Förberedelserna fortsätter

12 lördag Feb 2022

Posted by in Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Så försvann den lördagen. Det har regnat lite lätt idag och det gjorde mig en smula villrådig. Mina lördagsplaner fick stuvas om och fixet i och omkring poolhuset skjutas upp.

Jag har packat ihop kläder, sängkläder, necessärprylar och handdukar för tillfällig överflytt till Claes & Evas hus.

Där skall vi kampera medan det härjas och renoveras i våra badrum. Det vill till att ha skaffat sig snälla bygrannar med charmigt hus när det skall stökas i det egna.
Förmiddagen ägnades åt att plocka ihop alla saker i badrum två, så nu är det helt tomt på saker.

Presenningar har införskaffats och lagts över sängarna för att skydda dem från slip- och byggdamm,

medan garderoben tömts på sommarkläder för att istället få ta hand om badrumspryttlarna. Det är en konstig känsla att se det tomma badrummet. Som om vi vore på väg härifrån. Jag vill att allt skall gå snabbt så att vi får flytta tillbaka alla sakerna igen.

Gary skulle ha påbörjat arbetet med badrum 2 idag men han blev fast på ett annat jobb. Jag skall inte klaga, för han är superengagerad i våra bad­rum och utan honom hade detta inte gått att genomföra överhuvudtaget.

Istället diskuterade vi kranar och badkar över telefon och nu är därmed allt utom just badkaret beställt. Vi skall mäta och vara säkra på underlaget först, innan vi placerar ett tungt badkar ovanför det nyfixade köket… Det blir en svart dusch och en svart badkarskran,

medan de utanpåliggande kopparrören matchas med en likadan kopparfärgad kran på tvättstället som i det andra badrummet. Besluten är tagna av såväl ekonomiska som tidsmässiga och estetiska skäl.

Min huvudknopp har varit ganska lugn idag och fixet jag ägnat mig åt har flutit på utan att jag funderat så mycket över det. Det lätta regnet tidigare under dagen upphörde ganska snart, så jag kunde ägna eftermiddagen åt att åtgärda en mångårig surdeg. Eller delvis åtgärda, iallafall. Över matplatsen invid poolen har ett stråtak tillåtits skräpa ner i flera år. Inte har det gett tillräckligt skydd för solen heller men nu är det borta!

Ögonen blev fulla med skräp och innanför tröjan hamnade små kliande stickor men jag är nöjd iallafall. Till veckan skall vi hjälpas åt att få på den nya taktäckningen. Den skall förhoppningsvis åldras med större värdighet och skänka välbehövlig skugga när solen står som högst.

Nu tar vi kväll.

Imorgon är en ny dag. Då skall poolhuset städas ur och loungemöbeln komma på plats utanför.

Alexandre skall kontaktas och poolen säsongsöppnas. Inte så mycket för badandets skull ännu, som för att det skall se trevligare ut. Och vem vet, kanske det blir ett och annat kallbad om februarisolen fortsätter att vara lika vänlig som den varit de senaste dagarna!

Full aktivitet på Avenue F Schmidt

11 fredag Feb 2022

Posted by in Hantverkare, Min franska trädgård, Renoveringar

≈ 8 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Vi har svängdörrar i murvelhuset just nu. Den ena kommer och den andra går. Telefonen ringer och ringer igen. Och igen. Det plingar i WhatsApp. Nya bilder, nya idéer. Jag springer runt och fotar. Drar iväg sagda foton till Gary för konsultation och goda råd. Jag mood boardar fort­farande. Funderar på om kanske en suite-badrummet skall bli svartvitt och krom istället för koppar som utgångspunkt? Varför då, kan man undra?

Kopparidén ställer till det lite grand och den fördyrar på ett sätt som till slut inte blir riktigt försvarbart. Den senaste planen lyder därför kopparkranar och dito synliga kopparrör i gästbadrummet;

men i en suiten troligen ett svart badkar på tassar, en svart golvkran, det befintliga tvättstället,

och antingen behålls tvättställskranen och den befintliga duschblandaren, i kombination med utanpåliggande, kromade rörledningar, eller så blir det kopparrör och samma kopparkran som i det andra badrummet, medan duschblandaren får bli svart för att matcha badkarskranen.

