sätter igång fantasin på mig på ett alldeles eget sätt. Hittar jag fjällvidder däruppe eller är det bara en hoper vassa toppar som kräver järnfysik för att bestiga?
På vägen från Béziers till Barcelona med tåg häromsistens hänger Pyrenéerna med länge. De dyker ständigt upp utanför tågfönstret och ingen skärm i världen kan konkurrera med utblicken över dem.
En riktigt klar dag kan vi se dem långt borta från utsiktsplatsen utanför slottet i Murviel men för de mesta göms de i soldis och för all del ibland av moln. Jag har flugit över dem många gånger
och nuddat kanten av dem i bil men aldrig på riktigt prioriterat att faktiskt åka upp i den i mäktiga bergskedjan. Varje gång jag ser dem, påminns jag om att det borde vara dags men hittills har det stannat vid det.
Men, som sagt, jag älskar berg. Fraktas gärna upp på dem, njuter av utsikten från dem och mot dem. Men de är också besvärliga, lynniga och till och med potentiellt farliga. Allt sådant vill jag hålla mig ifrån. Ändå dras jag till dem; känner mig trygg när de finns i närheten. Berg är barndom och trygghet. Berg känns igen. Halvvägs upp på ett berg med oändligheten framför mig är jag omsluten och känner mig vaktad på. Det är Telemark, Hardangervidda, Gaustatoppen, iskalla, blygrå Tinnsjøen och oändliga sommarveckor utan kompisar.
Det gamle huset, Tinn, Telemark
Men där fanns bestefar, onkel och tante och kusin Jarle, som byggde serpentinvägar för leksaksbilarna i dikeskanten tillsammans med mig. Jag kan blixtsnabbt plocka fram de där minnena. Allrahelst så fort ett berg dyker upp i mitt synfält.
Oktober har med råge övergått i november och dagarna har tappat sina konturer.
Jag börjar så smått krypa ut ur en hektisk jobbhöst och planerar ivrigt för sköna decemberveckor i Murviel.
Det är inte länge kvar, inser jag, och samtidigt som jag längtar nästan orimligt mycket, kan jag också känna en lätt panik över allt som skall hinnas med innan vi åker. Det är roliga saker nästan alltihop men tiden vill iallafall inte riktigt räcka till. I Tjuvkil börjar vardagsrummet kännas färdiginrett. Två fotoposters med motiv från Pézenas och Portiragnes plage har kommit upp på väggen;
Fotografen är yours truly och motiven ett sätt att ha det franska vistet ständigt närvarande.
Hallgarderoben bakom solrostapeten från Studio Lisa Bengtsson har rensats och kommit i ordning;
In i den skyfflades det sista av flytten för drygt 7 månader sedan och den har pockat på min uppmärksamhet ända sedan dess. Även om sådant som en överfull hallgarderob är ett veritabelt irritationsmoment, går det ändå ganska fort att komma i något slags grundordning efter en flytt. Fokus har varit nedervåningen med kök och vardagsrum och vår walk-in closet på övervåningen;
Det där ett-och-ett halvt året av väntan mellan det datum vi bokade oss för vårt radhus och datum för inflyttning, ägnade jag åt att planera, drömma och fundera. På min padda finns en fotomapp med namnet ”Tjuvkilsinspiration” och den är full av inspirationsbilder. Väldigt många av idéerna har realiserats, medan andra har skrotats. Resultatet upplever jag ändå har blivit någorlunda genomtänkt och praktiskt. En platsbyggd bokhylla stod högt upp på önskelistan. Inspirationen till den kom från en möbelklassiker jag hittade på Nordiska galleriet:
En hel bokhyllevägg med den hade blivit väldigt dyr, så vi lät en snickare platsbygga istället. Vår hyllvägg lever mer än väl upp till uttrycket och hantverkskänslan som inspirationshyllan har, tycker jag, och med hjälp av den och böckerna i den, har rummet fått både värme och karaktär.
