Kategoriarkiv: Inredning

Dekadent tisdag

08 tisdag Jun 2021

Posted by in distansjobb, Hantverkare, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag tvingar mig till den idag, dekansen. Lite i halvsmyg för mig själv medan L inväntar fiberfolket från Bouygues, som kommer för att installera vårt bredband. Fast i smyg vet jag inte, för jag deklarerade frankt att jag skulle äta chips. Det kändes lite spjuveraktigt, nästan. Fast L sa bara ”gör det du” och ryckte på axlarna.

Han sitter säkert och snaskar minttabletter i luftkonditioneringen under tiden. Inte i smyg men ändå. Kanske är det Hambergs Agneta som försätter mig i något slags tillstånd som inte är jag? Eller är det jobbspöket som vägrar lämna mig ifred och säger åt mig att skämmas över njutningen? Eller det faktum att jag kan räkna timmarna tills det är dags för avfärd?
Oavsett; rofylld är jag inte. Men det är välbekant, som ett minne som satt sig i kroppen om terminsslutveckor som aldrig vill ta slut och som ändå aldrig räcker till. Där är jag ju inte nu. Jag bara tror det. Ryggmärgen tror det. Kanske är det inte så konstigt; i hela mitt yrkesverksamma liv har jag först varit lärare och sedan rektor. I maj månad och större delen av juni har jag bara existerat, plöjt framåt och betat av, utan att någonsin känna mig tillräckligt effektiv. Vet inte vad det där handlar om men att jag skulle vara på väg att möta den berömda väggen tror jag inte på. Isåfall har jag varit nära en solid stenmur varje terminsslut i 36 år. Men nej, jag är faktiskt ganska bra på avkoppling. Tar fram en stickning när händerna inte klarar av att vara stilla.

Snart klart …

Ger jag mig i kast med en roman, vet jag att sinnesron finns alldeles om hörnet och att rastlösheten kommer att ge vika.
Sen är det ju det där med tidiga morgnar. Dagarna blir härligt långa då! När nu dessutom värmen slagit till, är det bara då som det känns ok med fysisk arbete. Imorse rev jag ut den ena garderobsdelen i vårt sovrum. Rensade bort kläder som aldrig används men blivit kvar på typiskt sommarställemanér, fick bort de två otympliga och tippbenägna byråerna och gjorde plats för en juniorsäng.

På väg upp till övervåningen

Här skall en av prinsarna få sin sovplats när de kommer i sommar. Draperier skall upp och myggnät. Det blir mysigt och bra, tror jag.
Sedan kom Gary och inspekterade gästtoan och tvättstugan, där en liten ho behöver installeras. När den inspektionen var avklarad trampade vi upp till poolköket, där han raskt fixade anslutningen under diskbänken. Det hade tagit oss flera timmar och gjort oss rufsiga i håret om vi skulle ha gjort det själva. Vi försökte och det gick inget vidare … Gary blev klar på tio minuter; yrkesskicklighet och rätt verktyg i fin kombination, stavas det!

  • Hink nu överflödig…
  • … och vattnet rinner fint ner genom rören.

Pasta med hemgjord pesto till lunch slank nyss ner utan större åthävor. Basilikakrukorna här är större, mörkare gröna och har en djupare smak än hemma. Det är löjligt gott. När värmen klingat av och bredbandet är installerat, skall jag sätta mig och jobba en stund. Men först skall jag hänga lite till med Agneta, Einar och Bonnibelle. Formidabelt sällskap är de. Skuggläge gäller, alternativt blötläggning. Hundtimmen har inletts. Snart vaknar säkert cikadorna ur sin törnrosasömn.

Klicka här för att lyssna på ”La Chanson des Cigales”

Quelle journée !

