Kategoriarkiv: Murvelhuset

Skärhamn vaknar

20 måndag Apr 2020

Posted by in huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Den är fysisk nu, saknaden. Den svider i ögonen, skruvar åt vid tinningarna, susar i öronen och manifesterar sig emellanåt som ett lätt tryck över bröstet. Ett snörp, liksom, när tankarna på mina fina handlar om hur tomt det är att inte ha planer på att träffa dem.

Där är de, några av dem, i Stockholm i april 2017. En knapp timme senare rådde totalt kaos i huvudstaden…

Det har aldrig hänt förut. I vanliga fall sätter L och jag oss med jämna mellanrum med våra respektive kalendrar för att uppdatera varandra om kommande resor. På prinsarnas väggkalender brukar det stå saker som L till Cph, E till Solna, Murviel, Dfs; det borde ha stått oslohelg, Gbg med S och E, jobbmöten, jobbresor, barnvakt, hundvakt, FF på Paradgatan, Murviel och en massa annat roligt som brukar trängas på kalenderbladen.

För all del brukar där också stå sådant som stressar och känns arbetssamt ibland men det har jag förträngt. Nu är den helt tom.

Jeg vil ud!

Jag har en wanderlust av sällan skådad dignitet.

Jag vill packa väskan, sätta mig bakom ratten och dra iväg.

Till de mina.

Till vänner.

Till Murviel.

Jag oroar mig för murvelhuset. Tänker på poolen som skulle fått en uppfräschning i vår och på köksfläkten som skulle ha levererats 21 mars. Den har inte ens lämnat huvudlagret, fick vi veta idag när vi äntligen fick tag på en faktisk person på Darty. Men det brådskar ändå inte för tillfället. Ingen får ändå åka till huset och ta emot den eller montera den.
Alla förberedelser inför sommarsäsongen som nu borde varit gjorda tänker jag på och på hur den av Benjamin och Bertrand omsorgsfullt ansade trädgården nu nog är alldeles vild och övervuxen igen.

Före ansningen…

Jag tänker att huset känner sig övergivet och inte alls förstår var vi håller hus. Att vi har gett upp om det. Det är förstås fånigt. Hus känner ingenting men de drabbas väldigt kvickt av ödehuskänsla när ingen befolkar dem. Ibland, när jag tillåter dysterheten att ta tag i mig, fantiserar jag om hur någon okänd kliver över tröskeln till huset, forcerar spindelväven och blir stående mitt i rester av det liv som inte levs där längre. Så som jag hört talas om att franska hus ibland överges när sista familjemedlemmen dör och inga arvingar finns som bryr sig om det.

Hjärnspöken överdriver för det mesta, jag vet.

Det är kanske ändå dags att be bygrannar gå och titta till huset igen, liksom att kamma till mig, skärpa mig och inse att det faktiskt bara är knappt en och en halv månad sedan jag var där.

Det känns längre sedan.

Den där overkliga, underliga känslan att det var bråttom att komma därifrån gör sig påmind, liksom insikten några dagar efter hemkomst att påskresan till Murviel inte skulle bli av. Jag tänker ofta på hur det kändes att åka därifrån då. Hur ledsen jag blir av påskbilder från tidigare år som nu dyker upp i mitt facebookflöde i en strid ström.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att det är ett slags sorgeprocess jag går igenom trots att ingen dött och ingen familjemedlem hittills drabbats. Trots att jag mitt i det kaos som omger oss känner viss trygghet. Ett lugn och ett vemod som fått mig att motvilligt stillna.

Men Skärhamn vaknar. De små säsongsbutikerna har öppnat och förbereder sig för sommarsäsong som om ingenting har hänt. Båtarna blir allt fler i småbåtshamnen och på vackra Athene rådde i helgen febril aktivitet.

Nylackade trädetaljer låg och glänste på kajen bredvid henne, ungdomar  klättrade vigt i hennes master, måsar gastade och det luktade tjära.

Filmiskt, idylliskt och välgörande framåtblickande. Förberedelser för en annan verklighet; en verklighet från förr som tränger sig på och kräver plats också i ett normalnu till synes inom räckhåll.

Så åts årets första mjukglass med lakritsströssel vid den turkosblå hamnbassängen,

vi for och köpte röd slamfärg till vår nya lilla bod och jag kröp runt och målade den i en för de här breddgraderna slösande varm sol.