Alltså svart tillsammans med koppar eller svart tillsammans med förkromat…? Ja, ni hör ju; beslut tas, rivs upp och återupptas för att sedan ändra skepnad igen. Att vara på plats är en absolut nödvändighet!

Nu kan det ju låta som om jag (jo, jag – min andra hälft överlåter valen åt mig men deltar naturligtvis i diskussionen och säger javisst på rätt ställen) inte vet vad jag vill, men det är faktiskt precis tvärtom. Bilderna i mitt huvud är glas­klara. Det som rör till det är omständigheter som tillgång, leveranstider, olika standarder i Frankrike och Sverige, tillsammans med de hänsyn som trots allt måste tas till en plånbok som ändå har sina begränsningar. Det hela är utmattande och en smula stressigt. Men det är vansinnigt kul också och energin är på topp. Att jag sedan med jämna mellanrum kan stjäla mig stunder i varm vårsol med en stickning för händerna gör mig ju inte jätteledsen…

Femte dagen på plats i murvelhuset går snart över i eftermiddag och jag funderar över dagarna som just passerat. De känns snarare som veckor.

Vi har shoppat toastol och handfat till gästbadrummet:

Båda gillades av Gary som slavar på med förberedelserna inför claystone-folkets ankomst på söndag. Vi hittade ingen passande konsol till handfatet under shoppingturen men väl hemma insåg jag att det införskaffade lilla handfatet faktiskt skulle kunna passa i den gamla lavabon, som vi hittills använt som sideboard i vardagsrummet.

Därmed hittade det lilla handfatet sin kommod och jag är ohemult nöjd med att ett sådant hugskott kan förvandlas till en personlig och passande lösning!

Utomhus råder också febril aktivitet. Bertrand och hans nye kompanjon jobbade hela eftermiddagen igår med fortsatt rensning av trädgården, så nu är den stolt, glad och redo för en ny säsong.

Träden har musöron, fåglarna håller hög­ljudd konsert och vinter, kyla och mörker känns långt borta. Igår kom dessutom Will för att mäta och förbereda återställningen av det fukt­skadade taket och väggen i det stora rummet.
Vi har hämtat nycklarna till Claes och Evas hus och i helgen flyttar vi in där för ett par veckor. Murvelhuset blir då på allvar en bygg­arbetsplats, där varken dusch, toa eller sovrum finns tillgängliga för oss. Mer då?

Vi har hunnit med några stunder med bygrannarna och igår kväll traskade vi genom byn för att käka middag hemma hos ett par av dem. Mysigt, fint och otvunget, alltihop.

Jag har röjt och dammsugit hjälpligt för att försöka minimera mängden virvlande byggdamm och L tog igår tillfället i akt och lånade Bertrands höga stege för att byta lysrören i garagetaket. Det har behövts i några år men hela tiden skjutits upp i brist på både stege, tid och ork. Nu lyser det bra i garagetaket igen. Det är bra.

Bra är också vädret. Nätterna är visserligen lika kalla som dagarna är varma när solen är framme men då sover vi gott under duntäckena. Att rabbla veckans aktiviteter får det vara slut med nu. Jag måste få i mig lite lunch och sedan jobba en stund. Skall bara avsluta med att berätta att jag även har beställt en ny soffa. En Söderhamn från IKEA.

Sådär. Skall be att få återkomma med mer work-in-progress, vad det lider.

En helt vanlig murveltisdag i februari

08 tisdag Feb 2022

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar, Väder

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Ylletröjan ligger prydligt i hopvikt på loungebordet.

Jag har öppnat upp poolhusköket och rensat bort vinter och spår efter gnagare, som futilt letat matrester på stenskivan som kom på plats i maj förra året.