Köket är det som har överraskat mig sedan vi flyttade in. Jag trodde att jag skulle tycka att det var för litet och för själlöst. Vita standarluckor och vitvaror ingick inte i ursprungsplanerna men de stör mig faktiskt inte alls. Vi bytte handtagen mot diton i trä med samma lasyr som bokhyllorna. De plockas också upp i skåpsluckorna på de två kortväggarna på ömse sidor om köket;
Extra förvaring var vi helt enkelt tvungna att ordna, eftersom skåpsplatsen är begränsad. Ikeas Nordli som hörnbänk vid matplatsen slukar en hel del också. Här sitter jag mycket. Det blev ombonat och fungerar lika bra både som matplats och arbetsplats.
Den pälsförsedda kollegan håller med…
Flytten till Tjuvkil blev faktiskt allt det där som jag ville. Lättskött, vackert i environgerna,
och fullt av liv runtomkring. Barn leker, cyklar, skrattar, slår sig, gråter och borstar av sig igen. Jag kan sitta vid mitt köksfönster och betrakta dem alla och det är otroligt fint.
Huset på Vrakvägen var kanske objektivt sett lite tjusigare och läget definitivt mer spektakulärt men det kändes lite för isolerat där det låg på en återvändsgata längst ute vid havsbandet på Tjörn. Inga småttingar eller ens tonåringar bodde längre kvar på vår gata, som började kännas en smula övergiven.
Med jämna mellanrum blir jag dock påmind om Tjörn när paddan får för sig att skapa små minnesklipp eller när tidigare inlägg på Facebook gör sig påminda. Då ler jag och minns med en bra känsla i kroppen åren på Vrakvägen. Var sak har verkligen sin tid, och jag tänker att just här, nu i Tjuvkil, vill jag stanna. Mitt svenska forever home, som de där brittiska programmen om hus i solen brukar uttrycka saken. Om det vet jag dock ingenting; det är perfekt för oss nu, om än fortfarande lite för långt från diverse älsklingar.
Snart kommer oslofamiljen och jag skall barnbarnsgosa innan det bär av till solnaälsklingarna för barnvaktande, mys, sista jobbdagarna i Växjö, julbak med ännu fler älsklingar och till sist avfärd mot Murviel.
Jag vaknade klockan nio idag, drog lilla hunden intill mig och somnade om. Tre galet intensiva veckor i Växjö är avklarade och jag känner inte tröttheten förrän huvudet landar på kudden i min egna säng i Tjuvkil. Jag får en och annan orolig kommentar om mitt beteende och det är säkert befogat. Jag måste bromsa in fullständigt när helgen kommer och vifta bort alla tankar på måsten, annars håller det inte. Uppdraget i Växjö är visserligen krävande och jag har en del jobb med både det egna lilla fjärrundervisningsföretaget och med naturbruksskolorna men det är hanterbart. Långa resor däremot, vet jag sedan länge är något att se upp med. Alltså följer L med ibland som chaufför och stödtrupp tillsammans med hunden.
Då kan jag sjunka ner i passagerarsätet, dra en tröja över mig och somna. Helger som följer på veckor i sällskap av stödtruppen, är därför av ett helt annat och piggare slag.
Snart stundar en helg i Donegal på Irland och därifrån flyger vi sedan ner till Murviel tillsammans med en av barnbarnsfamiljerna. Det har varit planerat länge och långt innan jag tackade ja till Växjöuppdraget, som inte hade blivit av om det hade inneburit att jag blivit tvungen att avstå från veckorna i Murviel. Jag är betydligt bättre på att villkora och ställa krav innan jag tackar ja till sådant som är jobbrelaterat nu, än vad jag var när jag var yngre. Det är sällan det är problem att ställa rimliga krav och jag önskar att jag hade förstått det tidigare. Det hade besparat mig mycket. Nu hägrar de där murvielveckorna och det är nog faktiskt så att de är avgörande för att jag skall orka fullfölja höstens uppdrag.
Strandhugg får det nog bli! Med medhavd frukost och hink och spade😍
I Murviel skall vi småfixa och åka på utflykter. Jag skall läsa sagor, natta och morgonmysa på terrassen under solseglet som Dan Poltrago satte upp i somras.
Dan och Camilla på Villa Fondanten får mig att återuppleva de där första årens eufori över vårt murvelhus. Jag följer dem på deras instakonto, ler igenkännande när bilder på frukostar, ostbrickor, vyer över byn från ett vackert fönster och på utflykter läggs upp och kompletteras med drömska texter om den fortfarande nya frankofila tillvaron. Igenkänningsfaktorn är hög men jag konstaterar också att de där två har en entreprenörsanda som jag bara kan drömma om och deras franska äventyr kommer att fortsätta att vara av ett annat slag än vår. Inspirerande så det förslår är det och deras närvaro i den svenska kontingenten i Languedoc har på kort tid etablerats med en imponerande självklarhet.