En sjöbods-wannabe för utedynorna, redskap och möbler som inte gillar regn och som också den bär hopp om sommar och normalitet.

Det blir kanske en sommar på ön för första gången sedan 2011.  Den mentala förberedelsen för ett sådant scenario börjar så smått ta form i mitt huvud.

Fast samtidigt pratas det om möjlig flockimmunitet i Stockholm i maj och en återgång  till något  som kan börja likna normalitet i slutet av samma månad och hoppet väcks. Från Frankrike hörs  hur det planeras får en återgång till större frihet igen. Långsamt och försiktigt men dock.

Jag pratade med E i Oslo i eftermiddags och han frågade hur min priolista såg ut.

– Den är lätt, svarade jag. Först att träffa alla oavsett var. Kramas, prata, sitta uppe halva nätterna och bara titta på er. Beundra utsikten. Sen platsen; helst Murviel, såklart men annars Tjörn, Solna, Oslo, Göteborg, utan inbördes ordning.

Men jag skall faktiskt också se till att påminna mig om hur välgörande stillheten varit, vemodet till trots. Jag skall släppa på bromsen varligt och försiktigt. Vara tacksam för allt jag har och anstränga mig att stanna i det.
Skall jag ha rusat färdigt nu?
Om jag lyckas med det lär framgå av framtida blogginlägg.
Stay tuned!

Meditation…

Klotter kan ibland provocera…

09 måndag Mar 2020

Posted by in Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

Ibland ser jag mig föranledd att förklara varför jag skriver på min blogg. Jag behöver ibland på förekommen anledning förklara vad jag skriver om men kanske framförallt vad jag inte skriver om. Det är nämligen sällan särskilt mycket djup eller allvar som tar plats i raderna på bloggen. Det är ett mycket medvetet val från min sida. Har man följt mig ett tag, hoppas jag ändå att det framgår att betraktelserna här bara är en liten, men ack så viktig, del av det som på daglig basis upptar mina tankar.

Vardag är för mig, precis som för de flesta av oss, rader av måsten, tider att passa, problem att lösa, arbetsuppgifter att bocka av, en älskad mamma att oroa sig för eller ett lika älskat barn eller barnbarn som jag bara vill vara nära. Det är inrutade dagar planerade in i minsta detalj månader i förväg och någonstans vid horisonten en förhoppning om ett lugnare tempo. Jag jobbar på det där senare.

Under tiden flyr jag, bokstavligt ibland och bildligt talat andra gånger, till just Murviel. Mitt andningshål. Platsen där det mesta förmås rinna av mig; det är tankar kring det som sedan rinner ur fingrarna på mig och ut till tangentbordet. Det blir funderingar kring en upphittad fågelholk, en vinkel av trädgården jag inte sett förut, högst hanterbara bekymmer kring vilken färg vi skall ha på väggarna och så en förundran över hur starkt orangea vallmor som växer i dikeskanten i grannbyn. Ni som läser bloggen får ta del av den där murvlande sidan av mig.

Jag är dock också en person med ett självklart intresse för min omvärld, både för det som är alldeles nära och för för sådant som får hänföras det större perspektivet. Med såväl mina franska vänner som med mina svenska diskuteras högt och lågt och tillsammans kan vi ondgöra oss över både Herr Åkesson och över nyhetsrapporteringen om coronaviruset. Eller för den delen diskutera vilka lokala frågor vi hoppas skall komma upp på agendan i det stundande franska borgmästarvalet. Det är så mycket mer jag förstår om just det nu, än när det senast begav sig 2014 men det är naturligtvis också mycket jag inte vet. När behovet av att få mer kött på benen, fakta i målet, gör sig påmint, finns det fantastiska källor av allehanda slag att tillgå. En av dem är en för de flesta frankofiler välkänd blogg;

https://franskafonster.blog/

Den föreslår jag för förkovran i ämnet franska kommunalval och annat franskt matnyttigt. Mycket bättre som kunskapskälla än denna klottrares fritt springande tankar om vadhelst som dyker upp under min franskt nyfriserade blonda kalufs.

Imorgon bär det norrut igen. Vardag av ett annat slag än min franska väntar.

Bonne journée!