03 torsdag Jun 2021

Posted by in fjärrkurs i franska, Franskt traggel, Inredning, Murvelhuset, Resor, Shopping, studier i franska

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag har lagt på min födelsedagsduk och placerat födelsdagsblommorna i en gammal glasburk, som jag köpte på en vide grenier för ett drygt år sedan, och ställt den på bordet. Nu sitter jag här och njuter av hela härligheten.

Jag pustar rentav ut efter en dag som inte gett utrymme för några pauser av det mer ordentliga slaget. Jag inledde med en fjärrtenta i franska;

den sista för den här terminen, så nu har jag ändå delsommarlov.

Sedan bar det av till grannbyn för att hämta Åsa och köra henne till flygplatsen i Montpellier men först efter att ha klottrat ur mig ett studenttal för fjärrleverans. Med Åsa avlämnad for jag vidare till IKEA för att köpa nytt avlopps-kit till poolköket och hittade där äntligen rejäla sittdynor till våra smidesstolar, som är vackra att se på men som kräver rejält tjocka dynor mellan smidet och våra ädlare kroppsdelar.

Jag har letat länge, staplat tunna kuddar på varandra som värsta ärtprinsessan och blev alldeles lycklig när jag på väg ut med mina andra fynd råkade snubbla över dessa.
Sedan hann jag inte riktigt hem i tid, för det var mycket trafik, så jag svängde av på en Aire, satte mig framför ett snyggt träd med knotig stam och höll mitt fjärrtal. Ingen såg det torra gräset och den tråkiga parkeringsplatsen;

det gäller ju att hålla igång bilden av La Douce France …
Men nu har jag alltså landat här på min terrass vid det dukade bordet i väntan på herrskapet H, som kommer med pizza. Vi äter faktiskt inte ostron och dricker inte champagne – eller snarare Limoux – varje dag, trots allt

Nostalgisk måndag på ön

30 måndag Nov 2020

Posted by in Familjen, Inredning, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Vi är tillbaka på ön efter en adventshelg i Solna.

Facebook har i flera dagar bombarderat mig med minnen från tidigare adventsbak – en tradition som jag hållit igång tillsammans med Åsa sedan tidigt åttiotal. Mina tre barn har vuxit upp med den och antalet bagare har varierat genom åren, resultatet och mängden färdiga alster likaså.

Tonårsbagare i Älta 2007

Åsa har alltid fixat degen och inga andra peppriga kakor än de som kavlats ut och gräddats från just den degen godtas. Tunna skall de vara också. Och utsökt krispiga. Åsas blir alltid tunnast och krispigast.

Färdigt resultat, adventsbaket 2016

Hon brukar muttra om att vi andra inte kavlar tillräckligt tålmodigt eller att vi inte använder tillräckligt bra kavlar med tillräckligt många år på nacken. Och det har hon ju rätt i. Varje år.

Lussebullar bakas också, förstås. Förr om åren, när barnen bodde hemma, bakades minst fyrdubbel sats och frysen bågnade av gula bullar. Back in the days var ambitionsnivån och bullerbyaspirationen betydligt mer seriös och samtidigt med bullarna och pepparkakorna kokades knäck, gjordes ischoklad och bakades mjuk pepparkaka och kryddiga knäckkakor (eller om de hette knäckiga kryddkakor…?). Samtidigt åts tomteskum och dracks julmust tills samtliga magar hotade spränga byxknapparna.

Jag är måttligare numer. Traditionen upprätthålls men tas gradvis över av de sedan länge vuxna barnen. Med prinsar i Solna, i Oslo som sysselsättning i evighetslång lockdown och måhända kanske på Tjörn innan advent är alldeles över? Med lite flax tillsammans med S och ytterligare några till – fast inom coronarestriktionerna, givetvis.
Pö om pö plockas advents och juldekorationerna fram och i år känns de viktigare än någonsin. Mängden adventsstakar och bagarbilder i sociala medier skvallrar om att jag inte är ensam om att vilja tindra lite extra i år.
Jag botaniserar i mina lådor och fram kommer pynt som hängt med länge.

