Reminiscenser

26 fredag Feb 2021

Posted by murvielklotter in Reminiscenser

Etiketter

facebookminnen, Sociala medierjunkie, tillbakablick

För nio år sedan låste vi dörren till huset som varit vårt i nästan 11 år. Jag minns att jag just den dagen kände mig lite vemodig och en aningens krank blekhet kom över mig. Vad hade vi gjort? Huset som jag tyckt så mycket om, med ett drygt decennium av ultrasocialt liv med både våra och barnens vänner innanför väggarna, skulle vi nu alltså lämna? Facebook påminde mig tidigare idag om hur det kändes.

Allt hade gått väldigt fort. Ingen tid hade ägnats till eftertanke eller konsekvensanalys och det kunde förstås ha blivit hur tokigt som helst. Lyckligtvis blev det inte så. Murvelhuset är inslagna drömmar, feelgood, dråpliga missförstånd, en och annan dyr överraskning och av alla spontana saker jag gjort under mitt liv det absolut bästa. Solen sken uppenbarligen den här dagen för nio år sedan i Stockholm och snön låg kvar bara i fläckar på gräsmattan. Solen skiner på Tjörn också idag och minusgraderna som hållit oss i ett järngrepp i flera veckor har äntligen gett vika.

Det händer inte alltför sällan att vänner på Facebook deklarerar att nu får det vara nog, nu lämnar de offentligheten, antingen för en tillfällig sociala medier-detox eller för alltid. Varje gång det sker, funderar jag över mitt egna liv på sociala medier och om kanske jag också borde?
Jag har haft flera bloggar – Murvielklotter är den mest livskraftiga – jag har tre instagramkonton; ett personligt, ett för murvelhuset och huset på ön (mes_deux_maisons) och ett nytt för nya lilla hunden (stina_la_chienne). Så finns jag på Facebook sedan 2007. 14 år av mitt liv är grundligt dokumenterat i ord och bild. Offentligt, personligt, ibland utlämnande men oftast bara den glättigare sidan av mitt liv och aldrig helt privat.

Jag har tillgång till min historia på ett sätt som jag annars inte hade haft och mer än en gång har minnena som dyker upp på Facebook skickat iväg mig till tangentbordet för ett blogginlägg om vilka tankar just det minnet väcker hos mig. Jag tycker att det är en spännande historieskrivning som vi sociala medierjunkies ägnar oss åt. Sett ur just ett historiskt perspektiv är det helt unikt, åtminstone om det på ett hållbart sätt går att spara för eftervärlden. Tillgång till de vardagliga, personliga berättelserna ger historiens stora penseldrag en viktig kontext.
Eller så försöker jag bara göra mitt klottrande, facebookande och instagrammande viktigare än vad det. Oavsett är jag än så länge här för att stanna. Jag tycker om att ha minnesstöd för tillgången till min egna historia.

Livet som en romantisk komedi?

21 söndag Feb 2021

Posted by murvielklotter in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 7 kommentarer

Etiketter

50+, Emma Hamberg, Je m’appelle Agneta

Dyra kusin K taggade mig nyligen i ett inlägg på Facebook med hänvisning till en artikel om författaren Emma Hamberg i GP.
I artikeln berättar Emma om hur hon förvånats över hur härligt det är att fylla 50 och upptäcka hur mycket friare livet blivit utan att någon berättat om just den aspekten av att kliva över tröskeln till livets andra halva. I artikeln förundras Emma över hur lite som skrivits om detta och som den författare hon är, tog hon naturligtvis tag i saken själv och skrev romanen Je m’appelle Agneta.
Den skall jag alldeles bestämt läsa.
Jag läser artikeln om Emma och inser att det decennium mellan 50 och 60 som jag i juni i år lägger bakom mig, har innehållit mycket av det som Emma storögt beskriver. Vad är det egentligen som händer med oss när vi passerar de 50?
Så länge jag kan minnas, har jag för det mesta valt att fokusera på det som är bra. Många gånger har just det valet varit en mycket medveten strategi, också när livet i övrigt bråkat med mig och mina närmaste.
1998 var separationen från mina barns pappa ett faktum. Jag ser tillbaka på åren som följde som ett av mitt livs allra besvärligaste kriser. Det var en förfärligt jobbig tid och jag kämpade länge med att hitta ett sätt att förhålla mig till det som hände på ett någorlunda vettigt sätt. Livet då kändes så långt ifrån en romantisk komedi som man kan komma, men resultatet blev en storfamilj med bonusfru och två fina guddöttrar, mina barns halvsystrar. Också där känner jag igen mig i det Emma säger; barn kräver sansade, kloka vuxna. Jag kan också skriva under på känslan av att vilja agera vallhund, att ha alla runtomkring mig samlade och att alla skall må bra.

