Dekadent tisdag

08 tisdag Jun 2021

Posted by in distansjobb, Hantverkare, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag tvingar mig till den idag, dekansen. Lite i halvsmyg för mig själv medan L inväntar fiberfolket från Bouygues, som kommer för att installera vårt bredband. Fast i smyg vet jag inte, för jag deklarerade frankt att jag skulle äta chips. Det kändes lite spjuveraktigt, nästan. Fast L sa bara ”gör det du” och ryckte på axlarna.

Han sitter säkert och snaskar minttabletter i luftkonditioneringen under tiden. Inte i smyg men ändå. Kanske är det Hambergs Agneta som försätter mig i något slags tillstånd som inte är jag? Eller är det jobbspöket som vägrar lämna mig ifred och säger åt mig att skämmas över njutningen? Eller det faktum att jag kan räkna timmarna tills det är dags för avfärd?
Oavsett; rofylld är jag inte. Men det är välbekant, som ett minne som satt sig i kroppen om terminsslutveckor som aldrig vill ta slut och som ändå aldrig räcker till. Där är jag ju inte nu. Jag bara tror det. Ryggmärgen tror det. Kanske är det inte så konstigt; i hela mitt yrkesverksamma liv har jag först varit lärare och sedan rektor. I maj månad och större delen av juni har jag bara existerat, plöjt framåt och betat av, utan att någonsin känna mig tillräckligt effektiv. Vet inte vad det där handlar om men att jag skulle vara på väg att möta den berömda väggen tror jag inte på. Isåfall har jag varit nära en solid stenmur varje terminsslut i 36 år. Men nej, jag är faktiskt ganska bra på avkoppling. Tar fram en stickning när händerna inte klarar av att vara stilla.

Snart klart …

Ger jag mig i kast med en roman, vet jag att sinnesron finns alldeles om hörnet och att rastlösheten kommer att ge vika.
Sen är det ju det där med tidiga morgnar. Dagarna blir härligt långa då! När nu dessutom värmen slagit till, är det bara då som det känns ok med fysisk arbete. Imorse rev jag ut den ena garderobsdelen i vårt sovrum. Rensade bort kläder som aldrig används men blivit kvar på typiskt sommarställemanér, fick bort de två otympliga och tippbenägna byråerna och gjorde plats för en juniorsäng.

På väg upp till övervåningen

Här skall en av prinsarna få sin sovplats när de kommer i sommar. Draperier skall upp och myggnät. Det blir mysigt och bra, tror jag.
Sedan kom Gary och inspekterade gästtoan och tvättstugan, där en liten ho behöver installeras. När den inspektionen var avklarad trampade vi upp till poolköket, där han raskt fixade anslutningen under diskbänken. Det hade tagit oss flera timmar och gjort oss rufsiga i håret om vi skulle ha gjort det själva. Vi försökte och det gick inget vidare … Gary blev klar på tio minuter; yrkesskicklighet och rätt verktyg i fin kombination, stavas det!

  • Hink nu överflödig…
  • … och vattnet rinner fint ner genom rören.

Pasta med hemgjord pesto till lunch slank nyss ner utan större åthävor. Basilikakrukorna här är större, mörkare gröna och har en djupare smak än hemma. Det är löjligt gott. När värmen klingat av och bredbandet är installerat, skall jag sätta mig och jobba en stund. Men först skall jag hänga lite till med Agneta, Einar och Bonnibelle. Formidabelt sällskap är de. Skuggläge gäller, alternativt blötläggning. Hundtimmen har inletts. Snart vaknar säkert cikadorna ur sin törnrosasömn.

Klicka här för att lyssna på ”La Chanson des Cigales”

Riktig murvelsommar …

07 måndag Jun 2021

Posted by in Läsning, Murvelhuset, poolliv, Valpen Stina, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

… blev det till slut. En sådan som bjuder på dallrande värme dagtid och ljummen dito när det börjar bli kväll. Jag har landat på min terrass för att avsluta dagen, efter åtskilliga timmar nedsänkt i vatten varvat med lite jobb i skuggan ute i trädgården.

