Men en årskrönika…

05 onsdag Jan 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Hunden Stina, Reminiscenser, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

… tänkte jag och började bläddra mig tillbaka i mina blogginlägg. Jag gick metodiskt tillväga och punktade ner händelser och tankar som präglade januari, februari, mars och…

Sedan hejdade jag mig. Bara tre månaders nedslag upptog redan 5 handskrivna sidor på min reMarkable och jag började inse att den där återblicken antingen får vara eller så får den delas upp i flera inlägg. Det blir det senare, eftersom jag med en tillbakablick också ger mig tillfälle att berätta det som aldrig hann komma på pränt. Sådant som blev kvar i utkastkorgen.

Året som gått är historiskt på samma sätt som 2020 var. Ännu ett år präglat av pandemin har lagts till handlingarna och jag reagerar varje gång jag tillönskas ett bättre 2022. Den kollektiva tanken om att 2021 var ett tufft och dåligt år skaver nämligen lite. Har varit med om värre år, trots allt.

Jag skall försöka förklara varför det skaver, med utgångspunkt i att det jag berättar om bara utgår ifrån mitt högst personliga och tämligen snäva perspektiv. De sista veckorna av 2021 höll jag liksom andan, ville inte jinxa känslan av att just mitt bokslut över 2021 faktiskt innehåller fler ljusglimtar, glädjeämnen och överkomna hinder än mörker. Först nu törs jag skriva det, för ingenting nytt riktigt mörkt hände mig eller mina närmaste under årets sista veckor.

Inga kriser, inga bekymmer, ingen oro 2021, alltså?
Självklart fick vi vår beskärda del av det också.

Att känslan som dröjer sig kvar hos mig ändå är tacksamhet över det gångna året, handlar istället dels om glädjeämnena som effektivt vunnit över oron, dels om att vi som familj i det lilla och i det något större tar oss igenom ganska stora ut­maningar just för att vi har varandra. Och att det senare bevisas om och om igen.

Så hur vill jag sammanfatta 2021, förutom att jag inte tycker att det varit ett alltigenom dåligt år? Låter det sig ens göras utan att det blir dötrist? Årskrönikor kan ju onekligen bli det; varför berätta om något man redan berättat om? Liksom?

Äh! Vad tusan, jag kör.

Januari 2021, alltså, präglades av ovanlig kyla, mycket snö,

Årets julklapp 2021 från en liten Broris som förväntansfullt tittade på mig medan jag öppnade paketet. Spot on, Broris😂❤️

och en exceptionellt stark längtan till Murviel. Flera aborterade planer på höst- & vinterresor ner tärde på tålamodet, medan jag planerade för allt fix som vi tvingats sätta på vänt.

Årets nyord för oss blev digitala apéroer med murvelvännerna medan snön yrde runt knuten och kylan höll oss i ett järngrepp. Jag hade faktiskt glömt att vi digitalskålade förra våren, så se där vad en exposé över ett gånget år kan locka fram för minnen att le åt!

I februari skrev jag lite försiktigt att ”2021 artar sig” och syftade då på att vi hade börjat vänta på tre små nya bebisar i släkten. Två småkusiner och en syssling till prinsarna på gång gjorde mig upprymd, och ullgarn i alla färger flög över fingrar och stickpinnar i pur glädje över att få vänta på tre nya små liv.

Så en annan liten bebis! En med päls. Stina, det älskvärda lilla djuret som sedan hon kom till oss på Alla hjärtans dag 2021 alltid finns där nära oss. Sprallig som få, lekfull, söt som socker och vacker som en dag. Och pur glädje, förstås.

Mina franskstudier tog äntligen fart tillsammans med bästa pluggkompisen,

och trots mycket tid för reflektion över vad pandemin gjort och gjorde med oss, var februari mest en glad månad ändå.

Men så dundrade mars in. Isoleringen började tära; jag längtade efter alla mina, efter murvieldagar, efter normalitet. Rastlös­heten lyser igenom i inläggen; en rastlöshet som mildrades av att jag tvingades både fokusera på franskan och på vår nya lilla valp. Utan henne vet jag inte riktigt om förståndet hade kunnat hållas intakt.
Vi navigerade i, runt och förbi restriktioner och planerade trotsigt för påsk- och sommarresor. Stinas pass brådskade, om inte påskresan, förutom covidhotet, skulle gå om intet på grund av den lilla valpen. Men hur jag trodde, eller kanske snarare hoppades att det skulle bli, hade mycket lite med verkligheten att göra och avbokningarna av drömda resor avlöste varandra.

