Kategoriarkiv: Resor

Quel bordel!

11 torsdag Jun 2020

Posted by in Familjen, huset på ön, Om dagsläget, Resor

≈ 1 kommentar

Det är ett sabla liv på Tjörn. Fåglarna har vilda diskussioner, stora tunga humlor surrar öronbedövande, bevakar glupet men på avstånd min frukostmacka och göken försöker bryta igenom det allmänna bruset. Ett och annat måsskrik skär igenom alltihopa och försöker skapa skärgårdsidyll ikapp med en tändkulemotor ute på redden.

Teleobjektivvy från sovrumsfönstret

Sommaren, den insmickrande, fantastiska har kommit till ön med full kraft. Jag blev varse ankomsten på en uteplats i Solna omgiven av ny bebyggelse och allehanda stadsljud och ser jag bara till den yttre miljön finns det ingen som helst tvekan om vilken jag föredrar. Trots mina 34 år som stockholms- och nackabo är jag en riktig rålantis. Visst skulle jag gärna vara mindre bilberoende och visst förstår jag grejen med närhet till utbud av både jobb och kulturella aktiviteter. Det är bara inte för mig.

Kvällsmys på solnaterrass❤️

Jag kommer på mig själv med att faktiskt inte sakna just platsen alls och det är, trots det totala längtet som sätter in så fort jag lämnat prinsarna, väldigt fint att komma hem till ön.

Lilla syrenträdet är nästan överblommat…

Som den kloka mor hon är, påminner Johanna mig om att det är viktigt för barn att få längta och att lära sig hantera det. Det är fint att längta; det betyder att det finns något som är väldigt betydelsfullt, som en visserligen måste avstå ifrån ibland, men som också måste få sitt regelbundet. Det är bra att få bli trygg i att det fungerar så.

Längt…

Det svåra denna coronavår har varit att just regelbundenheten bröts. Bertil märkte av det och reagerade på det och under den vecka som hann bli nästan två har vi hängt tillsammans varje ledig stund. Bror, den söta, glada lilla laxen och grå killen har hängt på också.

Men nu är jag alltså tillbaka på ön, med fortsatt fjärrjobb, eftersom skrapet i halsen inte är helt borta ännu. Jag hoppas på fint väder imorgon, så att jag ändå kan åka till Dingle för att peta in siffrorna i budgeten på plats om än utomhus och på behörigt avstånd från övriga.

Better safe than sorry.

Nästa vecka kommer också att kräva jobb på plats helst, sedan är jag geografiskt fri att utföra sysslorna varsomhelst och nästan närsomhelst. Semester blir det också och nu har vi nästan en plan klar. Färjebiljetten har bokats om för att någorlunda matcha allehanda rekommendationer. Vi har full flex på den och kan närsomhelst boka om eller boka av.

Stenaterminalen i Göteborg…

Jag skall förhoppningsvis få till flera dagar nära mamma och sedan umgås med de allra viktigaste så mycket som det bara går innan vi till slut förhoppningsvis drar söderut.

Utan familj och för en synnerligen stillsam tillvaro, men ändå. Precis som omgivningarna på ön, påverkar murvelhuset och allt däromkring mig på ett alldeles särskilt sätt. Där blir dagarna för det mesta bara lyckliga. Vardagen får slita hårt för att göra sig påmind där.

Happy place.

Sanctuary.

För tre år sedan väntade en överraskningsfest på mig och L när vi kom ner.

Igår var den egentliga dagen.

Till Murviel är längtan nästan outhärdlig nu, åtminstone i de stunder då jag tillåter mig att ge mig hän åt längtet. Jag skakar det av mig ganska kvickt, med hänvisning till att det är den priviligierades längtan. Den är bara tillåten när den förstås med utgångspunkt i det.

Jag dröjer mig kvar ute en stund. En märklig ostlig vind har präglat dagen men det är sommar nu. Västkustsommar.

