Kategoriarkiv: Inredning

Traditionsenlig seriös och riktig säsongsinvigning i Murvelhuset

17 måndag Jun 2019

Posted by in Hantverkare, huset på ön, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

En gång är som bekant ingen gång. Två gånger innebär rimligen att första gången uppskattades. Tre gånger är en tradition. Eller är det fjärde gången huset fylls av midsommarfirande Suserik&Co…?

Jag knyckte ett av Sus foton från en annan midsommar i Murviel…

De är iallafall där nu. Imorgon kommer ytterligare några och huset fylls av semesterfirande, alldeles underbara tjugoplussare. Jag har istället, comme d’habitude, tjurrusning in i sommarledigheten och kommer förmodligen att dråsa ner i väl vald skön möbel på midsommarafton.

Varje år är det samma sak, trots att jag svär på att det måste bli en ändring. Fast då måste jag lämna skolvärlden och det är jag uppenbarligen inte riktigt redo för ännu.

Men jag ser bilder från Medelhavet på Instagram och Sus skickar bilder på köksrenoveringens första etapp, så lite är jag där ändå. I tanken och i längtet.

Det blir bra. Det blir precis som jag tänkt mig. Resultatet, som sagt, av flera års funderingar fram och tillbaka och till sist Susannas fasta köksplanerarhand med sådant som jag inte fattat:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till slut får vi ett gammaldags skafferi! Och en sittbänk med förvaring under ett fönster. Första gången jag såg det var i ett kvadratiskt kataloghus från Eksjöhus 1987. Då hade jag en liten tvååring som jag tänkte borde få växa upp i ett hus med en trädgård runtom. Det skulle dock dröja till 2001 innan det blev verklighet. Då hade tvååringen hunnit bli sexton och tyckte inte alls att det där med att flytta till hus var en bra idé. Närhet till tunnelbana hade liksom hunnit bli viktigare än närhet till gräs… Inte hade heller huset något skafferi och köksrenoveringen vi då gjorde gick lite för fort och allt blev inte riktigt som jag tänkt. Fint ändå, om än inte så gediget som jag kanske hade önskat.

Den här gången har vi alltså skyndat långsamt. Det nya köket görs dessutom i två omgångar, så vi hinner känna efter om vi behöver tänka om inför nästa etapp. Provmåla skall vi göra också. Gröna luckor skall det bli men inte förrän vi har hittat den rätta nyansen! Linoljefärg blir det naturligtvis. Tapet ovanför buffén bredvid skafferiet skall fånga upp det gröna

Har visat den redan för några blogginlägg sedan…

och en bruten kalkfärg skall få täcka de övriga väggarna i det stora rummet.

Rummet på entréplan har fått vänta länge på sin transformation men nu sker det. Smått fantastiskt känns det.

På hemmaplan i huset på ön börjar vi drömma om en senilkuvös på baksidan av huset. En som man tillfälligt kan värma upp också på vintern, så att julmiddagen kan avnjutas under ett glastak medan vinden får de stadiga stängda vikdörrarna att skallra bara en liten aning. Med fårskinnsfällar i korgstolar och en sprakande brasa…

Fast det är ju en helt annan och betydligt senare historia som kanske inte ens blir av. Det är bara så roligt att fantisera!

 

På resa genom Hexagonen

24 onsdag Apr 2019

Posted by in Inredning, Renoveringar, Resor

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det rusar förbi utanför mitt TGV-fönster, landskapet som har blivit ett nytt hemma för mig. För det mesta har jag sett det genom mitt bilfönster men då är det förstås mest fokus på vägen. Jag hinner ändå se hur landskapet skiftar och hur det går en tydlig klimatgräns strax söder om Lyon. Vinodlingarna hänger med ett tag medan vegetationen i övrigt snabbt ändrar karaktär från typiskt medelhavskt till mer mellaneuropeiskt. Det är vackert det med. Bitvis idylliskt, rentav, men utan att ta tag i mig på det sätt som garriguen, bergen, olivlundarna, akaciorna, lagerträden och cypresserna gör.

