Andra januari 2019

02 onsdag Jan 2019

Posted by in Byliv, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Nyårsfirande i Pezenas är avklarat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi började med ett glas rosé på uteserveringen vid Café des Arts

medan vi betraktade nyårsförberedelserna. Färdiga fat med skaldjur bars hem i formidabla karavaner,

medan ostron förbereddes och såldes av galonbyxklädda fiskare.

Hela torget doftade hav och färsk fisk och redan där infann sig därför nyårskänslan.

Kvällen firades sedan med snittar och champagne, som sig bör en sådan kväll, innan vi somnade på det nya året i vårt rum på Le grand hotel Molière.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu är vi tillbaka Murviel och städar, packar ihop och gör iordning. Med jämna mellanrum kliver jag ut i solen en stund och kisar upp mot den.

I kylen trängs fortfarande mängder med goda ostar. Västerbottenresten rivs och fryses in och snart blir det Ikeas köttbullar och grönsaksditon med potatismos, pot luck på kvarvarande grönsaker och den sista skvätten vin för denna gång.

Ur högtalaren vrålar France Marseillanlistan på Spotify och jag anstränger mig till mitt absoluta yttersta för att inte låta vemodet ta över.

Jag vill inte åka hem, nämligen.

Hem till storm, minusgrader, regn och snöglopp om vartannat. Hem till dagar utan ordentligt dagsljus. Bort från energigivande ordentligt dagsljus och värme invid soldränkta väggar.

Men också hem till Susanna, Emil, Johanna – älskade barn och alla fina de har runt omkring sig! Jag behöver krama på S, som ger sig ut på ett halvårslångt brittiskt äventyr och snart är det dags för en ny solnatripp för att äntligen få hänga med lilla killen som säger ”jag älskar dig” när vi facetimear och med hans lillebror som vinkar, charmar och låter det lilla ansiktet spricka upp i stora leenden. Det är fint på så otroligt många sätt och inget vemod förmår parkera sig när jag tänker på dem alla.

Kärlek.

Under tiden sprider sig doften av såpa, vinäger och nyligen inhämtad, vindtorkad tvätt. Vi fejar och städar undan, förbereder för nästa vistelse och det är också bra medicin mot vemodet över att behöva lämna.

Jag har märkt upp kökslådorna,

i förhoppningen att bättre ordning skall kunna råda när säsongen drar igång om bara snart och huset invaderas av alla dem som liksom jag tycker att murvelhuset är ganska fantastiskt!

Det mår bäst med många på plats, murvelhuset.

När jag är här ensam är det det jag tänker på och ser framför mig. Att få dela den glädjen med många, både när jag är med själv och när det upplåtes till andra livsnjutare utan min närvaro.

Alldeles särskilt mycket funderar jag på köket just nu. François, som en gång ledde renoveringen av huset innan det var vårt, är kontaktad och blir förhoppningsvis den som till slut skall hjälpa oss sträcka ut och fixa till köket.

Det blir ett låsbart skafferi i ena hörnet,

Bild lånad från bloggen ”Kyrkvägen”

intill grunda bänkskåp där det nu står ett vingligt vitrinskåp,

med en rolig tapet bakom, kanske,

Som tapeten från från Mr Perswall, tex…

och en fristående spis med dubbla ugnar till alla matglada kockar,

nya bänkskåp och större kylskåp i den befintliga köksdelen, och en ny plats för matbordet, där bäddsoffan får agera kökssoffa. Det testar vi redan nu och det visar sig bli en riktigt mysig hänga-plats! 

Kan se småprinsar tumla där och den extra sovplatsen blir också kvar. Där köksbordet stått alltsedan vi fick huset skall istället en rejäl köksö få trona. Allt för att se till att så många som möjligt kan hjälpas åt att laga mat samtidigt!

Snart sju år med huset och med många gäster och älskade familjemedlemmar som förgyllt tillvaron har lärt oss vad som krävs av ett uppdaterat kök. Nygammal lärdom förvisso, men vi kanske inte riktigt insåg just hur mycket mat som behöver lagas i det sociala huset när vi stjärnögda tog huset i besittning i mars 2012.

Nu sitter jag vid nya matplatsen i en mjuk soffa med många kuddar alldeles invid en sprillans ny router som ger förnyad kraft åt murvelnätet.

Testar nya routern…

Den förra gick åt fanders under ett åskoväder i augusti och sedan dess har vi fått nöja oss med 4g. Förvånansvärt bra har det varit ändå, men visst är det stabilare med nät.

