Jag har lagt på min födelsedagsduk och placerat födelsdagsblommorna i en gammal glasburk, som jag köpte på en vide grenier för ett drygt år sedan, och ställt den på bordet. Nu sitter jag här och njuter av hela härligheten.
Jag pustar rentav ut efter en dag som inte gett utrymme för några pauser av det mer ordentliga slaget. Jag inledde med en fjärrtenta i franska;
den sista för den här terminen, så nu har jag ändå delsommarlov.
Sedan bar det av till grannbyn för att hämta Åsa och köra henne till flygplatsen i Montpellier men först efter att ha klottrat ur mig ett studenttal för fjärrleverans. Med Åsa avlämnad for jag vidare till IKEA för att köpa nytt avlopps-kit till poolköket och hittade där äntligen rejäla sittdynor till våra smidesstolar, som är vackra att se på men som kräver rejält tjocka dynor mellan smidet och våra ädlare kroppsdelar.
Jag har letat länge, staplat tunna kuddar på varandra som värsta ärtprinsessan och blev alldeles lycklig när jag på väg ut med mina andra fynd råkade snubbla över dessa. Sedan hann jag inte riktigt hem i tid, för det var mycket trafik, så jag svängde av på en Aire, satte mig framför ett snyggt träd med knotig stam och höll mitt fjärrtal. Ingen såg det torra gräset och den tråkiga parkeringsplatsen;
det gäller ju att hålla igång bilden av La Douce France … Men nu har jag alltså landat här på min terrass vid det dukade bordet i väntan på herrskapet H, som kommer med pizza. Vi äter faktiskt inte ostron och dricker inte champagne – eller snarare Limoux – varje dag, trots allt
Det är en ynnest att få fylla sextio och bli gammal och vis. Jag har firats så innerligt idag att jag blir alldeles till mig.
Husse och hund ordnade födelsedagsmorgon
Facetime, Facebook, Messenger, sms, telefonsamtal och fysiska möten har fyllt min dag och jag är tacksamt rörd över varenda hälsning, stor som liten. Familjen förstås, den högt älskade, men också vänner och kolleger från ”all walks of life” har kommit ihåg mig idag. Och då får jag ju chansen att tänka på alla tebaks!
Sextio år är många år och de där åren har fyllts med så många otroliga mänscher, som har burit mig när livet bråkat och som har gjort tillvaron bättre än vad den annars varit, också när livet varit snällt.
Idag var en snäll dag. En fin dag och en glad dag. Nyss föll ett stilla sommarregn utanför fönstret. Bredvid mig ligger Stina och snusar med hussens arm runt sig. Idag mår jag riktigt bra. Hurra och god natt!
Glad i hågen kom jag igår åkande i bil, svängde in på den långtidsparkering vid Arlanda, som jag använt i mitt tidigare liv, bara för att konstatera att den var stängd. Raskt hittade jag en annan, närmare flygplatsen, men utan busservice till terminalen. Nu var det inte jättelångt men med resväskor var det ändå en smula bökigt. Ganska dålig idé att ta bilen dit, alltså.
Till terminalen kom jag förstås ändå – märklig stämning mötte mig där; lite som när detatt flyga fortfarande kändes speciellt och allt annat än vardagligt. Bagdropen fungerade inte, incheckningen tog galet mycket längre tid än pre-corona och Kry, apoteken och annat hälsorelaterat står för majoriteten av reklamen. Istället för förväntansfull och resfebrig, var stämningen avvaktande och lite allvarlig. Och folk gjorde fel. Diskussionerna blev många framme vid incheckningsdisken; PCR-intyg på fel språk eller av fel slag, en och annan hade dem inte över huvudtaget eller så var de för gamla. Jag däremot, som är ordentlig och påläst😇, lämnade utan problem min resväska och trampade vidare mot säkerhetskontrollen. Sedan fastnade jag i en slumpmässig kontroll som blinkade rött för ”explosives” och fick handbagaget genomsökt bara därför. Kontrollanten hade tagit kollegans kontrollapparat och när den inte kände igen sig vid kontrollstationen fick den spel. Inget att yvas över, förstås, och trots allt något som lika gärna hade kunnat hända om tillvaron varit vanlig.
