Kategoriarkiv: Murvelhuset

Inget är som väntans tider…

22 fredag Dec 2017

Posted by in Inredning, Inspiration, Murvelhuset

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Väntat har jag liksom inte riktigt hunnit med denna advent. Den har rasslat iväg i ett förskräckande tempo och blivit till en fyraveckorsperiod som haft alla ingredienser som en riktigt tindrig och bra advent skall ha. Och då har jag ändå inte lyckats få till det sedvanliga julbaket med bagarmästaren Åsa. Det kom liksom en liten Bror i vägen för det och det fick han ju så gärna göra, för vad är väl en trave varma lussebullar under en rutig kökshandduk i jämförelse med familjens allra nyaste mirakel?

Första advent firades tillsammans med Alice, som hade den goda smaken att fylla 11 år på självaste första advent! Adventskonsert i Tyska kyrkan med Agnes Adolf Fredrikkör blev det också, liksom en sväng på en hysteriskt trång julmarknad på Stortorget i Gamla stan. En värdig inledning på upploppet mot jul, om du frågar mig!

Andra advent var det så dags för adventskonsert igen, den här gången med älskade S. Det snöade ymnigt utanför kyrkfönstren och julstämningen var total. Julefrossaren i mig fick nypa i armen för att tro på att adventstindret fortsatte så här i gränslös, oförminskad styrka.

Och var skall så en perfekt Lucia firas om inte på en förskola, där en av de allra sötaste små tomtarna är lilla B? En tomte utan luva, visserligen, för den slet han raskt av sig men han var strålande glad och slog till och med till på en dans inför den entusiastiska publiken. Det lilla lussetåget drog ner våldsamma applådåskor och lilla B klappade händer han också.

Ljuvligt, är vad det är!

Sen följde den lilla tomtenissen med hem och jag lyckades fånga på bild när lilla B ömt kramade sin pyttelilla lillebror Bror;

Så adventsmys i Solna

Vi klädde julgranen och B tyckte särskilt mycket om stjärnan som är ämnad för granens topp och sedan fick det bli en stunds vila med elefanten i myspölen. Det är ansträngande att tomta, tindra och klä granar.

Från de små prinsarna i Solna for jag sedan till Degerfors för att hälsa på mamma. Där snöade det. Mycket.

Men resan från Degerfors tillbaka till Tjörn blev randig. 10 decimeter nysnö hos mamma avlöstes av barmark bara en halvtimmes resa därifrån. I Mariestad snöade det igen och i Ljungskile försvann den. Märkligt väder nuförtiden.

På Tjörn rådde några minusgrader, solsken och total julstämning när det var dags för tredje advent. Det blev en lång frukost med sol in genom köksfönstret,

innan jag for vidare för att hämta S för mera adventstinder.

På Tjolöholms slott väntade tvättäkta Downton Abbey-magi. Eftermiddagssolen kastade långa skuggor över den fantastiska slottsparken och S och jag tyckte oss rent av förflyttade till den engelska landsbygden i tidigt nittonhundratal.

Ett kärt återseende fick inleda juletindret denna tredje adventssöndag,

och sedan bara fortsatte det. Jag och S i fantastisk miljö med sprakande brasor,

julpyntade salar i väntan på julbordsgäster,

och ett dignande julbord i den mest juliga av alla juliga miljöer.

När vi smörjt kråset gick vi på guidad rundtur och tittade på Downton-dräkter och julpyntade Arts&Crafts-rum.

Tvättställ och badrum med nedsänkta badkar och avancerade duschar imponerade stort, i synnerhet med tanke på att de har drygt hundra år på nacken:

Barnbadkar i barnkammaren…

Jag gick loss ganska rejält med mobilkameran och allt, från tyger, lampor, elarmaturer till snickerier var så omsorgsfullt arbetade att jag till slut blev alldeles matt.

Så blev det dags att vända hemåt igen. Pudersnö och ishalka och upplyst slott. Jag vill nog hävda att advent maxats i år.