Jag hade tänkt hinna med en tur till snickaren i byn för att diskutera dörrar men det var helt enkelt för skönt att bara skrota runt i trädgården och varva småfix med feelgood-läsning vi kanten av den turkosa. Det är vansinnigt skönt men helt kan jag inte koppla av. Intensiva dagar väntar och jag måste vara väl förberedd. Jag är det egentligen redan men det hjälps inte; njutning av det slag murvelträdgården bjöd på idag är ju nästan oanständigt. Lite sådär, inte skall väl jag?!? Får jag verkligen?

  • Hjälper husse bli torr efter badet…
  • Sen eftermiddagssol
  • Tidig kväll

Av den planerade längre vistelsen blev det som bekant hackemat och det gör att den totala avkopplingen inte infinner sig. Nu är inte det hela världen, för den räknar jag med att få i sommar. I Murviel liksom på Tjörn, med avstickare lite hit och dit även där uppe i norr.
Om måndagen varit lugn, även inräknat några timmars jobb, var gårdagen lite mer aktiv. Jag for till marknaden i St Chinian för första gången på nästan två år. Förra sommaren vågade jag inte med covidmolnet hängande över oss på ett annat sätt än i år. Men nu var allt sig precis likt, om man bortser från de förhatliga ansiktsmaskerna.

Myllrande folkliv, fullt på parkeringarna, härligt caféhäng och ”min” tvålfarbror på plats.

Jag köpte många tvålar, liksom för att kompensera för att jag inte haft möjligheten på så länge, sedan traskade jag vidare, köpte presenter och insöp lyckligt atmosfären. Jag funderade inte ens på om folk höll avstånd, tänkte inte på viruseländet över huvudtaget där bakom min mask. Det kanske var obetänksamt av mig, men också befriande. Trots allt tror jag inte att jag var oförsiktig; det lätt ängsliga beteendet har liksom naglat sig fast utan att jag riktigt förstått att det är så det blivit.
Efter några söndagstimmar hemma, for vi sedan vidare till Alignan du Vent för en nationaldagsapéro hos Inger och Börje. Där satt vi och njöt i skuggan under wisterian,

medan Stina gick på upptäcksfärd på egen hand i deras smått magiska trädgård.

Både jag, L och vovve var mycket nöjda med den utflykten!

Samtidigt som bykyrkans klockor slog tio, tystnade gatan och fåglarna likaså. Det är som på en given signal, det där. Tornsvalorna kvirrar, dyker och fyller skymningstimmen med sin högljudda låt men när mörkret tar över, så stannar all aktivitet upp. Cikadorna har inte kommit upp ur sina hålor ännu; riktigt så varmt har det inte hunnit bli och lite kan jag sakna dem. Deras gnisslande gör kvällarna trygga, liksom hemtama.
Snart åker vi hem. L och hund i bil och jag med flyg för att hinna hem till alla aktiviteter. Först åker vi och tar PCR-test inför våra respektive resor. Jag behöver det egentligen inte men tänker att jag lika gärna kan ta det innan avfärd istället för på hemmaplan, där det rekommenderas såväl test som karantän efter hemkomst. Och sen test igen. Testlistan börjar bli lång i min covid-app i telefonen…

Två är positiva; en för pågående infektion i mars och en för antikroppar 1 maj. I övrigt har testerna varit så negativa de kan vara.
Det blir en hattig murvelsommar i år, mest på grund av roliga saker framöver men visst hade jag föredragit en oavbruten majvistelse. Och framförallt en frisk mamma.
En linneskjorta fick jag till slut på mig mot kvällssvalkan men nu har jag dragit mig in i huset. Det är trots allt inte högsommar med franska mått mätt riktigt ännu. Men nästan!

Efter regnet

05 lördag Jun 2021

Posted by in Läsning, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Jorå, det har regnat på oss och det har varit tämligen ostadigt väder de senaste dagarna men idag var ordningen återställd. Himlen återfick sin rätta blå färg och simturerna i det silkeslena turkosa har blivit många.

Vi får en hel del gjort också, eftersom vi faktiskt är ganska så tidigt uppe nu för tiden. Stina tittar förnärmat på oss när vi kliver upp om morgnarna och tycker att vi visst gott kunde sova en stund till. Men morgontimmarna på terrassen och i trädgården vill jag inte missa; de gör sig som allra bäst då. Långa frukostar ackompjerade av fågelkvitter är ett alldeles formidabelt sätt att starta dagen på.