Två murvielveckorär till ända och S sitter på ett plan på väg till London, där studier skall avrundas innan hon återvänder till sina svenska hoods igen. L är den som stänger huset den här gången, innan han är tillbaka på ön tillsammans med mig.

Det är väldigt svårt att lämna murvelhuset och veta att det dröjer två månader innan det är dags för sommarvistelsen. Det är för lång väntan. Jag far ner för en blixtvisit i slutet på maj men det räknas liksom inte. Då skall jag bara ner och inspektera och förhoppningsvis ställa iordning efter betonggjutningen vid poolen. Kanske finns också en liten chans att köksstommarna, monterade av S och E, har kommit upp på väggen då.

Jag tänker att kanske Francois bestämmer sig för att tidigarelägga sin del av jobbet när han ser hur mycket som hunnits med…?

Jag skall också fixa handtag, träbehandling till bänkytorna, konsoler till vägghyllorna, och hinna med en köksplaneringsträff till för att säkerställa att alla detaljer ramlar på rätt plats. Vår snälle elektriker behöver jag försöka få fatt på också, så att strömbrytare kan flyttas och uttag till köksön ordnas. Det senare tarvar för övrigt en hel del detektivarbete med hjälp av Google, Pinterest och diverse inredningsblaskor. Där har nya tankar vuxit fram, nämligen, sedan L påpekade den egentligen uppenbara nödvändigheten av eluttag vid köksön. Det lär trots allt tillredas en hel del med hjälp av allehanda köksmaskiner just där. Tips mottages dessutom tacksamt!

Trots att vi ruvat på köksplanerna i många år redan, så dyker det upp nya idéer och lösningar hela tiden och nu är jag tacksam över att det har fått ta så lång tid. Det känns ordentligt genomtänkt till slut. Att vi sedan gör arbetet i två omgångar är säkert också bra; efter en sommar med många gäster i huset och med den nya delen klar, dyker det kanske upp nya klurigheter att ta ställning till. Långsamt men rätt hoppas vi på, hellre än fort och fel.

I höst blir det dags för resten av köket och har jag riktigt ordentligt tur, så kanske jag får med mig hugade målare, som hjälper mig få rätt färg på de trärena köksluckorna.

Åsså kanske jag kan snika till mig ett par instruktionstimmar av Maison de deux, så att det blir lagom mängd färg i strykningarna. Provluckan fick inte godkänt, nämligen. Anneli tog sig för pannan, himlade med ögonen och väste fram ett uppgivet men jag har ju lärt dig!, när hon såg det tjocka lagret färg på den arma provluckan.

Jag ursäktar mig med att det var mörkt när jag målade och att penseln var hård efter en tidigare målningsomgång.

Sådär går tankarna medan en lång resdag snart klarats av när jag om en liten stund kliver på planet till Göteborg. Det blir alltid lite meckigt att ta sig från Murviel till Göteborg. Men helt fel är det inte att, precis som med landskapet utanför tågfönstret, kunna njuta vidare av scenerierna utanför flygbussfönstret i Paris. Mumma för en hus- och fönsterkramare som jag!

Trots regnet.

Eller kanske i ännu högre grad just därför?

Jag blev lite sugen på att stanna, rycka åt mig en låneelsparkcykel (visst är svenskan magisk med sina möjligheter till sammansatta ord?) och susa nerför avenyer, alléer och rue-ar  med stopp för näringsintag och dryck på trevliga uteserveringar med jämna mellanrum.

Men det får bli en annan gång. Det finns annat som pockar på uppmärksamhet hemmavid.

Andra januari 2019

02 onsdag Jan 2019

Posted by in Byliv, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Nyårsfirande i Pezenas är avklarat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi började med ett glas rosé på uteserveringen vid Café des Arts

medan vi betraktade nyårsförberedelserna. Färdiga fat med skaldjur bars hem i formidabla karavaner,

medan ostron förbereddes och såldes av galonbyxklädda fiskare.

Hela torget doftade hav och färsk fisk och redan där infann sig därför nyårskänslan.

