Semesterkänslan tvingar sig på

Etiketter

, , , ,

Nej, jag är egentligen inte riktigt färdig för semester ännu. Jag har drabbats av brain freeze och skrivkramp samtidigt och det är ingen bra kombo när en kvalitetsredovisning skall färdigställas. Jag satte min lit till de sista möjliga, skälvande timmarna igår eftermiddag och imorse innan jag verkligen hade behövt vara någorlunda klar. Jag brukar klara att få ändan ur när den sätts under press men så blev det inte den här gången. Men mycket är gjort och jag har koll på vad som återstår, så det går att fixa med små stunder här och där.
Jag frågar mig varför jag hamnat i ett sådant läge men inser snart att det makalösa kråmande som murvelhuset utsätter mig för är näst intill omöjligt att värja sig emot. Bort från datorn drar det mig,

och när jag äntligen är redo för en omgång jobb, levereras en markis, dyker det upp en trädgårdshjälpare eller gnisslas det i grinden och trevligheter dyker upp. Mañana, tänker jag då och överger för en kortare – eller längre – stund allt vad kvalitet heter. Det blir ohemult mycket häng vid poolen;

Och när C och E äntligen är på plats i sitt byhus med blå luckor efter ett långt coronauppehåll, så bara måste vi ju ses. Middag al fresco chez nous fick det förstås bli;


Men det händer också en del av mer praktisk natur. Köksluckorna har äntligen fått handtag och knoppar,

skafferiet är städat och rensat från all bråte som samlats där under tiden som köksrenoveringen pågick,

Många instruktionshäften blev det …

och på måndag kommer Will och fixar låset till skafferidörren.
Övervåningen har rensats och gästrummen är förberedda för den nära förestående anstormningen av alldeles ljuvliga både stora och små semesterfirare. Idag kommer Bertil med sin mamma och på måndag kommer övriga, lika efterlängtade semestersugna.

Vad mer? Jo, en ny diskbänk står redo för installation i lilla tvättstugan, så snart vår ”röris” Gary dyker upp;

Den har jag saknat länge när vattenbehållaren till tumlaren skall tömmas och när skurhinkar skall fyllas och tömmas. Märkligt hur vissa irritationsmoment bara tillåts bestå när lösningen egentligen är både busenkel och prisvärd…
Slutligen är krokodiler och diverse flytetyg är uppblåsta och testade av bygrannarnas ljuvliga barnbarn Linus och Moa;

Under vår ganska korta frånvaro nyligen, hann det storma rejält och takpannor från grannens lada släppte taget om taket och landade i vår trädgård.

Vi får knalla upp till mairen för att få kontaktuppgifter till det gamla paret i grannbyn Causses et Veyran, som äger den fantastiska, obebodda egendomen som gränsar till vår. Det är troligt att taket på ladan behöver åtgärdas och att det är ett större arbete än bara den lilla bit tak som hamnade hos oss.
Och vi har fått hjälp med att rensa bort vildvinet som också det löpte amok under vår korta frånvaro,

och den kapsejsade kryddlådan är också den bortforslad. Poolområdet ser prydligt ut igen och jag slår mig ner och beundrar både mitt egna och de hjälpande händernas värv.
På uppfarten ligger den införskaffade markisen och väntar på att komma upp utanför poolhuset. Har vi tur och inget krånglar, sitter den där den skall och erbjuder välbehövlig skugga innan caniculerna slår till på allvar.

Men vad gör jycken medan hennes mänschor härjar…?

… tar sovmorgnar och jagar krokodiler; frågor på det?