Jag är stolt och glad över vad vi med gemensamma krafter lyckades åstadkomma under de där åren som följde på separationen. Mycket har förstås hänt sedan dess men relationerna består, om än föränderliga, och det är fantastiskt fint.

Emma for som nybliven femtioåring till Provence som working guest på ett B&B och jag drog igång en kärleksaffär med murvelhuset och Frankrike. En helt ok 50-årskris, som min yngsta uttryckte saken.

Jag kan nu se tillbaka på ett decennium fyllt av förändringar. Några drivna av 50-åringens nyvunna frihet, andra av tuffa utmaningar, såväl privat som i mitt yrkesliv. Det har inte alltid varit lätt men jag har lyckats hålla näsan över vattenytan genom alltihop. Sjukdomar, kriser, hopplöst jobbläge innan jag landade i huset på ön och till sist två prinsar, som gör mig lycklig på ett sätt som är alldeles omöjligt att förklara. Ingen pandemi i världen kan ta udden av det!
Och livet har en förmåga att gång på gång visa att det tuffar på, alldeles oavsett coronapandemier och andra prövningar.
Vår lilla ulligan är pur glädje,

och i år utökas familjen; prinsarna får kusintillskott och jag får uppleva ytterligare barnbarnslycka – hur fantastiskt är inte det! Dessutom kommer det en liten syssling i april. Till honom har jag stickat filt, tröja och mössa;

Filt i mjukaste kashmir och arrantröja i ull/silkeblandning

2021 artar sig, corona eller inte.
Stort och smått, högt och lågt, pur lycka och djupaste avgrund. Ett decennium av mitt liv.

Som att vara huvudpersonen i ett drama med mycket feelgood mellan varven. Men att jämföra med en romantisk komedi är kanske att ta i?

Fem poäng till den som uttalar oeufs och boeufs rätt…

13 lördag Feb 2021

Posted by murvielklotter in Franskt traggel, grand-mère, Jycken, La mer, Om dagsläget, studier i franska, Väder

≈ 11 kommentarer

Etiketter

fimbulvinter, Grammatik, Murrays Elphin da Capo, Stickningsmeditation, valpförberedelser

Det är mycket franska nu. Äntligen. Ändan är ur vagnen och det visar sig att jag förstått mig själv rätt. Två timmars duvning två dagar i veckan med innötning däremellan hjälper mig få fatt i mycket efterlängtad struktur med hjälp av alldeles ljuvlig grammatik. Det övergår mitt förstånd att inte alla älskar grammatik. Eller nej, det gör det ju inte; jag var språklärare alldeles för länge för att inte veta att en grammatisk förklaringsmodell måste introduceras med viss försiktighet, gärna ackompanjerat med en smula galenskap.

Min förebild i grammatikhimlen heter Sverker Brorström. Han undervisade på Stockholms universitet när jag läste engelska där i början av åttiotalet. Sverker älskade prepositioner, artiklar och eleganta idiom. Aldrig glömmer jag hans mycket livfulla berättelse om bröllopsresan till Venedig, som han vevade igång för att förklara för oss studenter att det finns undantag från regeln om att inte använda bestämd artikel tillsammans med ortsnamn. Som att Stockholm ibland kallas för The Venice of the North. Hans ögon lyste av entusiasm, kroppsspråket var hysteriskt roligt och inte en fiber i hans kropp var stilla när han fick tillfälle att berätta om någon grammatisk klurighet.