Kvällen firades sedan med snittar och champagne, som sig bör en sådan kväll, innan vi somnade på det nya året i vårt rum på Le grand hotel Molière.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu är vi tillbaka Murviel och städar, packar ihop och gör iordning. Med jämna mellanrum kliver jag ut i solen en stund och kisar upp mot den.

I kylen trängs fortfarande mängder med goda ostar. Västerbottenresten rivs och fryses in och snart blir det Ikeas köttbullar och grönsaksditon med potatismos, pot luck på kvarvarande grönsaker och den sista skvätten vin för denna gång.

Ur högtalaren vrålar France Marseillanlistan på Spotify och jag anstränger mig till mitt absoluta yttersta för att inte låta vemodet ta över.

Jag vill inte åka hem, nämligen.

Hem till storm, minusgrader, regn och snöglopp om vartannat. Hem till dagar utan ordentligt dagsljus. Bort från energigivande ordentligt dagsljus och värme invid soldränkta väggar.

Men också hem till Susanna, Emil, Johanna – älskade barn och alla fina de har runt omkring sig! Jag behöver krama på S, som ger sig ut på ett halvårslångt brittiskt äventyr och snart är det dags för en ny solnatripp för att äntligen få hänga med lilla killen som säger ”jag älskar dig” när vi facetimear och med hans lillebror som vinkar, charmar och låter det lilla ansiktet spricka upp i stora leenden. Det är fint på så otroligt många sätt och inget vemod förmår parkera sig när jag tänker på dem alla.

Kärlek.

Under tiden sprider sig doften av såpa, vinäger och nyligen inhämtad, vindtorkad tvätt. Vi fejar och städar undan, förbereder för nästa vistelse och det är också bra medicin mot vemodet över att behöva lämna.

Jag har märkt upp kökslådorna,

i förhoppningen att bättre ordning skall kunna råda när säsongen drar igång om bara snart och huset invaderas av alla dem som liksom jag tycker att murvelhuset är ganska fantastiskt!

Det mår bäst med många på plats, murvelhuset.

När jag är här ensam är det det jag tänker på och ser framför mig. Att få dela den glädjen med många, både när jag är med själv och när det upplåtes till andra livsnjutare utan min närvaro.

Alldeles särskilt mycket funderar jag på köket just nu. François, som en gång ledde renoveringen av huset innan det var vårt, är kontaktad och blir förhoppningsvis den som till slut skall hjälpa oss sträcka ut och fixa till köket.

Det blir ett låsbart skafferi i ena hörnet,

Bild lånad från bloggen ”Kyrkvägen”

intill grunda bänkskåp där det nu står ett vingligt vitrinskåp,

med en rolig tapet bakom, kanske,

Som tapeten från från Mr Perswall, tex…

och en fristående spis med dubbla ugnar till alla matglada kockar,

nya bänkskåp och större kylskåp i den befintliga köksdelen, och en ny plats för matbordet, där bäddsoffan får agera kökssoffa. Det testar vi redan nu och det visar sig bli en riktigt mysig hänga-plats! 

Kan se småprinsar tumla där och den extra sovplatsen blir också kvar. Där köksbordet stått alltsedan vi fick huset skall istället en rejäl köksö få trona. Allt för att se till att så många som möjligt kan hjälpas åt att laga mat samtidigt!

Snart sju år med huset och med många gäster och älskade familjemedlemmar som förgyllt tillvaron har lärt oss vad som krävs av ett uppdaterat kök. Nygammal lärdom förvisso, men vi kanske inte riktigt insåg just hur mycket mat som behöver lagas i det sociala huset när vi stjärnögda tog huset i besittning i mars 2012.

Nu sitter jag vid nya matplatsen i en mjuk soffa med många kuddar alldeles invid en sprillans ny router som ger förnyad kraft åt murvelnätet.

Testar nya routern…

Den förra gick åt fanders under ett åskoväder i augusti och sedan dess har vi fått nöja oss med 4g. Förvånansvärt bra har det varit ändå, men visst är det stabilare med nät.