Stau, bouchon, köer och brinnande lastbilar

Etiketter

,

Det är något skumt med trakterna kring Orange och Montélimar. Som att just den sträckan är jinxad. Det började så bra imorse när vi gav oss iväg från Parc Hotel Alvisse i Luxemburg i ottan. Vi fick med oss varsin frukostpåse, som vi åt på en rastplats ett par timmars resväg från hotellet. Vägen var föredömligt köfri och navigatorn talade om för oss att de 89,6 milen till Murviel skulle innebära ett efterlängtat plums i den turkosa redan vid pass fyra. Vi la på en dryg timme för några korta stopp och förmodad sedvanlig kö i trakterna av Lyon men att jag skulle kunna återfinnas nedsänkt i balsammjukt, ljummet vatten i tidig kväll kändes inte överdrivet optimistiskt.
Så vi tuffade på, pigga och nöjda. I Lyon följde vi skyltar mot Marseille ner i en tunnel jag inte åkt i förut och där var ingen kö. Jag svängde fel när den långa tunneln tog slut men hittade snart en ”Toutes directions” – man måste ju älska sådana skyltar som talar om att du kan åka åt vilket håll du vill! – och hamnade raskt rätt igen. Fortfarande inga köer, så det var ju en bra ny väg, tänkte jag.

Fast sedan kom de, köerna. Den ena efter den andra i ett hetsigt staccatotempo ända tills vi blev helt fast söder om Montélimar. Strax innan hade navigatorn varnat för hinder på vägen men jag mindes alltför tydligt den där gången när jag och hunden Wilda var på väg norrut och fastnade i likadana köer. Navigatorn tipsade då om alternativa vägar och jag gjorde som den sa men det resulterade bara i att jag cirklade runt och hamnade i nya köer, som navigatorn snällt försökte lotsa mig ur. De är inte vrålsmarta när det kör ihop sig, de där tingestarna. Den gången hamnade jag tillbaka i utgångsläget efter flera timmars irrande.

21 juli 2016…

Den här gången borde vi dock ha gjort som navigatorn föreslog men när vi insåg det, var det redan försent och vi satt fast. I tre timmar. Några kilometer längre söderut brann en långtradare och all trafik stannade upp, eftersom det var för riskfyllt att passera.

Den utbrända långtradaren några timmare senare. Ingen kom dessbättre till skada.

Utanför bilen stånkade 38 varma grader, så motorn fick brumma med jämna mellanrum, mest för jyckens skull. Vi delade med oss av vårt vattenförråd till törstiga medtrafikanter i en Ford med trasig AC och tittade på när andra spelade fotboll och spankulerade runt bland bilarna.

Själv satt jag till slut så still jag någonsin kunde medan jag funderade över om det torra buskaget vid vägkanten skulle kunna gömma en nödig tant från Sverige …?

Tänk ändå om vi hade åkt husbil!
Då hade sådana tankar inte behövt tänkas och inte hade jag behövt galoppera i vild panik till den första inrättning vi hittade, efter att köerna äntligen släppt. Inrättningen visade sig dessvärre vara låst, så efter en snabb rekognocering, där jag förvissade mig om att ingen såg, hoppade jag in i ett buskage iallafall. Efter väl förrättat värv stolpade jag sedan ut ur sagda buskage med värlsdvan min och med ett aldrig så litet leende på läpparna. Tills jag upptäckte att kläderna var fulla med spanskt nålgräs…

Fick väl till slut ändå var nöjd med att det bara var i kläderna som som nålgräset fastnat…
”Det finns tydligen något slags resepotta man kan ha med sig i bilen”, försökte L.
Det nöjda leendet försvann blixtsnabbt och så fräste jag;
”Ja, och så finns det husbilar!”
”Jaha, är det för toalettens skull du tjatar om husbil?”, undrade L.
”Ja, vaddårå? Det är väl uppenbart!” Sa jag innan jag insåg att jag kanske slagit i ännu en spik i husbilskistan.
Men nu har jag simmat, lyssnat på tornsvalorna och tittat på en skuttande glad jycke, så allt är glömt och förlåtet!

Smooth sailing so far? Nja …

Etiketter

, , , , ,

Att åka färja mellan Göteborg och Kiel har jag hittills tyckt ha varit en bra start på resan söderut men den här gången blev det inget vidare.

Ingenstans, förutom i hytten och på det sunkiga rastdäcket är vovven välkommen och det kändes extra besvärligt den här gången.

Stina vägrade hundtoan …

Stina är fortfarande valp – otroligt duktig och tålmodig, med tanke på vad vi utsätter henne för just nu – och vi ville inte skrämma henne inför kommande båtresor genom att lämna henne ensam i hytten. Så vi sprang ärenden i skytteltrafik, L och jag, och försökte oss på att hämta en bricka mat att ta med till hytten.