Det är ljuvligt.

Sommarmaten, i all sin enkelhet, går inte av för hackor den heller.

Typiskt västkust…

Torsdagskvällar är allt bra fina ändå.

On the Road Again

29 fredag Maj 2020

Posted by in grand-mère, La voiture, Om dagsläget, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Jag rasslade runt igår kväll innan jag kröp in under mitt svagt olivgröna kräppade täcke,

och funderade över vad som skulle få följa med på resan österut.

I vardagsrummet väntade en resväska med den senaste flygtaggen fortfarande kvar på handtaget.

En så alldeles väldigt vanlig och hemtam syn egentligen i vårt hem, där resväskor i olika stadier av i- och urpackning sällan hinner ner till sina hyllor i källarförrådet innan det är dags att låta dem jobba igen.

Och ändå.

Som om något mystiskt, nästan farligt och förbjudet landat uppslaget på bordet i väntan på att fyllas med paltor lämpliga för den förestående resans slutmål.

Vad är ens den där tingesten, tänker jag, medan ett aldrig så försiktigt leende letar sig in i min ena mungipa.

Den prickiga – kommer ni ihåg? – ser ut att vilja studsa upp och ner där den står på badrumskommoden, redo att omsluta morgonrutinens alla rengöringsattiraljer. För bara några veckor sedan misströstade både den prickiga och jag.
– Kan det vara möjligt, verkar den vilja utbrista. Skall jag verkligen få ut och åka nu? Hur ser jag ut? Prickarna pigga? Är du bussig och borstar dem lite? Jag vill vara mitt bästa jag när jag skall få hänga på Paradgatan igen.

Säger den.

Tror jag.

Låt mig bara få försäkra er om, innan ni eventuellt riskerar att spricka av helig vrede över detta mitt tilltag att packa en resväska innan den här sabla covidiotin hunnit tacka för sig, att beslutet att resa fattats med viss vånda och med riskbedömning gjord på både längden och tvären innan resväskan och den prickiga necessären fick komma fram.

Jag har begett mig österut.

Till mina älskade prinsar.

I egen bil med proviant för att klara hela resan utan att behöva gå in och handla någonstans efter vägen.

Med handsprit, våtservetter och plasthandskar i handskfacket på bilen för nödvändiga stopp efter vägen.

Resan tar betydligt längre tid än de rekommenderade en till två timmar som vi haft att förhålla oss till ett tag nu. Efter vägen har jag stannat för att tanka och för att äta min matsäck. Inför det oundvikliga toabesöket (6 timmar är ganska lång tid), hade jag rustat mig med illblå plasthandskar, antibakteriella wipes och handsprit.

Jag och min bil på roadtrip.

En egen socialt distanserad bubbla mellan väst och öst.

Är det en synnerligen nödvändig resa?

Längtar inte alla mor- och farföräldrar efter sina barnbarn när dagar, veckor och månader bara tickar på utan att vi får träffas?

Varför tar JAG mig rätten till denna roadtrip innan rekommendationen att inte resa långt lyfts?

Det finns fler skäl än bara längtet men det är en helt annan historia.

Jag kommer fram innan pojkarna hunnit hem från föris. Jag tar emot dem när de kommer och då har Bertil redan hunnit spana in mormorbilen utanför.

Bertil blir så glad och vi måste kramas och kramas. Täcken, kuddar och grå killen hämtas och vi hinner mysa på terrassen en bra stund innan det är läggdags.

Bliss. Utter bliss.

Bror, lite, lite blyg först men som sedan bjussar på alla sparade kramar, och visar upp sin snygga traktor och duplot tillsammans med boken om Snurran som gått sönder. Boken, alltså, inte Snurran.

Nu skall jag stanna här en stund och försöka hämta tillbaka lite av den förlorade tid som denna olycksaliga vår tagit ifrån oss. Päronen skall förhoppningsvis kunna pusta ut lite och jag får vara mormor igen.