  • Svärmor Anna-Stinas viktigaste nostalgipynt
  • Ärvda ljusstakar
  • Första tomten som prydde fönsterbrädan i studentrummet
  • Alltid samma siffror…
  • Julporslinet från Villeroy&Boch
  • Mina favorittomtar har alltid långa ben…
  • … som sagt
  • Ärvda grötporslinet

Allt är inte störtvackert men de berättar många historier om tidigare jular och aldrig är jag så nostalgisk som just kring jul. Jag inser också hur mycket av de traditioner som skapades när barnen var små som nu återuppstår i ny men ändå lätt igenkännlig tappning hemma hos var och en av dem. Av det blir jag extra glad. Jag minns att det kändes viktigt att skicka med dem juletindret ut i livet men jag minns också hur mina egna förväntningar på den perfekta julen till slut höll på att kväva dem när de hade annat för sig än att tindra ikapp med mamma. Men nu så. What goes around, comes around.

Nymodigheter letar sig ändå in till huset på ön, trots all nostalgi; tallen i plast från IKEA är en praktisk eftergift till det faktum att advent och jul inte längre är en tid då jag stänger dörren om min familj och stannar hemma. Istället far jag iväg för mycket för att klara skötseln av en törstig gran. Men jag förvånar mig själv genom att eftergiften inte bara accepteras, utan faktiskt gillas.

Vi skulle egentligen ha åkt till Murviel; enligt den tidiga planen redan nästa vecka. Där skulle jul ha firats i det nya köket och en gran av mer traditionellt slag ha klätts.

Julen i Murviel 2018

En fake-variant den också, eftersom min erfarenhet av franska julgranar är att de lämnar en del övrigt att önska!

Håller vi oss i skinnet och om R-talen går ner både här och där, åker vi ner i början av januari för en kortare sejour. Vi har en voucher på Air France från oktobers aborterade tripp att utnyttja. Vi håller försiktiga tummar för att det skall fungera. Tills dess stänger jag dörren mot regn och grådask och drar igång adventstindret i turbodrive.
Glad advent, därmed, till er alla🎄

Traditionstyngd gran i huset på ön 2017

En aldrig så försynt och lite skamsen titt…

13 torsdag Aug 2020

Posted by in Inredning, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

På min padda finns en mapp med appar som fått rubriken ”Resor”. Apparna har använts flitigt de senaste åren och den här frankofilen har mycket flygskam i sitt bagage.
Minns någon ens begreppet ”flygskam” längre, förresten?
Det var i alla händelser en ständigt pågående diskussion över middagsbord och i arga trådar på Facebook under lång tid. Så kom Covid. Himlen blev tom från en dag till en annan. Gamla bagagetaggar på mina resväskor kändes plötsligt främmande, rentav exotiska. Som från en annan tid.
Igår kväll bestämde jag mig ändå för att lite i lönndom undersöka möjligheten att flyga ner. Jag klickade på Air France-appen och den satte genast igång en uppdatering; det är länge sedan jag klickade på den. Där finns ett oläst meddelande från 10 mars med förslag på billiga resor.
Jag stirrar på det.
Igen – en annan tid.
Och vi vet ju vad som hände sen.
Det är som en orimlig tanke att vi någonsin skall kunna gå tillbaka till flygande på samma sätt som tidigare. Jag vill det inte ens. Tror jag.

Det var då det…

Jag trycker in datum, väljer avgångar, klickar i flexbiljett som är fullt ut avbeställnings- och ombokningsbar. Tittar på sammanställningen och förundras över priset, 320€ ToR Göteborg-Montpellier. Som om ingenting har hänt. Som om allt är som vanligt igen. Hur kan det vara så billigt fortfarande? Hur har ens flygbolagen överlevt?
Men jag klickar mig inte vidare. Jag vill inte flyga. Inte än. Mitt gamla flygbeteende kan inte återupptas. Jag har inte mage att. Det bränner lite i fingertoppen som nyss knappat på Air France-appen. Hettar det inte rentav lite om kinderna? Är det en eftertankens kranka blekhet som infinner sig?