Apéro på Villa Fondanten
Camilla och Dan är inte ensamma om att ta plats. Languedoc är poppis och det yngre gänget influerar och lockar allt fler att upptäcka vårt favorithörn av Frankrike. Jag följer flera av dem, om än sporadiskt och de börjar bli så många att de är svåra att hålla isär. Kontona har namn som är till förvillelse lika och alla har det gemensamt att de bevisar att det går alldeles utmärkt att älska ett gammalt hus. Skavankerna är bara charmiga och de näst intill oöverstigliga renoveringsbehoven blundas det för. Tänk om de visste hur djupa hål i plånboken de där stenälsklingarna kommer att gräva, tänker jag. Och tänk om de visste just hur djup kärleken kan bli och hur många sätt att finansiera dyrbara reparationer de kommer att komma på, tänker jag vidare. För de misslyckade köpen verkar vara försvinnande få eller så omskrivs de inte, så ivrigt upptagna som vi är att bara berätta om de gyllene stunderna.
Men även om också jag genom alla år valt att fokusera på drömskt klotter, så kanske vi alla ändå har ett ansvar att berätta vad loppor, läckor, råttor, fallande fönsterluckor, vild växtlighet och flagande färg gör med ens ekvilibrium?
Jag vet inte om jag hade velat veta; om jag hade velat ruckas i mitt tillstånd av totalt rosenskimmer inför det gamla bedagade murvelhuset? Några försökte men jag höll det ifrån mig. Jag tror att det var bra att jag stannade kvar i lyckoruset och därmed i min övertygelse om husets alla förtjänster stod bättre rustad när verkligheten började göra sig påmind. Många delade glada minnen bildar en alldeles utmärkt sköld när olyckor ställer sig på rad och hotar att tippa alltihop.
Murvelhuset har blivit småttingars. Det vill jag för allt i världen inte ta ifrån dem.
Nionde dagen i Växjö med en kort helg emellan och jag sitter iklädd ullunderställ, kofta, torgvantar och ullstrumpor. Det är kallt på mitt arbetsrum och nu är det till slut mer normala novembertemperaturer utomhus. Dessutom har det snöat. Jättemycket.
Jag både fryser och ryser. Det liksom krullar sig inombords. Jag vill inte. Jag stretar emot, stångas på väg in i vintern; årstiden som jag inte längre alls är kontant med om den måste tillbringas på platser där risken för snö, slask och mörker är högst påtaglig. I Småland växer skog. Mörk skog. Havet är långt borta och de många sjöarna klarar inte riktigt att kompensera för frånvaron av hav. Jag vill ha tillgång till fria horisonter, inte skog. Skog bryr jag mig inte om. I skog finns det väl björn? De sover kanske nu, men varg? Är det inte fasligt mycket varg i de småländska skogarna? Tyckte till och med att jag hörde en varg yta härom natten…
Nä, jag skojar. Funderar inte särskilt mycket över fasansfullt farliga djur i päls som lurar i mörkret. Det är mest lindgrenska sagor som ploppar upp i minnet och som får mig att tänka på myrlingar, kommandoror och varggropar. Men faktum är ändå att det är mörkare här än vid kusten. Nattsvart på ett sätt som det inte riktigt blir med hav i närheten. Midnattsblått är liksom inte grejen i Småland (med brasklappan att jag vet mycket lite om småländska natthimlar).
Så förlåt, Småland; du är inte riktigt mitt sorts landskap. Du får helt enkelt nöja dig med att du för en tysk eller holländsk turist framstår som något av det vackraste och mest idylliska som finns
Jag håller mig till havet, jag.
Och till vinfälten och små sydfranska byar uppflugna på kullar i landskapet. Dit längtar jag nu. Ohemult mycket, faktiskt. Mest längtar jag efter ljuset och efter att ha dörren öppen mot middagssolen och efter att tända en brasa om kvällen när dörrar och luckor stängts mot den kyligare kvällsluften.
