Det har hunnit bli december redan och jag sitter i Murviel och tänker på en tidig söndag i november.
Jag minns en blek sol som bländar mig där jag sitter bakom vindrutan i min bil. Radion skvalar försynt och på lagom volym och i baksätet sitter Bertil och gungar rytmiskt fram och tillbaka i takt med musiken. Ett litet leende spelar i hans vackra tioåriga ansikte och allt är sällsam harmoni. Vi hämtar Bertils mamma efter hennes nattpass på sjukhuset – ytterligare en anledning till att rasta bilen, förutom att Bertil finner ro och blir lugn av bilåkning.

Bertil, mitt älskade äldsta barnbarn, kronprinsen och han som är mitt allt, har svår, ångestladdad autism med intellektuell funktionsnedsättning. Han har inget fungerande tal men kan många ord och har många känslor och tonvis av kärlek. Det mesta är svårt för honom och få saker är självklara. Hjälplöst ser vi på hur ingenting blev som vi hade önskat för honom och det är en tyngd vi ständigt bär. Istället för en vidgande horisont,  krymper hans värld i takt med att det småbarnssöta ersätts av prepubertal kalvighet. Med det försvinner även omvärldens förståelse och det blir allt svårare för honom att fungera i en värld som på intet sätt är anpassad för honom. Ingen som inte lever det kan fullt ut förstå vad just detta innebär för Bertil förstås, men också för alla som finns runt omkring honom och vars tillvaro ständigt och med nödvändighet villkoras av hans behov.

Men när så mycket är så svårt blir också alla känslor runt det stora. Bertil är min första barnbarnsstolthet och jag älskar honom oändligt. När han har det bra, när ögonen – de stora, vackra – glittrar och när vi är tillsammans så är de mina lyckligaste stunder. De är betydelsefulla på alla sätt och att stanna i de stunderna, se dem och uppleva dem, blir ögonblick som samlas på hög. Jag tror – jag hoppas – att han känner hur älskad han är och jag tänker att det är min allra viktigaste mormorsuppgift; att visa honom hur viktig han är för mig.

För snart två veckor sedan julbakades det med Bertils syskon och kusiner medan Bertil var på sitt korttidsboende. Utan ett sådant arrangemang hade denna kaotiska tillställning inte gått att genomföra. Intrycken hade blivit alltför många. Så det kräver planering och en logistik som skulle göra den mest luttrade av logistiker häpen. Det är med gemensamma krafter men allra mest är det Bertils mamma, min äldsta, som står för de mest avancerade fiolerna. För det beundrar jag henne gränslöst. Men bakade gjorde vi:

Första snön hann komma, till barnens stora glädje, men tyvärr anmälde även diverse vinterbaciller sin ankomst och bagarskaran blev därför något decimerad. Men roligt var det och julemysigt och med ett ”same procedure as every year” kring genomförandet. Vi kan det här nu. Jag och Åsa har hållit på sedan 1982, först som unga studenter, sedan med mina småttingar, följt av år då Åsa och jag fick klara av bakandet själva när ungdomarna hade annat för sig.

Men nu, när de har egna små, har bagartraditionen fått ny, obändig kraft och det känns som att vi lämnar över stafettpinnen men att jag och Åsa finns med som ett slags seniora bagarcoacher. Förhoppningsvis får vi vara med ett bra tag till, för det här är en dag som också stavas lycka. Barnen har matchande julekläder och vi vuxna fick matchande bagarstrumpor,

och ur högtalarna strömmade både bra och riktigt dålig julmusik.

Fastän saknaden efter Bertil är ständigt närvarande när han inte kan delta, så är det något alldeles sällsamt att få vara omgiven av så många av barnbarnen samtidigt. Förnumstiga klokskaper på två- och treåringars vis, en sjuårig storkusins/storebrors fina funderingar kompletterade med en ettårings vilda framfart och ett och annat sammanbrott när intrycken blev för många och energin tröt; i allt detta var kärleken påtaglig. De tröstade varandra, bedyrade att de var bästa vänner och slogs om åtråvärda leksaker om vartannat och hela den kaotiska scenen gjorde mig alldeles varm. 

För så här är det ju; livet med barn är inte perfekt och ordningssamt. Det är en värld långt bortom den perfektionism som lite för ofta målas upp av en smula ängsliga och inte sällan lite självgoda, självutnämnda experter. När det är på riktigt, är det bullrigt, oberäkneligt, otroligt komiskt, livsbejakande, kramigt, kladdigt, snorigt, vackert och gulligt och en obeskrivlig ynnest att få vara med om som gammal matriark.

Nu gäller dock Murviel i några veckor och det gör mig också lycklig.

Vemodet över det som är obeskrivligt stökigt finns där i bakgrunden men jag kan njuta av Murviel iallafall. När bara vi är där, jag, L och hunden, ligger var sak på sin plats, det är mysigt och ombonat och jag skramlar runt med mina funderingar över vilka småprojekt jag skall dra igång härnäst. Och jo, jag vilar mycket också. Sover tills jag vaknar med lilla vovven ihopkrupen intill mig och äter långa frukostar. Det är lycka det med, om än av ett helt annat slag.