När invånarna i huset på ön sedan till slut föll liksom på målsnöret och båda två drabbades av covid, ja då gick ridån ner på riktigt.

I tröstlös kö för covidtestning
Stina tröstade, värmde,
… och gjorde covid lite lättare att uthärda

Jag blev arg.

Sedan blev jag ledsen och riktigt influensasjuk medan stormen Evert rev och slet i vårt stackars hus. Men Stina tröstade och en liten bebis-Arnor såg dagens ljus. Inte utan dramatik men frisk och vacker var han. Hans ankomst gjorde gammelmoster på ön innerligt glad.

I nästan tre veckor behöll covid greppet om oss och trots att jag var förlamande trött, kunde jag ofta inte sova. Istället drömde jag mardrömmar om inkräktare och förstörelse i det älskade murvelhuset. Hade jag månne föraningar om höstens stora vattenläcka…?

Till sist gav ändå viruset vika och en majresa till Murviel bokades. Mardrömmarna ersattes av planer på, och förhoppningar om, den förestående sommaren med prinsar, barnen och de två nya små.

Jag stannar här, innan mars 2021 övergår i april. Jag vill ju inte trötta ut dig, kära bloggläsare.

Tillbaka på ön

29 onsdag Dec 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, Murvelhuset, Renoveringar, resa med hund

≈ 17 kommentarer

Etiketter

,

Det blev en riktigt tidig start igår imorse – i egen bil som vi lämnade på flygplatsen i Montpellier. Den hämtades senare av våra formidabla bygrannars lika formidabla barn och nu står den tryggt i murvelhusets garage igen.

Gårdagens första flygtur var jobbigare för hunden än våra tidigare resor. Hon pep en del och var inte alls road av att sitta i sin bur under flygplanssätet.

I sådana lägen börjar jag återigen fantisera om en husbil och inbillar mig att framförallt hunden skulle tycka att det är jättemysigt. Åtminstone mysigare än att flyga. Hon vill vara nära, nära och kräver att flocken skall vara samlad hela tiden.

Att flyga tycker jag dessutom har blivit en betydligt omständligare historia i pandemins spår. Inga obemannade bag drops finns längre och jag har svårt att se hur avskaffandet av dem skulle göra resandet mer smittsäkert. Köerna till incheckningsdiskarna ringlar sig lika långa som en gång charterköerna gjorde och alla delar av incheckningsproceduren och säkerhetskontrollen är frustrerande långsamma. På Orly är dessutom säkerheten förhöjd med patrullerande militärer, kontroller vid ingångarna till terminalen och med bara ett fåtal ut- och ingångar öppna. Montpelliers flygplats framstår som rena gemytet i jämförelse med Orly. Oavsett, är det tusan inte trevligt alls. Transport enbart är det fråga om, inte reseupplevelser. Tåg, annars, tänker jag, om inte husbil; ett nattåg från Köpenhamn till Paris hade suttit fint.

Nåväl, vad gör man inte för några dagars sydfransk ljusterapi!

Ingen tvingar mig att göra de här resorna så det får vara måtta på gnällandet. De närmaste veckorna kommer jag inte att hinna fundera så mycket över ansiktsmasker, flygplatsköer eller kvaliteten på dagsljuset i Sverige kontra Murviel. Vilket är tur, för idag – på tåget från Göteborg till Stockholm – regnade det underkylda tunga droppar. Det får ni ingen bild på. Det blir för plågsamt. Dröj hellre kvar en stund vid bilden på lycklig vovve på strand. Mer harmoni i den bilden än i den jag tog genom tågfönstret någonstans i trakten av Falköping.