S njuter av decembersol, lilljulafton 2012
I Murvelhuset pågår arbeten. Bertrand rensar i trädgården och där tre cypresser stod fram till förra vintern, har citronträd, mandelträd och ett granatäppelträd planterats.
Det trasiga, färgade glaset ovanför ytterdörren har plockats ned och självlärda glaskonstnären Sue är färdig med sin design för ett nytt halvmånefönster;
Lojs rymdintresse, van Goghs stjärnhimlar och trädsiluetterna i vår trädgård agerar inspirationskällor. Detta lilla projekt känns hur spännande som helst och jag kan knappt bärga mig.
Medan mina tankar svävar iväg till Murviel, landar årets första snö utanför ulebergsfönstret. Trots att jag för länge sedan gjort slut med vintern, erkänner jag motvilligt att Ulebergshamn, där jag mellanlandade i helgen, lyckas vara precis lika vackert täckt av ett vitt puder som det är i augusti. Eller i oktober.
Till helgen är det dophelg och första advent. Jag bestämmer att det är novent, tar fram adventsljusstakar,
förbereder paketkalender till Bror,
och eldar stearinljus medan jag slötittar på sedvanligt kalkonfåniga julfilmer.
Jag tillåter mig sådana excesser när det snöat. Som en besvärjelse. Sedan plockar jag fram Berglins snögubbar,
drar tröjan ordentligt runt axlarna och fortsätter att drömma mig bort till Murviel.
Helt utan förvarning har jag idag drabbats av något alldeles väldigt storslaget, bisarrt, vackert, barockt (i ordets rätta bemärkelse), magnifikt och plötsligt, mitt i allt det fantasieggande och fullständigt främmande, så nära den värld som alltid varit min att jag tappar andan.
Vi håller söndag. En ljuvlig sådan. Dagen börjar med mina två prinsar på Facetime, fortsätter så med härligt slapp frukost inomhus just idag, eftersom tidiga morgnar nu är ganska svala historier.
Idag hade vi bestämt oss för att åka på Rallye Pinardier** i environgerna.
Vi kom till det första slottet; Chateau de la Raissac, och blev kvar. Flera timmar efter hemkomst ägnar jag mig fortfarande åt att smälta alla intryck. En vacker septemberdag i Languedoc är redan i utgångsläget något alldeles extra. Att sedan få tillbringa en söndag i en slottsträdgård i skuggan av stora träd,
Random madamer som avnjuter konsert
medan överjordiskt vacker musik spelas,
små prinsessor för en dag låter sina klänningar få precis det rätta svänget,
och medan de första löven släpper taget om grenarna, ja, då kapitulerar jag. Gråter nästan och måste sätta mig ned. Överväldigad. Lycklig över att allt är så vackert, så mycket, så allt på en gång.
Då har jag ändå med stora ögon och gapande mun redan klarat av faïencemuseet på ägorna, och konstaterat att slottsfrun Christine Eyde Viennet är både sagolikt produktiv (allt på bilderna är keramik),
galet förtjust i keramik – och norsk. Inget märkvärdigt i sig att vara av norsk börd; det är vi många som är, men snart skall jag bli varse hur alldeles speciellt norsk just Christine är.
Vi får en rundtur i slottet. Christines son guidar oss runt. Där finns inte så mycket som en millimeter yta som inte fascinerar och fångar ögat.
Jag blir alldeles matt.
Vi lotsas in i en salong, där vår guides föräldrar Christine och Jean gått loss och skapat vad som nästan känns som ett akvarium, där de mytomspunna sirenerna föds och där nakna, vällustiga sjöjungfrur och unga män blickar ut över hela härligheten.
Kan undra om pappa drabbades av lätt gubbsjuka när rummet dekorerades, skämtar sonen, möjligen en smula förlägen. Jag lyssnar på hans behagliga, anpassade franska, jag fotar och ser mig förundrat omkring. Kommer på efterkälken och möter vännen Eva på väg ut ur ett av rummen jag ännu inte sett.
Det hänger ett stort porträtt av en tydligen viktig norrman till vänster i rummet, berättar Eva. Enligt uppgift Christines morfar.
