Vi köpte vårt älskade murvelhus hösten 2011 och fick nycklarna i mars 2012.
Utsikt från rummet vi hyrde på slottet i Murviel i oktober 2011
Ända sedan dess har jag undrat över hur huset en gång måste ha sett ut. Renoveringen, som tidigare ägarna genomförde, var ganska brutal och jag har ända sedan vi klev in genom dörren i det stora, ljusa rummet på bottenvåningen varit skamset tacksam över att beslutet att riva alla de ursprungliga väggarna inte var vårt. Jag tror inte att vi hade haft hjärta att göra just det. Ändå var det just det stora, ljusa öppna rummet som fick oss att fullständigt falla i farstun vid visningen i oktober 20211!
Mäklarbilden med den blommande mimosanHej huset i mars 2012!Köket när huset blev vårt i mars 2012,Första dagen i murvelhuset, mars 2012….och det stora rummet med gult betonggolv.
Vi har kanske inte ägnat tillräckligt med tid och ansträngning åt att få fatt i just vårt hus historia men nyfikenheten och funderingarna har aldrig riktigt lämnat mig. Vad är det som huset försöker berätta? Vilka ledtrådar finns? De senaste dagarna har jag tillsammans med ChatGPT försökt få fatt i en generell historia kring vår typ av vinbondehus i just vårt område. I detta har ChatGPT excellerat! Jag har trots allt läst på en del och kan konstatera att ChatGPT trovärdigt lyckas datera huset till någon gång mellan 1860-1890. Vinbonden som en gång lät bygga huset var troligen relativt välmående och hade ambitioner men någon aristokrat lär han inte ha varit. Övervåningen, som enligt vår köpemäklare skall ha varit oinredd, var högst sannolikt tvärtom inredd; enkla sovrum, kanske med tometter på golvet
eller möjligen mönstrat carrelage, lär ha funnits där. Där sov man, inget annat. Där fanns inget behov att skryta om familjens relativa välfärd, eftersom övervåningen lär ha varit en helt och hållet privat domän.
I vår skall vi installera ytterligare AC på övervåningen och i samband med det skall jag måla om och fixa till det sista i det stora huset. Vad döljer sig under den moderna parketten, har jag alltid undrat? Är det nu vi skall ta reda på det? Har vi möjlighet att upptäcka gamla golv under den ganska tråkiga parketten , som dessutom verkar ha höjt golvnivån med drygt en decimeter? Orkar vi? Vill vi?
Merylwannabe införDIY…
Det beror ju alldeles på vad vi eventuellt hittar under det nuvarande golvet. Tanken kittlar och jag måste nog ändå undersöka! Kanske kan vi bryta upp några golvbrädor i ett av gästrummen när vi kommer ner i påsk?
Kanske är det också dags att på allvar grotta ner sig i husets historia? Det känns som att vårt vänliga hus förtjänar det!
ChatGPT plockade fram den här köksbilden från ca 1900, som ett exempel på hur ett kök i vår typ av hus skulle ha kunnat se ut…
… funderar jag över denna rastlöshet som kommer över mig när jag får tid tillsammans med mig själv. Är jag rädd för att möta den jag är? Att jag inte skall gilla den jag möter?
Nejdå, så illa är det inte. Men med ett minst sagt hektiskt halvår – eller snarare år – har jag liksom tappat förmågan att bara göra ingenting.
Jag hinner visserligen reflektera. Hinner sticka. Hinner ramla över en film där allt är väldigt bekant och inse att det är en filmatisering av en böckerna jag läste på ljuvliga karibiska stränder förra vintern.
Filmen tar mig tillbaka, får mig att längta, inte bara efter småttingarna, utan också efter den där kravlösa tillvaron långt borta från allting. Till Saint Martin och mocktails på stranden och till att göra just ingenting alls matnyttigt.
Det skulle jag kunna ägna mig åt nu också men mellan öronen fladdrar tankarna, planerna, projekten som jag vill sätta i verket. Jag far runt och fixar i huset, som på alla sätt är mitt happy place. På kvällarna har jag stickat färdigt en barntröja, nästan.