Det är mycket som skall hända och mycket som det skall styras med de närmaste veckorna. Ett bröllop och familjen Majsklings flytt till Dalarna har högst prioritet men vi skall också försöka projektleda på distans alla de saker som behöver falla på plats så fort som möjligt i Murvelhuset. Om vi skall ha en sportslig chans att ha åtminstone gästbadrummet och återställandet av de fuktskadade delarna av det stora rummet klara innan sommarsäsongen drar igång på allvar, kan vi inte vila på några lagrar.
Så har vi försäljningen av tjörnhuset som skall förberedas. Vi träffar mäklaren vi har valt om ett par veckor och sedan skall vi i lugn och ro och lite i taget rensa och röja inför flytt. Sju och ett halvt år i huset innebär trots alla renoveringsröjningar att det finns en del som inte skall få följa med till nästa ställle.
Det där räcker ju ett bra tag för att sysselsätta sig men ibland dyker det upp spännande saker som inte går att låta bli att följa upp. Den där grann­fastigheten, som den handskrivna lappen berättade var till salu, till exempel. Nu har vi varit och tittat på den och så här inledningsvis ser jag bara möjlig­heter, trots allt skrot som till hälften döljs av vildvuxen vegetation…

Vi träffade Natalie, en av ägarna till huset och hon visade oss runt i huset och på tomten som vi sneglat åt under flera år. Ingen har egentligen varit där mer än kanske någon enstaka sommarvecka och det märks. Vi har förstått att det är ett en gång älskat ställe och Natalie bekräftade det. Trots att sorgset övergivna hus ofta känns kusliga och rent av skrämmande, så är det inte vad jag uppfattade när vi gick runt där. Kanske är det de kärleksfulla historierna om barndomssomrar med kusiner, fastrar, farbröder och farföräldrar som vi fått höra om som gör att just den här skräpiga tomten och gistna huset inte känns kusligt alls. Snarare är det som om det stackars huset känner sig lite skamset men får ett litet uns av hopp när vi traskar runt och ändå nickar gillande mitt i eländet. Alla hus har en själ. Jag känner det ofta starkt, inbillar jag mig. Det här känns som ett snällt hus, hur jag nu kan komma fram till det mitt i all bråten. Men bråten är sådant som bara blivit kvar på typiskt sommarstugemanér och sådant väcker snarare nyfikenhet än avsmak.

Till att börja med skall vi kontakta mairen för att höra vad som gäller för tomten och ta reda på vad som får göras och inte. Vi skall också se till att få en oberoende värdering innan vi möjligtvis lägger ett bud.

Fast kanhända nyktrar vi till innan vi kommit så långt och insikten drabbar om hur mycket jobb och bekymmer vi också skulle köpa på oss, potentialen till trots. Men som tanke är den än så länge åtminstone spännande att ha!

Annandag jul 2021

26 söndag Dec 2021

Posted by in Hunden Stina, Murvelhuset, Utflykter

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Precis som så gott som alla jular vi upplevt här, har även denna vistelse bjudit på fantastiskt väder.


Idag fick tjocka tröjan stanna hemma till förmån för en tunn vårjacka när vi drog till havs. 18 grader och sol 26 december känns riktigt mänskligt.

Skäller ut alla förbipasserande …

Vi drog till Le Cap d’Agde den här gången; en riktig skönhet så här års, när solkrämsångorna vaporiserats och stränderna spar­samt fylls med flanörer, picnickande familjer och lyckliga vovvar istället för soltörstande badturister.

Stina blir alldeles yster och far fram som ett jehu så fort tassarna får sandkontakt. Hon jagar vågorna – eller jagar de kanske henne? – rör upp sandmoln efter sig där hon springer och är så lycklig som bara en liten norwichterrier kan vara.

Det smittar av sig. Vi blir också lyckliga, bara av att se henne. Vemodet över att det är dags att åka tillbaka till Sverige ger vika och vi njuter av både hundens glädje och det milda, sköna vädret.
Redan nu konsulteras dock kalendrar för att lura ut när vi kan komma ner nästa gång. Januari är välfylld, så mycket vet vi, men februari bör gå att navigera. Vi hoppas att arbetet med det ena badrummet skall komma igång då men erfarenheten säger mig att det är långt ifrån självklart. Jag väljer dock en optimistisk hållning så länge det bara går.

Det är mörkt utanför och julen har plockats bort. Plastgranen har flyttat tillbaka in i sin kartong igen och allt övrigt pynt har rensats bort. Att lämna det som det är och mötas av åsynen av dammig och kvarglömd jul i februari är inget alternativ. Jag vill kunna öppna voleterna, släppa in ljuset och nöjt konstatera att huset är helt redo för oss när vi kommer nästa gång. Om inte någon ny otrevlig överraskning väljer att sabotera den känslan för oss. Men vad skulle väl kunna hända, eller hur?