När vi vinterstängde i höstas, såg jag till att varje spår av matlagning städades bort. Ingenting, förutom isoleringen i taket ovanför, har funnits att hämta för trädgårdens gnagarinvånare. En liten springa i taket har blivit kvar efter varje förbättringsomgång i poolköket, troligen eftersom ingen, efter väl förrättat värv i övrigt, har kommit ihåg att lyfta blicken uppåt. Fast det gör inte så mycket, för så länge vi håller växtligheten vid grannens ladvägg i schack, är vägen in till poolköket spärrad för de mindre förslagna av gnagarna.

Det har hänt saker i murvelträdgården sedan vi var här i julas; grannen har lagat takpannorna på stenladan,

Fallna pannor …
… från ladans takkant i oktober
Rensat och fixat i februari

de tre cypresserna i ena hörnet av poolområdet är borta nu och det känns som en befrielse.

oktober 2021
februari 2022

Cypresserna har skräpat ganska duktigt och på för- och eftersäsong har de skuggat poolen sena eftermiddagar och därmed hållit värmepumpen till poolen sysselsatt mer än vad som kommer att vara fallet nu.

De ständigt växande acaciorna och lagerträden har tuktats duktigt och trädgårdens två olivträd har friserats ordentligt.

Den slingrande murgrönan, vildvinet vid fasaden, bignonen vid entrétrappan, smultronträdet, grusgångar och den stenlagda infarten har rensats, klippts, städats och fixats inför vår ankomst. I tio år har vi haft vårt hus. Lika länge har historielärare, tillika trädgårdsmästare, Bertrand hjälpt oss med vår vilda, vackra trädgård. Vad vi hade gjort utan honom, vete tusan! Vi hade iallafall inte haft en trädgård. Vi hade haft en ogenomtränglig djungel.

Istället för att slåss mot växtlighet, kan jag unna mig en stunds vila i en efter middagssol, som inte bara tvingar mig att vika ihop min yllekofta, utan som också får strumporna att flyga av fötterna i ett huj. Om livsandarna vaknar? Det kan du ge dig på!

Fast nätterna och förmiddagarna är ordentligt svala och därför synnerligen lämpade för mer mat­nyttiga aktiviteter än att girigt låta sol, värme och ljus väcka livsandarna. Distansjobb med både det egna och lönearbetet klarades av innan vi gav oss iväg på shoppingtur i förmiddags. En toalettstol, ett handfat och nytt ‘tak’ till tonnellen vid poolhusmatplatsen blev resultatet.

Här skall vi fixa luncher och fika till badrumsrenoverarna de närmaste veckorna. Känns inte som en jättebetungande uppgift.

16 januari – grattis på tioårsdagen, klottret!

16 söndag Jan 2022

Posted by in Reminiscenser

≈ 9 kommentarer

Etiketter

Måndagen 16 januari 2012 satt jag i ett kalt vardagsrum i huset i Nacka med ett glas vin, ett par nyligen inför­skaffade soffbordsböcker om fransk inredning framför mig och med min dator i knäet.

Runtomkring i huset stod kartonger märkta antingen Murviel, Blåsut eller Tjörn. Jag minns att jag var lite sliten men mest glad och förväntans­full. Av tanken på vad som väntade 250 mil söderut fick jag ständigt ny energi, vilket var tur, eftersom jobbet det året går till min karriärhistoria som ett av mina värsta. Nu har jag nästan glömt hur det var men jag påminns när jag bläddrar bakåt bland blogginläggen. Inte för att det egentligen beskrevs på Murvielklotter, utan för att jag läser mellan raderna, hittar hintar. Då när det begav sig, fanns många hänsyn att ta och ett forum för oro har klottret aldrig varit menat att vara, utan det har handlat om eskapism; om att påminna mig själv om allt som är fint och bra.