En av oss gick iväg för att rasta Stina medan den andre gick för att hämta mat. När vi kom tillbaka fungerade inget av nyckelkorten, så det blev till att galoppera iväg för att fixa det. Kvar utanför den stängda hyttdörren stod jag och balanserade en bricka medan jag försökte hålla tillbaka Stina som såg roliga barn, andra doggar och medresenärer som la sina huvuden på sned och log mot henne.

Jag log inte mycket.
Risken var överhängande att Stina med ett enkelt ryck skulle kunna ha vält hela härligheten. Då hade mina vita brallor inte varit så vita längre. Men det gick bra och vi bänkade oss förväntansfulla och greppade besticken,

tog några tuggor torr kyckling, vattnig potatis och sönderkokta grönsaker innan åtminstone jag gav upp, greppade mobilen, ringde trevliga mänscher och pratade bort en stund i vår dystra, fönsterlösa hytt.

Kontrasten mot förra sommarens färjeresa på väg mot Murviel är monumental. Då hade vi ett bubbelbad på inglasad balkong och en rymlig hytt med fönster från golv till tak att koppla av i.

Men i sådana faciliteter är som sagt inte jyckar välkomna. Inte ens när de är små med vacker röd päls och ekorrpigga ögon som Stina.

Men vi är på väg till Murviel och kväll sover vi på stamlokuset i Luxemburg och där är Stina välkommen nästan överallt. God mat i restaurangen har de också.

Vi fick välbehövlig avkoppling på hotellrestaurangens terrass en stund och njöt av den svala kvällen innan vi drog oss tillbaka till hotellrummet. Imorgon startar vi tidigt och hoppas på färre köer än vad de nyss avverkade milen på Autobahn bjöd på idag. Vi blev många timmar försenade, stod helt stilla i flera omgångar på grund av både vägarbeten och olyckor,

men vi lyckades ändå hålla humöret uppe. Jag körde inte alls, utan ägnade mig åt att sticka.

Stina är smått fantastisk och klagar inte alls. Utom när motorn stängs av utan att vi går ut ur bilen. Då vill hon ut. Meddetsamma. Eller åtminstone komma fram till oss och slippa sitta fastspänd.

Murviel hägrar och om några dagar har vi fullt hus där. Mycket längt är det på det!

Nära förestående avresa

Etiketter

,

Tvättkorgarna är tömda, golven skurade och mattorna har hamnat på plats igen efter månader av dels ihoprullat, dels utlånat tillstånd.

Lånet var inför en lägenhetsförsäljning som nu är avklarad och ihoprullningen förstås för den lilla valpen, som inte är så liten längre, och som nu har slutat med ovanan att lätta på trycket inomhus. Rutinerna sitter till slut, även om hon är lite känslig för förändringar fortfarande när det gäller den detaljen.

Träffade lillkusin Lillstina idag och blev så in i vassen glad!

Huset på ön är alltså förberett för ensamtillvaro igen i några veckor; färre än vad veckorna brukar vara om somrarna men vi är lyckliga över att få komma iväg igen överhuvudtaget. Väl på plats i Murviel har vi några smådetaljer att ordna med och jag måste jobba ytterligare några dagar men sedan kommer prinsarna och då blir det full fart och fokus på dem!

Det har också gått upp för mig att Tour de France passerar genom vår by igen och det ser jag också fram emot.

På eftermiddagen den 9 juli, efter att de cyklat genom Magalas och Saint Geniès de Fontedit,

susar de igenom Murviel, fast på byns andra kant jämfört med när det begav sig förra gången. Skall bli spännande att se vilken sorts folkfest det kan innebära den här gången, om det är man ur huse som tillåts, Covid till trots.
R-talen är nere på 0,60 i Herault och kurvan fortsätter att peka åt rätt håll men jag tror ändå att försiktighet fortfarande är påkallat.
Nästa gång jag klottrar blir det inte från Tjörn. Långa dagar i bil söderut väntar och just det kanske jag inte ser fram emot men det uppvägs av det som väntar. Om det skall jag be att få återkomma. Nu är det öra+kudde=sant som gäller.
Bonne nuit!