Så, à bientôt, Murvelhuset!

Stilla reflektioner från vårt franska palä

22 onsdag Dec 2021

Posted by in Byliv, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Alldeles otypiskt, ovant och till och med en smula obekvämt(!) sitter jag vid köksön i vårt franska drömkök och sveper med blicken över det stora, vackra rummet.

Ingenting hänger över mig som absolut behöver vara klart före jul. Det är ingen tjurrusning ända in i kaklet denna min första december utan rektorsuppdrag. Kontrasten mot förra året är monumental. Ovant, alltså, och obekvämt, eftersom jag ändå inte helt kan skaka av mig känslan att det är något jag missar, något jag borde göra men inte gör. Insikten att det jag har att göra kan vänta en vecka eller till och med två är märklig. Det är vad åratal av tjurrusningar vid terminsslut gör med dig. Det sätter sig i varje fiber av kroppen och är ändå funktionellt medan det pågår. Ett tidigare nödvändigt fokus som för min del nu ser annorlunda ut. Att det är riktigt skönt är ändå vad jag med utsvävande krumbukter försöker berätta!

Hjärnvila ger tankeutrymme och en möjlighet att få fatt i allt det som på riktigt är viktigt.

Helt stilla är förstås inte tillvaron men vi har det tryggt just nu. Den influensadrabbade solnafamiljen börjar till­friskna efter ändlösa decemberveckor med vandrande smitta. De små troll­ungarna i Oslo och Göteborg växer och är så gulliga att det snörper ihop sig inombords. Mina barn och deras små. Barnbarnen. En tillvaro på det privata planet som det också finns an­ledning att vara tacksam över.

Vårt vackra, lätt bedagade gamla vinbondehus bär förstås på många historier. Vi vet inte mycket om dem som bott i huset före oss. Men husets senare historia, den som huset delade med de förra ägarna, är mörk. Den handlar om svårt missbruk och om ett litet barn som for illa, trots en utåt sett välordnad tillvaro.

Jag tänker på det, på det nu vuxna barnet, med jämna mellanrum. Missbruket tog den, trots allt, älskade föräldern alldeles för tidigt men barnet vände barndomstraumat till något bra – säkert inte möjligt utan stöd från övriga familjen- och startade stiftelsen Trygga Barnen. Så här i juletider har den organisationen fullt upp. Julen är allt annat än trygg, varm och glittrig för ett stort antal barn. Jag behöver åtminstone påminna mig om det, medan julmusiken skrålar ur högtalarna, lussebullarna svalnar under strukna linnehanddukar och instagramkontona svämmar över av softade bullerbyidyller.

Ett bidrag till Trygga Barnen känns rimligt och rätt. Hänger ni på och hjälper dem skapa fina julminnen för de unga som aldrig kan ta julefrid för givet?

Vi inledde julfirandet på allvar ikväll med besök från bygrannarna, fisksoppa, tända ljus och eld i öppna spisen.

De två fina småttingarna på besök har det precis sådär bra som man önskar att alla barn kunde få ha det. Vi diskuterade julkalendern, knasiga amerikanska julfilmer och hur många klappar som ligger under granen hos deras mormor och morfar. De två små behöver inte fundera över att inte alla har det som de. Skall inte behöva heller. Barndomen behöver få vara oskyldig och oskuldsfull så länge det bara går, när det går.

Varför är jag en sådan obotlig julegris? Min mamma var inte överdrivet förtjust i julen men mina barndoms jular är fina minnen ändå. Kanske är det därför, kanske är det Astrid Lindgrens ”fel” eller inredningsmagasinens; det faktum att jag älskar julemys.

Imorgon är det lillejulafton. Riz rond är införskaffat och skinkan står redo. Det blir jul i år också.

Dimma på jyckens ettårsdag

21 tisdag Dec 2021

Posted by in Hunden Stina, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Vår lilla pälsboll fyller ett år idag och en tillvaro utan henne blev helt otänkbar meddetsamma hon kom till oss. Och hur firas en jycke som fyller år? Lite extra gott i matskålen, en ny leksak men i övrigt har det varit en dag som alla andra i hennes unga liv. Omsorgen om henne behöver liksom inte en särskild dag. Och Stina är lycklig i sitt franska viste; aptiten är tillbaka, trädgården kräver hennes vakthundsskills och det sociala livet är rikt. Det gillas av både henne och oss.