Med kråset smörjt for vi i förmiddags iväg till Cazouls för att hämta en leverans och sedan for vi vidare för att införskaffa en terrassmarkis till poolhuset. DET gick över förväntan; en handvevad mörkbeige 4 meter bred sak med 3 meters utfall är beställd till den ringa kostnaden av 200 europeiska pengar. Inklusive frakt. Vi känner oss ohemult nöjda och längtar nu efter skugga över den nya utemöbeln invid poolen.

På måndag skall ny täckning till tonnellen vid matplatsen införskaffas. Den gamla ger inte längre särskilt mycket skugga och dessutom har den börjat skräpa ner.

Sol, väder och vind tar på materialen härnere och vi har fått jobba på ganska duktigt för att få ordning på saker och ting. Som poolhusköket, till exempel, där vi stöter på ständigt nya detaljer som måste lösas. Bland annat kunde vi inte hitta synnerligen väsentliga delar till avloppsrören under den nya vasken. Det är länge sedan den monterades,

  • Sommaren 2019

och under tiden försvann minnet om var jag lagt de saknade delarna. Minnet om hur ordentlig jag faktiskt är, ja det försvann det också 😇

Alltså for jag till Ikea för att skaffa de saknade delarna, tvingades köpa hela kittet igen ( ingen stor sak, trots allt; det kostade bara en spottstyver), for hem och fick snabbt de saknade delarna på plats. Lättnaden jag kände gick att ta på men säg den lycka som varar! Anslutningen till de gamla rören fungerade ändå inte och jag gav upp, ringde rörmokare Gary och dök ner i poolen istället. Gary kommer på tisdag och då hoppas vi att följetongen iordningställande av poolkök är till ända.

När jag sedan tog itu med att städa hyllorna i poolköket, hittade jag en redig burk med lock innehållande … de saknade delarna.

Tänk om jag hade gett mig i kast med hyllstädningen först, då hade jag sluppit turen till Ikea. Fast då hade jag ju inte haft de fina sittdynorna till smidesstolarna, förstås, så det var kanske lika bra.

Jag är en smula uppstressad efter de senaste veckornas många turer och har haft svårt att släppa alla de måsten jag fått för mig måste lösas med en gång. Dinglegymnasiets andra kull tog studenten igår och jag tvingades välja bort att delta i den. Det kändes märkligt men det gick inte att lösa på annat sätt. Jag höll ett fjärrtal på deras avslutningslunch i torsdags men det är ju inte samma sak.

Nu var troligen just det viktigare för mig än för studenterna men det liksom kröner ett covidår som ställt det mesta på ände. Avslutning med medarbetarna hoppas jag kunna få till ändå, så Murvielvistelsen får stryka ytterligare på foten.
Om en knapp vecka testar jag Transavias rutt Montpellier-Stockholm och stannar i Sverige tills det närmar sig midsommar. Den senare hoppas vi kunna fira i Murviel. Det blir i så fall första gången sedan vi blev med murvelhuset; midsommar har varit förbehållet S, E och vänner men denna sommar har de annat för sig; en aldrig så liten flytt och förberedelser inför en ny liten familjemedlems ankomst blir viktigare än midsommar i Murviel.
Jag skall snart låta örat möta kudden men dröjer mig kvar ute i ljumma kvällen lite till. Stina sover vid mina fötter och grannarna sorlar. Tornsvalorna har flugit färdigt och lugnet sänker sig över vår lilla by. Jag tittar på mitt klotter och inser att oväsentligheterna slåss om radutrymmet. Tror bestämt att jag varit ordentligt avkopplad idag. Så avkopplad att kan läsa feelgood med behållning …

Quelle journée !

03 torsdag Jun 2021

Posted by in fjärrkurs i franska, Franskt traggel, Inredning, Murvelhuset, Resor, Shopping, studier i franska

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag har lagt på min födelsedagsduk och placerat födelsdagsblommorna i en gammal glasburk, som jag köpte på en vide grenier för ett drygt år sedan, och ställt den på bordet. Nu sitter jag här och njuter av hela härligheten.