Små saker som får mig att stillna

Etiketter

, ,

Världen öppnar sig. Inte så långsamt längre, snarare tycker jag att vi rusar iväg mot gammal normalitet igen. Jag har fått min första dos Pfizer,

kramar mitt intyg om antikroppar hårt och ramlar raskt in i rutiner om att vara överallt samtidigt. Men jag har lovat mig själv att undvika den fällan. Bortom nästa vistelse i Murviel, de nya barnbarnens ankomst i juli och september, lilla ljuvliga systerdottersonens barndop, mammas förhoppningsvis snart förestående flytt till permanent äldreboende, en efterlängtad tur till Oslo och till slut de resor som jobbet kräver, skall jag hitta en lugn lunk igen. Varenda vecka den närmaste tiden är dock intecknad och jag undrar om inte också det mest är en covideffekt? Ketchupflaskan som vänds upp och ner, skakas och spiller ut över hela tallriken med snabbmakaroner. Jag är ytterst medveten om att jag är en smula stressad, att tankarna får kämpa för att få ro. Men då åker stickepinnarna fram. Fyra olika projekt har jag igång; några med mer krävande mönster, andra bara med varv på rundsticka som inte kräver lika mycket koncentration.

När alstren blir många, är det tecken på att det är mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Man skulle kunna tro att det borde vara tvärtom, men när hjärnan varvar, tvingar ullgarnerna med de djupa, naturliga färgerna med poetiska (och möjligen något pretentiösa) namn som tallbarksgrå och fönsterkittsvitt mig att släppa allt annat. Garnet är mjukt i händerna och lite kärvt på samma gång och tankarna får bölja lugnt fram och tillbaka. Jag kan komma på mig själv med att sitta och le när jag föreställer mig alstren på små älsklingar. Ofta tänker jag mig ett tema, som sagotröjor till små prinsar,

Stickning på sydfransk strand juli 2018

Utvandrarestetik utan armodet (som Arnors mamma beskrev den),

eller traditionella mönster med lokal anknytning till en plats med betydelse.

Nionde vantparet för avlägsen vinter färdigställs i slösande sol, tidig höst 2014

Ganska ofta när jag i bloggen berättar att jag har mycket att göra eller att tillvaron är stressig, får jag omtänksamma kommentarer om att jag skall vara rädd om mig. Det är jag kanske inte alltid men jag är faktiskt riktigt bra på att koppla bort också. Med stickepinnar eller något riktigt bra att läsa eller lyssna på, eller när de som jag älskar allra mest är nära. Då får det andra gruset maka på sig.

Ibland kan jag låta mig förundras över ett stilleben som inte var arrangerat men som bara dyker upp i mitt synfält. Gräslöksblommor som jag inte förmådde kasta, utan som istället hamnade i en liten vas bredvid svärmor Anna-Stinas porslinshund, till exempel.

Hon tyckte om sina små porslinsfigurer, Anna-Stina, och hon hade många. Jag är inte lika förtjust och de flesta av hennes små figurer hamnade i en antikaffär eller på loppis. Men porslinsvovven fick följa med till Tjörn och flytta in i fönstersmygen ovanför diskbänken. Där står den och påminner om henne och det är fint att låta tankarna på henne dra iväg med mig ibland. Vår lilla pälsbolls namn är ingen tillfällighet; det är en hommage till henne. Hon hade avgudat lilla Stina.

Att klottra är också avkoppling. Då hittar tankarna sina hyllor att vila på tills de behövs igen.
Nu skall jag till slut jobba. Har dragit ut på det en aning. Kan jag skylla på att vaccinet gjort mig trött, tro? Nåväl, jag måste få ordning på kvalitetsanalyserna, ordna med lite admin i det egna lilla företaget och sedan förbereda för en ganska lång sommarledighet. Med jordgubbar, glass och ballongdagar.

Sommarfrukostmacka

Och med prinsar i Murviel om alldeles snart. Det ni, endorfinerna får spader vid blotta tanken!