Idag för tio år sedan drog jag alltså igång Murvielklotter. En enkel wordpressmall valdes, en header hamnade på plats och det första, mycket korta, inlägget publicerades:

De där raderna rymmer så mycket förväntan och avvaktande glädje över vad som låg framför oss. Jag ser också redan i det korta inlägget oron som fanns där, liksom vemodet över att epoken Älta var över. Det ”ogästvänliga” Sverige handlade inte bara om snö, slask och kyla,

Wilda på slaskpromenad i Blåsut
Vintergata i Älta

utan lika mycket om besvikelsen över att det då nya jobbet i Nacka inte blivit som jag hade hoppats. Där fanns en klick kolleger och medarbetare som jag inte fungerade tillsammans med. Inte deras fel men inte heller mitt. Vi var inte kompatibla och gick in i samarbetet med helt olika förväntningar, syn på lärande, och tankar om vägval. En oerhört nyttig, om än tuff erfarenhet blev det av den sejouren. Jag har haft stor nytta av den i många sammanhang sedan dess. Men murvelhuset; ja, det har överträffat alla mina för­väntningar. En trygg tillflyktsort är det, och mitt happy place, som har tröstat mig igenom flera kriser, stora som små, genom de snart tio år som huset varit vårt.

Tio år är lång tid. Det rymmer många viktiga händelser i mitt och min familjs liv och trots glädjen över murvelhuset, är det förstås inte det viktigaste; det älskade gamla stenhuset har trots allt bara varit kulissen mot vilken så mycket roligt och härligt har utspelat sig.

Jag knyckte ett av Sus foton från en annan midsommar i Murviel…
Petetas i Murviel sommaren 2019
Alice på höstresa
… och påskafton 2018…
I det bästa av sällskap i juli
Julbord!

Fyra barnbarn har jag hunnit få sedan dess och ett femte är på väg. Två av mina tre barn har gift sig, min yngsta så sent som igår! Återigen ett firande villkorat av Corona, men så innerligt kärleksfullt och vackert att inget skitvirus i världen tillåts ställa sig ivägen för glädjen över att se de där två tillsammans; lyckliga över att få vara varandras allra finaste.

Idag är jag känslomässigt dränerad. Gråtmild och glad omvartannat. Trött. Tillåter mig att göra ingenting. Går igenom gårdagens bilder från den lilla intima bröllopslunch, som fick ersätta den planerade, något störrre, och bläddrar samtidigt bakåt i bloggen på jakt efter bilder att illustrera de gångna tio åren med. Men det tar stopp ganska snart. Blir för mycket nostalgi, bestämmer jag. Det får räcka med några få tillsammans med orden.

Så till slut; tack bloggen, familjen, mig själv och alla ni som som troget hälsat på, digitalt och/eller reellt, genom tio omtumlande år med Murvielklotter som kompis.

Om det blir ett bloggdecennium till? Det får vi se.

Här och nu får räcka bra.

Årskrönika del två – medan epifania badades i blek vintersol

07 fredag Jan 2022

Posted by in grand-mère, Murvelhuset, Reminiscenser, resa med hund, Resor, studier i franska, Valpen Stina

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

… lyste fusktallen från Ikea upp sina sista timmar för den här julen. Nu är det vardag igen och oxveckorna tar vid. Det gör ingenting. Vardag är normalitet och rutiner, som om än lite halvtråkiga skänker viss trygghet även för en otålig själ som jag. På middags­bordet i vardagsrummet står en bukett tulpaner redo att ta över.

Det allt starkare dagsljuset genom saltvattenkladdiga fönster som igår fick fart på livsandarna, har idag ersatts av ett för västkustvinter mer typiskt hällregn. Men det går bra det med; inomhuset behöver en massa omsorg nu efter att allt adventsmys plockats bort. Fönsterbrädor gapar tomma och på golven står förvaringsboxar med julsaker som skall fraktas till ett hyrt förråd i väntan på flytt. Sjukt lång framförhållning, kan tyckas, men efter ett antal husvisningar – våra och barnens – under det senaste decenniet, vet jag att steg ett i homestageingen är att frakta bort så mycket bråte som möjligt. Av erfarenhet vet jag också att hemmet känns som nytt när det befriats från allt det som tillåtits belamra hyllor och förråd i flera år. Varför inte se till att få njuta av det medan vi bor kvar, tänker jag?

Sedan är våren inte långt borta, särskilt inte i Murviel, och av tanken på det får jag kraft. I år är planen att fira påsk i just Murviel men förra året var det Solna som gällde. Aprilinläggen från förra året är fulla av prinsar och glädjen över att få träffa dem var stor.