Gullunge Bror i maj

Ingenting, absolut ingenting är viktigare än detta just precis nu.

Imorgon kanske jag berättar om facetimesamtalet jag hade med Helen på Le studio des artisans idag och vad som skall hända i det murvielska köket i sommar.

Om jag hinner.

Det är mycket att stå i av synnerligen viktig art när en mormorar sig.

I huset på ön

14 lördag Mar 2020

Posted by in huset på ön, Om dagsläget, Reminiscenser, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag sitter tryggt i ett hörn av vårt vardagsrum som denna lördag i mars badar i solljus. På golvet bredvid mig ligger GP, Aftonbladet och en inredningsblaska. På Readly har jag konsumerat en ansenlig mängd andra diton i vad som till slut blivit en helt nödvändig coronanyhetsdetox.
 Fortsätt läsa →

Att kokettera med mitt hektiska liv

28 tisdag Jan 2020

Posted by in distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Om dagsläget, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

… är inte vad jag försöker göra från min duggregnande horisont på ön. Här har jag landat efter min fantastiska pajalaresa,

fyra dagar i Solna med ljuvliga prinsar och skolbesök,

parat med lärarintervjuer och ihopknytande av säckar för diverse  uppdrag för Kennari.

En lördag med besöksdag på Dinglegymnasiet…

HLR-hunden Kasper
Smart dam letar godis
Eldkubbe à la Dingle

krympte sedan min hemmahelg till en söndag med muslortsanering (igen) och en rastlöshet som fick mig att plocka fram linoljan, ekologiska ägg, färgpigment och penslar.

Sedan gick jag loss på matbordet, som i höstas strippades på sin flagnande plastfärg. Trots söndagens duggregn, bestämde jag mig för att det var tillräckligt ljust för att äggoljetemperan skulle kunna oxidera. Jag har längtat efter att få tid och tillräckligt med dagsljus för att komma igång. Det är rent terapeutiskt och jag njuter av såväl doften av linolja som av att känna penseldragen i handen.

Ett lager grundfärg påstruket

Det där lät kanske lite pretentiöst, trots att det bara handlar om stresshantering. Det är otroligt tillfredsställande med omedelbart resultat när jobblivet sällan bjussar på tillfredsställelse av sådant direkt slag. Att Kennari rör på sig alltmer är förstås väldigt skönt men det går inte att vila i det. Tvärtom gäller det att hänga med, utnyttja det momentum vi har nu och inte slarva bort det när det blir allt fler parametrar och detaljer att hålla i huvudet. Här finns dessutom den framtida möjligheten till ett alltmer digitalt fjärrjobbliv. Med längre och tätare vistelser i Murviel som grädde på moset.

Tillbaka i måndagsdingle pockar också rektorsverkligheten på min odelade uppmärksamhet och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det stundtals börjar kännas en aning splittrat. Men allt det som jag ägnar min vardag åt är så förbaskat viktigt och jag är inte beredd att släppa taget om något av det just nu.

Men planerar gör jag.

Ser alternativen som alltmer påtagliga och inom räckhåll och jag börjar så smått känna viss tillfredsställelse över att jag så här långt envisat mig kvar i en trots allt tämligen krävande tillvaro. Frukterna jag så smått börjat skörda är visserligen små men äger till sist viss sötma.

Jag har jobbat mycket. Har ett komptidskonto att arbeta ner. Dagar i Murviel inte bara hägrar, utan är bokade. Inte så många som jag hade hoppats men tillräckligt många ändå.

Om en liten månad ungefär.