Idag är det dan före dan före dopparedan. I kaminen sprakar en brasa och utanför brinner marschaller. Vi väntar på familjemedlemmar, för nu skall det firas jul. Granen står redo för påklädning och regnet piskar mot rutan efter en dag i mild vintersol.

En riktigt, riktigt god jul önskar jag er alla!

Arbete på hemmaplan idag – i dubbel bemärkelse

26 torsdag Okt 2017

Posted by in distansjobb, Hantverkare, huset på ön, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

En hel, ljuvlig dag i hemmakontoret på Tjörn lider mot sitt slut. Hunden har assisterat mig på bästa sätt och i solen utanför köksfönstret har det sedan länge planerade utomhusarbetet tagit fart. Tre skickliga hantverkare går systematiskt tillväga och på två dagar har de hunnit längre an vad jag någonsin kunnat tänka mig.

Den sorgliga lilla gräsplätt som i två år fått agera parkeringsplats är nu ett minne blott,

Gräsplätten i vinterskrud, januari 2016

Istället är där förberett för stenläggning,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och vi kan se fram emot en vinter där varken lera eller dött gräs följer med in i bilen när husets invånare i mörker, vind på tvären och i piskande regn – oftare än vad som kan anses acceptabelt – ger sig iväg till sina respektive jobb tidigt om morgonen. Lättare att skotta blir det också, de gånger regnet bestämmer sig för virvla in från havet i kristalliserad form.

Entrétrappan är på god väg att inta sin ursprungliga plats,

fastän den här gången blir den bredare, får en avsats efter halva vägen och blir därmed lite flackare och vi får en mer tillgänglig väg in i huset. De gamla altanräckena har gjort sitt,

och vår utemiljö är just nu inte särskilt barnbarnsvänlig…

Inte bidrar jag med något av det arbetet. Istället har det varit fjärrkonferens och förberedelser inför den mycket nära förestående starten av Kennaris fjärrundervisning i dari tillsammans fantastiska Z. Det är galet roligt och inte så lite nervöst. Tekniken är på plats och vad gäller handhavandet av densamma, så pågår intensiv träning för att få det automatiserat. Allt det där andra som jag inbillar mig att jag skall hinna med när jag jobbar hemifrån har däremot blivit sorgligen eftersatt. Inte har jag hängt någon tvätt, dammsugit eller lagat smarrig lunch åt mig och inte har jag påbörjat röjning i källaren som pausunderhållning. Så nu är det dags för det senare innan solen försvinner ner i havet. Släpkärran är på plats och morgondagens tur till tippen är inplanerad. Inget att be på. Bara att sätta igång.

Avslutar med en bild som Maison de deux skickade på poolhusdörrarna som snart är klara.

Vi håller folk sysselsatta ett tag till, minsann.

Gröna luckor stängda mot älskad trädgård

22 söndag Okt 2017

Posted by in Byliv, Murvelhuset, poolliv, Utflykter, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det är slut på säsongen nu. Oåterkalleligen slut. Jag åker till Sverige och lämnar Murviel, ljumma kvällar,

luncher under fallande höstlöv,

höststormar och forsande regn

som avlöses av förlåtande sol och sensommarvärme.

Vädret har inte visat sig från sin absolut bästa sida den här vändan men trots det har fötterna trivts bra i sandaler och den medhavda kappan har lämnats kvar på sin krok. Idag simmade jag i vår tempererade bassäng och fick tvinga mig upp för att hinna bli klar för avfärd mot flygplatsen i Beziers.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har hunnit med vinprovning med Maison Hansby på Viranel utanför Cessenon,

middagar på Café Nouvel och premiärbesök på nyöppnade baren i byn,

och ett snabbt vernissagebesök hos Karin och Maffe, alldeles innan vidare färd mot flyget, för att liksom maxa både vistelse och upplevelser.