En borgmästare tackar för sig

08 söndag Mar 2020

Posted by in Byliv, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar, Utflykter

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Igår morse knackade Bertrand och Benjamin på dörren

Jag hade precis hoppat i mina merylbrallor för att efter en frukost i solen på terrassen (det var inte jättevarmt men skönt ändå) sätta igång med att målartvätta väggarna i köket. Ögonen rann och näsan var tjock och jag pep att det nog måste vara en hel del pollen i luften.

Joråvars, menade Bertrand och berättade att de vackra blommorna på lagerträden är tämligen pollenpotenta, liksom cypresserna uppe vid poolen.

Mina stackars plågade luftrör får alltså brottas också med pollen men jag letade raskt fram en karta Clarityn från husapoteket och kunde därmed fortsätta med dagens värv.

De båda trädgårdsexperterna berättade sedan om det enorma buskaget mot grannladans vägg, som de hade fått kämpa med ett bra tag. Inga råttor hade synts till, däremot råttornas hem… Det känns därför fantastiskt skönt att de där gnagarna inte längre har någon vegetation att gömma sig i nu när säsongen står för dörren. Samtidigt kan jag inte låta bli att rysa lite av obehag vid tanken på kvällsprasslet jag hört just där de senaste somrarna när jag dröjt mig kvar ensam ute i den varma sammetskvällen sedan L gått och lagt sig.

Jag tycker inte om gnagare. Iallafall inte i min trädgård och inte i mitt hus!

Så pratade vi klimat och om den gångna, ovanligt milda, vintern. Mycket av det som blommar nu borde inte göra det, berättade Bertrand. Vintern kom aldrig till Occitanie heller och så ägnade vi oss åt en stunds gemensam huvudskakning över sakernas tillstånd.

Så försvann de båda herrarna iväg och jag traskade upp i terrasseringarna för att hämta dagens apelsin. De har tjockt, fint skal, är saftiga och smakar gott, om än inte så väldigt sött.

Helt mogna är de dock och jag tycker att det är helt fantastiskt att kunna plocka dem direkt från trädet, skala dem och mumsa i mig. Jag tror att jag nog aldrig kommer att sluta betrakta det som något alldeles väldigt exotiskt.

Dagens apelsin avnjöts i solen uppe vid den vinterstängda poolen. Vinden, som under lördagsmorgonen hållit sig lugn hängde med upp men det var skönt ändå. Fint är också att släntra runt och upptäcka sådant som länge gömt sig under den myckna vegetationen;

En fågelholk med påväxt
…och ett stuprör som slutar i tomma intet
Utsikt vi inte visste att vi hade bakom de nu ansade träden

och att fundera kring det fix som kommer att krävas innan hus och trädgård får anses redo för en ny säsong. I påsk åker vi förhoppningsvis ner tillsammans igen, L och jag. Om inte Corona fortsätter härja så att vi får hålla oss på backen.

Vi får se vad vi hinner åstadkomma då.

Imorse blev det en tidig revelj och färd till grannbyn med det gröna kyrktornet. Där var det loppis och minsann fick jag inte med mig ett par gamla glasburkar därifrån.

En alldeles fantastisk söndagsmorgon har blivit till en solig och varm dag och jag har hunnit med både lunch och ännu en strykning grundfärg på kortväggen i köket.

Det är alldeles fantastiskt vad till och med lite grundfärg kan göra med en misshandlad liten väggstump!
Läst borgmästare Norberts hyllningsskrift till sig själv har jag också hunnit med.

Han har åstadkommit mycket, tycker han, och det kanske han har. Alldeles strax är det borgmästarval i Frankrike men då finns Norbert inte längre med, efter flera decennier som kung över Murviel. Han har velat pensionera sig länge men det har varit svårt att hitta någon lämplig som velat ställa upp som kandidat. Så vem är vår nye borgmästare? Ingen aning, men det blir nog bra. Vi skall/kan(?) inte rösta. För att kunna göra det måste man ha registrerat sig och det har vi inte ens försökt oss på, eftersom vi inte är skrivna här. Vi har tagit för givet att det då inte går att rösta i borgmästarvalet. Men som med så mycket annat härnere, är också detta föremål för livliga nätdiskussioner. Alla som ger sig in i den diskussionen är lika tvärsäkra på sin sak och det är svårt att till slut veta vem man skall lita på. Det verkar dessutom variera från den ena byn till den andra, oavsett vad lagen må föreskriva. Vi gör därför vad vi finner rimligt och överlåter med varm hand åt de garanterat röstberättigade bofasta att välja sin maire. Har vi tur, tycker han (jo, det lär bli en han) att det är dags att göra någonting åt trafiken genom byn och att de små torgen lämpar sig bättre för människor än för bilar.