Prinsarna hade äggjakt på Bertils skolgård, solen sken och tillvaron började kännas nästan normal igen. Att påsken firades i närvaro av idel medicinsk kompetens, kändes både tryggt och stabilt. Med svenska mått mätt var det också ganska varmt, så picknick och coronasäkra måltider utomhus fungerade fint.

När påsken var färdigfirad, tentade jag franska och fick kärt besök av dyra kusin Kjerstin och hennes Lasse. Utomhus och coronasäkert med egna luncher kunde vi tryggt ägna oss åt att uppdatera oss om våra respektive senaste äventyr.

En försiktig återgång till ett socialare liv var därmed påbörjad och vår flera gånger uppskjutna murvieltripp ryckte allt närmare. Jag skrev packlistor, bet på naglarna och konsulterade nervöst min franska Touscovid-app för att försäkra mig om att inte R-tal och antal inlagda för intensivvård skenade.

Men iväg kom vi, rustade med färska PCR-tester och antikroppsbevis men ännu inte vaccinerade.

Lilla Stina hade hunnit bli drygt fyra månader gammal – väldigt liten, fortfarande, men hon klarade den långa resan galant.

Väl framme i Murviel …

visste glädjen inga gränser, varken hos Stina eller oss. Stina sniffade in sina nya hoods och vi premiärbadade i en uppfräschad pool.

Efter att sedan ha röjt både ute och inne var allting sig likt igen, förutom att det stora rummet och köket visade upp sig i sin omsorgs­fullt nymålade och fixade glans.

Helt som vanligt var det dock inte, couvre feu gällde fortfarande och om kvällarna var det alldeles tyst och stilla. Ingen trafik och inga glada röster på väg till eller ifrån apéroer och middagar.

Nye bekantingen Amine kom sedan farande som en räddande ängel och efter några dagar hade han fixat vårt utekök. Trevligt hade vi under tiden också och sommaren skulle sedan bevisa hur mycket mer funktionellt vårt utekök blev.

Trots lugnet, harmonin och euforin över att äntligen vara på plats, sjönk dock inte axlarna ner. Hemma i Sverige började mamma må allt sämre och till slut lämnade jag hund och husse i Murviel och for till­baka till Sverige och mamma. Det var inte oväntat, men trist och oroligt iallafall.
Flygen hade bara helt nyligen och i kraftigt nedbantad skala börjat gå igen men terminalen i Montpellier ekade spöklikt tomt.

Kampen för mamma blev intensiv och frustrerande och medan jag och min syster styrde med alla praktikaliteter, rådde total radioskugga i bloggen. Vi hade fullt upp. Ganska stukad, trött och ledsen återvände jag sedan till Murviel för att fira min sextioårsdag och därmed gick maj över i juni och jag kunde fortsätta med förberedelserna inför sommarsäsongen 2021.

Jag drog till Ikea och hämtade vår beställda loungemöbel på Click & Collect. Varuhuset var fortfarande covidstängt men beställning på nätet och schemalagd upphämtning fungerade fint.

Möbeln passade bra vid poolen och jag var till slut nöjd med vad vi åstad­kommit. Så for vi norrut igen, trygga i förvissningen om att hus och trädgård var redo för ännu en sommarsäsong. Om den berättar jag dock i annat inlägg.

Men en årskrönika…

05 onsdag Jan 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Hunden Stina, Reminiscenser, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

… tänkte jag och började bläddra mig tillbaka i mina blogginlägg. Jag gick metodiskt tillväga och punktade ner händelser och tankar som präglade januari, februari, mars och…

Sedan hejdade jag mig. Bara tre månaders nedslag upptog redan 5 handskrivna sidor på min reMarkable och jag började inse att den där återblicken antingen får vara eller så får den delas upp i flera inlägg. Det blir det senare, eftersom jag med en tillbakablick också ger mig tillfälle att berätta det som aldrig hann komma på pränt. Sådant som blev kvar i utkastkorgen.