Resterande gardiner har åkt upp på nedervåningen med hjälp av bygrannar Claes och Eva, med benägen hjälp av en kraftig borrhammare. Det krävs kraftfulla verktyg för att få hål på de tjocka stenväggarna!

Jag har inspekterat Maison de deux:s arbete med fönsterluckorna och diskuterat lysande idéer som ploppar upp i Madame Nathorsts huvud medan hon gnussar linoljefärg och monterar fönsterglas i poolhusdörrarna.

Lite färg på det där, så blir det bra!

Så har vi en spång på gång mellan trädäck och badrum

– monsieur jobbar snabbt och det skall bli väldigt skönt att slippa oroa sig för att badgästerna skall snubbla ner i inspektionsluckor när nöden gör sig påmind.

Det blir dessutom en liten skuggplats vid sidan om poolhuset, där neriumbusken får stryka på foten för en mer städad utblick över ett av få kvarvarande bortglömda hörn. För övrigt en av de där goda idéerna som föddes under gnussandet…

Snart sitter äntligen dörrar för uteköket och hyllorna får lister under sig för att inte riskera att ramla ner i vasken och ett redan smått fantastiskt litet gårdshus blir ännu finare och framförallt mera praktiskt.

Men vad har jag då själv åstadkommit?

Städat och rensat har jag gjort. Och lövblåst med min nya mackapär har jag gjort.

Det gjorde jag i onsdags.

I torsdags kom den aviserade oragen och träden ovanför den lövblåsta ytan mäktade inte med att hålla kvar så många av de trötta löv som fortfarande klamrade sig fast på grenarna. Istället störtade de mot backen och vår prydliga, lövblåsta gårdsplan…

Den är inte prydlig och lövfri längre. Åt det rycker jag på axlarna och bestämmer mig för att åtgärda det nästa gång jag är på plats, för då lär träden vara helt kala. Och, efter regn kommer som bekant solsken…

Au revoir, Murvelhus!

Att njuta sitt söndagsotium

15 söndag Okt 2017

Posted by in Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Jag flög ner genom ett kompakt molntäcke igår

och landade i en mild murvielkväll på Café Nouvel;

Nu är den obligatoriska rundan i trädgården avklarad,

en påver frukost på knäckebröd kvar sedan i somras och yoghurt med müesli har slunkit ner och i huvudet tar en mental to-do-lista form, medan jag sippar gott ekokaffe på terrassen. Jag har sopat bort högar med lagerblad men det singlar hela tiden ner nya.

Det är höst. Sydfransk höst, som tillåter både middag och frukost utomhus, låt vara med en tröja om axlarna på kvällen men utan den krispiga udd som en solig svensk oktoberdag har. Båda äger sin charm och jag är tacksam över att kunna ha tillgång till båda.

Det är inte strålande sol här idag men några längder i bassängen blir det kanske om en stund. Byborna själva har plockat fram täckjackor och virat halsdukar om halsen och skulle skaka på huvudet om de såg mig. Får man ju förstå. Idag är det bara 22 grader varmt.

I eftermiddag bär det av till Vieussan för konsert med efterföljande mingel men innan dess är det en del att fixa, så det får bli ett kort inlägg den här gången.

Så mycket att stå i.

Så många att träffa.

Bestyr, murvelvänner och möten på flyg

27 onsdag Sep 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Jag går upp tidigt när jag murvlar mig ensam. Städar undan lite i taget, äter tidig frukost och tar en kopp kaffe ute på terrassen, fastän morgonluften så här års är en aning sval. Det är nästan helt tyst i trädgården; bara lite prassel av småödlorna i vegetationen, lite försiktigt fågelkvitter och så drar morgontrafiken igång utanför på gatan. Jag går igenom mejlen, ringer några samtal efter att klockan passerat åtta, bokar möten och filar på dokument.

Igår morse var det friskt ute efter regnet kvällen innan,

lite pölar här och där men ganska snart varmt och skönt igen.