Det viner runt knuten

05 torsdag Mar 2020

Posted by in Hantverkare, Inredning, Kennari fjärrundervisning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Det gnisslar och slår i fönsterluckorna. Ett lätt regn smattrar mot rutorna och det är kväll i Murviel. Jag är solokvist i huset och har noggrant stängt ute den kvällsmörka trädgården med hjälp av fönsterluckorna som vetter just mot trädgården.

Mot gatan fösöker jag envist hålla dem öppna men vinden vill något annat och till slut ger jag upp och stänger också luckorna mot gatan. Inte för att gnisslet och slamret skrämmer mig, utan för att jag trots allt inte vill att vinden plötsligt rycker tag i någon av dem och virvlar iväg med en fönsterlucka över gatan.

Imorgon när jag vaknar och släntrar ner för trappan, kommer rummet därför att vara dunklare än vad jag vill att det skall vara och jag kommer att få bråttom att öppna luckorna mot morgonljuset igen.

Två välfyllda dagar har jag bakom mig; jobb med fjärrundervisningsföretaget, samtal med Dingle, en tur till St Chinian och samtal med François medan han fått både kakel och hyllor på plats i vårt kök, som om alldeles snart är klart.

Några knoppar, lite färg, en fläkt, och lite småfix på det där och vi är hemma!

Igår kom en glad nybliven ägare av franskt hus och hämtade delar av vårt gamla kök. Jag är glad över att bli av med sakerna och att de kommer till användning. Förhoppningsvis får den nye ägaren glädje av attiraljerna.

Den förre ägaren till vårt hus satsade stort på vitvarorna. Gaggenau och Miele, minsann. Men istallationerna kan inte ha gjorts av någon särskilt kunnig och det ursprungliga köket har i alla år lämnat en hel del övrigt att önska.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var till och med så att när huset köptes, så var köket högst upp på priolistan. Nu, åtta år senare, har köksplanerna, som dessutom naturligtvis ändrat karaktär genom åren, äntligen blivit verklighet. Det som återstår att göra innan det är helt klart är överblickbart och redan nu kunde jag inte vara nöjdare. Flera års, låt vara milda, irritation över det knasiga och opraktiska köket har med hjälp av köksbyggarkunniga älsklingar förvandlats till en dröm.

April 2019

Hade det blivit lika bra om inte ett trasigt tak,

Takrenovering i april 2013

en veranda

Detta bildspel kräver JavaScript.

och en trilskande pool

ställt sig i vägen och knuffat ner köksrenoveringen på prioriteringslistan? Alldeles absolut inte alls. Om det är jag tämligen övertygad.

Imorgon beger jag mig iväg till en av våra franska frisörer i byn för en välbehövlig personlig  ansning. Det blir första gången jag klipper mig på franska. Skall bli spännande att se om en fransos klarar av mitt skandinaviska, typiskt mjuka och tunna hår!

Renoveringar är alltså vad dessa mina marsdagar i Murviel handlar om. Såväl byggnadsmässiga som personliga, uppenbarligen.

Firar utan jubilaren idag

03 tisdag Mar 2020

Posted by in Byliv, Familjen, Franskt traggel, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag skall ägna mig åt lite hyllningar nu. Han fyller sextio år idag, han som för snart 21 år sedan klev in i mitt liv och sedan inte klivit ut igen. Han är där. En konstant. Det spelar ingen roll vad jag hittar på. Han är där, bakom mig, bredvid mig, alltid uppmuntrande.
– Kör, säger han, oavsett hur vilda mina planer är. Trots att han ibland nog är lite orolig för att det skall bli dyrt, inte fungera, bli på tok. Han ger min kreativitet fritt spelrum och jag vågar mer än vad jag annars hade gjort. Tack vare honom (och åkejrå, min drivkraft!) har vi ett murvelhus, ett fint västkustliv och, tack vare hans obändiga tilltro till mig, har jag ett litet fjärrundervisningsföretag som till slut ser ut att lyfta. Och just det har länge varit allt annat än en självklarhet. Utan honom hade jag inte vågat.
Så jo, visst är det här en kärleksförklaring till mannen som har en surikat som profilbild när han figurerar i sociala medier. Lite hemlighetsfull och anonym; mystisk, rent av…?