Året som gått är historiskt på samma sätt som 2020 var. Ännu ett år präglat av pandemin har lagts till handlingarna och jag reagerar varje gång jag tillönskas ett bättre 2022. Den kollektiva tanken om att 2021 var ett tufft och dåligt år skaver nämligen lite. Har varit med om värre år, trots allt.

Jag skall försöka förklara varför det skaver, med utgångspunkt i att det jag berättar om bara utgår ifrån mitt högst personliga och tämligen snäva perspektiv. De sista veckorna av 2021 höll jag liksom andan, ville inte jinxa känslan av att just mitt bokslut över 2021 faktiskt innehåller fler ljusglimtar, glädjeämnen och överkomna hinder än mörker. Först nu törs jag skriva det, för ingenting nytt riktigt mörkt hände mig eller mina närmaste under årets sista veckor.

Inga kriser, inga bekymmer, ingen oro 2021, alltså?
Självklart fick vi vår beskärda del av det också.

Att känslan som dröjer sig kvar hos mig ändå är tacksamhet över det gångna året, handlar istället dels om glädjeämnena som effektivt vunnit över oron, dels om att vi som familj i det lilla och i det något större tar oss igenom ganska stora ut­maningar just för att vi har varandra. Och att det senare bevisas om och om igen.

Så hur vill jag sammanfatta 2021, förutom att jag inte tycker att det varit ett alltigenom dåligt år? Låter det sig ens göras utan att det blir dötrist? Årskrönikor kan ju onekligen bli det; varför berätta om något man redan berättat om? Liksom?

Äh! Vad tusan, jag kör.

Januari 2021, alltså, präglades av ovanlig kyla, mycket snö,

Årets julklapp 2021 från en liten Broris som förväntansfullt tittade på mig medan jag öppnade paketet. Spot on, Broris😂❤️

och en exceptionellt stark längtan till Murviel. Flera aborterade planer på höst- & vinterresor ner tärde på tålamodet, medan jag planerade för allt fix som vi tvingats sätta på vänt.

Årets nyord för oss blev digitala apéroer med murvelvännerna medan snön yrde runt knuten och kylan höll oss i ett järngrepp. Jag hade faktiskt glömt att vi digitalskålade förra våren, så se där vad en exposé över ett gånget år kan locka fram för minnen att le åt!

I februari skrev jag lite försiktigt att ”2021 artar sig” och syftade då på att vi hade börjat vänta på tre små nya bebisar i släkten. Två småkusiner och en syssling till prinsarna på gång gjorde mig upprymd, och ullgarn i alla färger flög över fingrar och stickpinnar i pur glädje över att få vänta på tre nya små liv.

Så en annan liten bebis! En med päls. Stina, det älskvärda lilla djuret som sedan hon kom till oss på Alla hjärtans dag 2021 alltid finns där nära oss. Sprallig som få, lekfull, söt som socker och vacker som en dag. Och pur glädje, förstås.

Mina franskstudier tog äntligen fart tillsammans med bästa pluggkompisen,

och trots mycket tid för reflektion över vad pandemin gjort och gjorde med oss, var februari mest en glad månad ändå.

Men så dundrade mars in. Isoleringen började tära; jag längtade efter alla mina, efter murvieldagar, efter normalitet. Rastlös­heten lyser igenom i inläggen; en rastlöshet som mildrades av att jag tvingades både fokusera på franskan och på vår nya lilla valp. Utan henne vet jag inte riktigt om förståndet hade kunnat hållas intakt.
Vi navigerade i, runt och förbi restriktioner och planerade trotsigt för påsk- och sommarresor. Stinas pass brådskade, om inte påskresan, förutom covidhotet, skulle gå om intet på grund av den lilla valpen. Men hur jag trodde, eller kanske snarare hoppades att det skulle bli, hade mycket lite med verkligheten att göra och avbokningarna av drömda resor avlöste varandra.

När invånarna i huset på ön sedan till slut föll liksom på målsnöret och båda två drabbades av covid, ja då gick ridån ner på riktigt.

I tröstlös kö för covidtestning
Stina tröstade, värmde,
… och gjorde covid lite lättare att uthärda

Jag blev arg.