Pompa och ståt och presenter

Etiketter

, , ,

Eller nja, ett något trevande försök att göra fredagens premiärtur för Transavias rutt Montpellier-Stockholm mötte oss vid gaten på förmiddagens flight.

Det kändes ändå, om inte högtidligt, så åtminstone hoppingivande. Som att världen yrvaket öppnar sig igen och försiktigt undrar om det är dags för applådåskor och champagnekorkar eller om den fortfarande måste jubla återhållsamt och utan att störa? För hur många bakslag och grusade planer har inte det senaste året bjudit på? Hur skall vi våga tro på att detta att resa kan vara vardag igen och inte en lyx som är få förunnat och dessutom förknippat med inte så lite skam?
Det är bara en knapp månad sedan jag flög från Montpellier senast men förvandlingen är påtaglig. Flygplatsen är återigen full av liv, fastän ännu utan den där välkända hetsen. Riktigt så många resenärer är vi inte ännu. Men vi är betydligt fler än de tre vilsna individer som avvaktande tassade in på Montpelliers flygplats härom sistens.
Och det begicks alltså premiär. Det hade jag inte tänkt på.

Photo-op med Transavias premiärcrew innan vi släpptes ombord

Under de kommande två månaderna har Transavia rutten ARN-MPL igång och det är otroligt skönt att slippa mellanlandningen i Paris eller Amsterdam. Men planet var inte ens halvfullt, biljetten kostade en spottstyver, så om rutten skall kunna leva vidare, får vi hjälpas åt att fylla planen.

När jag för tretton år sedan bjöds på champagne i kristallglas inför British Airways första flygning till nya Terminal 5, pratades det bara om brist på utrymme för att bygga ut världsmetropolernas redan monsterstora flygplatser för att möta det nästan omättliga behovet av flygstolar för weekendresor, fotbollsresor, konferensresor, julresor till Thailand, shoppingveckor i New York, London, Madrid, Rom, Paris, Barcelona … Flygskam var ett okänt begrepp och smått rusiga över möjligheterna slängde vi oss vällustigt iväg till jordens alla hörn. Jag veckopendlade till London i nästan ett år. Det är svindlande att ens tänka på.

Hur skall vi resa nu, när vi verkar få göra det igen? Här sitter ju jag och uppmuntrar till skamligt flygande! Hur tänkte jag där?
Jag tänkte faktiskt.
Tänkte att den käftsmäll Corona gett oss för lång tid framöver, kanske för alltid, gör resande av det slag vi ägnat oss åt de senaste 15-20 åren tämligen omöjligt. Snart kommer vi att prata om Greta igen och mana till återhållsamhet.
Jag tänkte att lagom är bäst och att jag gillar Greta.
Men om vi ändå måste ta oss ner till Occitanie, kan vi väl försöka måna om rutter som passar många?
Så tänkte realisten i mig att vi heller inte kommer att sluta resa. Rest och rört på oss har vi alltid gjort. Det ligger i vårt DNA.
Nåväl.
Nu är jag iallafall i Solna en kort sväng. Hos prinsarnas prinsar. Äppelskatterna. Hjärtats sång och dans. De bästa.

Fast redan imorgon far jag vidare mot Tjörn via mamma i Värmland. Två välfyllda veckor väntar innan det är dags för semester av helyllesort. Med sagda prinsar, i Murviel. Och för all del med deras päron.

Kvällen innan

Etiketter

, , ,

Ja, kära nån! Imorrn är det hemfärd. Jag som nyss både for och kom. Inga utflykter har jag gjort, bortsett från marknaden i St Chinian, några apéroer hos vänner och några turer till diverse affärer. IKEA, Leroy Merlin, Brico Depo och förstås SuperU. Det skvallrar om att det är huset och trädgården som varit i fokus, liksom jobb och förra veckans fransktenta. Inte har jag spatserat i byn heller, så det får bli bot och bättring med den saken när vi är här nästa vända.
Som vanligt får jag för mig att jag inte hunnit med någonting men det är förstås inte sant. Jag blev bara inte klar med allt jag föresatt mig.

Här till vänster skulle sovalkoven blivit helt klar. Det blev den bara nästan.