Denna avresedag gick jag upp ännu lite tidigare, rensade kylskåp och skafferi, tömde sopor, vittjade brevlådan och förberedde huset för en tid i ensamhet. Lite vemodigt är det men också vant. Jag har gjort det så många gånger och jag kommer att göra det igen. Och igen.

När jag åker till Murvelhuset om hösten har jag alltid minst ett projekt inplanerat och gärna fler. Sedan händer andra saker och projekten får vara. Det skall umgås och ätas middagar, det skall jobbas framför skärmen, gås till banken och sedan provianteras för nästa vistelse. Alltså blir det alltsom oftast inte så mycket av de där projekten.

I förrgår var det dock lite mulet, det kom några regnstänk och av några lata timmar i skuggan av ett parasoll blev det intet och det var ju lite snopet. Så jag gav mig istället iväg till måleributiken i Thézan och införskaffade trallolja. Målarfärg till ett av matborden ute fick jag med mig också. Molnen såg lite hotfulla ut här och var men emellan dem var det lika vackert blått som vanligt, så jag drog igång, fick på första strykningen, tog några steg tillbaka och beundrade mitt snabba verk:

Några bassänglängder senare hoppade jag in i duschen och drog iväg till Mme & Mr H för invigning av deras nya cave;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då varnade väderwidgeten för orage, så jag tog bilen den korta biten, för blöt vill en ju inte bli. Det nymålade bordet lämnade jag dock åt sitt öde. Det klarar sig säkert, tänkte jag. Färgen har säkert hunnit torka. Tänkte ärthjärnan.

Fast det hade den ju inte, upptäckte jag morgonen därpå. Regnet hade förstås omintetgjort mitt värv och bubblorna i färgen hade gjort ytan omöjligt skrovlig.

Bara att slipa och göra om…

Inte toppen…

Nästa gång jag är där eller nästa, får jag ta tag i det där bordet. Blankt, glatt och lättavtorkat var det ju tänkt att det skulle bli. Den ursprungliga ytan var bestruken med järnvitriol och det blev inte så bra som jag hade tänkt. Ytan var omöjlig att få ren och såg efter en sommar med många gäster runt sig alldeles förskräcklig ut.

Sen har jag hört att järnvitriol kanske inte är det bästa att ha på ett matbord, så ny färg fick det bli. Eller får det bli. Det måste ju göras om!

Nu är jag tillbaka i huset på ön och det är fint det med, fast kallt. Inte för att vara i Sverige i september, förstås, men jämfört med Murviel.

Igår låste jag den rostiga grinden, sa au revoir till huset

och hämtades av Lotta och Gunnar från Maison Vieussan för vidare färd mot flygplatsen.

De råkade komma precis när jag tog avskedsbilden!

Resan hem blev osedvanligt trevlig med livliga samtal om hus, byar, mäklare och lyckan att vara med sydfranska ägor. Vi var två entusiaster som ivrigt förklarade för passageraren i mitten, som nu var på väg hem från en rekognoceringsresa, att bättre tankar kan ju ingen mänscha komma på, än att lägga vantarna på ett litet franskt hörn av sten. När vi var klara, såg vår blivande medexpatriot glad ut och stärkt i sin övertygelse om att hon kommit på en alldeles lysande idé. Självklart kom vi också in på hur vi alla, som inte redan är pensionärer, funderar på hur vi skulle kunna ordna försörjning på distans och därmed tillbringa mer tid i våra franska visten. Vi lyckas i varierande grad och ibland inte alls. Det hade dock vår glada medpassagerare förstås redan tänkt på, frilansare som hon var.

Och världsmästare!

Vad hon var världsmästare i tänker jag inte berätta. Det måste få vara tryggt att spontanprata på flyg utan att riskera att bli outad i en blogg, hur obetydlig den än må vara!

Men där hade vi alltså pratat och gestikulerat i tre timmar utan att veta vilken hjälte vi suttit bredvid. Hon sa det liksom i förbifarten och först då presenterade vi oss för varandra. Det hade vi glömt i vår prativer.