Då börjar det gnissla igång på den norska delen av mitt järnkontor. Christine är född och uppvuxen på Tönsberg, har jag läst mig till. Tönsberg är inte jättelångt från Rjukan, där min mamma växte upp. Traktens megakändis och starke man där under tidigt nittonhundratal hette Sam Eyde. Han kan sägas ha grundat byn Rjukan och bär en stor del av ansvaret för industrialiseringen av den trånga dalen. Huvudgatan och torget, där han står staty, bär hans namn.
Jag kliver in i rummet, möter Sams blick från oljemålningen och vet meddetsamma att det är han.
Sam Eyde är Christines farfar (inte morfar)och här hänger hans porträtt på en slottsvägg alldeles utanför Béziers, där landskapet och hela stämningen alltsedan vi fick vårt hus för snart 11 år sedan har känts märkligt bekant.
Och norskt, på något sätt.
Jag tar en extra tur in på Christines faïencemuseum. Går upp på andra våningen för att titta på de miljöer hon byggt upp och som skall symbolisera olika delar av hennes liv. Där hittar jag stabburet,
och små parafernalia som jag omedelbart känner igen som typiskt, inte bara norska, utan rentav telemarkska.
Där hänger en liten barnbunad;
och när jag kommer hem och googlar för att försöka förstå hur de eydska släktbanden hänger ihop, hittar jag bilder på Sam Eydes barn, där en av flickorna ser ut att bära den lilla bunaden från museet.
Jag har hoppat över min simtur idag. Appleklockan har hunnit påminna mig flera gånger om att det är dags att ställa sig upp. Jag blev helt enkelt tvungen att försöka få ner alla dagens intryck på pränt. Ringt mamma har jag gjort också för att berätta.
Nu sänker sig lugnet igen, medan jag tänker på min bestefar – mammas pappa – som växte upp med Sam Eydes industrialisering av den djupa dalen i Telemark, och på min farfar, som byggde järnväg där när expansionen drog igång.
En av rallarna är min farfar …Farfar Johan
Och på farmor – Rjukans belle – som lagade mat åt farfar och hans rallarkolleger.
Farmor Gunhild
En annan samhällsklass än Christines telemarksförfäder men med en gemensam historia likafullt.
Den dominerande norska sidan av min familjehistoria; naturen här så märkligt lik den norska dramatiska naturen på sina ställen, kopplingarna jag på olika sätt hittar och den alldeles speciella tillhörighet jag känner här; vad handlar det om, egentligen?
Letar jag i någon mån efter dem, eller får jag dem bara serverade? Alldeles oavsett; jag är hemma här. Den känslan är rent fysisk. Inga språkförbistringar i världen har förmått störa den.
Mina världar, till synes så långt ifrån varandra, men allt som oftast så nära, så nära.
Château de la Raissac… och mammas barndomshem utanför Rjukan
Måndagen 16 januari 2012 satt jag i ett kalt vardagsrum i huset i Nacka med ett glas vin, ett par nyligen införskaffade soffbordsböcker om fransk inredning framför mig och med min dator i knäet.
Runtomkring i huset stod kartonger märkta antingen Murviel, Blåsut eller Tjörn. Jag minns att jag var lite sliten men mest glad och förväntansfull. Av tanken på vad som väntade 250 mil söderut fick jag ständigt ny energi, vilket var tur, eftersom jobbet det året går till min karriärhistoria som ett av mina värsta. Nu har jag nästan glömt hur det var men jag påminns när jag bläddrar bakåt bland blogginläggen. Inte för att det egentligen beskrevs på Murvielklotter, utan för att jag läser mellan raderna, hittar hintar. Då när det begav sig, fanns många hänsyn att ta och ett forum för oro har klottret aldrig varit menat att vara, utan det har handlat om eskapism; om att påminna mig själv om allt som är fint och bra.