Nu återstår en sista apéro med bygrannar innan vi sover sista natten för den här gången. Imorgon stängs luckorna om det nystädade, såpadoftande huset. Det skall inte dröja länge innan luckorna slås upp mot dagen igen!

Murvielvinter och 2018 på upphällningen

30 söndag Dec 2018

Posted by in La mer, Min franska trädgård, Murvelhuset, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är årets näst sista dag och det är vinter också i Murviel. Riktigt kalla nätter har vi fått men om dagarna sveps landskapet in i ett intensivt solljus och jag får vränga av mig tröjor och halsduken som jag av gammal vana slänger runt halsen, eftersom solen om dagarna värmer rejält.

Framemot eftermiddagarna mjuknar ljuset och skuggorna blir långa:

Vinter, som sagt. Murvielsk sådan. Kyligt nog för bylsiga, sköna tröjor och tofflor på fötterna när solen gått ner men med ett överflöd av livgivande D-vitamin om dagarna. En vinter helt i min smak. Snö ser jag på långt, långt håll när luften är klar nog för att tillåta utsikt ända ner till Pyrenéerna, och så här års är det en ganska vanlig företeelse. Snöälskarna tar sig dit på några timmar och kan sedan återvända till anständiga temperaturer och snöfria gator när snölängtet fått sitt. Vän av ordning, dvs jag, undrar därför varför någon skulle vilja ha någon som helst annan sorts vinter än just den murvielska!

Igår följde jag med Maison Hansby till en för mig ny vingårdsbekantskap; Domaine des Pradels, som ligger en bit upp i bergen, nära St Chinian.

Vincavar så här års är råkalla, har jag lärt mig, så jag bylsade på mig och for upp den smala, vindlande vägen genom det makalösa landskapet för att avsmaka makarna Quartironis biologiska vin.

Handplockat, naturligtvis, och med synnerligen effektiva medhjälpare på vinfälten:

De ser ut att frodas, de där medhjälparna och skall åsneliv levas, så ser de där två ut att ha ordnat det perfekt för sig! Ogräset har inte en chans och pesticider göre sig därför icke besvär. Madame själv tillstår att det är ett experiment, men oavsett hur mycket nytta de kommer att göra på vinfälten, så gör de sig bra i landskapet. Så bra, faktiskt, att jag blev tvungen att stanna bilen, kliva ur och hälsa på rackarna.

En julig apéro hos Migrarna följde innan lördagen lades till handlingarna,

och idag sov jag länge, åt en lång frukost och hängde tvätt ute. Bara en sån sak; jag hängde tvätt i solen. I december!

Fåglarna sjunger,

grönskan spirar,

och den slumrande trädgården ser inte alls ut att vara svårväckt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett par tappade simglasögon påminner om vad som komma skall

och dagens utflykt till Cap d’Agde,

Detta bildspel kräver JavaScript.

ger också den en föraning om sommar. Lika förfärligt som jag tycker att det är med turisthorderna som flockas där under högsäsong, lika avspänt härligt upplever jag det vintertid. Fransmännen flanerar ut på piren längs med hamnbassängen, några av båtägarna äter lunch bakom presenningarna och själva letar vi upp en uteservering och glufsar i oss pinfärska ostron och moules frites i solen, efter att ha flanerat vi också längs med den av hårt väder illa tilltygade piren.

Jag väckte viss munterhet med mina Nordic Walking-stavar men det bjussar jag på; midjemåttet behöver ansas inför Beach 2019, nämligen!

Nu har mörkret hunnit sänka sig över murvelträdgården, efter en magnifik solnedgång

och de senaste par dagarnas vassare kyla har tappat sin skärpa och kvällen är något ljummare igen.

Jag gillar årstidsväxlingar. Sydfranska årstidsväxlingar, vill säga.

December i murvelhuset

28 fredag Dec 2018

Posted by in Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Så läggs ännu en dag i slösande sol till handlingarna; lite svalare nu än under julhelgen men fortfarande otroligt skönt i solen mitt på dagen.

Solen smeker trädkronan på det silvergröna olivträdet

Efter de socialt välfyllda juldagarna har de senaste par dagarna tillbringats solokvist tillsammans med L och med allehanda välbehövliga sysslor i huset. Säsongen 2018 är nu ordentligt bortstädad och lådor och skåp har tömts på matvaror i olika stadier av dekomposition. Allt med bäst före-datum hitom april har hivats och mjölbaggelik har städats bort ur skrymslen och vrår.