Sedan blev jag ledsen och riktigt influensasjuk medan stormen Evert rev och slet i vårt stackars hus. Men Stina tröstade och en liten bebis-Arnor såg dagens ljus. Inte utan dramatik men frisk och vacker var han. Hans ankomst gjorde gammelmoster på ön innerligt glad.

I nästan tre veckor behöll covid greppet om oss och trots att jag var förlamande trött, kunde jag ofta inte sova. Istället drömde jag mardrömmar om inkräktare och förstörelse i det älskade murvelhuset. Hade jag månne föraningar om höstens stora vattenläcka…?

Till sist gav ändå viruset vika och en majresa till Murviel bokades. Mardrömmarna ersattes av planer på, och förhoppningar om, den förestående sommaren med prinsar, barnen och de två nya små.

Jag stannar här, innan mars 2021 övergår i april. Jag vill ju inte trötta ut dig, kära bloggläsare.

Tillbaka på ön

29 onsdag Dec 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, Murvelhuset, Renoveringar, resa med hund

≈ 17 kommentarer

Etiketter

,

Det blev en riktigt tidig start igår imorse – i egen bil som vi lämnade på flygplatsen i Montpellier. Den hämtades senare av våra formidabla bygrannars lika formidabla barn och nu står den tryggt i murvelhusets garage igen.

Gårdagens första flygtur var jobbigare för hunden än våra tidigare resor. Hon pep en del och var inte alls road av att sitta i sin bur under flygplanssätet.

I sådana lägen börjar jag återigen fantisera om en husbil och inbillar mig att framförallt hunden skulle tycka att det är jättemysigt. Åtminstone mysigare än att flyga. Hon vill vara nära, nära och kräver att flocken skall vara samlad hela tiden.

Att flyga tycker jag dessutom har blivit en betydligt omständligare historia i pandemins spår. Inga obemannade bag drops finns längre och jag har svårt att se hur avskaffandet av dem skulle göra resandet mer smittsäkert. Köerna till incheckningsdiskarna ringlar sig lika långa som en gång charterköerna gjorde och alla delar av incheckningsproceduren och säkerhetskontrollen är frustrerande långsamma. På Orly är dessutom säkerheten förhöjd med patrullerande militärer, kontroller vid ingångarna till terminalen och med bara ett fåtal ut- och ingångar öppna. Montpelliers flygplats framstår som rena gemytet i jämförelse med Orly. Oavsett, är det tusan inte trevligt alls. Transport enbart är det fråga om, inte reseupplevelser. Tåg, annars, tänker jag, om inte husbil; ett nattåg från Köpenhamn till Paris hade suttit fint.

Nåväl, vad gör man inte för några dagars sydfransk ljusterapi!

Ingen tvingar mig att göra de här resorna så det får vara måtta på gnällandet. De närmaste veckorna kommer jag inte att hinna fundera så mycket över ansiktsmasker, flygplatsköer eller kvaliteten på dagsljuset i Sverige kontra Murviel. Vilket är tur, för idag – på tåget från Göteborg till Stockholm – regnade det underkylda tunga droppar. Det får ni ingen bild på. Det blir för plågsamt. Dröj hellre kvar en stund vid bilden på lycklig vovve på strand. Mer harmoni i den bilden än i den jag tog genom tågfönstret någonstans i trakten av Falköping.

Det är mycket som skall hända och mycket som det skall styras med de närmaste veckorna. Ett bröllop och familjen Majsklings flytt till Dalarna har högst prioritet men vi skall också försöka projektleda på distans alla de saker som behöver falla på plats så fort som möjligt i Murvelhuset. Om vi skall ha en sportslig chans att ha åtminstone gästbadrummet och återställandet av de fuktskadade delarna av det stora rummet klara innan sommarsäsongen drar igång på allvar, kan vi inte vila på några lagrar.
Så har vi försäljningen av tjörnhuset som skall förberedas. Vi träffar mäklaren vi har valt om ett par veckor och sedan skall vi i lugn och ro och lite i taget rensa och röja inför flytt. Sju och ett halvt år i huset innebär trots alla renoveringsröjningar att det finns en del som inte skall få följa med till nästa ställle.
Det där räcker ju ett bra tag för att sysselsätta sig men ibland dyker det upp spännande saker som inte går att låta bli att följa upp. Den där grann­fastigheten, som den handskrivna lappen berättade var till salu, till exempel. Nu har vi varit och tittat på den och så här inledningsvis ser jag bara möjlig­heter, trots allt skrot som till hälften döljs av vildvuxen vegetation…