Så jag avvaktar.

Det finns all anledning också av andra uppenbara skäl att göra just det. Viruset har inte försvunnit, utan det skenar igen på lite för många ställen. Att krypa in i en trång flygplanskropp tillsammans med många andra lockar inte. Inte nu. Inte än.
Jag blir irriterad på mig själv och över hur snabbt jag skulle kunna vara beredd att falla in i mitt gamla mönster med många och flygberoende korta vistelser i Murviel istället för färre men längre. Längtan dit är en stark drivkraft, till och med starkare än vetskapen om att den sortens resande inte är att rekommendera. Som om jag vore fullkomligt faktaresistent.
Så jag struntar i reseapparna och börjar fundera på andra alternativ istället. Jag har ägnat ganska mycket tid åt det på sistone.

Jag har sneglat på husbilar utan att få gehör hemmavid och jag fångar uppmärksamt upp varje nyhet om utökade möjligheter att tåga iväg mot kontinenten. Nattåg är förstås det som låter mest intressant, eftersom det bara skulle kräva marginellt fler semesterdagar för en resa ner till Murviel än med flyg. Den möjligheten finns dock inte ännu.

Jag känner mig som något av ett hopplöst fall. Trots att vi är nyligen hemkomna från sommarvistelsen i murvelhuset, så har jag redan börjat bläddra i min röda almanacka för att hitta möjliga tidpunkter för att ta mig ledigt.

Jag vill ner och göra iordning efter den avslutade köksrenoveringen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ni vet den som, efter att knoppar och handtag kommit på plats, innefattar placering av ärtiga små förvaringskorgar och snyggt porslin på de öppna hyllorna; knopplister på ömse sidor om köksfläkten för de köksredskap som tål att tittas på och som i bästa fall också är de som används mest.
Jag vill lägga omsorgsfullt ihopvikta kökshanddukar på hyllan närmast diskhon för att låta dem mjuka upp intrycket och vara nära till hands när disk skall torkas, och jag vill fixa till köksbänkarna i trä enligt köksarkitekten S:s önskemål.

Mattorna skall på igen, böckerna skall upp i hyllorna bredvid öppna spisen,

de kalla lamporna i de nya takspottarna

skall bytas ut mot nya med varmt ljus – varför är fransmännen så förtjusta i de blåaktigt kalla?!? – gardiner, kuddar och soffklädsel ska tvättas och sedan skall jag slå mig ner mitt i rummet och beundra hela härligheten. Länge. Till sist skall jag ta bilder och tapetsera bloggen med alltihop.

Men för att jag skall kunna sitta där och svepa med blicken över det äntligen färdigställda köket i någorlunda närtid, måste vi kunna ta oss ner på annat sätt än med bil. Terminen är igång och jag kan inte vara borta någon längre stund. Flyg, alltså…
Fast nej.
Fingertoppen vägrar att närma sig den appen just nu.
Jag har en fingertopp med samvete. Tydligen.
Vi får väl se hur den känner imorgon eller nästa vecka.

En borgmästare tackar för sig

08 söndag Mar 2020

Posted by in Byliv, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar, Utflykter

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Igår morse knackade Bertrand och Benjamin på dörren

Jag hade precis hoppat i mina merylbrallor för att efter en frukost i solen på terrassen (det var inte jättevarmt men skönt ändå) sätta igång med att målartvätta väggarna i köket. Ögonen rann och näsan var tjock och jag pep att det nog måste vara en hel del pollen i luften.

Joråvars, menade Bertrand och berättade att de vackra blommorna på lagerträden är tämligen pollenpotenta, liksom cypresserna uppe vid poolen.

Mina stackars plågade luftrör får alltså brottas också med pollen men jag letade raskt fram en karta Clarityn från husapoteket och kunde därmed fortsätta med dagens värv.