Tvättkorgen är tom, renfjället (svärsonens benämning på berget av ren tvätt) är bestiget och undanstuvat, allt medan det sydfranska regnet aldrig vill sluta regna. Så här mycket regn dagar i sträck tror jag inte jag har upplevt härnere tidigare. Stora mängder regn på kort tid och med efterföljande översvämningar, absolut, men att solen lyst med sin frånvaro helt och hållet i så många dagar känns ovant. Två natt-/kvällskörningar ToR Barcelona klämdes in just när ovädret drog in med full kraft…
Det gick över förväntan – märkligt vad kroppen mäktar med när den bestämmer sig för det och när passagerarna är värdefulla bortom allt förstånd. Att vi var två chaufförer, åtminstone ena vägen hjälpte förstås också.
Idag tog jag och L tjuren vid hornen och traskade upp till banken för att få ordning på vårt bankkonto. För ett år sedan gick vi dit för att fixa ett nytt Carte Bleue till mig. Det skulle de ordna snabbt, sa de. Och visst gick det rimligt snabbt men det var inte jag som fick ett nytt kort, utan L. Det skickades till vår svenska adress, trots att de sagt att vi kunde hämta det på kontoret några dagar senare. Inte många rätt där, inte. Vi har klarat oss med ett kort men nu är ett beställt också till mig. Det går inte att skicka till Sverige; det måste hämtas personligen på bankkontoret. En typiskt fransk axelryckning och ett snett, lätt generat leende blev den trevlige bankkillens svar på vår fråga varför det inte längre går att skicka det till Sverige. Sedan ordnade vi med vår internetbank, som plötsligt för ett tag sedan inte längre ville släppa in någon av oss. Vi tror att det löst sig nu. Drygt en och en halv timme tog besöket, som i vår svenska bank hade lösts online med några knapptryckningar. Men det gör ingenting. Vi hade inte bråttom.
Dessutom – c’est normal !
Tre ynka januaridagar återstår innan det är dags att vända norrut igen.
Där väntar ett nytt uppdrag, enligt uppgift mer snö men också de där efterlängtade småttingarna. Jag påminner mig om att det är en fin längtan att ha, eftersom den med jämna mellanrum ju kan stillas.
sätter igång fantasin på mig på ett alldeles eget sätt. Hittar jag fjällvidder däruppe eller är det bara en hoper vassa toppar som kräver järnfysik för att bestiga?
På vägen från Béziers till Barcelona med tåg häromsistens hänger Pyrenéerna med länge. De dyker ständigt upp utanför tågfönstret och ingen skärm i världen kan konkurrera med utblicken över dem.
En riktigt klar dag kan vi se dem långt borta från utsiktsplatsen utanför slottet i Murviel men för de mesta göms de i soldis och för all del ibland av moln. Jag har flugit över dem många gånger
och nuddat kanten av dem i bil men aldrig på riktigt prioriterat att faktiskt åka upp i den i mäktiga bergskedjan. Varje gång jag ser dem, påminns jag om att det borde vara dags men hittills har det stannat vid det.
Men, som sagt, jag älskar berg. Fraktas gärna upp på dem, njuter av utsikten från dem och mot dem. Men de är också besvärliga, lynniga och till och med potentiellt farliga. Allt sådant vill jag hålla mig ifrån. Ändå dras jag till dem; känner mig trygg när de finns i närheten. Berg är barndom och trygghet. Berg känns igen. Halvvägs upp på ett berg med oändligheten framför mig är jag omsluten och känner mig vaktad på. Det är Telemark, Hardangervidda, Gaustatoppen, iskalla, blygrå Tinnsjøen och oändliga sommarveckor utan kompisar.
Det gamle huset, Tinn, Telemark
Men där fanns bestefar, onkel och tante och kusin Jarle, som byggde serpentinvägar för leksaksbilarna i dikeskanten tillsammans med mig. Jag kan blixtsnabbt plocka fram de där minnena. Allrahelst så fort ett berg dyker upp i mitt synfält.
Oktober har med råge övergått i november och dagarna har tappat sina konturer.
Jag börjar så smått krypa ut ur en hektisk jobbhöst och planerar ivrigt för sköna decemberveckor i Murviel.
