prylar att flytta på när det är dags om några veckor. Det får vänta tills vi är på plats, så jag hejdar mig. Nästan, i alla fall. Det är bra att tvingas vänta, eftersom många av idéerna hinner bytas ut under resans gång.
Jag har för tillfället en kort mellanlandning i Ulebergshamn.
Häng med henne är ju verkligen inte fel!
Sedan promenaden på Ramsvik och inspektionen av vårt nya radhus, har jag varit på barnbarnsturné. Jag har varit i Falun och blivit alldeles tossig, knollrig och återigen galet charmad av den här gullungen;
Himla kul att halka runt på isen, tyckte Maj
Morgonmys med hunden Kerstin
Lässtund i morgonsolen genom köksfönstret
Vackert i Faluns gamla gruvby
Det är värt varenda meter på isiga och trista landsvägar mitt i ingenstans för att få hänga med falunfamiljen!
Lika lätt är det att stå ut med full vinter och snöglopp i Oslo,
Full vinter påTrollåsen
för där finns ännu en liten som fullständigt knockar mig.
Jag har varit barnehagetaxi i några dagar och förundrats över det lilla trollet, som varje morgon stolt kränger på sig sin ryggsäck och glatt travar in till sin barnehage. I ryggsäcken ligger dagens niste i två burkar; en för frukosten och en för lunchen. Dem får hon raskt ur ryggsäcken när vi är framme och sedan bär hon myndigt in dem till barnehageköket. För en farmor bara med vana från svenska förskolor, är detta med medhavd lunch en smula exotiskt. Jag tänker mig alla möjliga sorts problem med ett sådant förfarande men fördomarna kommer snabbt på skam; det verkar fungera fint! Imorgon fortsätter turnén. Jag skall till Solna och mysa med prinsarna och lilltrollet.
Murviel får vänta och det är inte alldeles lätt. Jag längtar dit. Frågar mig om det nyplanterade mandelträdet blommar och längtar ner till en vår som är så oändligt mycket tidigare där än här. Det nya halvmånefönstret ovanför ytterdörren kommer snart på plats
och de sista detaljerna i en suite-badrummet är i färd med att bli klara. För att inte alldeles misströsta, är nästa resa ner bokad. I slutet av april bär det av, efter den avslutande flytten till Tjuvkil, mellan helgdagar och dingleelevernas praktik och före nästa barnbarnsturné. Logistik, minsann! Skall leva livet lugnare snart. Tror jag. Någon gång.
Murvielklotter 