Alla som varit i huset de senaste året har lämnat efter sig öppnade förpackningar av pasta, mjöl, flingor, müesli, kex och kakor och allt som inte förvarats i burkar med tättslutande lock har varit mums för de små förhatliga baggarna. Inget konstigt med det men det får bli instruktioner om också detta i nästa upplaga av murvelhusets instruktionsbok!

Under rensningen har vi också räknat samman 6 olika flaskor vinäger, 7 saltkar, peppar i mängd och buljongtärningar, kryddor samt allehanda smaksättare med bäst före-datum för länge sedan. De farliga vitrinskåpen har också rensats och imorgon skall de förankras i väggen i väntan på den förestående renoveringen av murvelköket. Det blir rentav lite lättare att andas när 2018 års bråte har fått åka till dechetteriet och det känns också som att ett aldrig så litet, men ändock kliv mot säsong 2019 tagits idag.

Inte var det så fasligt jobbigt heller med fransk musik strömmande ur högtalaren och med en mild fläkt från den öppna ytterdörren svepande runt de toffelbeklädda fötterna.

Också trädgården fick lite andakt idag och jag gick loss med sekatören på apelsinträdet och annan vissen växtlighet i terrasseringen upp mot poolområdet.

Lite missmodigt betraktade jag ogräset och träden som återigen hotar att ta över alltihopa men insåg snabbt att åtminstone träden rår jag inte på ensam, så jag satte mig en stund i solen och njöt istället.

Då plingade telefonen och Bertrand undrade om det passade att han och kompanjonen Benjamin kom för lite trädgårdskötsel! Tankeöverföring, tänkte jag, och hann knappt svara innan grinden gnisslade välbekant och motorsågar, sekatörer och lövblåsar effektivt konkurrerade ut alla andra ljud i den älskade trädgården.

 

Nu är därför den vilt växande akacian återigen tuktad och trädgården är prydligt rensad igen.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

En brasa sprakar i öppna spisen till slut, för nu är kvällar och nätter ordentligt kalla, åtminstone med sydfranska mått mätt.

Jag sippar pic poul i vårt stora, numera rensade rum och njuter av att dagen till slut inneburit att en hel del arbete blivit gjort, både av mig själv, L och av våra skickliga trädgårdsmästare.

Skymning i murvelträdgården

Imorgon planeras en lunchutflykt och sedan bjuds det på apéro hos bygrannar igen.

Never a dull moment.

Jul i vårt murvelhus

26 onsdag Dec 2018

Posted by in Byliv, La mer, Murvelhuset, Utflykter, Väder

≈ 4 kommentarer

Annandag jul och det vackra vädret håller i sig. Julaftonslunchen avnjöts al fresco på Maria och Kjells terrass

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hade tagit med både ylletröja och halsduk, för det är ju ändå december…

Det hade jag inte behövt. Inte ens när dagen övergått i sen eftermiddag och vi släntrade hem genom byn, behövdes annat än skjortärmarna.

Tjugotre grader i skuggan får anses vara anständiga temperaturer och på juldagen packades därför en picnic-korg och vi drog till stranden för ytterligare doser ljusterapi.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag kan inte tänka mig en bättre plats än environgerna runt murvelhuset för julfirande med extra allt. Med dagar som bjuder på sommartemperaturer (åtminstone med svenska mått mätt) och skymningar som badar murvelhuset i ett mjukt ljus innan mörkret tar över och de levande ljusen flämtar ikapp med varandra.

För jag eldar på. Det blågula varuhuset i Montpellier besöktes i lördags och stearinljusförråden är därmed ordentligt påfyllda.

Annandagen bjöd sedan på sill från Klädesholmen, Jansson, diverse andra svenska julattiraljer och bygrannar på besök.

Julbord!
När gästerna gått…

Och något svalare temperaturer, den slösande solen och de blåa himlarna till trots. Det skall vara lite svalare i några dagar nu men det gör inte så mycket, för det är fortfarande så oändligt mycket skönare och varmare än hemma i Sverige. Det känns inte som att jag alls vill åka härifrån, om det inte vore för att jag längtar efter alla mina fina. Endera julen framöver tänker jag kräva deras närvaro här!

S njuter av decembersol 2012

Loj spelar Life on Mars…

23 söndag Dec 2018

Posted by in Byliv, Murvelhuset, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

… lilljulafton övergår snart i julafton och jag sitter i ett hörn av vårt stora rum och låter blicken svepa fram och tillbaka över julfryntet.

L halvligger i soffan och lyssnar på sin musik, diskmaskinen surrar och vi har murvlat in julen tillsammans med bygrannar,

Detta bildspel kräver JavaScript.

så nu är tindret igång ganska så bra, trots att inga barn eller småprinsar firar julafton med oss i år.