Det är inte länge kvar, inser jag, och samtidigt som jag längtar nästan orimligt mycket, kan jag också känna en lätt panik över allt som skall hinnas med innan vi åker. Det är roliga saker nästan alltihop men tiden vill iallafall inte riktigt räcka till. I Tjuvkil börjar vardagsrummet kännas färdiginrett. Två fotoposters med motiv från Pézenas och Portiragnes plage har kommit upp på väggen;
Fotografen är yours truly och motiven ett sätt att ha det franska vistet ständigt närvarande.
Hallgarderoben bakom solrostapeten från Studio Lisa Bengtsson har rensats och kommit i ordning;
In i den skyfflades det sista av flytten för drygt 7 månader sedan och den har pockat på min uppmärksamhet ända sedan dess. Även om sådant som en överfull hallgarderob är ett veritabelt irritationsmoment, går det ändå ganska fort att komma i något slags grundordning efter en flytt. Fokus har varit nedervåningen med kök och vardagsrum och vår walk-in closet på övervåningen;
Det där ett-och-ett halvt året av väntan mellan det datum vi bokade oss för vårt radhus och datum för inflyttning, ägnade jag åt att planera, drömma och fundera. På min padda finns en fotomapp med namnet ”Tjuvkilsinspiration” och den är full av inspirationsbilder. Väldigt många av idéerna har realiserats, medan andra har skrotats. Resultatet upplever jag ändå har blivit någorlunda genomtänkt och praktiskt. En platsbyggd bokhylla stod högt upp på önskelistan. Inspirationen till den kom från en möbelklassiker jag hittade på Nordiska galleriet:
En hel bokhyllevägg med den hade blivit väldigt dyr, så vi lät en snickare platsbygga istället. Vår hyllvägg lever mer än väl upp till uttrycket och hantverkskänslan som inspirationshyllan har, tycker jag, och med hjälp av den och böckerna i den, har rummet fått både värme och karaktär.
Köket är det som har överraskat mig sedan vi flyttade in. Jag trodde att jag skulle tycka att det var för litet och för själlöst. Vita standarluckor och vitvaror ingick inte i ursprungsplanerna men de stör mig faktiskt inte alls. Vi bytte handtagen mot diton i trä med samma lasyr som bokhyllorna. De plockas också upp i skåpsluckorna på de två kortväggarna på ömse sidor om köket;
Extra förvaring var vi helt enkelt tvungna att ordna, eftersom skåpsplatsen är begränsad. Ikeas Nordli som hörnbänk vid matplatsen slukar en hel del också. Här sitter jag mycket. Det blev ombonat och fungerar lika bra både som matplats och arbetsplats.
Den pälsförsedda kollegan håller med…
Flytten till Tjuvkil blev faktiskt allt det där som jag ville. Lättskött, vackert i environgerna,
och fullt av liv runtomkring. Barn leker, cyklar, skrattar, slår sig, gråter och borstar av sig igen. Jag kan sitta vid mitt köksfönster och betrakta dem alla och det är otroligt fint.
Huset på Vrakvägen var kanske objektivt sett lite tjusigare och läget definitivt mer spektakulärt men det kändes lite för isolerat där det låg på en återvändsgata längst ute vid havsbandet på Tjörn. Inga småttingar eller ens tonåringar bodde längre kvar på vår gata, som började kännas en smula övergiven.
Med jämna mellanrum blir jag dock påmind om Tjörn när paddan får för sig att skapa små minnesklipp eller när tidigare inlägg på Facebook gör sig påminda. Då ler jag och minns med en bra känsla i kroppen åren på Vrakvägen. Var sak har verkligen sin tid, och jag tänker att just här, nu i Tjuvkil, vill jag stanna. Mitt svenska forever home, som de där brittiska programmen om hus i solen brukar uttrycka saken. Om det vet jag dock ingenting; det är perfekt för oss nu, om än fortfarande lite för långt från diverse älsklingar.
Snart kommer oslofamiljen och jag skall barnbarnsgosa innan det bär av till solnaälsklingarna för barnvaktande, mys, sista jobbdagarna i Växjö, julbak med ännu fler älsklingar och till sist avfärd mot Murviel.