De galna exemplen lyser dock med sin frånvaro på Göteborgs universitets franskkurs. Det är en nybörjarkurs och ännu så länge inte särskilt krävande men vi marscherar raskt framåt, metodiskt och intensivt. Jag behöver ta det från början för att få med mig alla de små detaljer som ständigt ställer sig ivägen för min språkförståelse.

De partitiva artiklarna, till exempel!

Inte svårt alls, visar det sig, när jag får det förklarat för mig på ett sätt som jag förstår. Jag behöver veta att du är en sammandragning av de +le och att det används vid obestämd mängd av maskulina substantiv men att det inte gäller om det maskulina substantivet börjar på vokal.
Annars sitter jag där och undrar vad skillnaden mellan du och de är och får tunghäfta istället. Knäppt kanske, men det är lika bra att jag göder grammatikbesten istället för att tro att jag lite elegant bara skall kunna apa efter och därmed bli slängd i franska. Så fungerar det inte för den här tanten. Språkhjärnan är nog för gammal för det.

Så var det detta inläggs rubrik och torsdagens aha-upplevelse; vet du?
Hade du koll på att -f:et uttalas i singularis men inte när du hänger på ett plural-s?
Öf och böff för ägget och oxen men ö och bö för äggen och oxarna?
Jag är nästan säker på att fransmännen hittar på sådana orimliga uttal bara för att jävlas med oss utlänningar, så att de får behålla sitt vackra språk för sig själva!

Nåväl. Nog om detta. Jag har väldigt roligt iallafall och det är skönt att vara igång ordentligt. Dessutom är det gratis, bortsett från kurslitteraturen. Vad slutresultatet sedan blir står dock skrivet i stjärnorna; kanske är jag obildbar när det kommer till min kommunikativa franska?

Hursom, igår hade jag planerat för en fransk heldag. Det blev en timme. Fina Dingle har nämligen en osviklig förmåga att gång på gång kidnappa mitt intresse. Dingle får det. Dingle är viktigt.

Planen för gårdagen var annars att inte sticka näsan utanför dörren. Kylan släpper inte taget och gårdagsmorgonens 14 kalla minusgrader anser jag vara synnerligen omänskliga temperaturer; sådana som får mig att utbrista ”här kan ju ingen mänscha bo”!
Men – imorgon hämtar vi Stina, så vi for iväg i uppvärmd bil till den relativt nyöppnade hund- och kattbutiken i Skärhamn och provianterade för hennes ankomst:

Det är inte gratis att ha hund, kan vi konstatera. Fast det visste vi ju redan.
Vi for sedan vidare och plockade upp ännu en laddning garn till mig. Det går åt ohemula mängder. Den här gången skall jag fixa skojiga rävvantar till prinsarna, i futilt hopp om att de kanske tycker att de skulle kunna gå an att trä på sina fina små händer. De är inga fans av vantar, nämligen och det är ju inte så bra när minusgraderna blir tvåsiffriga. Så försöka får duga!

`_{Work-in-progress - ögon, nos och öron skall på!}`

I hamnen i Skärhamn ligger isen trots det salta vattnet och det är alldeles stilla.

Vemodigt vackert och i stark kontrast till det myller av turister och båtfolk som samlas här om somrarna.

Bon week-end tout le monde!

Att omfamna vintern när allt annat är futilt

07 söndag Feb 2021

Posted by murvielklotter in Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

På fötterna har jag Icebugs. Med dubbar.

De håller mig varm om fötterna och hjälper mig att hålla stadig kurs. Fast ut och gick gjorde jag inte idag. Jag tog istället på mig sagda Icebugs, hängde en stor dunjacka över axlarna och gick ut på terrassen.
Man skall inte överdriva.
Det får finnas gränser.
Dagens motion klarades dessförinnan av inomhus med träningsprogrammet som en fysioterapeut tagit fram åt mig. Ett för överkroppen och ett för underkroppen. Jag skall bli starkare, är det tänkt.
Hunden Aska som är på besök är vanligtvis en riktig friskus men söndagens kyla tillsammans med en ovan västkustvind fick henne att titta medlidsamt på oss där vi stod runt en eldkorg och gjorde åkarbrasor.

Inspirerade av familjen Gyllstedt hade jag nämligen bestämt oss för att grilla korv utomhus till lunch.