Vi skrattade, kontrollanten och jag, och jag trampade vidare. Och trampade och trampade lite till, för det är begränsningar i hur mycket som är öppet och det innebär längre transportsträckor.
Det känns som om flygresandet tagit ett gigantiskt kliv bakåt i tiden med sisådär 40 år. De där korten man fick fylla i innan planet tog mark har hittat sin covidmotsvarighet i ”Public Health Locator Form”
och hela apparaten från check-in till ombordstigning var omständligare än vad jag vant mig vid under mitt ständiga flaxande fram och tillbaka före covid.
Men på planet fanns wifi! Det fanns iallafall inte 1981!
Paris därnere och halva resan klar …
Det är overkligt skönt att vara tillbaka i murvelhuset igen, även om det bara blir för en kortare sejour. Jag byter ut längtan efter lilla Stina mot längtan efter prinsarna – det där senare sätter in meddetsamma som jag lämnar Solna; morgnar med Bertil, som nynnar Idas sommarvisa medan solen letar sig upp över taken, och Bror, som somnar ute på terrassen medan kvällssvalkan tilltar.
Och kramarna! Hur fina är inte de!
Bakom mig på planet skällde en hund. Det fick mig osökt att tänka på framtida resor med Stina. Vi väntar med att ta hunden med på flygresor tills läget stabiliserat sig men det är skönt att se att det fungerar redan nu. Stina, förresten, är gladare än glad. Euforisk, så att hon inte riktigt vet var hon skall göra av sig. Det blev trångt på kudden inatt och nu kramas vi. Massor.
Imorgon kanske det blir rapport från Murviel. En sån där fullkomligt meningslös sak om något bi som surrar eller hur tidigt tuppen bestämmer sig för att gala. När jag har ”landat” ordentligt
Det har varit lite tyst om mig de senaste dagarna och några har undrat hur det går – både nära vänner och alla fina som jag lärt känna ute i etern. Förtvivlat många har också känt igen sig i beskrivningen och det finns all anledning att förfasas över det. Funderingar över hur man skall kunna ordna det så att man inte själv hamnar där mamma befinner sig nu och hur man skall undvika att ens egna barn en dag skall tvingas ta samma fajt som vi, har surrat mycket bakom mitt pannben den senaste veckan. Men nu skall trots allt den här historien, åtminstone så här långt, berättas utifrån de ljusglimtar som ändå präglat de senaste dagarna. I onsdags hälsade jag på mamma på sjukhuset och jag blev så glad att se henne och hon mig, för något hade trots allt hänt; en aldrig så liten förändring till det bättre syntes och vi kunde ha ett näst intill vanligt samtal för första gången på flera veckor. Trött och tagen var hon förstås, men det var mamma jag mötte. De har ett sådant fint litet lasarett i Karlskoga – bara det att det fortfarande heter lasarett är förtroendeingivande! Mamma har blivit väl omhändertagen och ompysslad där. Till slut är vi också överens med alla vi för tillfället behöver vara överens med och har fått igenom våra krav. Det är en enorm lättnad och det ger oss lite respit och tid för återhämtning inför nästa omgång. Hur den kommer att te sig, vet vi förstås inte men jag tar ingenting för givet. Mitt i turbulensen fick jag träffa släktens nyaste tilllskott; systerdotter E:s ljuvlige lille Arnor!
Snart anländer dessutom ytterligare två småtroll och det är alldeles omöjligt att inte igen reflektera över hur vi virvlar runt omgivna av allt det som är vidunderligt fint och på alla sätt hoppingivande framtida, samtidigt som livet hänger på en skör tråd alldeles bredvid. Jag känner mig dränerad och stark på samma gång. Beslutsam. Det är mycket att reda i framöver, både för mammas räkning och med annat huvudbry. Men i inget av det är jag ensam och jag vet nu att jag måste förbereda mig mentalt på både det ena och andra. Men med mamma för tillfället tryggt installerad där hon har hjälpen nära, har jag stulit mig till några dagar hos prinsarna i Solna innan det är dags för avfärd mot Murviel igen.
Att träffa dem igen är rena endorfinkicken; bara en sån sak, mitt i alltihop! Nytt PCR-prov är bokat och på söndag är jag uppe i luften igen.