Jag vaknade klockan nio idag, drog lilla hunden intill mig och somnade om. Tre galet intensiva veckor i Växjö är avklarade och jag känner inte tröttheten förrän huvudet landar på kudden i min egna säng i Tjuvkil. Jag får en och annan orolig kommentar om mitt beteende och det är säkert befogat. Jag måste bromsa in fullständigt när helgen kommer och vifta bort alla tankar på måsten, annars håller det inte. Uppdraget i Växjö är visserligen krävande och jag har en del jobb med både det egna lilla fjärrundervisningsföretaget och med naturbruksskolorna men det är hanterbart. Långa resor däremot, vet jag sedan länge är något att se upp med. Alltså följer L med ibland som chaufför och stödtrupp tillsammans med hunden.
Då kan jag sjunka ner i passagerarsätet, dra en tröja över mig och somna. Helger som följer på veckor i sällskap av stödtruppen, är därför av ett helt annat och piggare slag.
Snart stundar en helg i Donegal på Irland och därifrån flyger vi sedan ner till Murviel tillsammans med en av barnbarnsfamiljerna. Det har varit planerat länge och långt innan jag tackade ja till Växjöuppdraget, som inte hade blivit av om det hade inneburit att jag blivit tvungen att avstå från veckorna i Murviel. Jag är betydligt bättre på att villkora och ställa krav innan jag tackar ja till sådant som är jobbrelaterat nu, än vad jag var när jag var yngre. Det är sällan det är problem att ställa rimliga krav och jag önskar att jag hade förstått det tidigare. Det hade besparat mig mycket. Nu hägrar de där murvielveckorna och det är nog faktiskt så att de är avgörande för att jag skall orka fullfölja höstens uppdrag.
Strandhugg får det nog bli! Med medhavd frukost och hink och spade😍
I Murviel skall vi småfixa och åka på utflykter. Jag skall läsa sagor, natta och morgonmysa på terrassen under solseglet som Dan Poltrago satte upp i somras.
Dan och Camilla på Villa Fondanten får mig att återuppleva de där första årens eufori över vårt murvelhus. Jag följer dem på deras instakonto, ler igenkännande när bilder på frukostar, ostbrickor, vyer över byn från ett vackert fönster och på utflykter läggs upp och kompletteras med drömska texter om den fortfarande nya frankofila tillvaron. Igenkänningsfaktorn är hög men jag konstaterar också att de där två har en entreprenörsanda som jag bara kan drömma om och deras franska äventyr kommer att fortsätta att vara av ett annat slag än vår. Inspirerande så det förslår är det och deras närvaro i den svenska kontingenten i Languedoc har på kort tid etablerats med en imponerande självklarhet.
Apéro på Villa Fondanten
Camilla och Dan är inte ensamma om att ta plats. Languedoc är poppis och det yngre gänget influerar och lockar allt fler att upptäcka vårt favorithörn av Frankrike. Jag följer flera av dem, om än sporadiskt och de börjar bli så många att de är svåra att hålla isär. Kontona har namn som är till förvillelse lika och alla har det gemensamt att de bevisar att det går alldeles utmärkt att älska ett gammalt hus. Skavankerna är bara charmiga och de näst intill oöverstigliga renoveringsbehoven blundas det för. Tänk om de visste hur djupa hål i plånboken de där stenälsklingarna kommer att gräva, tänker jag. Och tänk om de visste just hur djup kärleken kan bli och hur många sätt att finansiera dyrbara reparationer de kommer att komma på, tänker jag vidare. För de misslyckade köpen verkar vara försvinnande få eller så omskrivs de inte, så ivrigt upptagna som vi är att bara berätta om de gyllene stunderna.
Men även om också jag genom alla år valt att fokusera på drömskt klotter, så kanske vi alla ändå har ett ansvar att berätta vad loppor, läckor, råttor, fallande fönsterluckor, vild växtlighet och flagande färg gör med ens ekvilibrium?
Jag vet inte om jag hade velat veta; om jag hade velat ruckas i mitt tillstånd av totalt rosenskimmer inför det gamla bedagade murvelhuset? Några försökte men jag höll det ifrån mig. Jag tror att det var bra att jag stannade kvar i lyckoruset och därmed i min övertygelse om husets alla förtjänster stod bättre rustad när verkligheten började göra sig påmind. Många delade glada minnen bildar en alldeles utmärkt sköld när olyckor ställer sig på rad och hotar att tippa alltihop.
Murvelhuset har blivit småttingars. Det vill jag för allt i världen inte ta ifrån dem.