Jycken krävde dock att få gå in och iaktta spektaklet genom fönstret och inne i värmen istället. Hon visste inte att det skulle vankas korv och vi sa inget. Jag sympatiserar, förstås. Hennes matte, däremot, hänger genast på när löften om close encounter med snö och kyla utlovas.

Annars är hon högst normal.

Doften, eldspraket, snön som smälter runt elden,

den gnistrande vårvintersolen och nypet i kinderna transporterar mig blixtsnabbt till barndomens påsksemestrar på Hardangervidda. Ett basläger med öppen eld, korv, kakao i termos, apelsiner, kvikklunsj och kneipskivor med brunost höll hungern stången under evighetslånga dagar på skidor och i pulka. Jag minns det med värme men har inte sett till att mina egna barn fått uppleva samma sak. Kan vara lite arg på mig själv över det. Men ett av barnen bor numera i landet i väster, så nästa generation där kommer alldeles säkert att få uppleva det.
Själv får jag väl försöka gottgöra det bristande vintermyset och ta hand om simträningen under ändlösa, varma murveldagar istället;

Det kan säkert bli fina barndomsminnen för barnbarnen av det med!

2021 har drabbats av prestationsångest

31 söndag Jan 2021

Posted by murvielklotter in Familjen, grand-mère, Om dagsläget, Väder

≈ 17 kommentarer

Etiketter

Barcelona, murvellängtan, Nordatlantiska oscillationen, polarvinter, prinsar i snö, St Pol de Mar

Jo, så är det.
Jag vet, för det har jag läst i Aftonbladet.
https://www.aftonbladet.se/a/7Kqwzw?refpartner=link_copy_app_share

Det har inte varit ordentlig vinter i Sverige på 10 år, skriver blaskan. Fenomenet kallas visst Nordatlantiska oscillationen och har något med högtrycken och lågtrycken mellan Portugal och Island att göra. Framför allt innebär det att det blir kallare än vanligt… i Sverige.
Fast jag behöver inte läsa AB för att veta att det var dretkallt för tio år sedan. 2011 var nämligen året då vi gjorde slut, vintern och jag. 2011 var året då jag inte kunde få nog av ”A Place in the Sun” på TV och då jag dammsög franska mäklarsidor efter lämpliga objekt.
Och italienska och spanska och portugisiska diton.
Det var också året då jag fyllde jämnt och vi hyrde ett mögligt hus med vidunderlig utsikt norr om Barcelona.

Under den resan satte min son bestämt ner foten och sa att i Spanien kan man inte ha ett hus.
⁃ De stänger affärerna och går och lägger sig, sedan syns inte en katt på hela dagen. Hopplösa.
Sa han. Om spanjorerna.
Vi strök därmed ett kraftigt streck över Spanien och fokuserade istället på Frankrike. Orättvist mot Spanien, kan man tycka, men vad gör man inte för sin son?
Hur det gick sen har jag berättat om så många gånger, så det gör jag inte igen.
Men.
Och det är ett stort och viktigt men; hade inte 2021 lite otur när han tänkte? Hur skall vi annars förklara att vi nu drabbas av samma sorts vinter som då för tio år sedan, samtidigt som den franska dörren är stängd på obestämd tid?
Himla korkat, om du frågar mig.
Och ja, Åsa, vinterlandskap är vackra. På vykort och Instagram. Om vinterns förträfflighet kommer du iallafall aldrig att lyckas övertyga mig.
Värmaren till bilen var satt på timer igår imorse. Jag åkte till Solna och här är galet mycket snö, mer än på Tjörn. Mina Icebugs fick följa med men det är tveksamt om jag frivilligt kommer att sätta min snövrånga fot utanför dörren. Men här finns prinsarna och vad gör man inte för prinsar; för deras skull kanske man till och med dristar sig ut i vintern, om det skulle visa sig vara påkallat?
Tillsvidare nöjer jag mig dock med att titta på fina prinsar i snö på bild. Jag tog naturligtvis inte bilderna; det gjorde deras mamma. Jag har ju inte dristat mig ut ännu. Som sagt.