Oväntade, spännande möten är något av det bästa jag vet. Att känna varm och spontan gemenskap med främlingar och upptäcka hur mycket de har att berätta.

Det är fint.

Jag hoppas hon hittar sitt hus snart.

Häng med bygrannar en sommarkväll i sen september

25 måndag Sep 2017

Posted by in Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Ännu en murveldag läggs till handlingarna. Det går alldeles för fort. På tisdag åker jag tillbaka till Tjörn.

Igår fick jag hjälp av Agent General och hans assistent med att äntligen få upp gardiner till fönstren mot gatan.

Gardinerna är tre meter långa och ändå är det en bit kvar till taket. Tanken är att gardinerna skall ta hand om både en del av ljudet utanför på gatan och även en del av vinterkylan när det är dags för den att göra entré.

Morgonljus genom den tunna gardinen…

Jag är nöjd. Ohemult nöjd. Men det krävdes verktyg av det rejälare slaget för att få hål i de gedigna stenväggarna. Och en stadig stege. Stege håller jag, men inte rejäla verktyg.

Idag har jag inte gått utanför grindarna, utan har häckat i vårt hus och vår trädgård hela dagen. Jag tog en sovmorgon och hoppade över loppmarknaden, som jag bestämt att jag skulle hänga med på, och ägnade mig istället åt att fixa mat inför kvällen,

tvätta och jobba lite framför skärmen, för att sedan njuta av vindstilla värme och söndagsstillhet vid poolen. Det hann bli åtskilliga längder både framlänges och baklänges innan jag tvingade mig därifrån för att förbereda både mig själv och den resterande maten inför middagen.

Jag måste liksom tala om att jag lagade mat. Så att alla som känner mig verkligen greppar att jag stod där med slevar, kastruller och stekspadar. Självmant. Soppa, grytor och röror ordnade jag med. Det brukar bli röror när jag ställer mig vid spisen. Matlagning roar mig normalt inte men med L kvar i Sverige, fanns inget annat att göra.

Så jag lagade alltså mat.

Bäst jag stod där vid mina grytor med Edith Piaf skorrande ur högtalarna

Vill du lyssna, klickar du på bilden!

– hon är en formidabel stämningshöjare när en liksom vill känna sig lite fransk – så hör jag ett öronbedövande brak och rusar ut genom den öppna porten för att titta ner mot gatan och det jag trodde skulle vara ett bilvrak med nosen intryckt mot antingen vår eller grannens mur.

Men icke.

Söndagslugnt och fint på gatan.

Inga bilvrak, inga upprörda röster, ingenting.

Då ser jag, liksom i ögonvrån, att en fönsterlucka ligger där den inte brukar ligga.

Den ligger på trappavsatsen, alldeles utanför vår gamla ekport. Den har mosat en plåthink men verkar ha klarat sig själv utan skador. Men den har släppt från sina fästen i väggen lika plötsligt som obegripligt.

Hål i väggen…

Ingen vind har tagit tag i den. Ingen har handskats omilt med den. Fästena har liksom liksom bara gett upp. Materialtrötthet, lyder min diagnos.

Så kommer tankarna och den isande kyla genom märgen som kommer av insikten att någon hade kunnat komma till skada om samma någon – till exempel jag själv – hade råkat gå ut genom ytterdörren just precis då. Samma någon hade kunnat få skallen intryckt. Nu var det bara en plåthink som råkade illa ut, och det kan jag leva med, trots att den blev alldeles platt.

Återigen blir jag varse att gamla hus inte bara är charmiga, i synnerhet inte om de inte hålls efter. De behöver mycket vård, omsorg och kärlek. Och inte så lite stålar… Luckorna var det tänkt att vi skulle ta pö om pö men nu blev det genast lite mera bråttom. Övervåningens gamla gistna voluter är redan nerplockade (av världens bästa Maison de Deux, såklart, vem annars?) men vi hade kanske trott att det var nytt friskt trä och lite vacker languedocgrön färg som behövdes, inte nya fästen i den gamla stenväggen…

Oh, well!