Det känns nästan som förr, om det inte vore för att de möjliga rutterna nu är betydligt färre än pre-corona. Som förr blir ingenting någonsin men det kanske inte bara är dåligt?
… om vikten av att omge sig med friska, starka och resurskraftiga anhöriga när man blir sjuk eller gammal? Är man 90-plus med en problematik som eskalerar, har stark integritet och alltid varit kapabel och självständig, är ändå resursstarka anhöriga en förutsättning för adekvat vård och omsorg. Behövs hjälp av ett slag som inte kan vänta medan det utreds vilken hjälp kommunen tycker att vederbörande skall ha och framförallt vilken hjälp som finns tillgänglig, då hamnar hela kobeståndet snabbt på isen. Fullt på boenden – tillfälliga såväl som permanenta – är snarare regel än undantag, såvida inte lediga lägenheter uppstått efter Covids härjningar.
Yngsta älsklingen, mamma och jag i Paris, 2006
Visst finns hjältarna; de som på alla sätt visar omsorg om sina ”brukare”. Hemtjänstpersonal som är jättefina men som kommer och går. Anhöriga som ringer vårdteam för att få fatt i en läkare eller iallafall en sköterska som kan komma och göra en bedömning och prata med dem om vad de ser. Som med växande frustration inser att ingen kommer och att telefonen måste plockas upp igen och igen. Och igen. Och sedan en gång till medan frustrationen övergår i förtvivlan. Fredagar är inte bra dagar att behöva hjälp på heller. Det blev vi varse i fredags när vi enträget började kalla på hjälp för mamma redan tidigt på morgonen. Det skulle dröja till strax efter klockan 6 på kvällen innan en sjuktransport till slut anlände. Mamma hann bli orolig och ledsen, hörde oss prata med sköterskor, hemtjänst, 112, hemtjänsten igen och mobila teamet. Vi hjärtlösa anhöriga tvingar iväg henne hemifrån och värdighet och hänsynsfullhet kändes långt bort, trots att omsorgen om henne var allt vi tänkte på. Och kanske faktiskt också på omsorgen om oss själva och en beslutsamhet att inte axla ett ansvar man ändå inte kan bära. Fredag blev lördag, söndag och sedan vardag. Mamma är inlagd och vi kan andas ut för en stund. Där är hon nu ordentligt omhändertagen. Men det är covid-tider fortfarande och vi rekommenderas att inte besöka henne. Jag är ändå glad att jag är här, geografiskt nära henne och hos min syster. Men jag är förtvivlad över hur hjälpen är så avhängig av anhörigas tålamod och deras styrka att sätta ner foten och inte ge upp. Fast mest är jag kanske arg över det. Det är inte första gången jag reflekterar över hur ojämlik vård, omsorg och skola är; hur fullständigt avhängigt rätt vård i rätt tid är av anhörigas engagemang och faktiskt också kunskap. Att det råkar finnas en internmedicinare i vår närhet, var ovärderligt för oss när vi skulle försöka navigera och få fram rätt argument för att övertyga sköterskan på fredagstjänst att mamma inte kunde lämnas ensam i sin lägenhet. Att det får vara hur mycket covidrestriktioner det vill men hemma kan hon inte stanna. Hela processen innan inläggning på sjukhus var ovärdig. Min stolta mamma må vara gammal men har all rätt i världen att kräva en vård som har hennes bästa för ögonen. Ingenting annat. Den äldsta generationen förtjänar så oändligt mycket bättre än vad som alldeles för ofta är fallet. Nu väntar förhoppningsvis snabb och effektiv vårdplanering för mamma. Säger den optimist jag ändå fortsätter att vara. Så när kan jag åka tillbaka till Murviel? Ingen aning, men det är sekundärt.
Morgonen var fånigt vacker när jag lämnade Murviel för några timmar sedan – högst tillfälligt, hoppas jag.