Nu återstår en sista apéro med bygrannar innan vi sover sista natten för den här gången. Imorgon stängs luckorna om det nystädade, såpadoftande huset. Det skall inte dröja länge innan luckorna slås upp mot dagen igen!

Om avslut och nystart – min rentrée

02 söndag Sep 2018

Posted by in Familjen, huset på ön, Inredning, Jycken, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

September redan. Strumpor på fötterna och tröja på häromdagen och njutning i solen idag. Naturen har liksom börjat om här och där och sådant som normalt inte blommar så här års har fått för sig att göra det ändå. Märkligt.

Knoppar på rododendronbuskar i Kungsbacka

Idag är det en lugn och sällsynt hemmasöndag på ön i slösande varm och vindstilla sol och livsandarna återvänder där vid frukostbordet al fresco -med solrosduken som legat ihopvikt över en stol sedan i juni; vi var ju inte här när sommarsverige frustade i den vilda hettan.

September är annars nystart och första nya ylleplagget är införskaffat. Men jag lyckas inte skaka av mig det faktum att det jag haft omkring mig den senaste tiden är idel avslut, snarare än nystarter.

Av det senare finns det förstås en hel del och mycket av det är riktigt spännande. Ibland till och med onödigt spännande, om sinnesro är vad jag är ute efter.

Fast det är jag sällan på jakt efter. Det är trevligt när det händer saker.

Men kanske ändå att jag börjar fundera på hur jag skall åstadkomma lite stillhet runt omkring mig. Morgonens vindstilla lugn är mer välgörande än vad jag lyckas komma ihåg när vardagen virvlar runt med mig.

Alla avsluten påminner mig också om att jag hela tiden riskerar att springa ifrån viktiga saker. Relationerna och alla älsklingar som är så viktiga för mig. Prinsarna i Solna prioriteras alltid. Att vara med dem gör gott och mitt fokus har ingen som helst möjlighet att då vara någon annanstans än hos dem. Med det är jag nöjd. Det är som det skall.

Att bli väckt av Facetime med de där två leende vackra får endorfinerna att gå i spinn:

Det blir bra söndagar av sånt!

På lilla vovven tänker jag alltmer och jag drabbas varje gång hon dyker upp i tankarna av dåligt samvete för alla de gånger jag lämnade henne med bedjande ögon bakom ytterdörren, när jag for iväg åt än det ena, än det andra hållet.r

Nu finns hon inte mer och det är tomt. Ute på altanen ser jag henne liksom i ögonvrån när hon för några sekunder känns kusligt närvarande.

Sista dagen…

Sedan är hon borta igen och jag är både glad över det korta besöket och vemodig över att ögonblicket var så flyktigt. Det är fint att tänka på henne och hur självklar hon varit i våra liv under så lång tid.

Jag önskar att jag kunde omfamna och njuta av den härliga hösten fullt ut, men det är för mycket vemod förknippat med den årstiden för min del. Vemodet drabbar mig varje höst. Inte så att det förlamar eller hindrar mig från att också vara glad men träden som börjar skifta i gult och luften som blir så där hög och klar har jag i fyrtio år förknippat med min pappas sista förtvivlade dagar innan sjukdomen till sist tog honom.

Livsviljan var obruten men slutet obönhörligt.

Han var bara femtiotre. Jag var sjutton och rasande arg.

Pappa gör sig alltid mer påmind om hösten och bland minnen jag helst inte vill ha, ser jag honom som han var när jag var liten och pappa var tryggast i hela världen.

Nåja, jag låter tankarna dra iväg över tangentbordet. Jag har hamnat i den sköna rottingfåtöljen på terrassen,

Avkoppling…

efter att ha staplat ved och skurat trappa.

En sväng med snabeldraken i hallen blev det också för att bereda plats för Anna-Stinas vackra hallmatta, som nu får ta plats innanför vår ytterdörr istället.

Höst, förändring, avslut och nystart. Det finns något vackert i det. Trots allt.