Vem behöver en stenlagd infart eller ett nytt kök?

Vem behöver få göra det som var planerat?

Funktion och säkerhet först, finliret sen. Alltid. Tur att jag älskar dig, kära murvelhus.

Den fallna voleten fick sedan ligga där den ännu ligger. Bara minuter senare kom nämligen bygrannar M och K och vi började kvällen med lite bubblande lokalt och tuggade snacks i väntan på E och C och på att Crème Ninon:en skulle bli varm.

Kvällen var löjligt skön och vi njöt en stund av vattenblänket,

innan skaran var komplett;

Sedan satt vi tills kvällen var alldeles mörk och pratade, åt och drack. Vi tände stearinljus mot natten och njöt av att det räckte att svepa något litet om axlarna för att det skulle kännas skönt. Sommar i september. I slutet av september.

… mer umgänge!
Jag ringde i matklockan…

Imorgon är det vardag igen och äppleskärmen kommer att ägnas åt arbete. Jag skall ringa några samtal för båda mina uppdrags räkning och fixa med lite administration men sedan blir det eftermiddag invid vattenblänket och franskövningar med Duolingo. Jag bara förutsätter att vädret är bra imorgon också.

Ekvilibrium idag

22 fredag Sep 2017

Posted by in Familjen, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , ,

Med jämna mellanrum blir jag påmind om vilken bild av mig själv och min verklighet som jag förmedlar när jag klottrar. Att jag oftast skriver utifrån ett jagperspektiv, till exempel. Som om det bara fanns ett jag och som om alla andra runtomkring mig var högst perifera. Så är det förstås inte.

Men familjen har inte bett om offentlighet och inte vännerna heller. Jag har för vana att – som oftast – fråga om bilder är ok. Om de vill figurera i bloggen överhuvudtaget. Oftast har de ingenting emot det men ibland får jag ett bestämt nej. Och därför, när jag, återigen alltsomoftast, sitter på kammaren och klottrar, så finns de inte där och kan bekräfta att det är ok att omnämnas bland mitt klotter. Nattuggla som jag är, kryper sig lusten att formulera tankar på när timmen redan hunnit bli för sen för att lyfta luren och fråga. Sådana gånger får det bli jag, mig och mina tankar. Egocentrerat så det förslår.

Men i min omedelbara närhet finns en oerhört älskad familj, nära vänner och ovanpå det en kanske något mer perifer men ändå betydelsefull bekantskapskrets. De är viktigare än både murvelträdgårdar, skönt poolliv och vyer över västkustskt hav. Många träffar jag alldeles för sällan, andra finns nära till hands i till exempel Murviel. De senare gör tillvaron i vår lilla franska by alldeles unik. Nyfunna, nära, alldeles väldigt värdefulla vänner och bekantskaper är de.

När vi ses över en apéro eller i något annat av alla sociala sammanhang som vi blivit en del av här, kan det räcka med en hint om att det bakom den något glättiga bloggfasaden finns något annat, betydligt svårare och tyngre, för att samtalet skall ta en helt annan riktning. Vi är såpass till åren, vi som träffats i Languedoc, att det finns både lyckliga stunder och sådant med mer svärta att dela med varandra. Vi behöver inte ens säga så mycket. Vi förstår varandra ändå.

Beslutet att skaffa sig ett franskt viste visar sig mer än en gång grunda sig i insikten att lever, det gör vi bara en gång. Om en inte tror på reinkarnation, förstås. Oavsett, gäller det att fånga de möjligheter som presenterar sig. Murviel är en sådan möjlighet. Plötsligt fanns det bara där, huset, trädgården, den mosaikbeklädda poolen; ett litet hörn av paradiset.