Lycka i en rostig brevlåda

29 fredag Jan 2021

Posted by murvielklotter in Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Under hela nittiotalet jobbade jag på en högstadieskola i Bandhagen, söder om Stockholm. När jag började där, tänkte jag att det bara skulle bli ett steg på vägen och att jag skulle fortsätta söka gymnasielärarjobb, eftersom det var till gymnasielärare jag hade utbildat mig. Att jobba på högstadiet ingick inte i min plan. Men livet ville annorlunda, någon lämplig lärartjänst i engelska och latin dök aldrig upp och jag hade en hoper ungar hemma att ta hand om. Skolan låg nära, kollegerna var fantastiska och eleverna så mycket roligare att ha med att göra än vad jag någonsin kunnat föreställa mig, så jag blev kvar. Utmaningarna fanns där, såklart, och så kom en ny läroplan och ett omvälvande nytt betygssystem och jag engagerade mig både i det och i annat som pågick på den kreativa skolan.
Jag minns mina kolleger där med värme. Tack vare Facebook har jag kontakt med några av dem fortfarande, liksom med några tidigare elever; alla de senare i fyrtioårsåldern nu!

För ett och ett halvt år sedan kom ett handskrivet brev med vanliga posten. Tidigare kollegan Gunilla skrev och berättade att hon tittar in här med jämna mellanrum men att hon i övrigt inte rör sig i sociala medier, därav det handskrivna brevet. Hennes brev ligger fortfarande i mitt datorfodral och jag tänker att jag skall skriva tillbaka och berätta hur otroligt glad jag blev över att hon hörde av sig till mig. Ändå har det fortfarande inte blivit av. Har jag alltså blivit så totalt digital att det att hålla en penna i handen och skriva ett brev blivit mig så alldeles främmande?

Nyss kom L in med dagens skörd från postlådan. Ett handskrivet brev från ännu en bandhagenkollega ramlade ut ur kuvertet.

Så ovanligt är det att få sprätta upp ett kuvert och läsa handskrivna rader att det känns både märkvärdigt och stort. Jag blir så innerligt glad också den här gången! För att inte riskera att jag inte heller nu skall låta meddela mig och berätta hur mycket jag uppskattar breven, så skall jag åtminstone tala om det här, på bloggen, där ni hittat mig, fina bäckahagenkollegerna!
Kära Gunilla och Gunn!
Tack för de fina breven och för att ni finns här på min blogg! Och förlåt Gunilla för att jag ännu inte skrivit tillbaka.
När pandemin till slut lämnar oss ifred, vore det fint att kanske ses för en lunch eller en fika? I Stockholm är jag ju ofta, eftersom jag inte klarar att vara ifrån mina barnbarnspojkar några längre stunder. Tänk om vi till och med kan språka lite på franska då?
Bjuder på lite vyer från Sète, Etang de Thau och Marseillan – känner du igen dig, Gunn?

Väderrandig färd till Dingle

28 torsdag Jan 2021

Posted by murvielklotter in huset på ön, Jycken, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

Covidblues, murvellängtan, oxmånad, vinterblues

Det är nästan så att jag stapplar ut till bilen för färd mot Dingle, så ovant känns det. Det börjar ljusna när jag ger mig iväg, men mitt på Tjörn möter snöyran mig. På E6:an ringlar köer från Stenungsund till Uddevallabron och jag blir sen till morgonens första fjärrmöte.
I Dingle är det barmark och övergivet. En av lärarna sköter sin fjärrundervisning från personalens fikarum och förutom henne och rektorskollega K, så är det tomt. Vi ses i små fyrkanter numer, medarbetarna och jag, och det börjar bli ganska tjatigt. Vi planerar för försiktig återgång och håller andan i hopp om att strypgreppet snart skall släppa.
De där klimatränderna längs med kusten vid E6:an följer med mig på hemvägen också. Jag förundras alltid över hur vädret kan skilja sig så markant på bara några mil. Vild vinter som snabbt övergår i vårkänning för att till slut landa i plusgrader och blöta hemma på Tjörn igen.
Motvikt till eländet och en påminnelse om vad vi missar fick vi under gårdagskvällens digitala apéro med Hansbys. Där satt de i shorts och T-shirts medan vi huttrade i våra tjocka ylletröjor.