De båda trädgårdsexperterna berättade sedan om det enorma buskaget mot grannladans vägg, som de hade fått kämpa med ett bra tag. Inga råttor hade synts till, däremot råttornas hem… Det känns därför fantastiskt skönt att de där gnagarna inte längre har någon vegetation att gömma sig i nu när säsongen står för dörren. Samtidigt kan jag inte låta bli att rysa lite av obehag vid tanken på kvällsprasslet jag hört just där de senaste somrarna när jag dröjt mig kvar ensam ute i den varma sammetskvällen sedan L gått och lagt sig.

Jag tycker inte om gnagare. Iallafall inte i min trädgård och inte i mitt hus!

Så pratade vi klimat och om den gångna, ovanligt milda, vintern. Mycket av det som blommar nu borde inte göra det, berättade Bertrand. Vintern kom aldrig till Occitanie heller och så ägnade vi oss åt en stunds gemensam huvudskakning över sakernas tillstånd.

Så försvann de båda herrarna iväg och jag traskade upp i terrasseringarna för att hämta dagens apelsin. De har tjockt, fint skal, är saftiga och smakar gott, om än inte så väldigt sött.

Helt mogna är de dock och jag tycker att det är helt fantastiskt att kunna plocka dem direkt från trädet, skala dem och mumsa i mig. Jag tror att jag nog aldrig kommer att sluta betrakta det som något alldeles väldigt exotiskt.

Dagens apelsin avnjöts i solen uppe vid den vinterstängda poolen. Vinden, som under lördagsmorgonen hållit sig lugn hängde med upp men det var skönt ändå. Fint är också att släntra runt och upptäcka sådant som länge gömt sig under den myckna vegetationen;

En fågelholk med påväxt
…och ett stuprör som slutar i tomma intet
Utsikt vi inte visste att vi hade bakom de nu ansade träden

och att fundera kring det fix som kommer att krävas innan hus och trädgård får anses redo för en ny säsong. I påsk åker vi förhoppningsvis ner tillsammans igen, L och jag. Om inte Corona fortsätter härja så att vi får hålla oss på backen.

Vi får se vad vi hinner åstadkomma då.

Imorse blev det en tidig revelj och färd till grannbyn med det gröna kyrktornet. Där var det loppis och minsann fick jag inte med mig ett par gamla glasburkar därifrån.

En alldeles fantastisk söndagsmorgon har blivit till en solig och varm dag och jag har hunnit med både lunch och ännu en strykning grundfärg på kortväggen i köket.

Det är alldeles fantastiskt vad till och med lite grundfärg kan göra med en misshandlad liten väggstump!
Läst borgmästare Norberts hyllningsskrift till sig själv har jag också hunnit med.

Han har åstadkommit mycket, tycker han, och det kanske han har. Alldeles strax är det borgmästarval i Frankrike men då finns Norbert inte längre med, efter flera decennier som kung över Murviel. Han har velat pensionera sig länge men det har varit svårt att hitta någon lämplig som velat ställa upp som kandidat. Så vem är vår nye borgmästare? Ingen aning, men det blir nog bra. Vi skall/kan(?) inte rösta. För att kunna göra det måste man ha registrerat sig och det har vi inte ens försökt oss på, eftersom vi inte är skrivna här. Vi har tagit för givet att det då inte går att rösta i borgmästarvalet. Men som med så mycket annat härnere, är också detta föremål för livliga nätdiskussioner. Alla som ger sig in i den diskussionen är lika tvärsäkra på sin sak och det är svårt att till slut veta vem man skall lita på. Det verkar dessutom variera från den ena byn till den andra, oavsett vad lagen må föreskriva. Vi gör därför vad vi finner rimligt och överlåter med varm hand åt de garanterat röstberättigade bofasta att välja sin maire. Har vi tur, tycker han (jo, det lär bli en han) att det är dags att göra någonting åt trafiken genom byn och att de små torgen lämpar sig bättre för människor än för bilar.