Vintervägraren vågar sig norrut

17 fredag Jan 2020

Posted by in distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

När jag är ute och reser, såvida det inte är mellan Tjörn och Solna eller via mamma i Värmland, brukar det vara kallast på avreseorten. Vid landning på destinationen blundar jag en stund och låter den vanligtvis ljumma vinden smeka mitt kylslagna nylle. Nu åkte jag norrut. Riktigt långt norrut. Sist det begav sig åt det hållet, fick det räcka med Åre. Är det ens halvvägs till Pajala, tro? Medan jag sitter på Arlanda och glufsar på en måttligt god macka och unnar mig ett glas vin i väntan på mitt resesällskap, slår det mig att resesällskapet var med då också, när vi skidade omkring i lilla byn Ånn utanför Åre. Då var vi 17 år och gick på gymnasiet.

Livet har vindlat iväg med oss utan att vi haft någon kontakt förrän vi via Facebook insåg för några år sedan att vi hade en del uppdatering att ta hand om. Nu är vi himla moderna tillsammans i lilla fjärrundervisningsföretaget Kennari och det är därför vi är i Pajala.

Det är egentligen ganska fantastiskt att få bli äldre och att ha förmånen att kunna förundras över hur mycket vatten som hinner rinna under broarna, hur mycket en får uppleva och, för all del, genomlida och inte minst att förbluffad få inse hur det ena ofrånkomligen leder till det andra utan att du någonsin helt kan styra och kontrollera det. Att sedan dessutom se det som en ynnest att en inser hur bra det kan bli trots, eller kanske tack vare, att livet inte låter sig styras; ja, det inger ett sällsamt lugn som jag önskar att jag hade haft tidigare. Fast hade jag bara lufsat planlöst och förnöjsamt omkring, hade förstås inte mycket hänt, så nog skall jag fortsätta med mina planer och drömmar.

Och njuta av både ny och återupptagen vänskap!

Men Pajala var det alltså. Här är vi nu, ett par av Kennaris fjärrlärare och jag. Imorgon är det språkdag på Centralskolan i Pajala och vi har tagit oss hit från Tjörn, Stockholm och Umeå och jag ser mig lika förundrat omkring som den gången när nacken intog bakåtböjt läge under skyskraporna i New York. Fast naturligtvis handlar det om förundran av ett helt annat slag.

Göteborg- Stockholm, Stockholm-Luleå och sedan Luleå-Pajala i ett litet propellerplan genom nattsvart kväll. Vi sörlänningar – umeiten är ursprungligen från södra Spanien – fnattar omkring och utstöter med jämna mellanrum förtjusta läten över VIP-loungen där vi väntar på att jonair-piloten skall lotsa oss ut till det lilla planet,

Fjärrläraren i spanska och den förvånade piloten som smått roat lät sig fotograferas. Turist i ett exotiskt norr, moi? Bien sûr!

över exotiska skyltar och över den vänliga nyfikenhet medpassagerarna visar oss. Om de tycker att vi är lite knasiga, så är det helt ok, för alltihop är faktiskt exotiskt på ett sätt som jag inte upplevt på väldigt länge.

Jag kapitulerar rakt av.

Vi landar mjukt i det myckna vita i Pajala och blir fotograferade framför både planet och framför den fina terminalbyggnaden.

Inte mycket action här. Bara stilla. Och vitt.

Erik, som under den halvtimmeslånga flygningen gett oss en crash course i pajalakunskap undrar sedan försynt hur vi tar oss in till Pajala.

– Vi tar en taxi, tjoar jag glatt.

Ridå.

Här finns ingen taxi om du inte förbeställt. Och jag som tänkte att de skulle stå på rad och ragga nyanlända passagerare. Från ETT plan. Med nio platser.

Jag känner mig lika aningslös och korkad som vore jag en amerikansk kryssningsturist, som under ett halvdagslångt stopp i Stockholm undrar var isbjörnarna är.

Men Erik, som visar sig vara en klippa i kommunen och gift med en av lärarna på skolan dit vi skall och god vän med intendenten som väntar på oss på hotellet, tar resolut kommando och säger att då åker ni med mig!