Idag för tio år sedan drog jag alltså igång Murvielklotter. En enkel wordpressmall valdes, en header hamnade på plats och det första, mycket korta, inlägget publicerades:
De där raderna rymmer så mycket förväntan och avvaktande glädje över vad som låg framför oss. Jag ser också redan i det korta inlägget oron som fanns där, liksom vemodet över att epoken Älta var över. Det ”ogästvänliga” Sverige handlade inte bara om snö, slask och kyla,
Wilda på slaskpromenad i BlåsutVintergata i Älta
utan lika mycket om besvikelsen över att det då nya jobbet i Nacka inte blivit som jag hade hoppats. Där fanns en klick kolleger och medarbetare som jag inte fungerade tillsammans med. Inte deras fel men inte heller mitt. Vi var inte kompatibla och gick in i samarbetet med helt olika förväntningar, syn på lärande, och tankar om vägval. En oerhört nyttig, om än tuff erfarenhet blev det av den sejouren. Jag har haft stor nytta av den i många sammanhang sedan dess. Men murvelhuset; ja, det har överträffat alla mina förväntningar. En trygg tillflyktsort är det, och mitt happy place, som har tröstat mig igenom flera kriser, stora som små, genom de snart tio år som huset varit vårt.
Tio år är lång tid. Det rymmer många viktiga händelser i mitt och min familjs liv och trots glädjen över murvelhuset, är det förstås inte det viktigaste; det älskade gamla stenhuset har trots allt bara varit kulissen mot vilken så mycket roligt och härligt har utspelat sig.
Jag knyckte ett av Sus foton från en annan midsommar i Murviel…Petetas i Murviel sommaren 2019Alice på höstresa… och påskafton 2018…I det bästa av sällskap i juliJulbord!
Fyra barnbarn har jag hunnit få sedan dess och ett femte är på väg. Två av mina tre barn har gift sig, min yngsta så sent som igår! Återigen ett firande villkorat av Corona, men så innerligt kärleksfullt och vackert att inget skitvirus i världen tillåts ställa sig ivägen för glädjen över att se de där två tillsammans; lyckliga över att få vara varandras allra finaste.
Idag är jag känslomässigt dränerad. Gråtmild och glad omvartannat. Trött. Tillåter mig att göra ingenting. Går igenom gårdagens bilder från den lilla intima bröllopslunch, som fick ersätta den planerade, något störrre, och bläddrar samtidigt bakåt i bloggen på jakt efter bilder att illustrera de gångna tio åren med. Men det tar stopp ganska snart. Blir för mycket nostalgi, bestämmer jag. Det får räcka med några få tillsammans med orden.
Så till slut; tack bloggen, familjen, mig själv och alla ni som som troget hälsat på, digitalt och/eller reellt, genom tio omtumlande år med Murvielklotter som kompis.
Om det blir ett bloggdecennium till? Det får vi se.
… lyste fusktallen från Ikea upp sina sista timmar för den här julen. Nu är det vardag igen och oxveckorna tar vid. Det gör ingenting. Vardag är normalitet och rutiner, som om än lite halvtråkiga skänker viss trygghet även för en otålig själ som jag. På middagsbordet i vardagsrummet står en bukett tulpaner redo att ta över.
Det allt starkare dagsljuset genom saltvattenkladdiga fönster som igår fick fart på livsandarna, har idag ersatts av ett för västkustvinter mer typiskt hällregn. Men det går bra det med; inomhuset behöver en massa omsorg nu efter att allt adventsmys plockats bort. Fönsterbrädor gapar tomma och på golven står förvaringsboxar med julsaker som skall fraktas till ett hyrt förråd i väntan på flytt. Sjukt lång framförhållning, kan tyckas, men efter ett antal husvisningar – våra och barnens – under det senaste decenniet, vet jag att steg ett i homestageingen är att frakta bort så mycket bråte som möjligt. Av erfarenhet vet jag också att hemmet känns som nytt när det befriats från allt det som tillåtits belamra hyllor och förråd i flera år. Varför inte se till att få njuta av det medan vi bor kvar, tänker jag?
Sedan är våren inte långt borta, särskilt inte i Murviel, och av tanken på det får jag kraft. I år är planen att fira påsk i just Murviel men förra året var det Solna som gällde. Aprilinläggen från förra året är fulla av prinsar och glädjen över att få träffa dem var stor.
Prinsarna hade äggjakt på Bertils skolgård, solen sken och tillvaron började kännas nästan normal igen. Att påsken firades i närvaro av idel medicinsk kompetens, kändes både tryggt och stabilt. Med svenska mått mätt var det också ganska varmt, så picknick och coronasäkra måltider utomhus fungerade fint.