Det viner runt knuten

05 torsdag Mar 2020

Posted by in Hantverkare, Inredning, Kennari fjärrundervisning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Det gnisslar och slår i fönsterluckorna. Ett lätt regn smattrar mot rutorna och det är kväll i Murviel. Jag är solokvist i huset och har noggrant stängt ute den kvällsmörka trädgården med hjälp av fönsterluckorna som vetter just mot trädgården.

Mot gatan fösöker jag envist hålla dem öppna men vinden vill något annat och till slut ger jag upp och stänger också luckorna mot gatan. Inte för att gnisslet och slamret skrämmer mig, utan för att jag trots allt inte vill att vinden plötsligt rycker tag i någon av dem och virvlar iväg med en fönsterlucka över gatan.

Imorgon när jag vaknar och släntrar ner för trappan, kommer rummet därför att vara dunklare än vad jag vill att det skall vara och jag kommer att få bråttom att öppna luckorna mot morgonljuset igen.

Två välfyllda dagar har jag bakom mig; jobb med fjärrundervisningsföretaget, samtal med Dingle, en tur till St Chinian och samtal med François medan han fått både kakel och hyllor på plats i vårt kök, som om alldeles snart är klart.

Några knoppar, lite färg, en fläkt, och lite småfix på det där och vi är hemma!

Igår kom en glad nybliven ägare av franskt hus och hämtade delar av vårt gamla kök. Jag är glad över att bli av med sakerna och att de kommer till användning. Förhoppningsvis får den nye ägaren glädje av attiraljerna.

Den förre ägaren till vårt hus satsade stort på vitvarorna. Gaggenau och Miele, minsann. Men istallationerna kan inte ha gjorts av någon särskilt kunnig och det ursprungliga köket har i alla år lämnat en hel del övrigt att önska.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var till och med så att när huset köptes, så var köket högst upp på priolistan. Nu, åtta år senare, har köksplanerna, som dessutom naturligtvis ändrat karaktär genom åren, äntligen blivit verklighet. Det som återstår att göra innan det är helt klart är överblickbart och redan nu kunde jag inte vara nöjdare. Flera års, låt vara milda, irritation över det knasiga och opraktiska köket har med hjälp av köksbyggarkunniga älsklingar förvandlats till en dröm.

April 2019

Hade det blivit lika bra om inte ett trasigt tak,

Takrenovering i april 2013

en veranda

Detta bildspel kräver JavaScript.

och en trilskande pool

ställt sig i vägen och knuffat ner köksrenoveringen på prioriteringslistan? Alldeles absolut inte alls. Om det är jag tämligen övertygad.

Imorgon beger jag mig iväg till en av våra franska frisörer i byn för en välbehövlig personlig  ansning. Det blir första gången jag klipper mig på franska. Skall bli spännande att se om en fransos klarar av mitt skandinaviska, typiskt mjuka och tunna hår!

Renoveringar är alltså vad dessa mina marsdagar i Murviel handlar om. Såväl byggnadsmässiga som personliga, uppenbarligen.

På plats, äntligen

29 lördag Feb 2020

Posted by in Hantverkare, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Vaknar tidigt av en tapper sol som envist försöker bryta igenom molntäcket medan fönsterluckorna slår i en vind som annars inte märks. Fönstret står lite på glänt och morgonluften genom det är sval.

Det är lördag morgon i Murviel och jag har absolut ingenting inplanerat. Jag drar på mig mina merylbrallor och målar plankbitar med färgprover jag köpt hos Helen på Le Studio des Artisans i St Chinian,

Elephant’s Breath, Dove Tale eller Charleston Grey till köksskåpen och Skimming Stone till väggarna i det stora rummet;

De vattenbaserade färgerna från Farrow&Ball håller på att knuffa undan planerna på att måla luckor och lådfronter med linoljefärg.