Säsongsavslutning

03 fredag Aug 2018

Posted by in Hantverkare, Inredning, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Fem veckor är en lång tid. En oändlighet i miniformat. Det är alldeles för lång tid när du inte får träffa småprinsar;

B1,
Och B2

och det är såpass lång tid att hjärnan hinner gå ner i viloläge också efter att den nästan hunnit nå kokpunkt.

Det är också tillräckligt lång tid för att hinna tänka klart och utvärdera vad som hänt sedan den senaste längre ledigheten. Att jag vill vara i Murviel mer än vad som för tillfället är möjligt, är ingen nyhet. Inte heller att solnaprinsarna och resten av familjen är livsviktiga och dem som jag allra helst ägnar min tid åt.

Däremellan måste jag förstås jobba och där börjar konflikten. Jag vill jobba, trivs med det och har åtminstone åtta år kvar innan jag uppnår pensionsålder, om jag inte väljer att kliva av i förtid. Dingle är bästa arbetsplatsen på mycket länge men resorna är långa och det är hård konkurrens om de timmar jag har till mitt förfogande.

Jag kände av det rent fysiskt när jag i början av juli gick på semester, hastade ner till Murviel och blev sjuk. Tokförkyld och ämlig stängde jag grinden om mig själv och mina baciller och undvek sociala sammanhang tills jag kände mig någorlunda säker på att jag inte längre smittade.

Den där påtvingade ensamheten var inte bara dålig, även om jag till slut började vässa naglarna för väggklättring. Den blev istället en påminnele om hur det alldeles för ofta varit när läsår övergått i sommarlov och sista unset av ork gått åt till att försöka få allt så färdigt som möjligt innan ledigheterna tar vid.

Det har aldrig varit klart. Någonsin.

Oavsett hur tillfredsställande jobbet varit i övrigt, så har de där terminssluten aldrig varit i balans med livet i övrigt. Inte terminsstarterna heller, för den delen.

Jag har kommit fram till att jag behöver bestämma ett slutdatum för just den delen av mitt yrkesliv. Att jag om inte alltför länge vill använda min erfarenhet på annat sätt. Jag gör redan det, fast bara på halvtid och bunden till specifika platser är jag ändå fortfarande.

Förbaskat att det skall vara så svårt att blanda business with pleasure!

Imorgon åker vi tillbaka till Sverige. Älskade B1 tar med sig sin pappa och hämtar oss på flygplatsen. Att få träffa honom och hans lillebror B2 gör resan hem lätt. Fast vemodet sätter in ändå. Nu dröjer det tills jag kan simma i upplyst pool under ändlösa rader av tropiska nätter. Det dröjer tills cikadegnisslet tjatar öronen trötta och tills det gnisslar i grinden och L kommer tillbaka med en baguette under armen efter morgonens tur till bageriet.

Men en hel del har blivit gjort, både av oss själva och av hantverkarna vi anlitat. Inga nya arbeten, som gräver djupa hål i det franska checkkontot, är inplanerade och det som skall göras framöver brådskar inte. Jag har blivit varse hur stora skillnader det är mellan de olika hantverkare vi anlitar och att mycket av det som skiljer sig åt, är såväl lagligt som kulturellt betingat. Om det kanhända skriver jag en annan gång.

Vår nyfunne elektriker Patrick Vezy kom hit för knappt två veckor sedan, tittade på arbetet som skulle göras, antecknade noga och dagen efter besöket kom hans devis med ett fast pris och med besked om att arbetet skulle ta mellan två och tre dagar och att han kunde börja första augusti.

Så blev det också. Lagom till lunch på tredje arbetsdagen skakade vi hand, betalade honom resterande belopp och sa hejdå. Från start till slut mindre än två veckor alltså. Det tog två och en halv dag för honom att fixa utebelysningen vid huset,

sätta upp ny utekontakt,

installera två nya taklampor, systematiskt gå igenom belysningen i utetrappan och göra rent, torka upp fukten,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och isolera elledningarna.

Sedan gick han loss på poolhuset, bytte dimmers,

installerade nya spots under utetaket och i uteköket och fixade belysningen i badrummet.