Nionde dagen i Växjö med en kort helg emellan och jag sitter iklädd ullunderställ, kofta, torgvantar och ullstrumpor. Det är kallt på mitt arbetsrum och nu är det till slut mer normala novembertemperaturer utomhus. Dessutom har det snöat. Jättemycket.
Jag både fryser och ryser. Det liksom krullar sig inombords. Jag vill inte. Jag stretar emot, stångas på väg in i vintern; årstiden som jag inte längre alls är kontant med om den måste tillbringas på platser där risken för snö, slask och mörker är högst påtaglig. I Småland växer skog. Mörk skog. Havet är långt borta och de många sjöarna klarar inte riktigt att kompensera för frånvaron av hav. Jag vill ha tillgång till fria horisonter, inte skog. Skog bryr jag mig inte om. I skog finns det väl björn? De sover kanske nu, men varg? Är det inte fasligt mycket varg i de småländska skogarna? Tyckte till och med att jag hörde en varg yta härom natten…
Nä, jag skojar. Funderar inte särskilt mycket över fasansfullt farliga djur i päls som lurar i mörkret. Det är mest lindgrenska sagor som ploppar upp i minnet och som får mig att tänka på myrlingar, kommandoror och varggropar. Men faktum är ändå att det är mörkare här än vid kusten. Nattsvart på ett sätt som det inte riktigt blir med hav i närheten. Midnattsblått är liksom inte grejen i Småland (med brasklappan att jag vet mycket lite om småländska natthimlar).
Så förlåt, Småland; du är inte riktigt mitt sorts landskap. Du får helt enkelt nöja dig med att du för en tysk eller holländsk turist framstår som något av det vackraste och mest idylliska som finns
Jag håller mig till havet, jag.
Och till vinfälten och små sydfranska byar uppflugna på kullar i landskapet. Dit längtar jag nu. Ohemult mycket, faktiskt. Mest längtar jag efter ljuset och efter att ha dörren öppen mot middagssolen och efter att tända en brasa om kvällen när dörrar och luckor stängts mot den kyligare kvällsluften.
S njuter av decembersol, lilljulafton 2012
I Murvelhuset pågår arbeten. Bertrand rensar i trädgården och där tre cypresser stod fram till förra vintern, har citronträd, mandelträd och ett granatäppelträd planterats.
Det trasiga, färgade glaset ovanför ytterdörren har plockats ned och självlärda glaskonstnären Sue är färdig med sin design för ett nytt halvmånefönster;
Lojs rymdintresse, van Goghs stjärnhimlar och trädsiluetterna i vår trädgård agerar inspirationskällor. Detta lilla projekt känns hur spännande som helst och jag kan knappt bärga mig.
Medan mina tankar svävar iväg till Murviel, landar årets första snö utanför ulebergsfönstret. Trots att jag för länge sedan gjort slut med vintern, erkänner jag motvilligt att Ulebergshamn, där jag mellanlandade i helgen, lyckas vara precis lika vackert täckt av ett vitt puder som det är i augusti. Eller i oktober.
Till helgen är det dophelg och första advent. Jag bestämmer att det är novent, tar fram adventsljusstakar,
förbereder paketkalender till Bror,
och eldar stearinljus medan jag slötittar på sedvanligt kalkonfåniga julfilmer.
Jag tillåter mig sådana excesser när det snöat. Som en besvärjelse. Sedan plockar jag fram Berglins snögubbar,
drar tröjan ordentligt runt axlarna och fortsätter att drömma mig bort till Murviel.
Helt utan förvarning har jag idag drabbats av något alldeles väldigt storslaget, bisarrt, vackert, barockt (i ordets rätta bemärkelse), magnifikt och plötsligt, mitt i allt det fantasieggande och fullständigt främmande, så nära den värld som alltid varit min att jag tappar andan.
Vi håller söndag. En ljuvlig sådan. Dagen börjar med mina två prinsar på Facetime, fortsätter så med härligt slapp frukost inomhus just idag, eftersom tidiga morgnar nu är ganska svala historier.
Idag hade vi bestämt oss för att åka på Rallye Pinardier** i environgerna.