När påsken var färdigfirad, tentade jag franska och fick kärt besök av dyra kusin Kjerstin och hennes Lasse. Utomhus och coronasäkert med egna luncher kunde vi tryggt ägna oss åt att uppdatera oss om våra respektive senaste äventyr.
En försiktig återgång till ett socialare liv var därmed påbörjad och vår flera gånger uppskjutna murvieltripp ryckte allt närmare. Jag skrev packlistor, bet på naglarna och konsulterade nervöst min franska Touscovid-app för att försäkra mig om att inte R-tal och antal inlagda för intensivvård skenade.
Men iväg kom vi, rustade med färska PCR-tester och antikroppsbevis men ännu inte vaccinerade.
Lilla Stina hade hunnit bli drygt fyra månader gammal – väldigt liten, fortfarande, men hon klarade den långa resan galant.
Väl framme i Murviel …
visste glädjen inga gränser, varken hos Stina eller oss. Stina sniffade in sina nya hoods och vi premiärbadade i en uppfräschad pool.
Efter att sedan ha röjt både ute och inne var allting sig likt igen, förutom att det stora rummet och köket visade upp sig i sin omsorgsfullt nymålade och fixade glans.
Helt som vanligt var det dock inte, couvre feu gällde fortfarande och om kvällarna var det alldeles tyst och stilla. Ingen trafik och inga glada röster på väg till eller ifrån apéroer och middagar.
Nye bekantingen Amine kom sedan farande som en räddande ängel och efter några dagar hade han fixat vårt utekök. Trevligt hade vi under tiden också och sommaren skulle sedan bevisa hur mycket mer funktionellt vårt utekök blev.
Trots lugnet, harmonin och euforin över att äntligen vara på plats, sjönk dock inte axlarna ner. Hemma i Sverige började mamma må allt sämre och till slut lämnade jag hund och husse i Murviel och for tillbaka till Sverige och mamma. Det var inte oväntat, men trist och oroligt iallafall. Flygen hade bara helt nyligen och i kraftigt nedbantad skala börjat gå igen men terminalen i Montpellier ekade spöklikt tomt.
Kampen för mamma blev intensiv och frustrerande ochmedan jag och min syster styrde med alla praktikaliteter, rådde total radioskugga i bloggen. Vi hade fullt upp. Ganska stukad, trött och ledsen återvände jag sedan till Murviel för att fira min sextioårsdag och därmed gick maj över i juni och jag kunde fortsätta med förberedelserna inför sommarsäsongen 2021.
Jag drog till Ikea och hämtade vår beställda loungemöbel på Click & Collect. Varuhuset var fortfarande covidstängt men beställning på nätet och schemalagd upphämtning fungerade fint.
Möbeln passade bra vid poolen och jag var till slut nöjd med vad vi åstadkommit. Så for vi norrut igen, trygga i förvissningen om att hus och trädgård var redo för ännu en sommarsäsong. Om den berättar jag dock i annat inlägg.
… tänkte jag och började bläddra mig tillbaka i mina blogginlägg. Jag gick metodiskt tillväga och punktade ner händelser och tankar som präglade januari, februari, mars och…
Sedan hejdade jag mig. Bara tre månaders nedslag upptog redan 5 handskrivna sidor på min reMarkable och jag började inse att den där återblicken antingen får vara eller så får den delas upp i flera inlägg. Det blir det senare, eftersom jag med en tillbakablick också ger mig tillfälle att berätta det som aldrig hann komma på pränt. Sådant som blev kvar i utkastkorgen.
Året som gått är historiskt på samma sätt som 2020 var. Ännu ett år präglat av pandemin har lagts till handlingarna och jag reagerar varje gång jag tillönskas ett bättre 2022. Den kollektiva tanken om att 2021 var ett tufft och dåligt år skaver nämligen lite. Har varit med om värre år, trots allt.
Jag skall försöka förklara varför det skaver, med utgångspunkt i att det jag berättar om bara utgår ifrån mitt högst personliga och tämligen snäva perspektiv. De sista veckorna av 2021 höll jag liksom andan, ville inte jinxa känslan av att just mitt bokslut över 2021 faktiskt innehåller fler ljusglimtar, glädjeämnen och överkomna hinder än mörker. Först nu törs jag skriva det, för ingenting nytt riktigt mörkt hände mig eller mina närmaste under årets sista veckor.