Julstämningen har parkerat sig i huset och dimman som dominerat byn idag ger gatan utanför en rent Dickensk stämning…

Det är riktigt skönt att kura inomhus med tofflor på fötterna och en falnande eld i öppna spisen. Voleten mot den nattmörka trädgården är stängd, L & hund har gått och lagt sig och jag är trygg. För en stund fokuserad på att det just nu känns fint, låter jag tankarna stillna för en stund. Det händer inte så ofta. Jag låter det liksom inte hända och det är en brist. För det mesta måste jag hjälpa det på traven; genom att sticka, till exempel;

Selbuvotter …

eller när Stina uppfordrande hoppar upp i famnen och lägger sig tillrätta på ett sätt som omöjlig­gör både stickepinnar i händerna, böcker, paddor, telefoner och tidningar.

Det är välgörande, det! Älskade Stina!

Stina, hunden Kerstin och lilla Maj hos L för några veckor sedan …

För att ytterligare säkerställa julefrid, har jag lagt in frånvaromeddelande i mejlen fram till veckan efter nyår. Lite till skall jag jobba men i egen takt och utan att känna stress över att förväntas återkoppla eller springa på nya bollar de närmaste dagarna.

Idag kom dessutom inspektören från Swiss Life, till slut och vi kan äntligen bocka av det. Jag tror att vi nästan skrämde halvt slag på henne när både L och jag stod nere på varsin sida av gatan och väntade på henne.

Nu kommer hon inte undan👀

Vi tänkte minsann inte låta henne åka iväg i oförrättat ärende den här gången! Och någon ringklocka har vi fort­farande inte skaffat, så vad gör man?

Jag tror att det tog ett tag för henne att hämta sig från den initiala attacken från de knasiga svenskarna, för besöket var inledningsvis både allvarstyngt och en aning stelt. Men det gick som vi förväntat oss. Skadorna som vattenläckan orsakat täcks av försäkringen men att göra om badrummet med någon som helst ersättning från dem är inte att tänka på.

Vi skall göra det ändå. Det här vill vi gärna und­vika framöver.

Men taket, den skadade delen av innerväggen, den buktande parketten i ett av gästrummen och en professionell rengöring av travertinen ersätter de.

Lite förvånade var vi när vi kom hit för snart en vecka sedan över att fasaden fortfarande har en stor, ful fläck (ursprungsfläcken på vänstra bilden).

Inspektören konstaterade raskt att putsen ”sockrat” sig (bilden till höger), som hon uttryckte det. Jag förstod vad hon sa på franska men fann mig plötsligt i en för mig ny situation, där den franska terminologin tillfälligt var mer känd än den svenska. De senaste två terminernas franskstudier har avsevärt förbättrat min förståelse men tro inte för den skull att orden spiller ut ur min mun i motsvarande grad. Speciellt inte när jag dessutom skulle behöva ha koll på diverse byggterminologi för att göra mig förstådd. Blir lite arg och en smula frustrerad över det, faktiskt.

Men vi får alltså fasaden fixad, vilket vi inte hade tänkt på som en möjlighet. Att åtgärda fasaden har funnits med i tankarna ganska länge men knuffats bort av mer brådskande åtgärder. Nu gör det mig trots allt glad att vi ganska oväntat får det fixat. Huset kommer att bli så fint!

Men först stundar det alltså ännu mer praktiska bestyr än det vi hade förutsett. Om jag nu tidigare invaggats i något slags knasig tro att fuktskador härnere skulle torka ut i det fina klimatet och sedan bara kräva en aldrig så liten ”lick of paint”, så har mer realistiska farhågor besannats. Kanske är det tur att inte hela bilden blev klar med en gång. Då hade jag kanske trots allt kastat mig ut i snörvlande gråt.

Men nej, här är ändå julefint och jag har julbakat.

Det finns så oändligt mycket värre saker man kan drabbas av. Problemen med murvelhuset just nu är i allt väsentligt den priviligierades bekymmer. Det är viktigt att komma ihåg.