Vi har haft ännu en riktigt mild dag med temperaturer upp mot tjugogradersstrecket

och precis som när familjen firade jul här för sex år sedan, slås jag av kontrasterna mellan de varma, nästan sensommaraktiga dagarna med fågelsång och stark sol och julmyset som slår till med full kraft när mörkret sänker sig.

Det är faktiskt smått magiskt och jag slår nu fast en gång för alla att snö är överskattat som stämningshöjare till och med på jul!

Frågor på det?

Nä, tänkte väl det!

Jag önskar er alla en riktigt fin julhelg oavsett om den är snörik eller -fattig!

Ovan molnen är himlen som bekant alltid blå

21 fredag Dec 2018

Posted by in Familjen, Murvelhuset, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Sol över Spanien också under molnen…
Barcelonas snörräta gator
I morse tog det dock en evinnerlig tid för det norska rödvita planet att ta sig igenom den kompakta gråa massan, men väl uppe var det smått fantastiskt att se en stark, ohöljd sol igen. De senaste veckorna har varit löjligt mörka i mer än en bemärkelse och nu  dunkar det välbekant bakom pannbenet, i skorna ligger blysulor och energinivåerna är onödigt låga. 

Några dagar kvar till jul, alltså, och av någon outgrundlig anledning blir det alltid trafikstockning bland göromålen då; bland de privata såväl som bland de jobbrelaterade. Men i år drar vi söderut, äntligen, bara jag och L medan resten av familjen denna jul har valt att sprida sina gracer på annat håll. Det känns märkligt men det får vara ok.

Jag har därför sett till att förjula hos prinsarna,

Polisstation från oldemor
Bra grejer, tyckte Bror
Tidig skjuts av prinsarnas mamma till jobbet
Jag har glöggat hos E och jag har julavslutat på Dingle i ett smått magiskt växthus, tillsammans med de allra bästa av pedagoger och naturbrukare.

Så har jag har grötmyst hos S, beundrat såväl olskroksgranen som lilla prydnadshunden som ser ut precis som Wilda,

Och jag har slumrat bredvid S i soffan framför Pelle Svanslös och sedan ätit tidig frukost innan avfärd mot Landvetter. Dit fick jag skjuts i morgonmörker och göteborgsregn,

kramade hejdå, stannade till vid en julig bagagetransport,

och traskade in i avgångshallen för provvägning och ompackning. Resväskan var så full med julattiraljer att blixtlåset höll på att gå åt fanders. På planet ägnades därför orimligt mycket tid åt oro för att lastutrymmet på planet skulle skramla av mina förlupna julgranskulor och skumtomtar. Men det klarade sig och det bökiga bagaget,

I spansk sol för en stund

har nu baxats av och på tåg, fram och tillbaka på flygplatser och diverse tågperronger för att slutligen, med benägen hjälp av Alain och Maria, landa i murvelhuset.

Flygplatser i juletider är både ganska förfärliga och samtidigt märkligt stämningsfulla. Det ligger förväntan i luften. Några är på väg hem, andra bort, de flesta alldeles säkert på väg till efterlängtade favoriter. Jag är inte ensam om att vara hålögd. Stressen sipprar fram hos passagerarna runtomkring mig, en och annan tränger sig före i köerna, men logistiken på Landvetter denna prejulmorgon, som markerar starten på årets största resehelg, fungerade smidigt och utan fördröjningar. Jag undrar, jag, om inte tjejen  vid säkerhetskontrollen rentav juletindrade mitt i sin beundransvärda effektivitet?

När planet sedan tog mark i Barcelona, kom ominösa meddelanden på telefonen om vildsinta katalaner som tagit till gatorna i Barcelona, missnöjda som också de är med sitt lands politik. Fast av det såg jag inget. Jag såg bara medpassagerare med lika byngliga ekipage som mitt, så jag ramlade ner på en caféstol och pustade ut med ett glas vin, medan jag väntade på resans sista ben; tåget till Béziers. Det tuffade på enligt plan ända till Perpignan, där det plötsligt tvärdog och allt blev svart. Det lovade naturligtvis inte gott men bäst som jag funderade över lämpliga eder, så hackade tåget igång igen, utan att det hann bli några allvarligare förseningar.

Nu är jag dock duktigt trött, så med resan ner avklarad, skall jag vila och förhoppningsvis njuta av en och annan languedochimmel och skrota runt i vårt stenhus i ett par veckor innan det är dags att styra norrut igen. 