Poolhuset är stängt, alla dynor är inhämtade, poolen har fått täcke, det är bortplockat låst, städat och förberett för småttingarna om några veckor. Allt är tvättat, vikt och inlagt i skåp och lådor men gästrummen hann vi inte få ordning på och inte skafferiet i köket heller. Vi hinner det. Sen.

Men jag hann bada. Träna i det mjuka, förlåtande vattnet och jag hann sitta halvt nedsänkt i poolen varvat med läsning i skuggan.

Och jag hann njuta av växtligheten och allt det som fångar min uppmärksamhet i den långa trappan mitt i trädgården.

Jag älskar den där trappan, i skuggan av träden förblir stenarna svala och den är både självklar och magnifik. Som om den alltid funnits där.

Det har blivit för varmt för lilla Stina nu, så hon drar sig in i svalkan i stora huset. Det blir varmt om tassarna och pälsen är tjock och det är svårt att hitta svalka ute mitt på dagen när man inte badar. Alltså fick Stina bada. Inte frivilligt men när hon kommit upp ur vattnet, gick hon runt och sniffade på vattenytan, tittade länge på vattenglittret och såg ut som om hon funderade på att hoppa i igen.

Men hon avstod.
Jag tog ett tidigt kvällsdopp, åt gårdagens pesto med linguine till middag och gulpade i mig ohemula mängder citronvatten. Nu vill jag aldrig att kvällen skall ta slut. L har gått och lagt sig – han skall köra långt imorgon – Stina sover vid mina fötter och jag låter sammetsnatten svepa sig runt mig. Ljusen i glasburkar flämtar på sitt sista innan de ger upp. När de slocknat tar jag med mig burkarna in och går och lägger mig. Jag hoppas att de inte ger upp riktigt än …

Jädrar, så snabbt det är!

Etiketter

,

Nya nätet, alltså; bredbandet. Imorgon skall jag hålla i en kvalitetssittning på en av våra skolor hela förmiddagen, så det passar ju ypperligt. Egentligen hade jag velat vara på plats men jag behöver också vara i Murviel, Solna, Värmland, Oslo för att jag vill och längtar, och i Göteborg av samma skäl. Helst samtidigt.
Jag vill mycket.
Hela tiden och samtidigt.
Det är en bra sak i grunden, för det handlar om att jag har ett jobb jag tycker om och att jag har många som jag vill vara hos och med.
Till slut har jag ändå bromsat lite och blivit snål. En flygbiljett med Transavia på fredag gick lös på 34€; med Air France hade jag fått lägga på en nolla till och åbäka mig med en mellanlandning i Paris. Då går hela dagen och det är slitsamt. Nu blir det direktflyg och klaras av på en halvdag. Så blev det dessutom ett par dagar till i Murviel och det är aldrig fel.
Det senare, och det faktum att confinementet lättades idag, valde vi att fira med bygrannar i vår trädgård.

Poolbad, ostron, bubbel och middag i all enkelhet medan mörkret sakta tog över trädgården.

Det känns som ett helt liv sedan men vi satt faktiskt så här några gånger även förra sommaren. Sällan är jag lyckligare än när vi sorlar oss genom kvällen i murvelträdgården.

Stora lilla B är med på Facetime och lyssnar på sagda sorl, medan han kramar sin elefant och sin mamma tills han somnar. Trygghet på distans och minst lika viktigt för mig som för honom. Jag längtar efter honom och hans lillebror nu medan jag skrotar omkring och förbereder för deras ankomst.
Allt blir inte klart nu, utan det sista får göras när vi kommer ner igen. Men gästtoan ordnade Gary med idag, 28 juni kommer terrassmarkisen, studsmattan skall ställas upp och lite grindar och barnlås skall på plats. I allt väsentligt är det mesta klart; det som återstår är småfix.
Jag dröjer mig kvar ute efter att gästerna gått. Diskar, plockar undan, ser mig omkring och njuter av den ljumma kvällsvärmen.

Ljusen får brinna ner, fåglarna tystnar återigen och jag går in i huset och luftkonditioneringen. Imorgon samlar vi ihop oss inför avfärd. Jag kommer att längta tillbaka redan innan jag åkt.