Min sista måndag som rektor för Dinglegymnasiet.
Om inte Covid varit, hade denna min sista rektorsmåndag tillbringats i Murviel. Men jag är på ön. Jag är inte ens i Solna men dit skall jag om några dagar.
Alla de gångna åren som rektor upptar mina tankar ganska mycket nu när jag ser slutet på den delen av mitt yrkesliv. Kommer jag aldrig mer att rektora, funderar jag? Troligtvis inte, men man skall aldrig säga aldrig. För det mesta har jag tyckt om det men jag har också alltid tyckt att ansvaret vilat väldigt tungt. Det är ett komplext uppdrag med många ansvarsområden, många fler än vad som är fallet för en hoper andra chefsuppdrag. En mellanchefsfälla riskerar det också att vara när du slits mellan det som är oavvisliga myndighetskrav och det som en ibland inte helt kunnig huvudman kräver av dig.
Det senare har lyckligtvis inte gällt för Dinglegymnasiet och det har hela tiden varit ett riktigt må-bra-projekt, trots närvaron av många tuffa utmaningar också där. Om man skall sluta när det är som allra bäst, så gör jag alltså helt rätt.
Dingle får därmed kröna mina dryga 14 år som rektor och nu skall jag ta mig an att utveckla de båda skolornas – Dingle- och Nuntorpsgymnasiets – systematiska kvalitetsarbete istället. Det, och annat som dyker upp och som behöver utvecklas framöver. Arbetsuppgifterna sköts på distans med närvaro på skolorna med jämna mellanrum.
Jag är taggad. Och glad över att till slut ha hamnat här. Jag har skyndat långsamt, bidat min tid och planerat omsorgsfullt. Det har varit en för viktig plan för att låta den gå i stöpet. Dingle är för viktigt. Och jag själv, om jag skall kunna vara till någon nytta för min omgivning. Nu är jag ordentligt grundad i skolornas verksamheter och redo att fokusera på mer övergripande frågor. Utan de här inledande åren hade mitt kommande uppdrag inte haft förutsättningar att bli bra. En gedigen förankring i en daglig verklighet är helt avgörande för att rättvist kunna utvärdera och sedan hjälpa till att vidareutveckla.
Fast först skall min efterträdare i fred få komma på plats utan mig över axeln. Jag tar ett par veckors semester, hämtar lilla Stina och sätter sedan igång med mitt nya uppdrag. Jag har stora förhoppningar knutna till min nya arbetsverklighet och att den till slut skall innebära mer tid för stackars Kennari, fjärrundervisningsföretaget som visserligen försiktigt tuffar på, men som inte kunnat få det engagemang det behöver för att ges möjlighet att lyfta på riktigt.

Det har inte varit helt lätt att hålla igång ett rektorsuppdrag på halvtid, så självklart har det mesta annat fått sättas på sparlåga.
Som franskan, till exempel…

Nu inbillar jag mig att den skall få plats också.
Den är igång. Jag är inne i systemet och kan fortsättningsvis bara skylla på egen bristande disciplin om jag inte klarar att hålla igång det. Eftersom jag inte läst franska organiserat alls tidigare, måste jag börja från början för att skaffa behörighet för vidare studier, så än så länge krävs inte så mycket av mig. Men snart nog kommer det att gå undan och planen är att vara redo för universitetets grundkurs nästa vår.

Jag tänker att tricket är att öronmärka vardagarna för de olika åtagandena och att strikt hålla fast vid mitt veckoschema. Låter jag det ena spilla över på det andra, kommer det högst sannolikt att braka. Distansarbete hemifrån kräver mer disciplin än när du måste åka iväg till din arbetsplats och passa strikta tider ålagda dig av någon annan.
Jag tycker ändå att jag är ganska bra på disciplinerat hemmajobb. Nu skall dessutom två ordentliga hemmaarbetsplatser till slut arrangeras; en på ön och så småningom en i Murviel. Köksbord eller soffa duger inte längre.

Hemma på ön har vi bra bredband. I Murviel är det inte tillkopplat hos oss ännu men det jobbas med bredband i vår by. Flera av grannarna har iallafall hunnit få sitt installerat. Det finns många skäl till varför vi behöver åka ner nu; att ordna med bredbandsuppkoppling hör till något av det viktigaste för att arbete därifrån skall fungera.

Fjärrlivet – det efterlängtade och sedan länge eftersträvade – tänker jag dokumentera som en egen kvalitetssäkring av det jag gör. Trasslar det sedan, kan jag gå tillbaka och se hur jag tänkte. Om jag kanske har otur när jag tänker, rentav…
Igår hade jag en riktigt hängig dag. Idag känns det en smula bättre. Dagarna är mer riktiga dagar nu och från Occitanie kommer försiktiga rapporter om en vår i startgroparna. Så visst har vi väl bättre tider framför oss ändå?