Det var en sådan dag igår. En obestämbar ingentingdag. En väntan- längtan- och obeslutsamhetsdag. Ute var det växlande molnighet och ganska kallt fastän vår. Jag har tagit ledigt från jobbet fast ändå inte riktigt, för jag filar på dokument och kan inte riktigt släppa det jag vet pågår också när jag inte är där. Det drar ihop sig. Skolan skall stängas i juni eller kanske inte. Det har varit nya bud gång på gång och nu är läget skört. Ovissheten är besvärlig att hantera men för mig tar uppdraget ändå slut i juni. Jag påverkas av det jag ser hända runt omkring mig men jag berörs inte personligen.

Det börjar bli dags att leta nya uppdrag – kanske på västkusten, kanske i Stockholm? Skall jag leta efter ett längre eller ett kortare uppdrag, prioritera inkomsten eller större frihet att pendla mellan mina må-bra-ställen, oavsett om det är kopplat till människorna, platsen eller både och? Ovisst och litet oroligt och nog färgar det min växlande sinnesstämning, fastän jag inte vill. Det är förstås annat som påverkar också men det är av sådant slag att det ligger utanför min kontroll. Jag har förlikat mig med att jag inte kan kontrollera allt och också lärt mig att hålla de mer bångstyriga demonerna stången. För det mesta, iallafall.

Under tiden letar jag lägenheter på Hemnet och blir lite upplivad av det. Fast jag vrider mig lite vid tanken på de utgifter som med nödvändighet följer med en sådan affär. Kravet på en stabil inkomst varje månad blir då oavvisligt och planen att kunna tillbringa mer tid än hittills i Murviel mellan uppdragen får då skjutas på framtiden ytterligare några år.

Vill jag det?

Varje gång Murviel gör sig påmint blir svaret på den frågan nej. Om känslorna och inte förnuftet får styra och ställa helt och hållet.

Och Murviel gör sig påmint.

Varje dag.

På de mest fantastiska och ibland oväntade sätt.

Härom veckan hälsade garaget på genom en statusuppdatering på Facebook;

Gammalt fönster får äntligen välförtjänt TLC

Där pågår fönsterrenovering i vår frånvaro och bara någon stund efter garagets påhälsning dök en fönsterbåge upp, i sällskap av en omkittad och grundmålad fönsterdel

Terrassbygget fortsätter det med. Hittills har vi varit mer än nöjda men nu riskerar kostnaderna att dra iväg och vi har dragit i bromsen igen. Carrelaget är införskaffat men att få det på plats blir enligt den offert vi fått avsevärt mycket dyrare än vad vi tänkt oss, så det får vänta medan vi försöker ta in andra offerter. Den där gnagande oron att offerten är sockrad får fäste. Det kanske den inte är men vi trodde att vi beställde ett terrassbygge där det ”bara” skulle vara att lägga på carrelaget. Istället visar det sig att åtskilligt mer och dyrt arbete krävs innan plattorna ligger på plats.

Hur blev det så?

Ännu en gång får jag med generat rodnande kinder inse att kombinationen naiv godtrogenhet och ytterst bristfälliga kunskaper om det mesta inom byggbranschen är en sällsynt dålig kombination. Ser vi inte upp, finns det en och annan som gladeligen utnyttjar det. Alternativt inte förstår hur lite vi förstår, men effekten blir densamma.

Det jag lär mig är vikten av att se till att alla inblandade vet vad de sysslar med och kan vara tydliga med vad som kommer att krävas för att få HELA projektet i hamn. Det går att få till den kommunikationen, även med större arbeten. Bertrand har i trädgården alltid hållit ord och rätt tolkat vad vi är ute efter. Francois la travertin i huset för snart fyra år sedan utan att otrevliga överraskningar dök upp om slutfinish som inte var med i offerten och annat som sedan inte visade sig ingå. Campo fixade taket inom överenskommen tidsram och utan extra kostnader, trots att han tvingades forsla bort 17 oväntade ton betong från det gamla taket.

Det är inte i första hand språket det faller på, blir min slutsats, utan vikten av fysiska möten, direktkommunikation med de som skall utföra arbetet och lyhördheten hos både oss själva och hos dem som kliver in genom grindarna.

En viss renoveringströtthet har också infunnit sig i takt med att månaderna i byggdamm går och bankkontot börjar tröttna på att banta, det skall erkännas.

I det västkustska huset befinner sig ett av badrummen i detta tillstånd, förutom att det sedan bilderna togs kommit på tätskikt överallt:

Snart är det alldeles redo för kakel,

Bokryggskakel från Peronda bakom badkaret blir det – modigt, snyggt, fult eller kitchigt…? Tvekade länge men nu blir det så!

en fönstervägg för ljusinsläpp

Ganska exakt en sådan måttbeställd sak skall släppa in ljuset från badrummet till hallen…

och inredning.

Jag tror att lilla S skall få inviga badkaret. Inför öppen balkongdörr och med krispigt vita och tunna gardiner fladdrande i vinden från havet.

Nu skall jag ringa murvelfönstren och kolla läget.

À bientôt.