Av praktiska och tidsbesparande skäl.

Visserligen fäster linoljefärgen alldeles utmärkt på de glatta ikealuckorna men torktiden är lång och tiden knapp. Det är ingen bra kombination, har jag kommit fram till. Jag får spara det där vällustiga linoljemåleriet tills jag gått i pension men just det ser jag inte på horisonten än på ett tag.

När jag tog flyget ner för några dagar sedan kände jag mig ledbruten och trött. Jag hostade fortfarande och var rädd att de kanske skulle slänga mig av planet av rädsla för Corona. Och visst drällde det av munskyddsförsedda resenärer på CDG – fler än vad jag någonsin sett förut och åtskilliga av dem var dessutom alldeles bestämt européer – men min hosta hann stilla sig, så ingen tog någon notis om mig. Älskade J fixade till slut astmamedicin till mig och det, troligen i kombination med att få vakna av morgonsolen genom sovrumsfönstret i Murviel, gjorde susen.

I onsdags morse…

Nu känner jag mig därför så gott som frisk och livsandarna återvänder. Sakta men säkert tar jag mig an de uppgifter jag föresatt mig innan jag åkte ner. Igår for jag i vår skakiga gamla Ford till AS de Carreaux i Pezenas för att köpa kakel.

Med Annelies, från Maison de Deux, benägna hjälp var kaklet redan utsett med hjälp av hemsidan och på plats kunde jag konstatera att både nyansen och ytfinishen stämde med vad jag hade tänkt mig;

Alltså står nu en stapel kakel och väntar på François när han kommer för att lägga sista handen vid köket nästa vecka.

Innan dess skall även en köksfläkt införskaffas och det får bli måndagens uppgift. Då skall även en tur till IKEA klaras av för införskaffande av diverse komplementerande köksprylar.

Vad mer?

Jo, spis och ugnar har bränts av och testats. Till belåtenhet, skall tilläggas, efter en aldrig så liten fadäs med grillfunktionen i lilla ugnen härom morgonen…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bubbelkranen har invigts med hjälp av bästa bykompisarna,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och jag har plockat in apelsiner till lördagsmorgonens frukost från apelsinträdet i terrasseringen.

Mugg från Milla keramik

Efter åtta år och på nionde säsongen, verkar apelsinträdet äntligen ha bestämt sig för att bära någorlunda rejält med frukt.

Mogna apelsiner…
… och en mandarin från nya citrusträdet!

Jag kommer att kunna plocka in en apelsin om dagen under hela vistelsen här, har jag räknat ut, och det är minsann inte illa! Jag hittade till och med en fallfrukt!

Det kommer att ta mig en bra stund innan jag slutar fascineras över att kunna gå ut i min egen trädgård och plocka apelsiner till frukost!

Trädgården har för övrigt fått sig en rejäl ansning sedan vi var här sist. Vildvinet, som klättrat på grannladans mur, är borta;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Träden är nedklippta,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och trädgården badar i ljus;

Visst ser det lite naket ut och visst ser jag nu mer av grannens inte alltför vackra lada,

men numer vet jag ju hur snabbt allting växer här. I sommar kommer träden att återigen skänka skugga men vildvinet kommer aldrig mer att tillåtas växa lika ohämmat igen. Det frodiga vildvinet visade sig nämligen vara oerhört populärt som fristad för byns gnagare. Jag tycker inte om gnagare. Varken i källaren på Tjörn eller rännnande runt i murvelträdgården om nätterna.

En ny säsong står för dörren. Ännu har jag många dagar på mig att förbereda inför den. Och hur fint är det inte att få skrota runt och tänka på alla älsklingar som skall befolka ägorna i sommar!

Ett svalkande kylskåp är bra att ha till hands när en tröttnat på poolen för en stund

Sommar är det ju om alldeles snart, dessutom!

En sällsynt helg på ön

01 lördag Feb 2020

Posted by in huset på ön, Inredning, Kennari fjärrundervisning, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är grått men ändå vackert på ön idag.