Det skymde raskt

15 onsdag Dec 2021

Posted by in Hunden Stina, Min franska trädgård, Murvelhuset, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

… strax före klockan 6 och temperaturen föll snabbt denna vår andra kväll i Murviel. Stina hann med att inspektera ägorna, och samtidigt höll hon koll på mig när jag samlade grönt till juldekorationerna inomhus. Cypresserna fick lämna ifrån sig några kvistar med kottar på, medan olivträdet och örterna i terrass­eringen också fick offra sig i sann juleanda.

Murgröna finns det gott om i trädgården och de spädaste slingorna funkar fint att vira runt ljuskronan över matbordet.

Åsså granen då…

Vi bryr oss inte ens om att leta efter äkta vara, för det här är trots allt inte granland. Vi kör fejk men pyntet består ändå av en del gamla godingar från förr.

Resten av julefriden får stearinljus, adventsstjärna och en och annan ljusslinga stå för.

Jag är en julegris av rang och älskar tindret och myset i advent. I min yngre tillvaro krävde det perfekta juletindret även snö och jag hade svårt att tänka mig att julstämning skulle kunna infinna sig någon annanstans än uppe i norr, där åtminstone några jular ändå är vita.

Nu vet jag bättre! Julstämning har ganska lite med snö att göra men mer med mörker ute och värme och ljus inomhus som kontraster. Och det åstadkoms precis lika lätt i ett sydfranskt stenhus, jag lovar! På kvällarna är det brasa och fårskinnstofflor som gäller,

medan det bjuds på intensivt blåa himlar och solvarma stenmurar på dagarna.

Lunch utomhus är absolut möjligt och om Météo France inte ljuger, har vi ett helt gäng fina dagar framför oss.

Det blir en ganska kort vända den här gången, så det gäller att krama ur så mycket det går medan vi är här. Imorgon blir det därför en heldagsutflykt medan sofföverdrag, filtar och kuddar torkar. Vi har haft diverse objudna gäster under hösten, så allt som går har fått snurra en vända i tvättmaskinen.

På fredag fortsätter sedan julförberedelserna med finlir och så skall jag sätta mig en stund i solen och sticka medan bullar jäser och julskinkan får färg i ugnen.

Jag går all in.

Är en julegris, som sagt.

Om en knapp liten vecka …

08 onsdag Dec 2021

Posted by in huset på ön, Om dagsläget

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

… ger vi oss iväg till Murviel igen. Det har även denna gång varit flera turer och när resan för några veckor sedan hade bokats, insåg vi att hemresan skulle behöva byta datum. En baggis tänkte jag, utan att förstå att covid fortfarande ställer till det. Möjlighet­erna är färre och nu är inte heller flygbolagen lika tillmötesgående som de var när pandemin gjorde resande näst intill omöjligt. Så vi får hålla oss till ursprungsplanen och hoppas på att vi överhuvudtaget kommer iväg. Covid kopplar greppet och flera i vår närhet har smittats, trots såväl vaccinationer som tidigare genomgången sjukdom. Jag är inte orolig för att bli allvarligt sjuk men ett positivt covidtest nu skulle kännas drygt. Vi skall ju till slut träffa inspektören från försäkringsbolaget för att sedan kunna trycka på startknappen för att sätta igång arbetena, dels med badrummen,

dels med återställandet av det nymålade men fuktskadade stora rummet,

och dels för att fixa den av fukt buktande parketten i det ena gästrummet.

Vad av allt detta som försäkringen kommer att täcka, får vi se. Jag gör mig inga illusioner, så blir jag heller inte besviken. Måste vi ställa in det mötet, kommer jag att dock att ha mycket svårt att hålla frustrationen stången …

Medan vi varit upptagna med att fundera över kommande renoveringar och återställande av allt det en gång nyfixade, kommer rapporter från murvelhuset. Inga tecken på ytterligare musinvasioner syns, men en full brevlåda med reklam har det hunnit bli. Bland alla reklamblad dolde sig också en del mer både viktigt och intressant. Handskrivet på ett skrynkligt kuvert, till exempel, upplyser oss grannen ”Eric” om att grannfastigheten är till salu.

Vilken av grannarna det handlar om, är vi inte helt säkra på (ingen bor ju i grannhusen) och än så länge har vi inte lyckats få fatt i ”Eric”.

ÄR vi intresserade av att köpa?

Kanske…

Om priset är det rätta, möjligen.