Självklart åker vi med Erik.

Vi känner ju nästan varandra nu.

Vi har ju umgåtts i VIP-loungen i Luleå och bjudits på kaffe och macka ur en plastback i det lilla planet,

A är helt övertygad om att vårt äventyr just blev livsfarligt…

 

medan han förklarat för oss att vi kommer att flyga över polcirkeln och att landningsbanan i Pajala är både lång och kommunal.

Så vi hoppar in i hans bil och möter tunga malmbilar i snöröken på vägen, får se skidspåren där Charlotte Kalla tränar, avfarten till Kaunisvaaragruvan, och sedan in i ett stilla Pajala, där vi får en liten sightseeing-tur förbi Michael Niemis hus, följt av en biltur ut på Torneälv,

Utflykt på älvisen. Såklart.

avrundat med en tur förbi gamla skolan, som nu är lyxiga lägenheter, och kommunhuset innan vi släpps av vid hotellet. Naturligtvis är han hej och du med alla därinne. Pajala är inte jättestort.

Jag är glad att jag är här. Det känns märkligt hemtamt och främmande på samma gång.

Bra fôlk, liksom.

Visst kan du se mig med både korvkniv, ryggsäck och en smidig spade…? Saxat ur Pajalas turistbroschyr på nätet.

Ett synnerligen oförlåtande klimat under många månader om året gör något med de som väljer att underkasta sig sådana villkor. Jag inser att det kan bli hur bra och tryggt som helst. Men nej, jag klarar att vara storögd turist i några dagar men kommer också att fortsätta vara ohemult nöjd över min snöfria ö och ännu mer nöjd över mitt soldränkta murvelhus.

Jag skall dock fortsättningsvis uttrycka mig mindre kategoriskt och onyanserat om trakterna norr om Slussen, för jag vill faktiskt åka hit igen. När det är vårvinter och ljust. Eller kanske i september.

Ett ”snow on demand” på mina villkor.

Går ju inte att värja sig mot en plats med sådana fordon…

Vill jag inte ändå ha ett ”lock-up-and-leave?

13 måndag Jan 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, huset på ön, Kennari fjärrundervisning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Resor

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag är hemma på ön. En vecka har gått sedan vi lämnade Murviel; en vecka späckad med jobb och resor och just avslutat prinshäng i Solna.

I huset på ön dröjer sig både jul och advent kvar, dels för att jag inte haft tillräckligt många timmar hemma för att hinna med att plocka bort krimskramset och dels för att jag vill ersätta adventsljusstakarna med lampor som beställts men som ännu inte kommit. Det som kan eldas upp, får stå och brinna om kvällarna och på köksbordet samlas pyntet jag rycker med mig när jag får julrysning av någon ohemult tomtig sak. Det får trots allt finnas gränser. Som med franska julgranar som stoppas ner i en vedklabb och lämnas utan vatten veckor i sträck. Gruvligt sorgligt är vad det är;

Det där med att lämna ett hus utan tillsyn har sina sidor och med jämna mellanrum funderar vi över om vi inte borde skaffa ett ”lock-up-and-leave” i Sverige. Under just den här vistelsen i Murviel var tanken på vad som skulle kunna pågå i huset på ön extra besvärande. När katten är borta, dansar, om inte råttor, så högst sannolikt möss på bordet, tänkte vi, och oroade oss på vägen hem över vad som skulle möta oss innanför tröskeln på Tjörn. Koppar med ättika och pepparmyntsolja hade strategiskt placerats ut runtom i huset i hopp om att det skulle sticka tillräckligt mycket i musnäsorna för att de skulle hålla sig undan. Musspillning över högt och lågt kan nämligen snabbt förstöra kärleken till ett hus och våndan över att behöva lämna Murviel för ett möjligen musinvaderat hus på ön fick därför ytterligare en dimension i år.