Inga kriser, inga bekymmer, ingen oro 2021, alltså? Självklart fick vi vår beskärda del av det också.
Att känslan som dröjer sig kvar hos mig ändå är tacksamhet över det gångna året, handlar istället dels om glädjeämnena som effektivt vunnit över oron, dels om att vi som familj i det lilla och i det något större tar oss igenom ganska stora utmaningar just för att vi har varandra. Och att det senare bevisas om och om igen.
Så hur vill jag sammanfatta 2021, förutom att jag inte tycker att det varit ett alltigenom dåligt år? Låter det sig ens göras utan att det blir dötrist? Årskrönikor kan ju onekligen bli det; varför berätta om något man redan berättat om? Liksom?
Äh! Vad tusan, jag kör.
Januari 2021, alltså, präglades av ovanlig kyla, mycket snö,
Årets julklapp 2021 från en liten Broris som förväntansfullt tittade på mig medan jag öppnade paketet. Spot on, Broris😂❤️
och en exceptionellt stark längtan till Murviel. Flera aborterade planer på höst- & vinterresor ner tärde på tålamodet, medan jag planerade för allt fix som vi tvingats sätta på vänt.
Årets nyord för oss blev digitala apéroer med murvelvännerna medan snön yrde runt knuten och kylan höll oss i ett järngrepp. Jag hade faktiskt glömt att vi digitalskålade förra våren, så se där vad en exposé över ett gånget år kan locka fram för minnen att le åt!
I februari skrev jag lite försiktigt att ”2021 artar sig” och syftade då på att vi hade börjat vänta på tre små nya bebisar i släkten. Två småkusiner och en syssling till prinsarna på gång gjorde mig upprymd, och ullgarn i alla färger flög över fingrar och stickpinnar i pur glädje över att få vänta på tre nya små liv.
Så en annan liten bebis! En med päls. Stina, det älskvärda lilla djuret som sedan hon kom till oss på Alla hjärtans dag 2021 alltid finns där nära oss. Sprallig som få, lekfull, söt som socker och vacker som en dag. Och pur glädje, förstås.
Mina franskstudier tog äntligen fart tillsammans med bästa pluggkompisen,
och trots mycket tid för reflektion över vad pandemin gjort och gjorde med oss, var februari mest en glad månad ändå.
Men så dundrade mars in. Isoleringen började tära; jag längtade efter alla mina, efter murvieldagar, efter normalitet. Rastlösheten lyser igenom i inläggen; en rastlöshet som mildrades av att jag tvingades både fokusera på franskan och på vår nya lilla valp. Utan henne vet jag inte riktigt om förståndet hade kunnat hållas intakt. Vi navigerade i, runt och förbi restriktioner och planerade trotsigt för påsk- och sommarresor. Stinas pass brådskade, om inte påskresan, förutom covidhotet, skulle gå om intet på grund av den lilla valpen. Men hur jag trodde, eller kanske snarare hoppades att det skulle bli, hade mycket lite med verkligheten att göra och avbokningarna av drömda resor avlöste varandra.
När invånarna i huset på ön sedan till slut föll liksom på målsnöret och båda två drabbades av covid, ja då gick ridån ner på riktigt.
I tröstlös kö för covidtestningStina tröstade, värmde,… och gjorde covid lite lättare att uthärda
Jag blev arg.
Sedan blev jag ledsen och riktigt influensasjuk medan stormen Evert rev och slet i vårt stackars hus. Men Stina tröstade och en liten bebis-Arnor såg dagens ljus. Inte utan dramatik men frisk och vacker var han. Hans ankomst gjorde gammelmoster på ön innerligt glad.
I nästan tre veckor behöll covid greppet om oss och trots att jag var förlamande trött, kunde jag ofta inte sova. Istället drömde jag mardrömmar om inkräktare och förstörelse i det älskade murvelhuset. Hade jag månne föraningar om höstens stora vattenläcka…?
Till sist gav ändå viruset vika och en majresa till Murviel bokades. Mardrömmarna ersattes av planer på, och förhoppningar om, den förestående sommaren med prinsar, barnen och de två nya små.
Jag stannar här, innan mars 2021 övergår i april. Jag vill ju inte trötta ut dig, kära bloggläsare.
Murvielklotter 