Bignonen blommar igen…

Jag vill dela det med många, både direkt och indirekt. Har mitt klotter inspirerat någon att våga språnget, är jag glad. Annars är jag nöjd över det faktum att klottret erbjuder en möjlighet för mig att sortera de lyckliga tankar som alltid (nästan) går sida vid sida med de mer svårhanterliga.

Idag är jag lycklig.

Idag har jag simmat 100 längder i VÅR (inte min!) nio meter långa bassäng.

Idag har jag varit på apéro hos D’Oc d’Or och sippat rosé medan samtal böljat fram och tillbaka i ljummen sensommar. Så spontan middag på bykrogen Le Café Nouvel på det och dagen var fullbordad.

Bertil har jag pratat med och hans mamma, min allra finaste äldsta, och S, på plats på Tjörn med vännerna, liksom L, som nog egentligen gärna hade varit härnere. Hos vännerna och hos mig.

Idag är bestämt en bra dag och för den är jag tacksam.

Det sägs att det är höst…

20 onsdag Sep 2017

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Det talas om eftersäsong. Det sägs att den sydfranska sommaren är slut. Jag såg täckjackor och sjalar virade runt halsar på SuperU idag. Men jag såg också linnen, sandaler och shorts, så ryktet om att hösten kommit också till Murviel, väljer jag att betrakta som ytterst överdrivet.

Jag har fyllt mitt kylskåp med en veckas proviant, korkat upp en flaska rosé som jag nu försiktigt sippar på, tryggt förskansad bakom fönsterluckorna på mitt murvielska hus, nu när mörkret till slut tagit kommandot över trädgården. För visst är det eftersäsong, rent av höst, hur gärna jag än vill låtsas som något annat. Trots de många längderna i ljummet poolvatten, de lata timmarna i varm sol, den sedvanliga omöjligt blåa languedochimlen, så är det inte sommarkänsla längre. Sommarkänslan har nämligen inte så mycket med temperaturen att göra, även om det denna september har varit ovanligt kylslaget.

Sägs det.

Idag har det iallafall varit precis lika sommarvarmt som de flesta septemberdagar jag tillbringat härnere.

Dagens jobb på distans avverkades poolside,

och under några eftermiddagstimmar höll jag sommar, innan skuggorna blev för långa och det blev dags att ta kväll.

Det är istället stillheten och att det blir mörkt mycket tidigare, som bidrar till eftersäsongskänslan. Av cikador hörs ingenting, trafiken utanför på gatan är lugnare och inga uppsluppna röster längre bort i sammetsnatten hörs. Byborna tillbringar de sena kvällarna bakom stängda fönsterluckor, precis som jag. I mitt fall handlar det dock återigen inte om temperaturen; det är väl bara att på sedvanligt svenskt maner dra på sig en kofta om det skulle bli lite väl kvällssvalt! Istället är det det faktum att samma trädgård som dagtid omfamnar och andas trygghet, om kvällarna är för höstmörk för att jag skall känna mig alldeles trygg. Åtminstone när jag är solokvist i huset.

Dagtid är det allt annat än höstligt i trädgården. Istället är det löjligt grönt och frodigt. Det blommar, växer så det knakar och är, trots viss ansning av fantastiska Maison de Deux, alldeles ljuvligt vildvuxet. Jag älskar det! Blir alldeles nervös av alltför tuktade trädgårdar och det är ju en farlig tur att det inte är tvärtom, för då skulle jag drabbas av lätt panik så snart jag öppnade den gnisslande grinden in till trädgården!

Mandarinträdet har massor med ännu så länge omogna frukter;

det blommar,

och vildvinet håller återigen på att ta över väggen upp mot vårt sovrumsfönster.

Utan trädgårdshjälp hade den älskade, oslipade trädgårdsdiamanten förvandlats till djungel på nolltid. Jag inser till exempel nu att det är dags för trädbeskärning. Igen. Tycker att det var alldeles nyss. Men alltid är det något.

Det hör dock till kategorin angenäma bekymmer som kommer av ynnesten att äga ett litet sydfranskt, paradisiskt hörn. En världslig sak, alltså.