När vi så mötte ett städat och fräscht doftande hus vid hemkomst för en vecka sedan, var lättnaden påtaglig. Himla bra med ättika och pepparmynta, tänkte jag, innan det gick upp för oss att hantverkarna dykt upp under mellandagarna och tätat genomförningen vid köksavloppet. Inte en musskit i sikte, alltså! Tills jag kom hem från prinsarna i Solna idag och knockades av den omisskännliga lukten så fort jag öppnade ytterdörren. Tvättstugan i källaren är nämligen åter full av muslort. De hittar naturligtvis nygamla vägar in, trots att där inte finns någonting alls ätbart att hämta. Fast då kan en ju i sin musenfald bygga bo med egen toa i tvättstugelådor istället (känsliga läsare varnas för bilden nedan)…

I en renoverad tvättstuga som borde kunna få vara fräsch…

MUSJÄVLAR🤯🤬🤢👿

Lägenhet högt upp i en skyskrapa känns en sådan gång som ett alltmer lockande alternativ.

Regn och kompakt mörker reagerade jag över också vid hemkomst men nu, en vecka senare, känns det redan lite bättre. Jag kan till och med titta på bilderna från Sète och okulärbesiktningen av madamerna J:s nya lya där utan att alldeles gå i spinn av längt tillbaka söderut. De får det fint där alldeles vid kajkanten!

Sete, januari 2020

Jag kan också drömma mig bort till mild luft och sol när jag i bara tröjärmen vårstädade delar av murvelträdgården,

Kärlek till en lövblås😍

och till och med minnas tillfredsställelsen när det var gjort utan att fullständigt gå under av frustration över att inte kunna vara där.

Lövblåst och renspolad stenläggning i kvällsljus

För nu drar det som sagt igång igen. Jag lider ingen brist på sysselsättning och de inplanerade resorna är redan många. Löftet till mig själv är ändå att vårens resor kontra tillvaron på ön skall upplevas vara i bättre balans än i höstas, oavsett hur många resorna behöver bli.

På torsdag åker jag till Pajala för en språkdag med Kennaris fjärrlärare där. Så långt norrut har jag aldrig varit och det känns rentav lite äventyrligt. Jag kan lova att det var betydligt trixigare att boka de många resbenen dit, jämfört med mina franska diton. Kanske tur av flera skäl att pajalaresorna nöjer sig med att vara digitala?

Trettondagsafton på ön

05 söndag Jan 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, La mer, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

En vecka går fort

Alldeles för fort och jag har våndats mer än jag brukar över att behöva vända näsan norrut igen. Den pågående renoveringen av murvelköket är en faktor, förstås. Kaklet har vi fortfarande inte valt och det måste göras nu om vi inte skall försena köksbygget ännu mer.

Men framförallt hade jag behövt mer av det märkvärdigt kreativa skrotandet omkring i huset och trädgården. Det där initialt planlösa som föder planering, struktur och beslutsamhet när lystmätet på just skrotande fått sitt. Sena kvällar med stickning har istället fått ersätta planlösa dagar, med viss lätt sömnbrist som följd.

För det finns sådant vi inte inte kompromissar med, även om tiden är knapp. Murvellivet är framförallt socialt och såklart firade vi nyår med byvänner;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Le Café Nouvel hade flaggat för nyårsdagsbrunch och det lät förstås himla trevligt, så på nyårsdagen trampade vi dit, bara för att mötas av ett ivrigt skakande huvud och ett pas possible med förklaringen att de var tvungna att städa efter nyårsfirarna från kvällen innan. Så vi drog till havs istället,

betraktade spår efter höstens stormar,

åt lunch och flanerade en stund innan vi vände hemåt igen.

Havet ändå. Älskar den sävliga stämning som råder vintertid på de annars så stimmiga semesterställena. Lika ocharmigt solkrämsosande som det är på Valras Plage i juli, lika vackert är havet och stranden där i januari.