Nu lyser det där det skall och även kvällsträdgården känns inbjudande igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så mycket trassel det hade besparat oss om vi hade fått fatt på honom med en gång!

Så imorgon bär det alltså norrut. Vi hinner med både frukost, lunch och flera timmars badliv innan vi blir skjutsade till flygplatsen. Väskorna är så gott som packade och imorgon bitti städar jag undan det sista. Kylen har fyllts med lite proviant till S och hennes vänner och löven är blåsta, terrassen städad och de rostande stolsfötterna försedda med gummiproppar, så att de inte skall fortsätta att lämna trista rostfläckar efter sig.

Och den utdömda voituren, den hade jag sånär glömt, den har körts ner till verkstan i byn, där den skall få bo i några veckor, tills de har tid att fixa den. Det kommer att kosta en slant men inte mer än att det får anses vara värt det. Beslut om bilens vidare öde får vi ta senare. Tillsvidare får den rulla några mil till innan vi säger hejdå.

I mitten av september är jag tillbaka igen men då bara för några dagar.

Fast jag längtar redan.

Notre nouvelle table basse est la!

26 torsdag Jul 2018

Posted by in Inredning, Min franska trädgård, poolliv, Shopping

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Vi puttrar vidare i vårt maison secondaire. Sover gott och vaknar ganska tidigt, tofflar ner för trappan, öppnar voleter och dörr ut mot trädgård, fågellåt och, allt tidigare i takt med att caniculen kopplar greppet, till cikadornas intensiva gnissel. L rasslar iväg och köper bröd hos bagaren, medan jag sätter på hurran och dukar fram för frukost på terrassen. Tusen idéer stångas i mitt huvud medan jag gnager på min baguette, så när frukosten är avklarad, vidtar ett par timmars småfix. Jag vet, jag har berättat om det tidigare, men mer spännande än så är sällan vårt murvelliv. Det är liksom det som är själva poängen; jag gör det jag känner för när jag känner för det.

Om ingen utflykt är planerad, förflyttar vi oss efter morgonfixet upp till poolen för ett morgondopp. Fast där hittar ögat genast nya saker som pockar på uppmärksamhet. När jag fotar och lägger upp bilder på bloggen, Facebook och Instagram lägger jag upp sådant som jag själv tycker om att vila ögonen på. Bakom kulisserna gömmer sig dock imperfektionerna. Lika förtjust som jag är i de nymålade poolhusdörrarna, till exempel, lika irriterad blir jag varje gång jag tittar upp i taket bakom den nya avskärmningen i uteköket;

Där döljer sig nämligen ett hål i taket, där den gamla trasiga rulljalusin fortfarande sitter kvar. Ur det där irriterande hålet trillar något mystiskt, svart bös, som jag varje morgon torkar och spolar bort.

Nästa vecka kommer en fransk elektriker hit och fixar de trasiga spotsen och sätter upp nya, samtidigt som det irriterande hålet till slut äntligen täcks. Belysningen i trädgårdstrappan skall han också laga och isolera mot framtida myrattacker. Det är nämligen trädgårdens överambitiösa myror som gång på gång kortsluter markbelysningen och dömer vår trädgård till kompakt nattmörker.

Bit för bit tas alltså de kvarvarande detaljerna om hand, och medan vi överlåter åt proffsen sådant som vi inte kan eller hinner med, så ägnar jag mig åt sådant som tar rimlig tid i anspråk. Som att plocka ner mjölsäckstyget från uteköket, som kom på plats i maj, för att få rätt längd på förhängena till slut. Det såg lite hejsan ut, eftersom det hade slarvats med måttandet, men nu är jag nöjd. En halvtimme framför symaskinen från IKEA var allt som krävdes.

Före…
… efter…
Et voila!

Efter två dagars försmäktande i vår ensamhet i poolen…

såg vi oss dock tvungna att kalla på förstärkning, hur småmysigt det än kan vara att toffla runt och puttra för sig själv. Vi har väldigt snälla och omtänksamma bygrannar, så vår vädjan hörsammades tämligen omgående. Himla tur, annars hade jag kanske drabbats av svår lappsjuka. Igen.

