Etiketter
Om två veckor är jag till slut inte längre rektor. Efter fjorton år med ansvar för en rad olika skolor lämnar jag över rodret för Dinglegymnasiet. Överlämnandet har planerats i tre och ett halvt år och är inte på något sätt resultatet av ett plötsligt hugskott. Ganska ovanligt, för att vara jag, som gärna spontant agerar på infall när så är möjligt.
När jag tackade ja till att leda starten av nya Dinglegymnasiet hösten 2017 var det med viss tvekan ; jag skulle ju hyra ut mig och styra över min egen tid, var det tänkt! Men så bestämde vi dinglepionjärer att jag skulle iklä mig rektorsrollen medan min biträdande kollega gick rektorsutbildningen. Nu är hon klar med den och under hösten har vi förberett för hennes övertagande. Det är smått fantastiskt att få lämna över på det sättet, med eftertänksamhet och efter ordentliga förberedelser.
Det känns väldigt bra men också lite märkligt. Mitt jobbliv kommer, för första gången sedan jag som 24-åring drog igång min skolkarriär, inte att vara knuten till en fysisk arbetsplats. Istället är det distans som utgångspunkt som gäller. För Dinglegymnasiet och systerskolan Nuntorpsgymnasiet skall jag hålla i det systematiska kvalitetsarbetet och också jobba med utvecklingsfrågor och omvärldsbevakning. Hemifrån ön, från Solna och inte minst från Murviel med nedslag på de båda skolorna med jämna mellanrum.
Nomaden i mig får ändå till slut sägas vara framme vid målet!
Första februari 2021.
Knappt nio år efter att drömmen om ett sådant liv kopplade greppet om mig. Jag har kanske hos några gjort mig känd som hon som hittar på saker och bara hoppar ut i det okända men det stämmer alltså bara delvis. Långt därinne i mig bor ändå en trygghetsknarkare! Jag vill ha mat på bordet, trygga tak över huvudet och en tillvaro som är så harmonisk den kan vara. Förändringar är både spännande, utvecklande och med jämna mellanrum nödvändiga men de innebär sällan särskilt mycket harmoni i ett inledande skede. En och annan betydligt modigare frankofil expatriot har kanske till och med hunnit avfärda mina drömmar som fantasier som inte blir verklighet innan det är dags för pension. Men med minst fem och ett halvt år tillgodo är jag nu där. Har inte riktigt greppat det mentalt ännu men om jag får det på pränt kanske det börjar kännas mer verkligt?
Om covid överhuvudtaget fört något gott med sig, är det att vi till slut får grepp om de möjligheter distansarbete för med sig, inte bara för den enskilda arbetstagaren, utan kanske i ännu högre grad för arbetsgivarna. Insikten att det inte behöver handla om antingen eller hjälper också till, liksom att de flesta av oss också har behov av en fysisk arbetsplats och fikaraster med kolleger. När covid till slut ger vika skall det bli otroligt spännande att få följa hur arbetslivet utvecklas och hur stadsbilderna påverkas långsiktigt.
Idag är jag optimistisk och tänker att det är en skön ny värld som väntar oss därute. Bortom lockdowns, höga dödstal, galna presidenter och kringskuren frihet.
Och med en liten Stina som vispar runt, prövar vårt tålamod, kissar där hon inte skall och som vänder upp och ner på hela vår tillvaro. Välkommen i februari, redan älskade lilla ulligan (uttryck myntat av dinglekollega Kristin)!
… du nyduschad och med tankarna på annat håll blir uppringd av maireriet och tvingas finna dig och med uppbådande av all kraft och koncentration lyckas ta dig igenom ett samtal på smattrande franska om byte av vattenmätare, om en räkning som skickats till vår gamla sverigeadress och som de undrar om de kan lägga i vår låda här i Murviel och för att boka tid när jag är på plats. Att med duschvattnet droppande kring fötterna upptäcka att du faktiskt förstår och kan svara någorlunda begripligt, om än trevande och fåordigt, eftersom ingen annan finns där som kan hjälpa till, är en trevlig upptäckt. Jag tycker ju nämligen annars att mina språkliga framsteg sker med snigelfart.
Murvielklotter 