Himlen är languedocblå oavsett årstid.

Men nu har vi lämnat Murviel för den här gången. Tidigt igår morse, innan solen gått upp, fick vi ge oss iväg.

Ett igenbommat murvelhus i bittertidig morgon…

Det är ovant men så blir det när tågen strejkar och ingen skavstakärra finns att tillgå. Det fick bli buss till Barcelona istället.

Vi bara råkade ställa oss rätt! Informationstavlor är för veklingar.

Fyra timmar i en inte alldeles angenämnt doftande flixbuss men med vackra vyer över Pyreneerna utanför rutan tog oss smidigt dit vi skulle och med flera timmars marginal till planets avgång.

Samma Pyreneer, fast ovanifrån,

följde med en bit på väg och jag hann börja vänja mig vid tanken på att snart landa i svensk januari igen. Där väntade S och lilla lurvet Kerstin, som fick följa med hem till Tjörn över natten. Dem hade jag ju inte fått träffa nu om jag hade stannat under den languedocblå!

Hon växer så det knakar!

Bra saker både här och där. Inte samma, men viktiga.

Oförutsägbarhet och ombytlighet

08 söndag Dec 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Det är andra advent men på ön är plusgraderna lika påtagliga som den frånvarande snön. På spisen puttrar julskinkan,

Vikabrödet är införskaffat och vi kastar lystna blickar på båda godsakerna medan stearinljusen har en strykande åtgång. Visst infinner sig adventsstämning alldeles utmärkt utan både snö och minusgrader.

Jag har dessutom släppt alla tidigare hämningar och idéer om att första skinkmackan inte får ätas förrän på lilljulafton och granen inte kläs förrän samma kväll; då bleve det ju ingenting av med den saken i huset på ön, eftersom våra jular numer är lika ombytliga som de är oförutsägbara långt in i december.
Vädret matchar livet i övrigt och gårdagens strålande sol och blekblå himmel,

förbyttes idag i regn på västkusttypiskt tvärläge.
Vi gjorde en lördagsutflykt till de nyblivna hundägarna i Göteborg för att också L skulle få bekanta sig med lilla ulltussen Kerstin:

Resten av dagen ägnades åt välbehövlig avkoppling medan söndagen sett mig krypa på knä i kök och badrum med franska wipes i nävarna.

Frenesin var nog ganska påtaglig för den som hade sett mig. Vintermössen har hittat in i huset igen, plusgraderna utomhus till trots. Muslortar i sopsorteringslådan i köket får mig att nästan hyperventilera. Inte så mycket som en smula får finnas kvar, vare sig på golv, i lådor eller i skåp. Små skålar med ättika är nu strategiskt utplacerade och en sprayflaska med samma innehåll står beredd. Tanken är att ättiksdoften skall få mössen att vända om och uppsöka andra hoods.
Oberäkneliga är också fransoserna. Vi har nyårsresan till Murviel bokad. Den inbegriper resor med SNCF och när strejkerna därnere inte visar några som helst tecken på att mattas av, blir jag en smula orolig. Irriterad blir jag också över att det nu verkar bli ännu krångligare att snabbt ta sig ner till vårt älskade murvelhus. Med skavstakärran borta, är läget drastiskt förändrat. Enligt uppgift pågår försök att få igång spökflygplatsen Rygge i Norge igen men det verkar vara svårt att få till ekonomiskt hållbara avtal, så flygbolagen förhåller sig kyligt avvaktande till inviterna från Rygges ägare.
Jag tar dagens chokladbit från prinskalendern

och funderar över hur de skall ta sig ner i sommar. Mellanlandningar gör resdagen lång och inte alldeles lätt att orka med för två småttingar med spring i benen. 

Jag håller tummarna för att det dyker upp en ny aktör som passar på att fylla upp hålet som Ryanair lämnar efter sig och stickar vidare på mitt nya projekt för att hålla irritationen stången.