I förmiddags kom Majsan med familj och höjde tempot i murvelträdgården. Fast när en är storasyster går det ju inte an att bara bekymmerslöst plaska i poolen; en måste ju också ta hand om syrran Evy, som varit lite krasslig.

Fullt sjå även för besökare i tämligen späd ålder, alltså.

När de gått dröjde jag mig kvar i några timmar. Drack ohemula mängder vatten i värmen,

badade var femte minut och lyssnade på sommarprat. Märkligt, förresten, hur signaturmelodin, som hemma signalerar sommar och får mig att riktigt komma i stämning, bara känns malplacerad här. Här funkar jazzigare toner och chansoner mycket bättre, så Piaf, Trenet & co lyssnas det på flitigt.

För ett tag sedan berättade jag om att vi fick en leverans möbler hit. En nätt liten omklädd (av Syverkstan på Orust) Carl Malmstens-grupp har flyttat in i murvelhuset och skuffat undan de två soffbord som tidigare turats om framför öppna spisen. Det bar sig inte bättre än att ännu ett bord fick införskaffas.

Andersen, heter bordet, och beskrivs som retro scandinave på Maisons du monde, där det köptes. Passar ju bra till en svensk möbelklassiker, får en anta.

Bordet levererades idag och fick därmed bli en del av dagens fix. Den vita IKEA-soffan ser en aning luggsliten ut nu tillsammans med de nya skönheterna. Kanske jag skulle beställa ett nytt överdrag till den från Bemz…?

Vore ju synd att bara slå sig till ro och vara nöjd.

Gazpacho, canicule och ändrade rutiner

24 tisdag Jul 2018

Posted by in Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Shopping, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Jorå, en är ju inte sämre än att en kan ändra sig! Medan horder av turister letar sig ner till medelhavsstränderna och, som fallet oftast är längs med den occitanska östkusten, ofattbart nog klämmer in sig i någon av alla de ökentorra semesteranläggningarna med strandnära läge, börjar jag så smått drömma om fläktande tjörnvindar. För nu är den här, hettan. Vi klarar oss bra med både iskall gazpacho till lunch, pool och clim, men igår eftermiddag fick den här värmedyrkaren till slut nog i de heta seneftermiddagstimmarna och så smått kippande efter andan, flydde jag inomhus och stängde omsorgsfullt dörren efter mig.

Då hade jag nyss försökt svalka mig i den trettiogradiga poolen utan att få önskad effekt, så nu får poolaggregatet kyla vattnet istället. Som inbitet huttrande skandinav känns ju det helt bakvänt men det är faktiskt helt nödvändigt. Det finns alltså gränser även för mig för när jag tycker att det är varmt nog och lite till.

Fast klaga skall jag verkligen inte! Jag får bara rucka på de rutiner som fram tills nu fungerat alldeles utmärkt; istället för runtlufsande tidiga morgnar för att få någonting gjort, får badliv levas de där tidiga morgnarna istället, om det skall bli något badliv alls.

När sedan solen bränt på i några timmar, är det istället småfix inomhus som får ta vid. Precis tvärtom, alltså, och bara för att huset har en klimatanläggning.

Så monterades till slut taklamporna, som skall hänga först över matbordet och sedan över den planerade köksön, när vi till slut hittar orken och tiden samt när plånboken fått chansen att återhämta sig, för att sätta igång projekt murvelköket. Jag såg lamporna första gången i en inredningstidning för flera år sedan, gjorde slag i saken först i vintras och beställde dem från USA(!). De skickades därefter ner till murvelhuset med möbeltransporten för några veckor sedan.

De landade på köksbordet, som så mycket annat och där har de blivit liggande. Ligger där gör de för övrigt fortfarande, men nu är de åtminstone ihopmonterade, de beresta miljöbovspjäserna!

Upp i taket får de komma en annan dag; den för dagen avsatta tiden tog slut och montören – petite moi!- behövde vila sig efter den oerhörda ansträngningen.