Hemma väntar ytterligare julfirande – efterjul på trettondagsafton med S & E (jorå, nu är det bestämt, älskade unge!) – innan vårlängtet på allvar skall tillåtas ta plats. Bilder på näthinnan som påminnelse om att det lär komma en ny vår, kan vara på sin plats!

Trädgårdslängt och barnbarnsmys när dagsljuset lyser med sin frånvaro

02 söndag Dec 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Min franska trädgård, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Uppkrupen mot min axel ligger en liten prins och sover middag och det är så innerligt gosigt och fint att jag bestämmer mig för att ligga kvar och middagslura jag också.

Ute är det uppehåll men nyss regnade det. Blåste gjorde det också. Vi blev lite frusna, lillprinsen och jag, på vägen fram och tillbaka till föris, där storprinsen ägnar sig åt viktiga saker i några timmar. Om jag kunde, skulle jag flytta alla mina skatter söderut och stanna där,

men det går ju inte och jag fortsättar att undra över varför favoriterna så sällan befinner sig på de platser jag älskar allra mest? Kuskandet fram och tillbaka har istället blivit en livsstil jag kanske inte hade valt men som jag ändå mår bra av. Belöningen när jag kommer fram är ju alltid monumental! Storprinsens vackra ansikte som spricker upp i ett lika vackert leende när jag kliver in genom solnadörren och så lillprinsen då, som somnar nära, nära en grådaskig novemberdag.

Medan lillprinsen sover, drömmer jag mig söderut med hjälp av Netflix och ännu en anglosaxisk frankofil, som puttrar runt i det franska landskapet i en blå 2CV på jakt efter ljuvliga trädgårdar.

Franska trädgårdar med Monty Don

Monty Don hittar dem, förstås och jag måste titta igen, trots att jag upptäckte de tre timslånga programmen för bara några dagar sedan och nyss har sett dem allihop.

Engelsmannen får mig att tänka på andra franska trädgårdar jag vistats i och på min egen trolska, ständigt underhållskrävande, ljuvliga oas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag måste be Bertrand gå dit och ansa den nu, inser jag, annars tar vi oss inte upp för entrétrappan, där bignonen härskar vild, obändig och vacker. Om tre veckor är vi där. Det blir en fransk jul igen, äntligen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nä, några bilder blir det inte den här gången…

19 måndag Nov 2018

Posted by in Om dagsläget, Resor, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

… du får föreställa dig ljuvligheterna istället!

En vän till mig uppmanade på Instagram sina följare att ha en gnällfri vecka. Bra idé, tänkte jag, så här kommer därför min synnerligen positiva novemberbetraktelse.

Det svarta sammetsmörkret omsluter mig varligt när jag i ottan beger mig iväg från huset på ön. Fukten från duggregnet glittrar på min vindruta och suddar ut konturerna av de vackra röda baklyktorna på bilarna framför mig. Med jämna mellanrum sveper min egentligen vita bils effektiva vindrutetorkare bort fukten från rutan och baklyktorna framför mig antar tillfälligt skarpare konturer.

Glasögonen immar igen av värmen från min kaffetermosmugg och blotta doften av det nybryggda kaffet får livsandarna att vakna. Att jag inte riktigt har fri sikt bakom de immande glasögonen hör liksom till och bilen går vid det här laget på autopilot på sträckan Tjörn-Dingle, så ingen säkerhetsrisk där inte. Smörgåsen med salamikorv smakar himmelskt och det gör absolut inte ett skvatt att brödsmulorna letar sig innanför min nytvättade rosa krage medan jag bilmumsar.

Sedan skiner solen över middagsdingle medan temperaturen sjunker och när det är dags att vända hemåt igen, snubblar jag inte i hålen i asfalten på den nermörka parkeringsplatsen och jag klarar mig glädjande nog helskinnad in i bilen. Det är i sanning en glädjens dag.

När de automatiska vindrutetorkarna åter drar igång – för det har börjat dugga igen – upptäcker jag att vattendropparna på rutan frusit till vackra iskristaller. Ett ögonblicks fasa far igenom mig innan jag inser att vindrutetorkarna verkar ha klarat att rivas upp från sin frusna position utan att slitas sönder ens lite. Nämnde jag att det var en glädjens dag idag?

Imorgon fyller den allra yngsta lilla älskade skatten ett helt år – se där, tillsammans med hans mosters 25-årsdag för några veckor sedan, sådana fantastiska ljusglimtar november bjuder på ändå!

Trots allt.