Så mycket betyder han för mig att jag ser till att inte vara hemma när han fyller sextio. En kan ju fråga sig hur kärleksfullt det är, egentligen?

Men också det hejar han på. Annars kommer köksrenoveringen att stå still, menar han och det har han ju rätt i, så jag for iväg. Jag har röjt bort renoveringsbråte från terrassen,

Detta bildspel kräver JavaScript.

njutit av sol och vårvärme och efter förrättat värv slagit ner mina ädlare delar för en stunds vila och stickning i sagda sol.

Igår skramlade jag iväg till Pezenas i Gamle Svarten för att byta ut de trasiga kakelplattorna,

via Darty i Béziers, där en fläkt beställdes. Fläkten dröjer till 20 mars och då är jag inte längre här, så det får lösas på annat sätt.

Men fin är den och mycket billigare än vad jag hade räknat med. Affären gjordes dessutom upp i stort sett bara på franska med försäljaren som visade sig bo i Murviel. Rackarns trevligt. Och roligt att fixa det på franska, om än på en tämligen bruten sådan.

Jag börjar därmed äntligen skönja ett slut på vår kitchen makeover; tapeten skall upp, skåpsluckor och skafferi målas och lampsladdar döljas:

men nu börjar det bli både överblickbart och möjligt att få till. Färgpinnarna har jag flyttat runt och tittat på i fullt solljus, i kvällsljus, i gråvädersljus och i kökets mörkaste vrå, mot tapet, kakel och mot vita väggar.

Jag är alldeles fascinerad över hur olika färgerna beter sig beroende på hur ljuset faller. Jag har funderat på den mörkaste grå, tyckt att den som heter ”Elephant’s Breath (pinne nr 2 på första bilden) kanske blir för ljus men till slut, och efter att ha målat en stegpall med elefantfärgen, kommit fram till att det är den jag kommer att bli mest nöjd med.

Planen är att ha kommit en bit på väg med målandet innan jag åker tillbaka norrut och att kunna slutföra det när vi är här i påsk igen.

Det snart färdiga köket fungerar annars redan nu alldeles utmärkt. Diskbänken med den stora hon är makalöst bra att arbeta vid, köksön ger bra häng och massivt med extra arbetsyta och den nya spisen – vår piano de cuisson – är en ren matlagningsdröm.

Där står nu en Crème Ninon och väntar på bygrannar, som kommer hit för att fira sextioåringen. Ni vet, han som inte är här…

Grattis L – allt hade varit helt perfekt om också du varit här!

Ou sont ils…?

På plats, äntligen

29 lördag Feb 2020

Posted by in Hantverkare, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Vaknar tidigt av en tapper sol som envist försöker bryta igenom molntäcket medan fönsterluckorna slår i en vind som annars inte märks. Fönstret står lite på glänt och morgonluften genom det är sval.

Det är lördag morgon i Murviel och jag har absolut ingenting inplanerat. Jag drar på mig mina merylbrallor och målar plankbitar med färgprover jag köpt hos Helen på Le Studio des Artisans i St Chinian,

Elephant’s Breath, Dove Tale eller Charleston Grey till köksskåpen och Skimming Stone till väggarna i det stora rummet;

De vattenbaserade färgerna från Farrow&Ball håller på att knuffa undan planerna på att måla luckor och lådfronter med linoljefärg.

Av praktiska och tidsbesparande skäl.

Visserligen fäster linoljefärgen alldeles utmärkt på de glatta ikealuckorna men torktiden är lång och tiden knapp. Det är ingen bra kombination, har jag kommit fram till. Jag får spara det där vällustiga linoljemåleriet tills jag gått i pension men just det ser jag inte på horisonten än på ett tag.

När jag tog flyget ner för några dagar sedan kände jag mig ledbruten och trött. Jag hostade fortfarande och var rädd att de kanske skulle slänga mig av planet av rädsla för Corona. Och visst drällde det av munskyddsförsedda resenärer på CDG – fler än vad jag någonsin sett förut och åtskilliga av dem var dessutom alldeles bestämt européer – men min hosta hann stilla sig, så ingen tog någon notis om mig. Älskade J fixade till slut astmamedicin till mig och det, troligen i kombination med att få vakna av morgonsolen genom sovrumsfönstret i Murviel, gjorde susen.