Vi träffade Natalie, en av ägarna till huset och hon visade oss runt i huset och på tomten som vi sneglat åt under flera år. Ingen har egentligen varit där mer än kanske någon enstaka sommarvecka och det märks. Vi har förstått att det är ett en gång älskat ställe och Natalie bekräftade det. Trots att sorgset övergivna hus ofta känns kusliga och rent av skrämmande, så är det inte vad jag uppfattade när vi gick runt där. Kanske är det de kärleksfulla historierna om barndomssomrar med kusiner, fastrar, farbröder och farföräldrar som vi fått höra om som gör att just den här skräpiga tomten och gistna huset inte känns kusligt alls. Snarare är det som om det stackars huset känner sig lite skamset men får ett litet uns av hopp när vi traskar runt och ändå nickar gillande mitt i eländet. Alla hus har en själ. Jag känner det ofta starkt, inbillar jag mig. Det här känns som ett snällt hus, hur jag nu kan komma fram till det mitt i all bråten. Men bråten är sådant som bara blivit kvar på typiskt sommarstugemanér och sådant väcker snarare nyfikenhet än avsmak.

Till att börja med skall vi kontakta mairen för att höra vad som gäller för tomten och ta reda på vad som får göras och inte. Vi skall också se till att få en oberoende värdering innan vi möjligtvis lägger ett bud.

Fast kanhända nyktrar vi till innan vi kommit så långt och insikten drabbar om hur mycket jobb och bekymmer vi också skulle köpa på oss, potentialen till trots. Men som tanke är den än så länge åtminstone spännande att ha!

Annandag jul 2021

26 söndag Dec 2021

Posted by in Hunden Stina, Murvelhuset, Utflykter

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Precis som så gott som alla jular vi upplevt här, har även denna vistelse bjudit på fantastiskt väder.


Idag fick tjocka tröjan stanna hemma till förmån för en tunn vårjacka när vi drog till havs. 18 grader och sol 26 december känns riktigt mänskligt.

Skäller ut alla förbipasserande …

Vi drog till Le Cap d’Agde den här gången; en riktig skönhet så här års, när solkrämsångorna vaporiserats och stränderna spar­samt fylls med flanörer, picnickande familjer och lyckliga vovvar istället för soltörstande badturister.

Stina blir alldeles yster och far fram som ett jehu så fort tassarna får sandkontakt. Hon jagar vågorna – eller jagar de kanske henne? – rör upp sandmoln efter sig där hon springer och är så lycklig som bara en liten norwichterrier kan vara.

Det smittar av sig. Vi blir också lyckliga, bara av att se henne. Vemodet över att det är dags att åka tillbaka till Sverige ger vika och vi njuter av både hundens glädje och det milda, sköna vädret.
Redan nu konsulteras dock kalendrar för att lura ut när vi kan komma ner nästa gång. Januari är välfylld, så mycket vet vi, men februari bör gå att navigera. Vi hoppas att arbetet med det ena badrummet skall komma igång då men erfarenheten säger mig att det är långt ifrån självklart. Jag väljer dock en optimistisk hållning så länge det bara går.

Det är mörkt utanför och julen har plockats bort. Plastgranen har flyttat tillbaka in i sin kartong igen och allt övrigt pynt har rensats bort. Att lämna det som det är och mötas av åsynen av dammig och kvarglömd jul i februari är inget alternativ. Jag vill kunna öppna voleterna, släppa in ljuset och nöjt konstatera att huset är helt redo för oss när vi kommer nästa gång. Om inte någon ny otrevlig överraskning väljer att sabotera den känslan för oss. Men vad skulle väl kunna hända, eller hur?

Så, à bientôt, Murvelhuset!