Igår kom det lilla pälsundret Kerstin för att tillbringa en helg hos oss;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hon är ett riktigt litet lyckopiller och det passar oss alldeles utmärkt att få vara hundvakter ibland. En egen dogg nu hade inte riktigt fungerat med det kringflackande liv som framförallt jag lever. Det är februari redan och bakom mig har jag ännu en hektisk vecka. Jag undrar allt oftare när jag skall tillåta – eller kanske rent av kräva? – att det skall bli en något lugnare lunk? Vårt arma hus på ön får inte den omvårdnad det behöver och inatt drömde jag om murvelhuset.

Det var ingen trevlig dröm.

Trädgården hade invaderats av turister som inte alls förstod att den var privat och inte förrän gendarmen tillkallades, lämnade de otäcka turisterna motvilligt poolen och terrassen utanför köket. Efter sig lämnade de skräp och förstörelse…

Jag vaknade kallsvettig och orolig och det tog ett tag innan jag insåg att jag bara drömt. Jag funderar mycket just nu över hur vi på bästa sätt skall ordna vårt gemensamma liv, L och jag. Jag älskar huset på ön och att jag bara en halv minut från husets tröskel hittar vyer som tar andan ur mig, oavsett årstid;

Men det är inte helt okomplicerat. Vi bor längst ut vid havsbandet på vår ö och inte många tar sig tid att hälsa på oss här. Det blir lite ensligt och den vackra naturen runt omkring oss kan bara delvis kompensera för det. Kanske blir det bättre om/när de dagliga resorna blir färre? När längre perioder kan tillbringas i Murviel och somrar åtminstone till dels kan avnjutas på vår svenska ö? Är det månne pensionärslivet jag längtar efter alltmer?

Ändå inte, kanske. Men den större geografiska friheten i kombination med mitt numera alltmer spännande jobbliv vill jag ha mer av. Gärna förr snarare än senare.

På besök i Pajala…

Alltid är det dock något som ställer sig i vägen för en längre sejour i Murviel än en vecka. Det blir en dryg sådan den här gången. Bättre än ingenting men inte helt tillfredsställande. Väl på plats hoppas jag kunna sy ihop det sista med köksrenoveringen. Kranen för bubblande vatten är iallafall till sist installerad:

Om spisen och köksfläkten har jag ännu inte fått besked men kaklet är (nästan) beställt.

Fortfarande (dyr) favorit…

Det är ohemult dyrt och jag blir en smula irriterad; köksrenoveringen är, precis som så mycket annat som byggleds på distans, en segdragen process. Återigen är det inte bara av ondo, för nu har jag kommit fram till att luckorna kanske ändå inte skall vara gröna utan ”greige”.

Typ så…

Väldigt trendigt, har jag förstått, så särskilt unik är inte min trendängsliga smak. Dotter S konsulterades och hon har som vanligt kloka synpunkter, så kanske ändå att de gröna köksluckorna förpassas till den mer daterade idébanken…

Isåfall blir det heller ingen clay stone över diskbänken,

Det visade sig nämligen när expertis tillfrågades, att det inte är tillrådligt att ta sig an en sån stor yta som det är fråga om här för en amatör som jag. Kakel upp till de öppna hyllplanen är därför senaste budet.

Det är ändå ganska rogivande att ta sig tid att fundera över handgripligheter som dessa kring köksrenoveringen. Blir det fel, kan vi köpa nya färgpytsar och göra om och ingen kommer att ha mått dåligt i processen. Världsliga saker är det, minsann.

Kvällen sänker sig över ön. Imorgon är ännu en ledig dag just här och det känns fint. Några helger på ön skall prioriteras och det hägrande sportlovet skall vikas åt mamma i Värmland och prinsarna i Solna. Först därefter, och om en knapp månad, är det det dags för Murviel. Jag ser fram emot alltihop.