Jag pustar rentav ut efter en dag som inte gett utrymme för några pauser av det mer ordentliga slaget. Jag inledde med en fjärrtenta i franska;

den sista för den här terminen, så nu har jag ändå delsommarlov.

Sedan bar det av till grannbyn för att hämta Åsa och köra henne till flygplatsen i Montpellier men först efter att ha klottrat ur mig ett studenttal för fjärrleverans. Med Åsa avlämnad for jag vidare till IKEA för att köpa nytt avlopps-kit till poolköket och hittade där äntligen rejäla sittdynor till våra smidesstolar, som är vackra att se på men som kräver rejält tjocka dynor mellan smidet och våra ädlare kroppsdelar.

Jag har letat länge, staplat tunna kuddar på varandra som värsta ärtprinsessan och blev alldeles lycklig när jag på väg ut med mina andra fynd råkade snubbla över dessa.
Sedan hann jag inte riktigt hem i tid, för det var mycket trafik, så jag svängde av på en Aire, satte mig framför ett snyggt träd med knotig stam och höll mitt fjärrtal. Ingen såg det torra gräset och den tråkiga parkeringsplatsen;

det gäller ju att hålla igång bilden av La Douce France …
Men nu har jag alltså landat här på min terrass vid det dukade bordet i väntan på herrskapet H, som kommer med pizza. Vi äter faktiskt inte ostron och dricker inte champagne – eller snarare Limoux – varje dag, trots allt

J’ai soixante ans aujourd’hui

01 tisdag Jun 2021

Posted by in Byliv, Murvelhuset

≈ 4 kommentarer

Det är en ynnest att få fylla sextio och bli gammal och vis. Jag har firats så innerligt idag att jag blir alldeles till mig.

Husse och hund ordnade födelsedagsmorgon

Facetime, Facebook, Messenger, sms, telefonsamtal och fysiska möten har fyllt min dag och jag är tacksamt rörd över varenda hälsning, stor som liten. Familjen förstås, den högt älskade, men också vänner och kolleger från ”all walks of life” har kommit ihåg mig idag. Och då får jag ju chansen att tänka på alla tebaks!

Sextio år är många år och de där åren har fyllts med så många otroliga mänscher, som har burit mig när livet bråkat och som har gjort tillvaron bättre än vad den annars varit, också när livet varit snällt.

Idag var en snäll dag.
En fin dag och en glad dag.
Nyss föll ett stilla sommarregn utanför fönstret. Bredvid mig ligger Stina och snusar med hussens arm runt sig.
Idag mår jag riktigt bra.
Hurra och god natt!

Om allt är sig likt på Arlanda …?

31 måndag Maj 2021

Posted by in grand-mère, Murvelhuset, resa med hund, Valpen Stina

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Vill jag inte påstå.

Glad i hågen kom jag igår åkande i bil, svängde in på den långtidsparkering vid Arlanda, som jag använt i mitt tidigare liv, bara för att konstatera att den var stängd. Raskt hittade jag en annan, närmare flygplatsen, men utan busservice till terminalen. Nu var det inte jättelångt men med resväskor var det ändå en smula bökigt. Ganska dålig idé att ta bilen dit, alltså.

Till terminalen kom jag förstås ändå – märklig stämning mötte mig där; lite som när detatt flyga fortfarande kändes speciellt och allt annat än vardagligt. Bagdropen fungerade inte, incheckningen tog galet mycket längre tid än pre-corona och Kry, apoteken och annat hälsorelaterat står för majoriteten av reklamen. Istället för förväntansfull och resfebrig, var stämningen avvaktande och lite allvarlig. Och folk gjorde fel. Diskussionerna blev många framme vid incheckningsdisken; PCR-intyg på fel språk eller av fel slag, en och annan hade dem inte över huvudtaget eller så var de för gamla. Jag däremot, som är ordentlig och påläst😇, lämnade utan problem min resväska och trampade vidare mot säkerhetskontrollen. Sedan fastnade jag i en slumpmässig kontroll som blinkade rött för ”explosives” och fick handbagaget genomsökt bara därför. Kontrollanten hade tagit kollegans kontrollapparat och när den inte kände igen sig vid kontrollstationen fick den spel. Inget att yvas över, förstås, och trots allt något som lika gärna hade kunnat hända om tillvaron varit vanlig.