I poolhuset snurrar för övrigt takfläktem igen. Gardinerna hamnade bakom dörrarna när jag öppnade dem imorse och då insåg jag att med dörrarna uppslagna, kan inte gardinerna fladdra in i fläkten och just den faran är därmed avvärjd.

Den där analysen att den skulle kunna lossna från taket och dansa ner med sina roterande vingar, får vi lösa med en extra säkerhetskontroll istället.

Så voila!, det fortsätter att fläkta skönt i poolhuset. Fast utan romantiskt fladder av flortunna gardiner då, förstås. En kan, som sagt, inte få allt.

Barnbarnsapéro, kontemplation och runtlufsning

23 måndag Jul 2018

Posted by in Byliv, grand-mère, Inredning, Min franska trädgård, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

För tredje året i rad ordnades igår barnbarnapéro i murvelträdgården. Igelkotten fick som vanligt vara huvudnumret, medan årets nyhet var frusen melon på pinne; busenkelt, tokläskande, nyttigt och görgôtt! Popcornen hade strykande åtgång, liksom det bubblande iskalla vattnet.

… och 2018…

Moln svepte över eftermiddagen men det funderade vi inte så mycket på. Det var varmt men inte så tryckande och poolen myllrade av badglada barn.

Första gästerna på plats…

Vi sjöng för min och L:s guddotter Agnes, som visserligen inte var på plats, men hon fyllde tretton och fick en filmhälsning istället.

Flera nya barn har haft den goda smaken att flytta ner sina mor- och farföräldrar till Murviel, så i år var vi fler än någonsin. Två små nya stjärnor har dessutom sett dagens ljus sedan förra året men bara lilla Evy, fyra månader stor, var på plats;

Älskade prins Bror är istället i Värmland tillsammans med storebror Bertil, som blev så glad när han såg den för sommaren utlånade mormorbilen att han blev tvungen att krama den!

Bilen var visst inte alldeles ren…

Oklart dock, om det är bilen eller mormorn som är populärast…

Jag saknade förstås de egna barnbarnen, men det var härligt att lyssna på skratten och sorlet medan eftermiddagen övergick i tidig kväll och gästerna började droppa av.

Sedan puttrade jag omkring och röjde undan, glad och nöjd med dagen, innan jag sjönk ner i soffan under torgmarkisen tills natten blev alldeles svart. Då hade L för länge sedan dragit sig in i huset, bortskrämd av myggen som gladeligen mumsar på honom men som så gott som aldrig ger sig på mig.

Jag märker dem knappt.

L plågas svårt.

Idag är det molnfritt igen och åter varmare. Vi var uppe tidigt – L för att lämna Gamle Svarten till verkstan för vad vi utgår ifrån blir besked om så dyra reparationer att det inte är värt det. Jag möblerade om – eller snarare tillbaka – i blå gästrummet och fick äntligen upp disneyaffischen från akvarellmuseet i Skärhamn och de två reproducerade skolplanscherna. De fraktades ner för flera år sedan och har stått och dammat i ett hörn sedan dess. Märkligt, sådant där; det tar ju inte många minuter att få det ordnat.

Så fick också poolhuset sina gardiner. Ni vet, vita, tunna, som skall fladdra vackert i vinden. Och fladdrar gör de. Ominöst nära takfläkten, som på ett ögonblick hade kunnat trassla in de flortunna och förstöra hela härligheten om jag inte i tid insett faran och snabbt stängt av den farliga apparaten.

Jag vet inte om jag är fånig, men jag tycker att de där virrande takfläktarna är ganska läskiga. Jag ser framför mig hur ett blad eller rentav hela fläkten lossnar och orsakar stor förödelse och, gud förbjude, skadar den som råkar komma ivägen. Nu får gardinupphängningen bli skälet till att den plockas ner och istället ersätts med en golvfläkt. Det blir lugnast så.

Riskanalys gjord och förebyggande åtgärd vidtagen.

Nu kan siestan för dagen ta sin början.

Bonne journée!