Nu är det ju inte så att det är sommarväder i Frankrike heller, men dagstemperaturer runt 20 grader är ordentligt drägligt, även om det inte heller där är verklighet varje dag så här års. Jämförelsen är ändå iögonenfallande, eftersom något sådant trots allt är en omöjlighet i vår klimatrandiga januarivärld.
Så vi fick drömma oss bort för en stund och känna oss otroligt stoiska för att vi inte bryter ihop av att vi inte kommer iväg.
Jag kliver upp om morgnarna och tittar modstulet ut genom sovrumsfönstret på gråkalla vintervyer och inser hur mycket jag saknar tripperna till Murviel.

När Wilda parkerade sig i ständigt uppslagna resväskor…

Vintertristessen har fått fäste i mig igen. Den som jag sedan vi köpte murvelhuset 2012 har lyckats hålla stången. En bokad resa, med bil ibland, flyg ibland, till Murviel har varit ett effektivt botemedel. Jag har kastat en blick på eländet utanför fönstret och ryckt på axlarna, trygg i förvissningen om att jag snart får en stunds vila från det. Jag har helt enkelt sturskt vågat vägra vinter.

Den här kringskurna tillvaron tär och tar. Huset på ön, som jag egentligen tycker är toppen, lyckas inte hålla mina inredarambitioner igång, trots att vi nu har väldigt mycket tid över att fixa saker i huset. Inga stora saker ens, utan bara trevligt dutt. Istället ”inreder” jag murvelhuset.
Kollar in trappmattor och drömmer om något riktigt stiligt men inser att det nog får stanna vid en enklare variant;

Allt för att underlätta för lilla Stina och för att göra stentrappan mindre halkig och hård för både små och stora människor.
Jag ”byter” lampor i takspottar och i spisfläkten, eftersom de franska har för kallt ljus.

Varm och mysig belysning är liksom inte grejen därnere…

I tanken sätts tavlor upp,

och skydd för de tunna enkelglasen i fönstren tillverkas;

Stenläggningarna ute rensas och får sig flera omgångar med högtryckstvätten,

och uteköket i poolhuset får välbehövlig omsorg.

*Gashällen är borta och ny bänkskiva skall på*

För min inre syn ser jag mig sedan stå där i mina blöta och smutsiga merylbrallor,

nöjt betraktande mitt värv.
Sedan bommar vi igen huset, låser ytterdörren med den stora nyckeln och åker tillbaka till Sverige ett tag igen. Men bara någon månad senare är vi på väg igen.
I bil och med Stina, lilla hunden. Hon skall tränas i bilåkningens ädla konst från dag 1.
I april och i juni, covid willing and weather permitting…