Lilla Stina ville morgonmysa och rullade ihop sig intill mig när väckarklockan ringde. Det skall inte vara lätt att lämna, det ser hon till, minsann, och jag saknar henne redan. L och Stina lämnade av mig i Montpellier med nästan 3 timmar tillgodo före avgång. Jag visste ju inte vad som skulle vänta mig, så jag ville ha gott om tid på mig. PCR-test behövs inte för resa till Sverige hade jag läst mig till men surret i sociala medier hade ändå gjort mig osäker. Skulle det visat sig vara fel, ville jag ge mig själv chansen att få till ett snabbtest iallafall. Hade det behövts, hade det ändå inte gått och jag hade fått återvända till Murviel i oförättat ärende. Onödigt gott om tid, med andra ord. Men jag hade inte behövt oroa mig och den inlärda franska frasen stoppades tillbaka i arkivet i knoppen. Ingen frågade, och förutom att snabbincheckningen var stängd, fungerade allt som vanligt. Med den gigantiska skillnaden att terminalen var tyst och tom. Spöklik till och med.
Avgångshallens fik…
Flygplatser skall inte vara tomma, de skall vara stressiga och det skall ilas fram och tillbaka, pussas, kramas och vinkas. Jag och en till resenär passerade igenom security och vid gaten har nio duktigt utspridda individer suttit med gamnackar och stirrat ner i telefoner och plattor. Det börjar fyllas på men många är vi inte Ett plan till Paris gick imorse och fem till lämnar flygplatsen i Montpellier idag.
Varken det vanliga surret, förväntan, springet, prasslande taxfreepåsar eller kvittrande barnröster är här. Det är tyst. Hjulen på städvagnen gnisslar lite. Någon pratar i telefon och rösten fyller hela rummet.
Affärerna har öppet men inte äterierna, trots att idag är dagen då restauranger öppnar upp för första gången på många månader. Fast det gäller bara för terrassätning, så det utesluter flygplatsens inrättningar. En smula ologiskt tycker jag nog att det är, alltihop. Jag är lydig, förstås. Sitter här med min ansiktsmask 😷 och lyfter bara på den för att tugga i mig min croissant och suga i mig mitt kaffe.
I Paris har jag några timmar att slå ihjäl innan jag far vidare mot Göteborg. Imorgon blir det mamma, Värmland och syster. Det känns bra att vara på väg och jag är beslutsam mer än ledsen nu. Har kammat till mig så där som man gör när det brinner till.
Den sydfranska solen har ganska otypiskt kämpat större delen av den gångna veckan med att vinna över ett jämngrått molntäcke. Idag nästan vann hon, till slut, solen. Inga stilla regnskurar fick mig att galoppera ut och rädda tvätt, dukar och kuddar, som istället fick ligga kvar på utemöblerna hela dagen. Det typiska svenska sommarvädret försökte långsamt och försiktigt övergå till ett mer typiskt sydfranskt. Men oj, så solen fick kämpa utan att riktigt orka hela vägen. De där klentrogna blickarna upp mot envisa moln och stråk av blått kändes bara alltför välbekanta. Sådant obestämbart väder tycker jag inte om.
Medan solen förde sin kamp mot moln och vind, utspelade sig ett annat drama i min mobiltelefon. Mamma mår inte bra och jag måste åka tillbaka till Sverige. Jag är bedrövligt ledsen över det, främst naturligtvis för att jag är orolig för henne men också för att jag till synes aldrig lyckas få till en längre, avkopplande, komplikationsfri vistelse härnere. Vi har fått mycket gjort under de två veckor vi varit här men mycket återstår och det har hittills inte funnits särskilt många tillfällen till att bara njuta av hela klabbet. Så jag är ledsen. Jag delar det mer er nu för att liksom förklara varför de där sorglösa inläggen om allt som prunkar, fåglar som kvillrar, humlor som surrar och rosévinsglas som immar, uteblir.
Aloeväxten blommar
Solanum…
Nån som vet?
Rosmarinen väller över kanten!
Jag skall be att få återkomma med härliga oväsentligheter när saker och ting har lugnat ner sig. För det gör de. Varje gång, oavsett hur mycket det kostar på.
Men nu vill jag bara hem till mamma och min syster. Söstra mi hoppas jag snart kunna locka att följa med mig ner för att tjattra bort timmar med ett – eller kanske två? – glas immande i handen. Nedsänkt i poolen medan cikadorna bråkar och L fixar middag. Jag skall ta med mig den mentala bilden på flygresan upp, liksom förstås hoppet att kanske mamma klarar att studsa tillbaka igen. Bloggar gör jag nog som vanligt ändå. Längtansbloggar. Igen.