I onsdags morse…

Nu känner jag mig därför så gott som frisk och livsandarna återvänder. Sakta men säkert tar jag mig an de uppgifter jag föresatt mig innan jag åkte ner. Igår for jag i vår skakiga gamla Ford till AS de Carreaux i Pezenas för att köpa kakel.

Med Annelies, från Maison de Deux, benägna hjälp var kaklet redan utsett med hjälp av hemsidan och på plats kunde jag konstatera att både nyansen och ytfinishen stämde med vad jag hade tänkt mig;

Alltså står nu en stapel kakel och väntar på François när han kommer för att lägga sista handen vid köket nästa vecka.

Innan dess skall även en köksfläkt införskaffas och det får bli måndagens uppgift. Då skall även en tur till IKEA klaras av för införskaffande av diverse komplementerande köksprylar.

Vad mer?

Jo, spis och ugnar har bränts av och testats. Till belåtenhet, skall tilläggas, efter en aldrig så liten fadäs med grillfunktionen i lilla ugnen härom morgonen…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bubbelkranen har invigts med hjälp av bästa bykompisarna,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och jag har plockat in apelsiner till lördagsmorgonens frukost från apelsinträdet i terrasseringen.

Mugg från Milla keramik

Efter åtta år och på nionde säsongen, verkar apelsinträdet äntligen ha bestämt sig för att bära någorlunda rejält med frukt.

Mogna apelsiner…
… och en mandarin från nya citrusträdet!

Jag kommer att kunna plocka in en apelsin om dagen under hela vistelsen här, har jag räknat ut, och det är minsann inte illa! Jag hittade till och med en fallfrukt!

Det kommer att ta mig en bra stund innan jag slutar fascineras över att kunna gå ut i min egen trädgård och plocka apelsiner till frukost!

Trädgården har för övrigt fått sig en rejäl ansning sedan vi var här sist. Vildvinet, som klättrat på grannladans mur, är borta;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Träden är nedklippta,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och trädgården badar i ljus;

Visst ser det lite naket ut och visst ser jag nu mer av grannens inte alltför vackra lada,

men numer vet jag ju hur snabbt allting växer här. I sommar kommer träden att återigen skänka skugga men vildvinet kommer aldrig mer att tillåtas växa lika ohämmat igen. Det frodiga vildvinet visade sig nämligen vara oerhört populärt som fristad för byns gnagare. Jag tycker inte om gnagare. Varken i källaren på Tjörn eller rännnande runt i murvelträdgården om nätterna.

En ny säsong står för dörren. Ännu har jag många dagar på mig att förbereda inför den. Och hur fint är det inte att få skrota runt och tänka på alla älsklingar som skall befolka ägorna i sommar!

Ett svalkande kylskåp är bra att ha till hands när en tröttnat på poolen för en stund

Sommar är det ju om alldeles snart, dessutom!

All vår väntan bliver svår

18 tisdag Feb 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Min franska trädgård, Murvelhuset, Shopping

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Nu längtar jag. Galet mycket, faktiskt, och otåligt. Inför mina resor till Murviel de senaste åren har jag känt mig kluven. Inte så att jag inte vill åka ner för det vill jag alltid, utan för att jag behöver vara på flera ställen och för att tiden inte riktigt räcker till. Men nu har februari gått in i sin andra halva, våren är etablerad där och det börjar bli hög tid för de första förberedelserna för en ny säsong.

Försäsongsinvigning i murvelträdgården 2019

Den nionde i Murviel.

Så många traditioner vi hunnit skapa, så mycket som hunnit bli självklarheter!

Planerna är som vanligt många och som vanligt kommer troligtvis inte alla att realiseras men det gör ingenting. Köket måste förstås bli klart men sedan har vi inga större arbeten planerade. Vi skall försöka låta det vara så ett tag, är det tänkt.

Istället är det sådant som inte handlar om funktion och säkerhet som jag tänkte ta tag i den här säsongen. Prinsarna och alla besökande barn skall få en studsmatta; det är redan bestämt;

En gungställning vore bra också,


för storprinsen behöver utlopp för all sin energi och det går ju inte att bada precis hela tiden, även om det är det bästa som finns!