I annat fall vore det ju fint med nya, trevliga och i bästa fall närvarande grannar! Kan vi kanske till och med påverka detta? Vi har ju halvt på allvar, halvt på skoj pratat om möjligheten att köpa antingen huset som sitter ihop med vårt,

Det vackra grannhuset …

eller huset och tomten som gränsar till poolområdet.

Oälskat och övergivet men med en potentiellt fin tomt


Nu verkar till slut möjligheten kanske finnas, så vi skall åtminstone undersöka saken.

Det händer samtidigt saker på hemmaplan också.

Vi skall flytta. Lämna huset på ön. Flytta in i ett nybyggt radhus; ett ”lock-up-and-leave”.

För ett par veckor sedan skrev vi på köpekontraktet och betalade an­mälningsavgiften. Vi köper på ritning och nu, när det är bestämt, får jag lite lätt ångest. Men texten på det skrynkliga lilla kuvertet i Murviel får hjärtat att förväntansbulta en aning och med sådana plötsliga möjligheter kan man ju börja undra om stjärnorna plötsligt ställer sig på rad? Att försäljningen av tjörnhuset isåfall hamnar mer rätt i tid än vad som ingått i ursprungsplanen? Jag skall be att få återkomma till hur det går med den eventuella annekteringen av grannfastigheten när vi fått kontakt med ”Eric” och vet vilket av husen det rör sig om.

Men flytten här hemma, undrar du kanske? Hur fick vi för oss det?

Jo, när två krävande hus med många mil emellan dem börjar kännas betungande, då spinner det loss i huvudet och alla sinnen står vidöppna för eventuella nya möjligheter, som skulle kunna dyka upp. Jag har måhända i mitt raljerande över sakernas tillstånd med vattenläckor, möss, loppor och nedfallna träd låtit som om det inte bekommer mig nämnvärt. Det gör det, kan jag berätta.

Jag gräver inte ner mig, misströstar bara relativt korta stunder men lösningsfokuset kan ibland leda till ganska drastiska beslut. Som att bestämma sig för att flytta. Till något så potentiellt ocharmigt som ett nybyggt radhus med en minimal plätt på husets ena sida.

Men beslutet är inte hastigt påkommet; vi har egentligen pratat om det sedan vi flyttade till vårt hus på Tjörn hösten 2015, men det har varit så skönt att bara få landa här i vinden och det ständigt växlande, vilda vädret. Vi har dock nästan hela tiden hållit flyttdörren öppen och diskuterat lägenheter, tomter, radhus, stadsliv eller ett eget nybyggt hus med ett attefall invid, ända tills vi under vår covidisolering i våras satte oss i bilen och for runt och rekade mer seriöst. Lite lätt planlöst och ändå inte. Hemnet har besökts med jämna mellanrum men vi har fram tills nu alltid kommit fram till att det är svårt att hitta något som är bättre än där vi redan bor. Eller som åtminstone har andra fördelar som vi längtar efter.

Fram tills i våras, då.

Friska vårvindar vid Tjuvkil, våren 2021

Alldeles vid havet i Tjuvkil hittade vi ett nybyggt område, som vi missat men som vi faktiskt blev en smula imponerade av. En liten marina ett par minuters traskande från huset och därtill en badbrygga för morgondoppet fällde avgörandet!

Eftersom allt i den då aktuella etappen var sålt redan, anmälde vi intresse på nästa och tänkte inte mer på det.

Vi sitter trots allt inte i sjön. Inte i havet heller, bara nära. Det senare vill vi fort­sätta att göra. Det har hela tiden varit ett av de viktigaste – och kostsammaste! – kriterierna för en eventuell flytt.

Andra anledningar till att en eventuell flytt varit på tapeten, handlar om bekvämlig­het snarare än charm. Vi vill komma närmare E6: an och Göteborg. Skärhamn ligger längst ut på Tjörn och resorna blir ibland kanske onödigt långa.

En annan anledning är att det blåser ordentligt på vårt hus, som därmed blir mer underhållskrävande än ett hus i ett mindre utsatt läge. Planlösningen är heller inte optimal när vi har flera gästande småbarnsfamiljer på besök samtidigt och det händer att det ibland inte är så lätt att hitta lä för vinden när vi vill njuta terrassliv i för- och eftersäsong.