Måndag igen

25 måndag Jan 2021

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Reminiscenser

≈ 6 kommentarer

Etiketter

fjärrjobb, murvellängtan, nya tider, rektor no more

Min sista måndag som rektor för Dinglegymnasiet.
Om inte Covid varit, hade denna min sista rektorsmåndag tillbringats i Murviel. Men jag är på ön. Jag är inte ens i Solna men dit skall jag om några dagar.
Alla de gångna åren som rektor upptar mina tankar ganska mycket nu när jag ser slutet på den delen av mitt yrkesliv. Kommer jag aldrig mer att rektora, funderar jag? Troligtvis inte, men man skall aldrig säga aldrig. För det mesta har jag tyckt om det men jag har också alltid tyckt att ansvaret vilat väldigt tungt. Det är ett komplext uppdrag med många ansvarsområden, många fler än vad som är fallet för en hoper andra chefsuppdrag. En mellanchefsfälla riskerar det också att vara när du slits mellan det som är oavvisliga myndighetskrav och det som en ibland inte helt kunnig huvudman kräver av dig.
Det senare har lyckligtvis inte gällt för Dinglegymnasiet och det har hela tiden varit ett riktigt må-bra-projekt, trots närvaron av många tuffa utmaningar också där. Om man skall sluta när det är som allra bäst, så gör jag alltså helt rätt.
Dingle får därmed kröna mina dryga 14 år som rektor och nu skall jag ta mig an att utveckla de båda skolornas – Dingle- och Nuntorpsgymnasiets – systematiska kvalitetsarbete istället. Det, och annat som dyker upp och som behöver utvecklas framöver. Arbetsuppgifterna sköts på distans med närvaro på skolorna med jämna mellanrum.
Jag är taggad. Och glad över att till slut ha hamnat här. Jag har skyndat långsamt, bidat min tid och planerat omsorgsfullt. Det har varit en för viktig plan för att låta den gå i stöpet. Dingle är för viktigt. Och jag själv, om jag skall kunna vara till någon nytta för min omgivning. Nu är jag ordentligt grundad i skolornas verksamheter och redo att fokusera på mer övergripande frågor. Utan de här inledande åren hade mitt kommande uppdrag inte haft förutsättningar att bli bra. En gedigen förankring i en daglig verklighet är helt avgörande för att rättvist kunna utvärdera och sedan hjälpa till att vidareutveckla.
Fast först skall min efterträdare i fred få komma på plats utan mig över axeln. Jag tar ett par veckors semester, hämtar lilla Stina och sätter sedan igång med mitt nya uppdrag. Jag har stora förhoppningar knutna till min nya arbetsverklighet och att den till slut skall innebära mer tid för stackars Kennari, fjärrundervisningsföretaget som visserligen försiktigt tuffar på, men som inte kunnat få det engagemang det behöver för att ges möjlighet att lyfta på riktigt.

På skolbesök med Kennari i Pajala förra vintern

Det har inte varit helt lätt att hålla igång ett rektorsuppdrag på halvtid, så självklart har det mesta annat fått sättas på sparlåga.
Som franskan, till exempel…

Nu inbillar jag mig att den skall få plats också.
Den är igång. Jag är inne i systemet och kan fortsättningsvis bara skylla på egen bristande disciplin om jag inte klarar att hålla igång det. Eftersom jag inte läst franska organiserat alls tidigare, måste jag börja från början för att skaffa behörighet för vidare studier, så än så länge krävs inte så mycket av mig. Men snart nog kommer det att gå undan och planen är att vara redo för universitetets grundkurs nästa vår.

Jag tänker att tricket är att öronmärka vardagarna för de olika åtagandena och att strikt hålla fast vid mitt veckoschema. Låter jag det ena spilla över på det andra, kommer det högst sannolikt att braka. Distansarbete hemifrån kräver mer disciplin än när du måste åka iväg till din arbetsplats och passa strikta tider ålagda dig av någon annan.
Jag tycker ändå att jag är ganska bra på disciplinerat hemmajobb. Nu skall dessutom två ordentliga hemmaarbetsplatser till slut arrangeras; en på ön och så småningom en i Murviel. Köksbord eller soffa duger inte längre.

Hemma på ön har vi bra bredband. I Murviel är det inte tillkopplat hos oss ännu men det jobbas med bredband i vår by. Flera av grannarna har iallafall hunnit få sitt installerat. Det finns många skäl till varför vi behöver åka ner nu; att ordna med bredbandsuppkoppling hör till något av det viktigaste för att arbete därifrån skall fungera.

Fjärrlivet – det efterlängtade och sedan länge eftersträvade – tänker jag dokumentera som en egen kvalitetssäkring av det jag gör. Trasslar det sedan, kan jag gå tillbaka och se hur jag tänkte. Om jag kanske har otur när jag tänker, rentav…
Igår hade jag en riktigt hängig dag. Idag känns det en smula bättre. Dagarna är mer riktiga dagar nu och från Occitanie kommer försiktiga rapporter om en vår i startgroparna. Så visst har vi väl bättre tider framför oss ändå?

Januari 2012 – i väntan på nycklarna till murvelhuset
I en expressenbilaga, januari 2013
Julparafernalian ihopsamlad i Blåsut, januari 2014 – ingen murveljanuari detta år
Promenad på stranden, januari 2015
Inledande köksfix, januari 2016…
Fast himlen; den är blåare än blå i januari 2017
På utflykt med Lindbergs, januari 2018
Innan köksrenoveringen, januari 2019
Lyckligt ovetande om vad som väntade, januari 2020…