Vi kom till det första slottet; Chateau de la Raissac, och blev kvar. Flera timmar efter hemkomst ägnar jag mig fortfarande åt att smälta alla intryck. En vacker septemberdag i Languedoc är redan i utgångsläget något alldeles extra. Att sedan få tillbringa en söndag i en slottsträdgård i skuggan av stora träd,
Random madamer som avnjuter konsert
medan överjordiskt vacker musik spelas,
små prinsessor för en dag låter sina klänningar få precis det rätta svänget,
och medan de första löven släpper taget om grenarna, ja, då kapitulerar jag. Gråter nästan och måste sätta mig ned. Överväldigad. Lycklig över att allt är så vackert, så mycket, så allt på en gång.
Då har jag ändå med stora ögon och gapande mun redan klarat av faïencemuseet på ägorna, och konstaterat att slottsfrun Christine Eyde Viennet är både sagolikt produktiv (allt på bilderna är keramik),
galet förtjust i keramik – och norsk. Inget märkvärdigt i sig att vara av norsk börd; det är vi många som är, men snart skall jag bli varse hur alldeles speciellt norsk just Christine är.
Vi får en rundtur i slottet. Christines son guidar oss runt. Där finns inte så mycket som en millimeter yta som inte fascinerar och fångar ögat.
Jag blir alldeles matt.
Vi lotsas in i en salong, där vår guides föräldrar Christine och Jean gått loss och skapat vad som nästan känns som ett akvarium, där de mytomspunna sirenerna föds och där nakna, vällustiga sjöjungfrur och unga män blickar ut över hela härligheten.
Kan undra om pappa drabbades av lätt gubbsjuka när rummet dekorerades, skämtar sonen, möjligen en smula förlägen. Jag lyssnar på hans behagliga, anpassade franska, jag fotar och ser mig förundrat omkring. Kommer på efterkälken och möter vännen Eva på väg ut ur ett av rummen jag ännu inte sett.
Det hänger ett stort porträtt av en tydligen viktig norrman till vänster i rummet, berättar Eva. Enligt uppgift Christines morfar.
Då börjar det gnissla igång på den norska delen av mitt järnkontor. Christine är född och uppvuxen på Tönsberg, har jag läst mig till. Tönsberg är inte jättelångt från Rjukan, där min mamma växte upp. Traktens megakändis och starke man där under tidigt nittonhundratal hette Sam Eyde. Han kan sägas ha grundat byn Rjukan och bär en stor del av ansvaret för industrialiseringen av den trånga dalen. Huvudgatan och torget, där han står staty, bär hans namn.
Jag kliver in i rummet, möter Sams blick från oljemålningen och vet meddetsamma att det är han.
Sam Eyde är Christines farfar (inte morfar)och här hänger hans porträtt på en slottsvägg alldeles utanför Béziers, där landskapet och hela stämningen alltsedan vi fick vårt hus för snart 11 år sedan har känts märkligt bekant.
Och norskt, på något sätt.
Jag tar en extra tur in på Christines faïencemuseum. Går upp på andra våningen för att titta på de miljöer hon byggt upp och som skall symbolisera olika delar av hennes liv. Där hittar jag stabburet,
och små parafernalia som jag omedelbart känner igen som typiskt, inte bara norska, utan rentav telemarkska.
Där hänger en liten barnbunad;
och när jag kommer hem och googlar för att försöka förstå hur de eydska släktbanden hänger ihop, hittar jag bilder på Sam Eydes barn, där en av flickorna ser ut att bära den lilla bunaden från museet.
Jag har hoppat över min simtur idag. Appleklockan har hunnit påminna mig flera gånger om att det är dags att ställa sig upp. Jag blev helt enkelt tvungen att försöka få ner alla dagens intryck på pränt. Ringt mamma har jag gjort också för att berätta.
Nu sänker sig lugnet igen, medan jag tänker på min bestefar – mammas pappa – som växte upp med Sam Eydes industrialisering av den djupa dalen i Telemark, och på min farfar, som byggde järnväg där när expansionen drog igång.
En av rallarna är min farfar …Farfar Johan
Och på farmor – Rjukans belle – som lagade mat åt farfar och hans rallarkolleger.
Farmor Gunhild
En annan samhällsklass än Christines telemarksförfäder men med en gemensam historia likafullt.
Den dominerande norska sidan av min familjehistoria; naturen här så märkligt lik den norska dramatiska naturen på sina ställen, kopplingarna jag på olika sätt hittar och den alldeles speciella tillhörighet jag känner här; vad handlar det om, egentligen?