Det är långhelg. Telefonen är tyst och inga mejl ramlar in i inkorgen. De är för övrigt mycket lugnare på den fronten numera sedan jag lämnade över rektorsrollen i februari och nu på jobbet får ägna mig åt analyser och undersökningar istället. Det börjar så smått sjunka in vilken otrolig ynnest det är. Sjunker in gör också det faktum att jag befinner mig i murvelhuset, att ovädret tidigare i veckan dragit förbi och lämnat allt renspolat, fräscht och nästan löjligt grönt. Terrassen har befriats från vintersmuts och byggbråte från förra sommaren och den snirkliga dagbädden har fått flytta ner från poolområdet för att agera skönt häng för morgonkaffekoppen,
och nu, snart två veckor efter att vi kom ner, känns det mysigt att hänga där igen. Tror att det får bli ett citronträd i kruka invid dagbädden och naturligtvis ett litet parasoll även där. Skugga är viktiga saker!
I onsdags kom Amine och vi har nu ett poolkök som inte ser ut som om det kommer att falla ihop vilken sekund som helst. Den överblivna granitskivan har med stor möda och med risk för knäckta ryggar, krossade tår och illa medfarna knän burits upp och hamnat i sagda poolkök.
Den fick skäras till en aning och det var ju också ett nervöst moment, förstås.
Ursprungsplanen fick överges men som den fixare Amine är, hittade han lösningar som till och med är bättre än ursprungstanken. Vilket förstås än en gång bevisar att den sortens hantverk och byggande inte tillhör mitt expertisområde. Jag vet hur jag vill ha det och det är guld värt att få fatt i skickligt folk som kan realisera visionerna!
I två dagar pågick arbetet. Några smådetaljer skall vi fixa själva. Jag har städat ur poolhuset under tiden och tvättmaskinen går varm. Soffklädslar, gardiner, kvarglömda badlakan åker in i maskinen och tumlaren får jobba för högtryck den också, eftersom det fortsätter att komma regnskurar om eftermiddagarna. Bra för växtligheten men lite tjatigt blir det, till slut. Men morgnarna! Hur ljuvliga är inte de? Frukost under parasollet, sol genom grenverket, varm baguette från bagarn – införskaffad av L och Stina, som varje morgon traskar iväg för att införskaffa sagda bröd. Stina är naturligtvis redan kompis med bagarna. Lördagen vigdes åt montering av utemöbler.
IKEA håller stängt fram till 19 maj, då deconfinementet drar igång på allvar; R-talet är nu nere på 0,70 i Herault, efter en stadig nedgång de senaste veckorna, så det känns ju bra. Bara livsnödvändiga affärer har tillåtits hålla öppet under nedstängningen; som vincavar och andra inrättningar som säljer livsmedel. Och för all del även bygghandlare och trädgårdsbutiker. Men inte IKEA, alltså. Däremot gick det bra att beställa och hämta sina varor på Click&Collect på varuhusets parkering, så det gjorde jag. Fällde optimistiskt baksätena i vår formidabla V70 och for iväg igår för att hämta våra platta paket. Föredömligt ordnat var det; jag anvisades en numrerad parkeringsplats (pratade för övrigt franska med han som hade hand om’et utan att jag tänkte på det – tack Britt-Marie på GU!), och väntade en liten stund. Sedan kom två kärror pryttlar,
och jag tittade lätt förskräckt på allt som skulle knökas in i den stackars bilen. Men visst sa jag att V70’n är formidabel? Allt gick naturligtvis in utan så förfärligt mycket trixande.
En fin kombination av stort lastutrymme och mitt omtalade ögonmått och min erkända packningskonst. Vinst nästan varje gång. Alla som känner mig håller med😇 Snart skall jag luta mig tillbaka en stund och njuta av vår ut-ur-dvalan-trädgård. Nästa projekt där blir en terrassmarkis vid poolhuset – store banne – nytt basttak på tonnellen, ytterligare ett satsbord och halkskydd mellan poolhus och pool, sen är vi redo för årets säsong!
Murvielklotter 