En liten lekstuga vore heller inte fel,

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men vi får se. Det var ju det där med umgänget också. Tid måste vikas för det sociala livet.

Och trädgården. Bertrand har inte svarat på mina förfrågningar om röjning av densamma, så den kan behöva en hel del TLC när jag kommer ner, gissar jag. Kanske händer det saker där nu när det är skollov och Bertrand har mer tid men det får bli en trevlig överraskning isåfall. Sådant bekymrar mig inte nämnvärt. Tror jag återgår till att fundera över om jag skall köpa två hawaiiparasoller från Rusta till det facila priset av 149:- vardera, eller om jag skall satsa på ett danskdesignat dito för åtskilligt flera sköna kulor?

En liten tramontanepust och de kan vara väck, så kanske ändå att jag skall avstå dyrgriparna till förmån för de kitchigare från Rusta?

Alla de där funderingarna på vad som skall inhandlas inför säsongsstart handlar förstås om någonting helt annat än inköp och måsten. De placerar mig istället där i det fortfarande inte helt färdiga köket, i trädgården med ögon ovant kisande mot solen och med fötter mot de släta bygatorna i Murviel.

När längtet realiserats och jag är där. Då räcker det med just det, att vara där. Då glöms listor och skärmdumpar på tjusiga inredningsdetaljer från Pinterest och inredningsmagasin på nätet bort och jag bara är. Det är till slut om det längtet handlar. Att bara få vara för en stund. I vårt murvelhus.

Fredag på Tjörn

07 fredag Feb 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag är förkyld. Vrålförkyld på tredje dagen har jag skrotat runt hemmavid, fjärrjobbat och fått undan en massa surdegar, rastlöst funderat över hur de klarar sig utan mig på Dingle (det gör de, kan jag meddela) och mellan varven har jag betraktat mitt hem i dagsljus.

– Hej, hemmet, säger jag. Är det så här du ser ut? Är du helt nöjd med dammråttorna i hörnen, det halvfärdiga matsalsbordet som behöver slipas, altenativt spacklas, och med den allmänna oredan?

Jag får förstås inget svar. Jag pratar med ett hus. Vårt hus längst ut vid havsbandet, fint egentligen men lite luggslitet igen efter vinterns alla mörka hemmatimmar. Nya mattor har landat på vårt vardagsrumsgolv och genast ser rummet gladare ut;

Färgen var en chansning men jisses vad nyansen fungerar perfekt mot den befintliga sammetsgardinen! Sådant kan en frusthostande och förkyld mänscha som jag bli smått lycklig av en fredag som denna!

Samtidigt fortsätter jag att oroa mig över att jag inte får kontakt med vår köksfixare i Murviel. Spisen behöver fortfarande en elektrikers ömma vård och snart är det dags för ännu en säsongsstart med många besökare i murvelhuset. Kakel- och färgbekymmer har jag också (jorå, för all del vi har– L och jag – men det är jag som håller i taktpinnen) och älskade S och jag skickar pinterestbilder mellan oss och känner oss som värsta bästa inredarna när vi till slut har ett resultat!

Det blir greiga (gråbeiga) snickerier, delar av den gamla gula granitskivan, en mörkgrön köksö och mörkgrönt, blankt tunnelbanekakel.

Nu är det bestämt.

Tror jag.

I moodboarden från Pinterest dyker det upp en dovt aprikos färg som plockas upp av tapeten ovanför buffén:

Hur bra som helst. Är ohemult nöjd, åtminstone för tillfället. Om jag kommer att ändra mig igen när jag väl är på plats är en annan femma. Det dröjer inte så länge nu. Biljetten är fixad men mellan alla olika åtaganden jag ordnat åt mig, så lyckades jag få till en ärkekrock iallafall. Planerna måste alltid anpassas åt något håll, inte för att andra kräver det av mig, utan för att jag vill vara överallt på en gång. När jag blir stor skall jag lista ut hur det skall gå till.

Nu stundar en hel ograverad helg på ön. Jag skall göra inget särskilt. Fortsätta kurera min förkylning, städa äntligen(!) och komma ikapp mig själv. Eller är det något jag glömt? Inga planer? Inga tider att passa? Märkligt.

Jag tror minsann att jag skall se till att njuta av det.