Allt det blir bättre i det nya radhuset.
Ett annat krav vi haft är att vi inte vill flytta till något dyrare. Samtidigt vill vi inte ge avkall på uteplats, havet på gångavstånd och närhet till service. Och viktigast av allt; renoveringar vill vi inte hålla på med här hemma. Den energin behöver vi lägga i Murviel, där renoveringar nu tvingats på oss igen. Vi kommer att ha fullt upp med det.
Plötsligt föll de bitarna på plats när en mäklare kontaktade oss och berättade att vi som VIP-kunder (blir man tydligen när man krafsar ner en intresseanmälan) får förtur innan husen släpps till allmän försäljning. Då befann vi oss i Murviel och kunde inte gå på visning men vi hade ju sett området tidigare och bestämde oss spontant för att slå till.

Bokningskontraktet är nu påskrivet, anmälnings­avgiften betald och om ett drygt år går flyttlasset igen.

En smula ångestladdat är det, för jag älskar huset på ön; havsglittret i gattet mellan grannhusen året om,

spontant prat med grannar när vädret tillåter uteliv, det drömmiga badrummet på övervåningen,

och balkongen utanför i tidig morgonsol.

Eller tvättstugan, som blivit superpraktisk och som i det nya radhuset ersätts av en vägg i ett badrum. Just det kommer jag inte att tycka om men det är en kompromiss som absolut fungerar. Vi är trots allt bara två personer som inte alstrar alltför mycket tvätt.

Så jo. Det här blir bra. För hur länge jag kommer att tycka det, återstår att se. Ombytlig är jag nog, eller mildare uttryckt redo till förändring när sådan krävs. Förhoppnings­vis skall det efter denna flytt ändå dröja ett tag.

Första advent i huset på ön

28 söndag Nov 2021

Posted by in grand-mère, huset på ön

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag vet inte om det har framgått att jag är en jul- och adventsjunkie av rang? Så förhåller det sig nämligen, men under ganska lång tid har jag fått lägga band på mig för att inte låta denna min juleufori övergå i något som av min om­givning upplevs som kravfyllt och smått norénskt; ett tomten-är-far-till-alla-barnen-, Fanny-och-Alexander- och bullerbyfeeling i någon märklig, oskön förening.

Nu är alla mina tre barn själva för­äldrar och därmed är det åter dags att fila på barndomsminnen för kommande generationer. Det känns som en nystart och jag har inga som helst problem med att väcka liv i mitt barnsligare juletinder igen.
I helgen kom mina två yngsta med sina ljuvliga små familjer till huset på ön för att fira advent med oss. Det blir heller inte advent utan Åsa och hennes medhavda, gigantiska pepparkaksdeg, så självklart kom även hon. Tre vovvar, två bebisar,

Älskade lilla Maj …
…. och en sovande, lika älskad Iben i pappas famn

och sju vuxna rullade katter, kavlade pepparkaksdeg, lyssnade på julmusik och käkade risgrynsgröt.

En brasa i spisen behövdes förstås, inte för värmens skull men för ambiencen. Och en mormor, tillika farmor var lyckligare än på mycket länge. En fånig julfilm på det och årets advent får därmed anses” högtidligen invigd.

När alla krupit till kojs, fick juletallen från Ikea sin glitterstass på sig,

alltmedan snöandet utanför tilltog.

Ingen Norén i sikte, men när adventsmorgonen kom, var visst den lyckliga mormor/farmorn lite trött och kanske en aning splittrad innan första kaffeklunken hunnit attackera strupen…

Raskt befriades tanten från uppgiften att få till den ädla drycken. Hon, dvs jag, har sedan gammalt ett rykte om sig att inte ha alla hästar hemma när det gäller hantering av kaffebryggare. Orsak till kaffeöversvämningen? Jag glömde sätta dit kaffekannan…

Nästa helg blir det julbak och adventsmys med prinsarna i Solna, så årets advent börjar bra. Fjolårets coronaisolering känns därmed oändligt avlägset, trots täta rapporter om skenande smitta och en ny, ilsken sydafrikavariant. Jag orkar inte riktigt ta in det mentalt, men förhåller mig naturligtvis till det ändå.

Bredvid mig i soffan sover nu en trött men lycklig hund. Jag tror hon håller med mig om att livet är som bäst när det delas med dem som man gillar allra mest.

Tre av alla mina älsklingar …