Vi skrattade, kontrollanten och jag, och jag trampade vidare. Och trampade och trampade lite till, för det är begränsningar i hur mycket som är öppet och det innebär längre transportsträckor.

Det känns som om flygresandet tagit ett gigantiskt kliv bakåt i tiden med sisådär 40 år. De där korten man fick fylla i innan planet tog mark har hittat sin covidmotsvarighet i ”Public Health Locator Form”

och hela apparaten från check-in till ombordstigning var omständligare än vad jag vant mig vid under mitt ständiga flaxande fram och tillbaka före covid.

Men på planet fanns wifi! Det fanns iallafall inte 1981!

Paris därnere och halva resan klar …

Det är overkligt skönt att vara tillbaka i murvelhuset igen, även om det bara blir för en kortare sejour.  Jag byter ut längtan efter lilla Stina mot längtan efter prinsarna – det där senare sätter in meddetsamma som jag lämnar Solna; morgnar med Bertil, som nynnar Idas sommarvisa medan solen letar sig upp över taken, och Bror, som somnar ute på terrassen medan kvällssvalkan tilltar.

Och kramarna! Hur fina är inte de!

Bakom mig på planet skällde en hund. Det fick mig osökt att tänka på framtida resor med Stina. Vi väntar med att ta hunden med på flygresor tills läget stabiliserat sig men det är skönt att se att det fungerar redan nu. Stina, förresten, är gladare än glad. Euforisk, så att hon inte riktigt vet var hon skall göra av sig. Det blev trångt på kudden inatt och nu kramas vi. Massor.

Imorgon kanske det blir rapport från Murviel. En sån där fullkomligt meningslös sak om något bi som surrar eller hur tidigt tuppen bestämmer sig för att gala. När jag har ”landat” ordentligt

Le cycle éternel

29 lördag Maj 2021

Posted by in Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Det har varit lite tyst om mig de senaste dagarna och några har undrat hur det går – både nära vänner och alla fina som jag lärt känna ute i etern. Förtvivlat många har också känt igen sig i beskrivningen och det finns all anledning att förfasas över det. Funderingar över hur man skall kunna ordna det så att man inte själv hamnar där mamma befinner sig nu och hur man skall undvika att ens egna barn en dag skall tvingas ta samma fajt som vi, har surrat mycket bakom mitt pannben den senaste veckan.
Men nu skall trots allt den här historien, åtminstone så här långt, berättas utifrån de ljusglimtar som ändå präglat de senaste dagarna. I onsdags hälsade jag på mamma på sjukhuset och jag blev så glad att se henne och hon mig, för något hade trots allt hänt; en aldrig så liten förändring till det bättre syntes och vi kunde ha ett näst intill vanligt samtal för första gången på flera veckor. Trött och tagen var hon förstås, men det var mamma jag mötte.
De har ett sådant fint litet lasarett i Karlskoga – bara det att det fortfarande heter lasarett är förtroendeingivande! Mamma har blivit väl omhändertagen och ompysslad där.
Till slut är vi också överens med alla vi för tillfället behöver vara överens med och har fått igenom våra krav. Det är en enorm lättnad och det ger oss lite respit och tid för återhämtning inför nästa omgång. Hur den kommer att te sig, vet vi förstås inte men jag tar ingenting för givet.
Mitt i turbulensen fick jag träffa släktens nyaste tilllskott; systerdotter E:s ljuvlige lille Arnor!

Snart anländer dessutom ytterligare två småtroll och det är alldeles omöjligt att inte igen reflektera över hur vi virvlar runt omgivna av allt det som är vidunderligt fint och på alla sätt hoppingivande framtida, samtidigt som livet hänger på en skör tråd alldeles bredvid. Jag känner mig dränerad och stark på samma gång. Beslutsam. Det är mycket att reda i framöver, både för mammas räkning och med annat huvudbry. Men i inget av det är jag ensam och jag vet nu att jag måste förbereda mig mentalt på både det ena och andra.
Men med mamma för tillfället tryggt installerad där hon har hjälpen nära, har jag stulit mig till några dagar hos prinsarna i Solna innan det är dags för avfärd mot Murviel igen.