Letar jag i någon mån efter dem, eller får jag dem bara serverade? Alldeles oavsett; jag är hemma här. Den känslan är rent fysisk. Inga språkförbistringar i världen har förmått störa den.
Mina världar, till synes så långt ifrån varandra, men allt som oftast så nära, så nära.
Château de la Raissac… och mammas barndomshem utanför Rjukan
Måndagen 16 januari 2012 satt jag i ett kalt vardagsrum i huset i Nacka med ett glas vin, ett par nyligen införskaffade soffbordsböcker om fransk inredning framför mig och med min dator i knäet.
Runtomkring i huset stod kartonger märkta antingen Murviel, Blåsut eller Tjörn. Jag minns att jag var lite sliten men mest glad och förväntansfull. Av tanken på vad som väntade 250 mil söderut fick jag ständigt ny energi, vilket var tur, eftersom jobbet det året går till min karriärhistoria som ett av mina värsta. Nu har jag nästan glömt hur det var men jag påminns när jag bläddrar bakåt bland blogginläggen. Inte för att det egentligen beskrevs på Murvielklotter, utan för att jag läser mellan raderna, hittar hintar. Då när det begav sig, fanns många hänsyn att ta och ett forum för oro har klottret aldrig varit menat att vara, utan det har handlat om eskapism; om att påminna mig själv om allt som är fint och bra.
Idag för tio år sedan drog jag alltså igång Murvielklotter. En enkel wordpressmall valdes, en header hamnade på plats och det första, mycket korta, inlägget publicerades:
De där raderna rymmer så mycket förväntan och avvaktande glädje över vad som låg framför oss. Jag ser också redan i det korta inlägget oron som fanns där, liksom vemodet över att epoken Älta var över. Det ”ogästvänliga” Sverige handlade inte bara om snö, slask och kyla,
Wilda på slaskpromenad i BlåsutVintergata i Älta
utan lika mycket om besvikelsen över att det då nya jobbet i Nacka inte blivit som jag hade hoppats. Där fanns en klick kolleger och medarbetare som jag inte fungerade tillsammans med. Inte deras fel men inte heller mitt. Vi var inte kompatibla och gick in i samarbetet med helt olika förväntningar, syn på lärande, och tankar om vägval. En oerhört nyttig, om än tuff erfarenhet blev det av den sejouren. Jag har haft stor nytta av den i många sammanhang sedan dess. Men murvelhuset; ja, det har överträffat alla mina förväntningar. En trygg tillflyktsort är det, och mitt happy place, som har tröstat mig igenom flera kriser, stora som små, genom de snart tio år som huset varit vårt.
Tio år är lång tid. Det rymmer många viktiga händelser i mitt och min familjs liv och trots glädjen över murvelhuset, är det förstås inte det viktigaste; det älskade gamla stenhuset har trots allt bara varit kulissen mot vilken så mycket roligt och härligt har utspelat sig.
Jag knyckte ett av Sus foton från en annan midsommar i Murviel…Petetas i Murviel sommaren 2019Alice på höstresa… och påskafton 2018…I det bästa av sällskap i juliJulbord!
Fyra barnbarn har jag hunnit få sedan dess och ett femte är på väg. Två av mina tre barn har gift sig, min yngsta så sent som igår! Återigen ett firande villkorat av Corona, men så innerligt kärleksfullt och vackert att inget skitvirus i världen tillåts ställa sig ivägen för glädjen över att se de där två tillsammans; lyckliga över att få vara varandras allra finaste.
Idag är jag känslomässigt dränerad. Gråtmild och glad omvartannat. Trött. Tillåter mig att göra ingenting. Går igenom gårdagens bilder från den lilla intima bröllopslunch, som fick ersätta den planerade, något störrre, och bläddrar samtidigt bakåt i bloggen på jakt efter bilder att illustrera de gångna tio åren med. Men det tar stopp ganska snart. Blir för mycket nostalgi, bestämmer jag. Det får räcka med några få tillsammans med orden.
Så till slut; tack bloggen, familjen, mig själv och alla ni som som troget hälsat på, digitalt och/eller reellt, genom tio omtumlande år med Murvielklotter som kompis.
Om det blir ett bloggdecennium till? Det får vi se.
Murvielklotter 