Att träffa dem igen är rena endorfinkicken; bara en sån sak, mitt i alltihop!
Nytt PCR-prov är bokat och på söndag är jag uppe i luften igen.

Det känns nästan som förr, om det inte vore för att de möjliga rutterna nu är betydligt färre än pre-corona.
Som förr blir ingenting någonsin men det kanske inte bara är dåligt?

Skall vi prata en stund

24 måndag Maj 2021

Posted by in Familjen, Om dagsläget

≈ 10 kommentarer

Etiketter

… om vikten av att omge sig med friska, starka och resurskraftiga anhöriga när man blir sjuk eller gammal? Är man 90-plus med en problematik som eskalerar, har stark integritet och alltid varit kapabel och självständig, är ändå resursstarka anhöriga en förutsättning för adekvat vård och omsorg. Behövs hjälp av ett slag som inte kan vänta medan det utreds vilken hjälp kommunen tycker att vederbörande skall ha och framförallt vilken hjälp som finns tillgänglig, då hamnar hela kobeståndet snabbt på isen. Fullt på boenden – tillfälliga såväl som permanenta – är snarare regel än undantag, såvida inte lediga lägenheter uppstått efter Covids härjningar.

Yngsta älsklingen, mamma och jag i Paris, 2006

Visst finns hjältarna; de som på alla sätt visar omsorg om sina ”brukare”. Hemtjänstpersonal som är jättefina men som kommer och går. Anhöriga som ringer vårdteam för att få fatt i en läkare eller iallafall en sköterska som kan komma och göra en bedömning och prata med dem om vad de ser. Som med växande frustration inser att ingen kommer och att telefonen måste plockas upp igen och igen. Och igen. Och sedan en gång till medan frustrationen övergår i förtvivlan.
Fredagar är inte bra dagar att behöva hjälp på heller. Det blev vi varse i fredags när vi enträget började kalla på hjälp för mamma redan tidigt på morgonen. Det skulle dröja till strax efter klockan 6 på kvällen innan en sjuktransport till slut anlände. Mamma hann bli orolig och ledsen, hörde oss prata med sköterskor, hemtjänst, 112, hemtjänsten igen och mobila teamet. Vi hjärtlösa anhöriga tvingar iväg henne hemifrån och värdighet och hänsynsfullhet kändes långt bort, trots att omsorgen om henne var allt vi tänkte på. Och kanske faktiskt också på omsorgen om oss själva och en beslutsamhet att inte axla ett ansvar man ändå inte kan bära.
Fredag blev lördag, söndag och sedan vardag. Mamma är inlagd och vi kan andas ut för en stund. Där är hon nu ordentligt omhändertagen. Men det är covid-tider fortfarande och vi rekommenderas att inte besöka henne.
Jag är ändå glad att jag är här, geografiskt nära henne och hos min syster.
Men jag är förtvivlad över hur hjälpen är så avhängig av anhörigas tålamod och deras styrka att sätta ner foten och inte ge upp. Fast mest är jag kanske arg över det. Det är inte första gången jag reflekterar över hur ojämlik vård, omsorg och skola är; hur fullständigt avhängigt rätt vård i rätt tid är av anhörigas engagemang och faktiskt också kunskap.
Att det råkar finnas en internmedicinare i vår närhet, var ovärderligt för oss när vi skulle försöka navigera och få fram rätt argument för att övertyga sköterskan på fredagstjänst att mamma inte kunde lämnas ensam i sin lägenhet. Att det får vara hur mycket covidrestriktioner det vill men hemma kan hon inte stanna.
Hela processen innan inläggning på sjukhus var ovärdig. Min stolta mamma må vara gammal men har all rätt i världen att kräva en vård som har hennes bästa för ögonen. Ingenting annat. Den äldsta generationen förtjänar så oändligt mycket bättre än vad som alldeles för ofta är fallet.
Nu väntar förhoppningsvis snabb och effektiv vårdplanering för mamma. Säger den optimist jag ändå fortsätter att vara.
Så när kan jag åka tillbaka till Murviel?
Ingen aning, men det är sekundärt.